Årets bästa skivor 2010, inkl. visuellt godis

Bredd men inget större djup. Så skulle jag vilja sammanfatta skivåret 2010, ett år med många fina skivsläpp men (än så länge) utan någon skiva som (av mig) kommer att ses tillbaka på som en klassiker om säg, tio år.

Min toppkvintett, beståendes av Black Breath, High on Fire, samlingsskivan "Terrible Thrills Vol.1", Scout Niblett och The Black Keys skulle till exempel alla kunna byta inbördes plats med varandra. En del dagar är "The Calcination of Scout Niblett" årets i särklass bästa skiva i all sin enkla skramlighet, men så drar jag igenom mäktiga "Snakes for the Divine" eller kompromisslösa "Heavy Breathing" och börjar återigen vackla.

Ett litet hopp sedan ned till Deftones, Envy och Sleigh Bells, och ytterligare några snäpp ned till The Dillinger Escape Plan, Årabrot, Kylesa och Best Coast. Och där nånstans går det också nåt slags gräns för en riktigt vass topp-12 för 2010.

Därmed inte sagt att de åtta utfyllnadsplatserna på listan är några dåliga alster, de har trots allt petat bort finfina album med Jonsi, Lightspeed Champion, Mose Giganticus och First Aid Kit från listan.

Jaguar Love har hängt med hela året, Howl dök upp först mot slutet. Khomas "A Final Storm" är vissa gånger en helt makalös skiva, men under andra genomlyssningar högst ordinär. Band of Horses, Charlotte Gainsbourg och Säkert! har släppt varsin...genomarbetad skiva. Inte särskilt överraskande, mest bara jävligt bra.

Marina and the Diamonds och Julie Christmas kniper listans två sista platser med två skivor som inte liknar varandra ett dugg.

Robyn då? tänker ni. Och här tänkte jag först skriva något lite halvtaskigt om att sjunga Teddybears-covers med bäbisröst, men jag avstår och konstaterar istället i all enkelhet att Robyns musik inte alls är min grej.

Vi avslutar väl som sig bör med ett stycke musik med tillhörande bild ifrån respektive skiva på listan.

1. Black Breath - Heavy Breathing

Inleder gör årets vinnare, Black Breath, med en rätt kackig video, dessutom till en av skivans svagaste låtar. Ändå bra:



2. High On Fire - Snakes for the Divine

Vanlig jävla hårdrock:



3. v/a - Terrible Thrills Vol.1

Det verkar inte finnas någon kul video ifrån den här coverskivan, här är istället en magisk soloversion av "Fall Asleep" signerad originalbandet Steel Trains sångare Jack Antonoff:



4. Scout Niblett - The Calcination of Scout Niblett

Skivans kanske bästa låt "I.B.D." i ett finfint liveklipp:



5. The Black Keys - Brothers

"Tighten Up" - en av årets skönaste låtar har årets I SÄRKLASS bästa video:



6. Deftones - Diamond Eyes

Det Meshuggah/motorljuds-klingande gitarrspelet i slutet är lika bra varje gång:



7. Envy - Recitation

JA, det är skitnödigt, men JA, det är också sjuhelvetes vackert och kraftfullt. Titta själv:



8. Sleigh Bells - Treats

Snygga cheerleaders, en sångerska med basebollträ, samt ett torn av brinnande gitarrer. Ibland behövs inte mer än så:



9. The Dillinger Escape Plan - Option Paralysis

Om alla låtar på "Option Paralysis" var lika bra som "Farewell, Mona Lisa" skulle detta album varit överlägsen etta på listan. Här är iallafall nyss nämnda låt:



10. Årabrot - Revenge

Jag är fortfarande lite skraj för de här jävla dårarna. Särskilt när jag tittar på videon samtidigt:



11. Kylesa - Spiral Shadow

Det här, mina vänner, är årets bästa låt- (och skiv-) intro:



12. Best Coast - Crazy For You

Titta så somrigt och fint, en jättetrevlig saga om kärleken till en snabbmatsclown:



13. Jaguar Love - Hologram Jams

Beskåda världshistoriens kanske oröjigaste och mest malplacerade konsertpublik i en av mina favoritlåtar från i år, med lagom mycket spattighet i verserna och en sjukt poppig refräng:



14. Howl - Full of Hell

Av YouTube att döma verkar Howl svåra att fånga på film. Här iallafall ett rått och elakt liveklipp i form av albumöppnaren "Horns of Steel":



15. Khoma - A Final Storm

"In it for Fighting" är en rätt mjäkig låt, men videon är stilren och tjusig:



16. Band of Horses - Infinite Arms

Videon till "Dilly" får man tydligen inte bädda in på sin blogg. Men skit i det då, det är ändå en av de sämre låtarna på "Infinite Arms", trots schyssta dancemoves i videon. Här är istället underbara snyftaren "On My Way Back Home", komplett med ostig nattkörning och allt:



17. Charlotte Gainsbourg - IRM

Ännu ett trevligt liveklipp, här är "Heaven Can Wait":



18. Säkert! - Facit

Jag har inte sett så här mycket inlevelse i en video på väldigt länge, här är "Dansa, Fastän", min favorit ifrån "Facit":



19. Marina and the Diamonds - The Family Jewels

Det finns ett helt lass trevliga videos ifrån Marinas förstlingsverk, men den här avskalade versionen av "Hollywood" är nog bäst av dem alla:



20. Julie Christmas - The Bad Wife

Det är är rätt udda:

Steel Train - Turnpike Ghost

Håller som bäst på att leta videos till årbästalisteinlägget, men i Steel Train-coverskivefallet är det än så länge svårt.

Sprang dock på detta konstverk:



(även om jag fortfarande gillar Tegan & Saras cover bättre:

)

Musikåret 2011

PJ Harvey:



Kaizers Orchestra:







Bloodiest:



The Joy Formidable, som äntligen släpper sin fullängdsdebut och har gjort en färsk video till en gammal låt:

God Jul/Uppesittarkväll/Beef Log

Via Eric Cartman ger jag er all julstämning ni behöver.

Laddar inför julhandeln

Med årets ojuligaste och antagligen bästa jullåt.

Säsongen 2011

+



+



(Edit:

+ DET HÄR! Grymt bra initiativ, jag skickar in min ansökan imorrn, gör det du också.)

Nytt på årsbästalistan - Howl och Kylesa, och efter viss tvekan också Julie

Amerikanska Howl skivdebuterar på för genren anrika Relapse med "Full of Hell" (känns den titeln bekant?), och det är ingen dålig debut den skitiga kvartetten meckat ihop.

Hur låter man då om man ligger hos Relapse och har ett skivomslag som ser ut som bilden till vänster? Som andra band som ligger hos Relapse och har skivomslag som bilden till vänster. Med andra ord närbesläktat med Kylesa, Baroness, Blacktusk, Black Cobra och Mastodon runt "Remission". Släng förresten in en rejäl dos Entombed i mixen också så börjar ljudbilden bli komplett.

Knarkiga, tunga sjuttiotalsriff och elak sång. Ibland behövs det inte speciellt mycket mer än så.



- - - -

Att det inte behövs mer än så har även Kylesa hajat. I år igen. De knep en trettondeplats på förra årets lista med "Static Tensions", och har alltså redan i år släppt en uppföljare vid namn "Spiral Shadow".

En skiva som börjar med ett par ordentligt svängiga bitar, stundals snudd på trallvänliga men ändå rejält mustiga, och där gitarristen Laura Pleasants tagit över alltmer av sången. Växelsången i en av årets bästa låtar, inledande "Tired Climb" är förbannat fin.

Kylesa - även det ett amerikanskt östkustband - blandar också sludge med lite doom, lite sjuttiotalssväng och dessutom en hel del som rör sig in i stonerrock-land.

Mot slutet av skivan, eller nästan under hela andra halvan, är det rejält flummigt, och det är en riktigt höjdare att flyta med hela vägen i takt med att ölruset tilltar då "Spiral Shadow" gradvis känns allt lösare sammansatt.

- - - -

Solodebuten från Julie Christmas, "The Bad Wife" som uppmärksammades här på bloggen för någon månad sedan, nästlar sig i nuläget också den in på listan, även om det är med ytterst liten marginal.

Julie Christmas storhet ligger inte så mycket i den rena sången som i vansinnet och ombytligheten. På "The Bad Wife" blir det aningen för mycket av förstnämnda vara, och här backas hon inte heller av lika starka (och inte heller lika hårda) låtar som i hennes övriga projekt. Några av de hårdare låtarna når inte högre än låter ofta på sin höjd som ett lite mesigare Made Out Of Babies, eller som något Battle Of Mice antagligen hade ratat på idéstadiet.

"July 31st" är dock ett lysande undantag, som tillsammans med lugna covern "If You Go Away", matiga "Bow", stillsamma deppbluesen "Secret All Men Keep (Salt Bridge, Part II)" och skräckfilmspsykopatiska "Six Pairs of Feet and One Pair of Legs" bildar en rejält stark A-sida på detta album, om man får prata vinylspråk.

- - - -

Det här innebär att Jónsi, Mose Giganticus och Holly Miranda samtliga tvingas lämna årsbästalistan. Ändå tre riktigt starka album, och 2010 känns som ett väldigt brett skivår, möjligen utan de där riktigt legendariska plattorna man kommer prata om i hundratals år framöver.

NES-hyllning

Meh! Varför har ni inte sagt nåt, den här videon är ju svincool! (01:53 = magi!)



Som av en händelse - fråga mig inte varför - kom jag i förmiddags att tänka på den här gamla godingen också:

Stockholms Filmfestival: Avslutningen (3 * USA-indie)

Det blev tre filmer under festivalens avslutande dag. Samtliga tre amerikanska indierullar, om än med väldigt olika teman.

”Happythankyoumoreplease” är Josh Radnors (”How I Met Your Mother”) regidebut, och han har även skrivit manuset samt spelar huvudrollen. Det är en skön feel good-film, humoristisk och varm och oftast inte alltför sötsliskig.

I ”Holy Rollers” spelar Jesse Eisenberg en ortodox jude som börjar langa knark. En väldigt förutsägbar, verklighetsbaserad film som tack vare ämnesvalet ändå blir intressant.

Skön sjuttiotalsestetik och svängig musik av The Roots sedan i ”Night Catches Us”, en gripande film om Black Panther-rörelsens efterdyningar i ett segregerat Philadelphia.

Betygen blir starka femmor eller möjligen svaga sexor på de tre filmerna. Kanske har jag överdoserat på amerikansk indie på senare tid, men återigen känner jag att det är mycket god underhållning för stunden, utan att ge några bestående intryck och minnen.

Veckans bandnamn

Än så länge är det dött lopp mellan mexikanska Ultratumba och Poor Genetic Material från Tyskland.

Länkar får ni googla fram själva, men googla inte efter något olagligt, för Beatrice Ask ser dig och kommer skvallra för USA.

Snart har helgen v.48 tagit slut

Men det är ännu ett par timmar kvar, och innan dess är det obligatoriskt för alla att titta på den eminenta videon.

Minst en gång per skalle.

Stockholms Filmfestival: All About My Father

All About My Father – Betyg: 2/10

”All About My Father” är en sydkoreansk rulle i tre delar, alla fokuserandes på homosexualitet, krångliga familjeförhållanden och faderskap. Liksom fjolårets ”Animal Town” är det en rå, ful och äcklig film, med osnygg ljussättning och rätt osympatiska karaktärer. Jag avskyr dem nästan allihop, och jag avskyr filmskaparna som på ett ytterst oskönt sätt lyckas avbilda alla homosexuella som incestuösa psykfall, och allt är bara konstigt.

Filmens första två delar är en total katastrof, och jag sitter mest och hatar.

I den sista delen blixtrar det emellertid till. Alla i familjen är fortfarande bögar, men den lille bögsonen och gamle bögfarfar porträtteras med värme och humor, karaktärerna känns betydligt mer trovärdiga och betyget är snubblande nära att höjas upp till en trea.

Kanske är det en kulturell grej, med en massa nyanser som flyger sextio meter förbi mitt huvud. Men den cyniska sidan av mig känner att homosexualitet fortfarande är något JÄTTEÄCKLIGT och JÄTTEKONSTIGT i Sydkorea, och visas upp utifrån de premisserna.

En sak ska ”All About My Father” iallafall ha lite cred för: Jag har aldrig tidigare sett så fula sexscener i en film - och då har jag ändå sett Lars Von Triers ”Idioterna”.

Laura Marling - The Needle and the Damage Done

Här är en fin och ganska ledsen video till Laura Marlings till originalet väldigt trogna cover på Neil Youngs vackra "The Needle and the Damage Done". Se den.

Stockholms Filmfestival: The Experiment

The Experiment – Betyg: 7/10

En remake av en film, baserad på en bok, i sin tur baserad på ett rätt skruvat experiment som utfördes vid Stanford 1971, där ett antal frivilliga män delades upp i två grupper och lekte fångar och fångvaktare under ett par kaotiska dygn.

Mot en rejäl summa pengar för ett tvåveckors-experiment blir fångarna av med sina rättigheter, och måste lyda sina vakter, som å sin sida inte får bruka våld mot fångarna – däremot ska rimliga straff utdelas till de som bryter mot reglerna... Kameror övervakar hela tiden allt som händer, och skulle någon eller något balla ur så avbryts experimentet omedelbart. Gissa om det ballar ur?

”The Experiment” är en psykologisk thriller om människans inneboende grisighet. En skitig, våldsam och deprimerande film som samtidigt fascinerar.

Hade det inte varit för att karaktärerna är extremt endimensionella – Adrien Brodys hjältefigur är otroligt mycket hjälte, och Forest ”Idi Amin” Whitaker på motsatta sidan är inte så lite galen – så hade betyget blivit ännu högre.

Deftones i måndags

En riktig koloss till konsert i måndags.

Khoma värmde upp med en dryg halvtimme svärta, där "One of Us Must Hang" visade de nya låtarna var skåpet ska stå. Avslutningen av den låten fick mina nackhår, armhår, ja ALLT att stå (no homo).

Coheed & Cambria följde upp med 45 mustiga minuter, där både inledande "In Keeping Secrets of Silent Earth: 3" och avslutande "Welcome Home", samt mycket av det där emellan, var mer eller mindre lysande.

Avslutningsvis dryga 100 minuter i sällskap med Chino Moreno och hans Deftones. Ett band jag följt under de senaste tretton åren, men märkligt nog ännu inte sett live. Den 23 låtar långa konserten innehöll nästan allt jag ville, och jag vet inte om jag någonsin varit på en spelning med en smartare upplagd setlist. Det hela började med färska "Rocket Skates", för att sedan följas av bandets största hits. Tre låtar ifrån mästerverket "White Pony" efter det, och sedan en rejäl batch låtar ifrån "Diamond Eyes" innan tidsmaskinen - via en duo ifrån den självbetitlade plattan - ånyo tog oss till "White Pony"-land och en version av alltid magiska "Passenger", där Stephen Carpenter spelade neongitarr och Chino visade att Maynard James Keenan knappt behövs i duetten.

Liksom Claudio Sanchez med sitt Coheed & Cambria gör Chino i stort sett Deftones till ett enmansband denna afton. Han jazzar runt på scenen, stundtals i ett frenetiskt tempo, och han ser ut att ha förbannat kul där uppe. I kommentarerna till inlägget om "Diamond Eyes" avslöjade jag att Chino Moreno är en av mina absoluta favoritsångare. Sättet han kontrollerar sin röst på, kombinerat med den sköna svajigheten som ger så mycket nerv och känsla till de mer melankoliska låtarna är underbart att få uppleva live.

Och när bandet avslutar med en kvartett beståendes av "Birthmark", "Engine No.9", "Root" och "7 Words" skiter jag i att klockan är alldeles för mycket för en måndagkväll på fel sida stan, jag vill inte att Deftones ska sluta spela.

Margaret Cho hänger med T & S

Komikern (m.m.) Margaret Cho har gjort en humor/musikskiva där hon gästas av ett lass (Fiona Apple, Ani DiFranco, Andrew Bird...) namnkunniga artister.

"Cho Dependent" heter skivan, och jag har än så länge bara hört ett par smakprov.

Här är iallafall videon till "Intervention" där Margarets vänner Tegan och Sara fått nog:

Stockholms Filmfestival: Kosmos

Kosmos – Betyg: 2/10

En skitskum Jesusfigur på flykt räddar en liten pojke från att drunkna i en iskall flod, och börjar därefter att hänga i den sömniga turkiska byn, varpå en rad märkliga händelser börjar inträffa.

Det finns säkert en massa symbolik i de tröttsamt återkommande bilderna på kor som slaktas och en flock gäss som lubbar runt i trånga gränder, men jag får mest intrycket av att Reha Erdems ”Kosmos” försöker vara så mycket mer än vad den har täckning för. Huvudpersonens märkliga uppförande blir i längden mest enerverande. Det är förvisso skönt när han lyckas bota den hostande gubbjäveln i filmen vars ihopsäckade lungor förekommer i minst en scen för mycket.

Tjatig, konstig och smått meningslös klarar den här rullen inte sig undan ett bottenbetyg trots att det glimrar till i vissa scener.

Stockholms Filmfestival: Confessions

Confessions – Betyg: 6/10

Som minnesgoda läsare av den här bloggen noterat så är jag lyrisk över Envys senaste album. I japanska ”Confessions” hade Envys musik passat som handsken, men istället är det knasiga landsmännen i Boris som tillsammans med ett flitigt användande av Radioheads magiska tårdrypare ”Last Flowers” utgör det stämningsfulla soundtracket.

Filmens estetik doftar också oerhört mycket musikvideo, där stor dramatik blandas med stillsammare scener och vackra slow motion-klipp.

”Confessions” är en mörk och hård film om ensamhet, hämnd och ond bråd död. En lärarinna anklagar två av sina elever för att ha mördat hennes fyraåriga dotter, och eftersom lagen enligt henne är alldeles för snäll mot ungdomsbrottslingar bestämmer hon sig för att inom klassrummets fyra väggar ta saken i egna händer.

Händelsen i klassrummet följs därefter av ett antal bekännelser i tur och ordning ifrån filmens huvudpersoner, de flesta av dem skolbarn, och en sammanhängande och dyster bild växer så småningom fram.

Man får otroligt mycket yta för entrépengen, men samtidigt inte alltid nog med innehåll att backa upp med.

Om ”Confessions” säger mycket om japansk kultur, och om det som regissören Tetsuya Nakashima berättade på den efterföljande frågestunden stämmer - nämligen att de japanska barnen i filmen alla var amatörer och mer eller mindre fick improvisera och ”reagera naturligt” på de situationer som skulle uppstå - så borde jag ha varit rätt skraj när jag besökte landet för drygt två år sedan.

Sjuka, sjuka människor.

Stockholms Filmfestival: Skateland

Skateland – Betyg: 5/10

En helt vanlig amerikansk indiefilm i ytterst läcker åttiotalsskrud. Jättesnygg och jättetrevlig. (Vad är förresten grejen med att särskrivare har absolut svårast för ord som börjar på ”jätte-” eller ”fika-”?)

En kille just klar med tonåren jobbar på ett fräsigt rullskridskodisco och vill inte riktigt ta tag i sitt liv, och hans polare är ungefär likadana. Det sups en del, och funderas över framtiden, och en del saker strular till sig.

Jag gillade filmen som fan under tiden jag såg den, men nu en vecka senare minns jag knappt någonting. Precis som ett vanligt amerikanskt indiedrama ska vara helt enkelt.

Stockholms Filmfestival: Lights Out

Lights Out – Betyg: 6/10

En fransk mystisk thriller i skolmiljö, berättad i en stil som stundtals känns lite väl lånad ifrån nyblivne Visionary Award-vinnaren Gus Van Sants ”Elephant”. Vi får följa en rad karaktärers berättelser i en något hackig tidslinje, när en historia som kulminerar med att en död kropp hittas i skogen i samband med en fest rullas upp. (Ingen spoiler eftersom det i stort sett är det första som händer i filmen.)

Berättarstilen känns som sagt igen, men det är en snygg och smart berättad film som avslöjar precis lagom mycket i varje läge för att behålla spänningen rakt igenom, utan att vara överdrivet mystisk eller klurig.

Stockholms Filmfestival: The Colors of the Mountain

The Colors of the Mountain - Betyg: 8/10

Festivalens stora överraskning är en rätt udda mix av feel good-barndomshistoria och krypande realistisk och elak krigsskildring ur barns perspektiv, och kombinationen träffar mig som en hård knytnäve rakt i mellangärdet.

I centrum av ”The Colors of the Mountain” ligger nioårige Manuels sprillans nya fotboll, som olämpligt nog råkat hamna på ett minfält precis bredvid fotbollsplanen. (Och mina tankar knyter an till barndomens mest obehagliga bok: ”Alfons och Odjuret”.) Han får med sig kompisarna Julián och Poca Luz på en räddningsaktion. Samtidigt pågår ett gerillakrig i närheten av byn, och byborna trakasseras av såväl militären som av gerillasoldaterna. Manuels klasskompisar blir färre och färre, och situationen för hans egen familj allt värre när kriget trappas upp.

Filmen blir obehaglig eftersom allting visas upp så som barnen ser det, och man luras med lite i den lätt naiva och sköna stämningen. Jag får känslan av att situationen inte är särskilt allvarlig, och blir precis som lillkillarna också lite imponerad av ammunitionen Juliáns storebror skänkt honom.

Vänskapen mellan Manuel, den lite hårdare Julián, och den närsynte albinograbben Poca Luz och hans syrra skildras på ett väldigt fint sätt. Vore det inte för de, förvisso inte (inledningsvis) särskilt hotfulla men ständigt närvarande soldaterna så kunde ”The Colors of the Mountain” varit en skön sommarrulle fullt i klass med ”Sunes Sommar” eller ”Den Bästa Sommaren”.

Nu fastnar skrattet ofta halvvägs på vägen upp.

Tips till DN-sporten

Ni kanske borde införa en policy om att inte gå på lördagsgroggen innan hockeysidorna är helt klara?



PS. SSK-FBK slutade 6-2, så majoriteten av siffrorna stämmer ju trots allt i sammanställningen.

Apan på Spotify

Bror min tipsade om att Sveriges/Norrlands(/Världens?) bästa hip hop-orkester Apan finns på Spotify. (Men vars fan har Haddaway-samplingen i "Manöver 8" tagit vägen??)

Alla måste lyssna.

Stockholms Filmfestival: Film Socialism

Film Socialism – Betyg: 2/10

Jean-Luc Godard, aktad filmskapare och en viktig del av den Franska Nya Vågen, har - om jag förstått det hela korrekt, men det har jag antagligen inte - skapat en av sina mer knepiga filmer hittills. Det är ännu ytterst oklart hur ”Film Socialism” letade sig in i vårt filmprogram, men där hamnade den iallafall och det blev om inte annat en rätt så intressant filmupplevelse.

Om den överhuvudtaget handlar om någonting – vilket också ännu är oklart – så handlar den om människors oförmåga att kommunicera. Detta illustreras av ett stort antal löst sammansatta och fullständigt osammanhängande scener, med nonsensdialog på bland annat franska där ett fåtal ord dyker upp översatta, ihopskrivna, sär skrivna, i konstig ordning, på textremsan.

I filmens andra del arbetar en familj på en bensinmack och har en lama som husdjur. Det är också den bästa delen, där ett par scener nästan inte är konstigare än det allra flummigaste i ”Gitarrmongot”, tänk cykelvandalerna.

Annars är ”Film Socialism” som en lång videokonstinstallation.

Mobilkamera på ett högljutt dansgolv så att allt bara skräller.

Ett sovande barn som nickar i takt till musiken.

Scener från krig.

En kvinna joggar uppe på däck på fartyget.

En ringmuskel i närbild under tio minuter med ett skevt trombonkomp i bakgrunden och textremsan upp-och-ned.

Nä, den sista scenen hittade jag på själv, du kan ta med den i nästa film om du vill Godard, den bjuder jag på. S'il vous plaît, gubbjävel.

Några gånger bländas jag av de vackra bilderna, i synnerhet under filmens inledande kapitel som utspelar sig ombord på ett kryssningsfartyg, men andra gånger sitter jag mest och är förbannad över den pretentiösa hög med dynga som spelas upp framför mina ögon.

Utan tvekan den märkligaste filmen jag sett på bio. Inte helt igenom tvärusel, men nära nog.

Filmens trailer är förresten rätt schysst, då den snabbspolar hela filmen så att spektaklet är över på en minut:

Titta/Lyssna/Läs med Girl Talk

Det här är rätt coolt, ett slags multimediagenomgång av Girl Talks senaste alster.

Stockholms Filmfestival: Welcome to the Rileys

Welcome to the Rileys – Betyg: 7/10

Av förklarliga skäl har saker och ting inte varit sig lika i Doug och Lois Rileys liv sedan deras dotter hastigt ryckts ifrån dem i en bilolycka. Lois har inte lämnat huset på några år, och den lilla energi Doug har kvar ägnas åt vänsterprassel och pokerspel. Under en konferensresa råkar Doug på struliga strippan Mallory. Fadersinstinkterna väcks till liv, han ser det som sitt uppdrag att få ordning på Mallory och flyttar helt sonika hem till hennes skitäckliga lägenhet.

Samspelet mellan James Gandolfini och Kristen Stewart är ypperligt, och filmens karaktärer är dysfunktionella (nästan) utan att bli överdrivna. Och det är en fröjd att få följa Lois Rileys steg när hon sakta och ganska osäkert återfår livsgnistan.

Handlingen är nyskapande och regissören Jake Scott lyckas allt som oftast att navigera förbi de värsta klyschorna, och ”Welcome to the Rileys” är en annorlunda och charmig film som är väldigt rak och öppen i sitt tilltal.

Stockholms Filmfestival: Gudar och Människor

Gudar och Människor – Betyg: 4/10

”Gudar och Människor” vann stora jurypriset på filmfestivalen i Cannes tidigare i år, men jag måste tillstå att jag inte riktigt förstår varför. Förvisso är det en väldigt värdig, stillsam och varm film – based on a true story - men det är samtidigt en väldigt såsig historia.

Snabb sammanfattning: Just utanför en liten algerisk bergsby har ett gäng franska munkar sitt kloster. De kommer väl överens med övriga bybor, ändå tills en dag då en samling galna islamister dyker upp och skär halsarna av de kroatiska gästarbetare som tjänar sitt uppehälle på ett lokalt bygge.

De sju kristna munkarna blir sedan nästa måltavla för de unga psykfallen.

Det blir lite för många scener i klostret, i synnerhet när munkarna har mässa. Deras hummande sång fungerade på lördageftermiddagen dessvärre utmärkt som sömnmedel, och filmen är, trots ett antal mycket fina människoporträtt inte alls så bra som jag hade hoppats.

Stockholms Filmfestival: It's Your Fault

It's Your Fault – Betyg: 6/10

Det finns ofta en djupt klaustrofobisk känsla över filmer som utspelar sig i (eller så gott som) realtid. Jesper Ganslandts ”Apan” ifrån förra året är ett obehagligt exempel på det. Argentinska ”It's Your Fault” är långt ifrån lika krypande äcklig och desperat som ”Apan”, men likväl känns allting väldigt nära.

En ung, frånskild mamma har under en kväll lite problem att hålla ordning på sina två rätt stökiga smågrabbar, och det vill sig till slut inte bättre än att en av killarna trillar och slår sig, varpå sjukhusbesök kommer att stå näst på dagordningen. Farbror doktorn misstänker sedan barnens mor för de många blåmärken han hittar lite här och var på sonens kropp, och en mycket trovärdig historia om föräldraskap, skuld och desperation växer fram. Tempot har både för- och nackdelar. Fördelarna har jag redan avhandlat, medan nackdelen är att filmen stundtals känns en smula seg.

”It's Your Fault” är dock en väldigt realistisk och gripande film i all sin lågmäldhet.

Och de två mycket unga skådespelarna som spelar sönerna är helt jävla overkligt duktiga, jag törs nog säga att jag aldrig har sett något liknande.

Stockholms Filmfestival: Monsters

Monsters – Betyg: 7/10

En cynisk tidningsfotograf på uppdrag i Mexiko tvingas motvilligt att ta sig an uppgiften att eskortera chefens dotter tillbaks till USA. En resa som kommer att gå tvärs igenom Den infekterade zonen, där utomjordiska varelser råkat hamna sedan sex år tillbaka.

Regissören Gareth Edwards har med en förhållandevis liten budget skapat en oerhört snygg och stämningsfull film som förvisso lånat en hel del ifrån några andra monstersuccéer. ”Monsters” flörtar en aning med ”Jurassic Park” vad gäller stämning, ”Cloverfield” när det kommer till den smakfullt tillbakahållna monsterexponeringen och de ytterst begränsade inslagen av pang-pang-action, och slutligen för ”Monsters” också tankarna till ”District 9” i sitt användande av aliens som samhällskritiskt verktyg.

Det blir emellanåt lite förutsägbart – ibland är det nog också tanken – men av nyss nämnda filmer är ”Monsters” min solklara favorit, och jag kan varmt rekommendera den. Fotot är fantastiskt snyggt, katastrofscenerna kungliga, och den (ok då, några gånger övertydliga) samhällskritiken träffar mitt i prick.

Låt inte den pajiga filmtiteln lura dig.

Marina and the Diamonds på Nalen

Hela hennes uppenbarelse utstrålar "Superstjärna" och jag får ännu en gång känslan av att Marina kan bli hur stor som helst.

Sjunger som en gudinna gör hon också.

Ett litet minus måste dock delas ut för överdrivet användande av Carolafläkten.

Aftonens spellista bestod av hela albumet kompletterat av "Seventeen" och en ny låt som kanske heter "Jealousy".

Stockholms Filmfestival: Waste Land

Waste Land – Betyg: 7/10

Utanför Rio de Janeiro ligger Jardim Gramacho, världens största soptipp. Där arbetar ett stort antal mer eller mindre stukade människoöden med sopsortering för återvinning, och uppfinningsrike konstnären Vik Muniz bestämmer sig för att ta ett antal av dessa personer under sina vingar genom att ta hjälp av dem för att skapa konst av sopor - förlåt - återvinningsmaterial. Konst som sedan ska säljas för att dra in pengar till ett antal viktiga projekt i och kring Jardim Gramacho.

Dokumentärfilmaren Lucy Walker har följt hela processen, och hon har fått till en mycket fin liten pärla till dokumentär, som trots sitt ämnesval allt som oftast lyckas hålla sig på rätt sida om det sockersöta sliskighetsstrecket.

Jardim Gramacho är en grymt fascinerande plats, och Muniz en riktigt duktig konstnär.

Ingenting är speciellt svartvitt. Vik Muniz hjältegloria hamnar stundtals på sned, och arbetarna på soptippen är mångfacetterade personer med sina egna agendor. Det är ett gäng ytterst färgstarka och älskvärda karaktärer vi får träffa, men samtidigt aldrig några karikatyrer. Muniz är långt ifrån någon excentrisk konstnärstyp, utan berättar frikostigt om sin uppväxt och sina projekt, och när han är på väg att balla ur har han familj och vänner vid sin sida som håller honom kvar på jorden.

"Waste Land" är en stark och förhållandevis okomplicerad dokumentär, full av värme och tårar men som sagt oftast utan att gegga ihop fullständigt under sentimentaliteten.

Stockholms Filmfestival: Caterpillar

Caterpillar – Betyg: 4/10

Årets Filmfestivalpremiär för min del blev den deppigaste bioupplevelsen sedan ”Lilja 4-Ever”.

”Krigshjälten” Tadashi Kurokawa återvänder till sin fru och sin hemby efter att ha kämpat i kriget. Allt vore frid och fröjd om det inte vore för den lilla detaljen att han numera saknar armar, ben och hörsel. Ja, det, och att han kanske inte var riktigt så heroisk – varken som krigshjälte eller make – som resten av samhället vill påskina.

Vi får följa Tadashis fru Shigeko som får ta hand om hela paketet. Det visar sig vara en jävligt otacksam uppgift eftersom Tadashi numera inte direkt brinner av livsglädje, och dessutom var ett jävla svin till att börja med. Filmen är helt igenom kolsvart med undantag för en tjock byfåne ätandes blommor, som plockats in som comic relief. Det är en rätt enkelt berättad historia, långsam och repetetiv. Man upplever verkligen världen genom den unga makan Shigekos ögon, och ju längre filmen lider desto mer inser vi hur eländig och ensam hennes tillvaro är.

Den mycket meriterade snuskgubben Kôji Wakamatsus ”Caterpillar” är en film som berör, och (ännu) en film som visar hur meningslöst och ruttet det är med krig – den här gången på ett väldigt jordnära, intensivt och mänskligt plan. Men det är lite väl långsamt, enkelt och enformigt och i filmens mittparti var det inte bara min onda rygg som gjorde att jag satt och skruvade på mig.

Det blev förresten ett intressant om än lätt förvirrat Face 2 Face med filmens icke-engelskspråkige huvudrollsinnehavare efteråt. Han visade sig ha både armar och ben i behåll, samt berättade en del kul kuriosa om hur filmen rent tekniskt hade spelats in, samt att inspelningen endast tog tolv dagar.

Sex i en kanot

Alltså om jag får höra en person till dra det där trötta Monty Python-skämtet om amerikansk öl så smäller jag av. På Gnagarforum pågår/pågick en öldiskussion där amerikansk öl dömdes ut som blaskig, medan Åbro och Mariestads refererades till som "helt ok" eller till och med "bra".

Man kan anklaga USA för mycket - jag gör det gärna själv - men man kan fanimej inte ta ifrån dem att de trots allt är bäst i världen på att brygga öl.

Nytt och gratis från Girl Talk

Mashup-kungen Girl Talk är tillbaka. Nya skivan "All Day" är gratis att ladda ned, så gör det på en gång.

På Wikipedia finns dessutom en fantastiskt ambitiös förteckning över de 372 samplingar som utgör "All Day".

Tanka, lyssna, och få lite sådär skön yrsel ungefär halvvägs.

Roligt roligt roligt!

Gamla människor kan inte data

I Hudiksvalls Tingsrätt dömdes igår en snubbe för att ha länkat till en sida som i sin tur länkade till upphovsrättsskyddat material. Och idag la regeringen fram ett nytt lagförslag kring datalagring.

Alltså helt jävla allvarligt, vad fan är det som händer? Hur mycket ska vi låta den äckliga underhållningsindustrin pissa på vår integritet och på det som är kärnan i hela internet? Hur många års gratisprenumeration på samtliga filmkanaler har tant Ask fått? Eller handlar alltsammans bara om ren och skär okunnighet? Bodström är ju för fan i USA, borde vi inte slippa få såna här bajsmackor serverade då? Vill ni ha ett internet utan länkar? En liten myntautomat på datorn där man får mata i några slantar när man manuellt matar in en mustig url?

Nu får jävlar i mig ni som bestämmer i de här frågorna ta och lära er nånting nån gång, tills vidare kan ni ju hänga med här nedan då jag med hjälp av Google uppenbarligen bryter mot lagen. Kom igen då, polisanmäl mig (eller lämpligare: Google) nu då, bring it on!

http://www.google.se/#hl=sv&source=hp&q=rapidshare+bruce+springsteen&aq=f&aqi=g10&aql=&oq=&gs_rfai=&fp=8168195552ff471d

http://www.google.se/#hl=sv&safe=off&q=mediafire+lady+gaga&aq=f&aqi=g3&aql=&oq=&gs_rfai=&fp=bdedd5dc28b21601

http://www.google.se/#hl=sv&safe=off&q=m%C3%A4n+som+hatar+kvinnor+torrent&aq=f&aqi=g6&aql=&oq=&gs_rfai=&fp=eb4cae6907b5822c

http://www.google.se/#hl=sv&safe=off&q=isohunt+rihanna&aq=f&aqi=&aql=&oq=&gs_rfai=&fp=60f5828dea1e694d

Lika som bär i min iTunes-katalog

Med det ultimata antalet tre skivor mellan sig hamnade dessa två precis under varandra när jag listade allt i min iTunes-katalog.

Onaturligt, eller hur?

Men jag kan inte riktigt bestämma mig ang. Ghost

Nej, jag blir verkligen inte klok på überhypade och fantastiskt ockulta hemlighetsmakeribandet Ghost och deras förstlingsverk "Opus Eponymous".

Å ena sidan blir jag vissa gånger mest fnittrig och rodnar å bandets vägnar åt den fjantiga rollspelslyriken om Satan, människooffer, häxor och den blodtörstiga grevinnan Bathory. Sitter och obekvämt skruvar på mig över de skogsmulleproggigt svängiga riffen och de inte alltför subtila blinkningarna åt Mercyful Fate och Black Sabbath.

Å andra sidan kan man ju inte låta bli att älska en refräng som inleds med fraserna "The chapel of ritual/Smells of dead human sacrifices" till sjukt trallvänliga toner i "Symphony of Destruction"-doftande "Ritual". Och vafan, alla texter om Satan/Fan och hans moster är ju egentligen rätt töntiga. Att de framförs ovanpå en retrosvängig och förvånansvärt snäll gammaldags hårdrock med allt som oftast kungliga post-punk-melodier och klassiska riff borde ju inte spela någon större roll i sammanhanget, särskilt inte när Ghost prickar rätt så pass ofta musikaliskt sett.

Så just nu lutar det nog åt att jag gillar Ghost rätt mycket ändå. Åtminstone nog mycket för att ägna delar av hösten åt att fortsätta utvärdera årets kanske största hype i musikvärlden/-Sverige.



En rejält frisk fläkt är de hur som helst, och dessutom ser de ju rätt lustiga ut när de spelar live också:

Den här veckan har jag bara lyssnat på Sleigh Bells

(nästan.) Jag har, nästan ett halvår efter alla andra, fallit pladask för Sleigh Bells debutalbum "Treats".

Den på pappret rätt omaka duon består av forne Poison the Well-gitarristen Derek E Miller, och sångerskan Alexis Krauss, med mörkt förflutet som vokalist i ett tonårstjejband. Och möjligen är det Alexis meritlista som gör sig påmind i en låt som "Crown on the Ground", som har ett stökigt intro, tuggummipoppig melodi, och allt som allt låter som en Spice Girls-låt som råkat springa in i en vägg med huvudet före.

Jag älskar det.

Många gånger är soundet löjligt likt M.I.A., vilket kanske inte är så konstigt då Sleigh Bells huserar hos M.I.A:s N.E.E.T. Recordings, och Derek E Miller dessutom producerat ett par låtar på brittisk/lankesiskans senaste skiva "/\/\/\Y/\". (Lyssna på tunga "Steppin Up" så torde det musikaliska släktskapet vara rätt uppenbart.)

Skivan börjar annars med ett antal hårdare nummer, där ingredienserna oftast är hårda beat, industriellt skrammel, distade gitarrer och aningen tjatig, sval och snäll sång. Inte sällan kör Alexis Krauss med en cheerleaderliknande sångstil i verserna, och när mäktigt råa "Infinity Guitars" når sitt klimax någon minut från slutet håller jag jävlar i mig på att smälla av. Hur mäktigt är inte det soundet liksom?



Efter fyra låtar med någorlunda samma upplägg är "Treats" precis på väg att bli enformig (trots att de fyra låtarna alla hör till det bästa jag hört i år, alla kategorier). Så lämpligt då att Sleigh Bells därefter drar ned en aning på tempo och tryck, med tre låtar som alla börjar på bokstaven R. De två första, "Run the Heart" och "Rachel" hör inte till mina favoriter, men väna "Rill Rill" är ett riktigt litet guldkorn som bygger på en snajdig gitarrsampling av Funkadelics "Can You Get to That".

Om du sedan av någon anledning fått för dig att Sleigh Bells låter lite för välkammade och radioanpassade - trots att även de lugnare låtarna innehåller en hel del skramligheter - så åker du snart på en riktig käftsmäll i form av fantastiska "Straight A's" som inte klappar någon medhårs under sina röjiga 92 sekunder.

Kvarstår gör sedan hårda klubbdängan "A/B Machines", och pampiga avslutningen "Treats". "Treats" är ännu en av de där låtarna som lite halvt får mig att tappa hakan. Hur i helvete är det ens möjligt att få ett så högt tryck i mina små fjuttiga in ear-lurar?

Och eftersom jag är ett fan av såväl grynigt sextiotalsfoto som cyklande apor så avgudar jag givetvis också den fan-tillverkade inofficiella videon till samma låt. Vi avslutar väl med den helt enkelt:



- - - -

Sleigh Bells petar i och med detta ut Lightspeed Champion från årsbästalistan. Hans "Life is Sweet! Nice to Meet You" är förvisso en väldigt trevlig historia, med ett par riktigt fina låtar som sticker ut, men jag har liksom inte känt suget efter den på sistone. Så kan det gå.

Genmanipulation FTW!

Vi fick päron i Ekolådan idag.

Känns ju oerhört ekologiskt att laborera fram Frankensteinpäron.

Nu vet jag vad Julie Christmas gör

För ett halvår sedan funderade jag ju på vad Julie Christmas håller på med nuförtiden. Nu vet jag: Första soloalstret "The Bad Wife" släpps om en vecka och finns redan nu ute för tjuvlyssning på några av Internets mer ljusskygga platser.

Jag provlyssnar lite nu då, och återkommer kanske med en recension senare.

Nellie McKay - Home Sweet Mobile Home

På sitt femte album, "Home Sweet Mobile Home", fortsätter 28-åriga Nellie McKay att gäcka sina lyssnare. En lätt eklektisk - för att inte säga fullständigt schizofren - mix av stilar bjuds under den timme de sjutton låtarna (inräknat de fyra bonuslåtarna på specialutgåvan) pågår.

Mest är det som att lyssna på en Broadwaymusikal ifrån svunna tider, där storbandsjazz, bebop och swing står på programmet. Men just som man tror sig ha fått grepp om skivan så dyker en reggaelåt upp. Eller en svängig calypso.

Eller en helt vanlig poplåt i Suzanne Vegas anda, som öppningsdängan "Bruise on the Sky" - ett stycke musik jag blivit fullständigt förälskad i, och dessutom en låt som är ytterst nära att lyckas reclaima den ofta så bespottade tonartshöjningen ifrån schlagerhjonen.

Det spretar alltså återigen rätt ordentligt. Mer än på fjolårets "Normal as Blueberry Pie – A Tribute to Doris Day" som jag aldrig riktigt föll för. Och jag faller inte heller pladask för "Home Sweet Mobile Home". Det är en väldigt fascinerande skiva ifrån en ännu mer fascinerande artist, men åtminstone på skiva blir slutresultatet än en gång mer intressant än bra för Nellie McKay.

Årabrot - norska dårar i gummimasker?

Oberäkneliga jeppar i förvridna gummimasker med basebollträn gömda bakom ryggarna är det absolut första jag kommer att tänka på när jag lyssnar igenom norska trion Årabrots "Revenge". Tänker på de ruggiga slaktarna i Jennifer Lynchs "Surveillance", den småläskiga plastvarianten av Primus i "Wynona's Big Brown Beaver", och de stundtals ganska skruvade banden Kong och Slipknot.

Årabrot - döpta efter en soptipp - uppträder dock inte iklädda masker, men det hindrar inte att musiken fullständigt stinker vansinne och skumhet.

Malande och skitigt, skramligt och enformigt dundrar detta skräckfilmsflörtande tåg på i sin egna makliga takt. Som allra bäst blir det när de sneglar åt nyss nämnda Slipknots håll, jag tänker då främst på Iowa-ensemblens släpiga örhängen "Scissors" och "Iowa". Drygt tolv minuter långa "The Dolorous Years" är en riktigt mäktig höjdpunkt på detta tredje album ifrån Årabrot. Vid åtminstone en snabb anblick tycks trion inte lägga speciellt mycket vikt vid själva låtstrukturerna. De kan mangla rock'n roll i tre och en halv minut för att sedan jamma loss i monotont och avskalat mangel som håller på i en hel evighet.

Det är förresten ganska likt ett lite oflamsigare och osvängigare Kong, och ibland tänker jag på ett långsamt Sikth, främst sångmässigt. Jag hör också spår av Switch Opens, Melvins och Sonic Youth, men där någonstans får det vara nog med namedroppande.

För hur man än vänder och vrider på Årabrot så är det känslan som är det viktiga. Och känslan är:

Lås överlåset, tänd nattlampan och bulla upp med favoritnallen i sängen, för det lär bli en lång och kallsvettig jävla natt.

Här är förresten "End of First Chant II", en av de svängigare låtarna från skivan, komplett med en rimlig musikvideo och allt:



- - - -

Årabrots intåg på årsbästalistan gör också att deras raka motsats, First Aid Kit, tvingas lämna densamma i och med att vi nu är uppe i 20 album.

Vi bryter för reklam

Det här är bra grejer. Låten, det vansinniga flinet, och allt det andra som är fint:

Café Piastowska

Mobilbloggar lite på vägen hem.

Försöker samla tankarna efter aftonens besök på tidlöst märkliga Café Piastowska.

Näppeligen får man varje dag sitta i en mysig källare inredd som ett samarbete mellan David Lynch och en senil polsk dam från landsbygden.

Sitta där och vänta 15 minuter på en meny, 20 minuter till på en rätt spritig öl som antagligen betingade runt 60 öre i inköpspris, och ytterligare ett antal minuter på förrättssoppan, som för dagen är en (väldigt god!) "Rågmjölssoppa".

Tidsbegreppet är liksom inte riktigt närvarande hos denna polska raritet.

Maten är dock smått fantastisk, och pyntet på väggarna; polska regenter, en häxa i en monter, en mjukisget, lite julpynt, samt en knypplad bordsduk med motivet "två påfåglar pickar på en jättefallos" bidrar till den sköna stämningen.

Till nästa gång kan jag ändå känna att personalen kan rappa på åtminstone en liten aning mer, nästan fyra timmar i källaren är ganska mycket för att avverka rågmjölssoppa, schnitzel med surkål och några öl.

Att översteservitrisen bortförklarade kvittostrulet med att det blev kaos med nån Professor Dibsky väger visserligen upp en del för segheten.

Envy - Recitation

Med en lite snabbare mix av Sigur Rós och Isis har japanska Envy på sitt sjätte album "Recitation" tagit ännu ett par kliv längre in i post-rock-land, men ännu med sina hardcorerötter ständigt närvarande.

Det hela mynnar ut i en av 2010 års allra bästa skivor.

Så pampigt, så vackert, så bräckligt och så oerhört kraftfullt på samma gång. Långa stunder av uppbyggnad, talade partier som bara nästan går över gränsen vad gäller pretentioner, och en maffigt desperat (skrik)sång ifrån Tetsuya Fukagawa, som givit mig gåshud många gånger under de senaste veckornas många lyssningar.

Skivan kommer dessutom fortsätta växa i lurarna ju längre tiden går. För det är i hörlurar "Recitation" måste avnjutas. Om du inte bor på landet kommer du annars inte att kunna spela den högt nog; Det kommer liksom bli arga lappar i trappuppgången och Störningsjouren och allt sånt, bara för att du rycktes med i Japans bästa post-hardcore.

Och som bakgrundsmusik tror jag den gör sig rätt dåligt.

"Worn Heels and the Hands We Hold" är en rätt så representativ låt för skivan, och detta fina stycke musik har dessutom begåvats med en riktigt snygg video:



Än mer magisk är emellertid "Last Hours of Eternity" som inleds likt något från den sanslösa mörka andra halvan på Sigur Rós "()", och sedan byggs upp under nästan fem minuter innan sången kickar in. Resultatet blir en låt som får mig att känna att Isis beslut att lägga ned verksamheten var rätt och riktigt.

"Recitation" kanske inte är årets mest banbrytande album, men nog jävlar är det definitivt tillräckligt bra för en plats väldigt högt upp på årsbästalistan, och absolut tillräckligt bra för en uppmaning om att ALLA MÅSTE LYSSNA.

Wildbirds & Peacedrums, Södra Teatern

Idag (eller: i slutet av förra veckan då biljetter inhandlades) stod konsertvalet mellan Red Sparowes på Debaser och Wildbirds & Peacedrums på Södra Teatern. Valet föll på sistnämnda akt, delvis på grund av att tyst publik på Stockholms bästa konsertlokal kändes hetare än ståplats och förmodat lång väntan på ett alltid lika sorligt (och förvisso alltid trevligt) Debaser där publiken ständigt har så svårt att hålla käft.

Men framförallt valde jag Wildbirds & Peacedrums för att de är ett helt makalöst liveband.

Under de inledande låtarna slås jag av hur lik Mariam Wallentins underbara sångröst är Beth Gibbons dito, och med trummor, steel drum (vilket delvis också för tankarna till The Knife) och den suveräna sången låter det också till en början ungefär som en unplugged-konsert med Portishead, tror jag.

Ganska snart kliver en åtta man stark isländsk kör in på scenen iförda någon blå, lite tightare variant av kläderna ifrån Bröderna Lejonhjärta. Det är samma kör som hördes på Björks "Medúlla" och det märks. På ett bra sätt. Sist jag upplevde denna skapligt unika duo var på Way Out West för snart två och ett halvt år sedan. Sedan dess har de fyllt på sin låtkatalog med ett helt gäng låtar, och variationen är ännu ett ess i rockärmen.

Mariam och trummande maken Andreas Werliin är utbildade musiker, vilket skulle kunna leda till något väldigt artsy-fartsy (vilket det bara blir ett par gånger...), men istället utstrålar de båda ett kunnande och ett lugn som gör att de vågar ta ut svängarna rejält. Samtidigt krånglar Wildbirds & Peacedrums sällan till det, utan bygger läckert och rejält sin musik på de två kanske mäktigaste beståndsdelarna - trummor och sång.

Det låter fantastiskt, det ser fantastiskt ut, och jag funderar som bäst på om det här eller Scout Niblett på Strand är årets vassaste konsert för min del.

På skiva tycker jag inte alls att Wildbirds & Peacedrums är lika bra, men här är iallafall två fina videos (och låtar):