The Colors of the Mountain - Betyg: 8/10Festivalens stora överraskning är en rätt udda mix av feel good-barndomshistoria och krypande realistisk och elak krigsskildring ur barns perspektiv, och kombinationen träffar mig som en hård knytnäve rakt i mellangärdet.
I centrum av ”The Colors of the Mountain” ligger nioårige Manuels sprillans nya fotboll, som olämpligt nog råkat hamna på ett minfält precis bredvid fotbollsplanen. (Och mina tankar knyter an till barndomens mest obehagliga bok: ”Alfons och Odjuret”.) Han får med sig kompisarna Julián och Poca Luz på en räddningsaktion. Samtidigt pågår ett gerillakrig i närheten av byn, och byborna trakasseras av såväl militären som av gerillasoldaterna. Manuels klasskompisar blir färre och färre, och situationen för hans egen familj allt värre när kriget trappas upp.
Filmen blir obehaglig eftersom allting visas upp så som barnen ser det, och man luras med lite i den lätt naiva och sköna stämningen. Jag får känslan av att situationen inte är särskilt allvarlig, och blir precis som lillkillarna också lite imponerad av ammunitionen Juliáns storebror skänkt honom.
Vänskapen mellan Manuel, den lite hårdare Julián, och den närsynte albinograbben Poca Luz och hans syrra skildras på ett väldigt fint sätt. Vore det inte för de, förvisso inte (inledningsvis) särskilt hotfulla men ständigt närvarande soldaterna så kunde ”The Colors of the Mountain” varit en skön sommarrulle fullt i klass med ”Sunes Sommar” eller ”Den Bästa Sommaren”.
Nu fastnar skrattet ofta halvvägs på vägen upp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar