lördag 6 november 2010

Den här veckan har jag bara lyssnat på Sleigh Bells

(nästan.) Jag har, nästan ett halvår efter alla andra, fallit pladask för Sleigh Bells debutalbum "Treats".

Den på pappret rätt omaka duon består av forne Poison the Well-gitarristen Derek E Miller, och sångerskan Alexis Krauss, med mörkt förflutet som vokalist i ett tonårstjejband. Och möjligen är det Alexis meritlista som gör sig påmind i en låt som "Crown on the Ground", som har ett stökigt intro, tuggummipoppig melodi, och allt som allt låter som en Spice Girls-låt som råkat springa in i en vägg med huvudet före.

Jag älskar det.

Många gånger är soundet löjligt likt M.I.A., vilket kanske inte är så konstigt då Sleigh Bells huserar hos M.I.A:s N.E.E.T. Recordings, och Derek E Miller dessutom producerat ett par låtar på brittisk/lankesiskans senaste skiva "/\/\/\Y/\". (Lyssna på tunga "Steppin Up" så torde det musikaliska släktskapet vara rätt uppenbart.)

Skivan börjar annars med ett antal hårdare nummer, där ingredienserna oftast är hårda beat, industriellt skrammel, distade gitarrer och aningen tjatig, sval och snäll sång. Inte sällan kör Alexis Krauss med en cheerleaderliknande sångstil i verserna, och när mäktigt råa "Infinity Guitars" når sitt klimax någon minut från slutet håller jag jävlar i mig på att smälla av. Hur mäktigt är inte det soundet liksom?



Efter fyra låtar med någorlunda samma upplägg är "Treats" precis på väg att bli enformig (trots att de fyra låtarna alla hör till det bästa jag hört i år, alla kategorier). Så lämpligt då att Sleigh Bells därefter drar ned en aning på tempo och tryck, med tre låtar som alla börjar på bokstaven R. De två första, "Run the Heart" och "Rachel" hör inte till mina favoriter, men väna "Rill Rill" är ett riktigt litet guldkorn som bygger på en snajdig gitarrsampling av Funkadelics "Can You Get to That".

Om du sedan av någon anledning fått för dig att Sleigh Bells låter lite för välkammade och radioanpassade - trots att även de lugnare låtarna innehåller en hel del skramligheter - så åker du snart på en riktig käftsmäll i form av fantastiska "Straight A's" som inte klappar någon medhårs under sina röjiga 92 sekunder.

Kvarstår gör sedan hårda klubbdängan "A/B Machines", och pampiga avslutningen "Treats". "Treats" är ännu en av de där låtarna som lite halvt får mig att tappa hakan. Hur i helvete är det ens möjligt att få ett så högt tryck i mina små fjuttiga in ear-lurar?

Och eftersom jag är ett fan av såväl grynigt sextiotalsfoto som cyklande apor så avgudar jag givetvis också den fan-tillverkade inofficiella videon till samma låt. Vi avslutar väl med den helt enkelt:



- - - -

Sleigh Bells petar i och med detta ut Lightspeed Champion från årsbästalistan. Hans "Life is Sweet! Nice to Meet You" är förvisso en väldigt trevlig historia, med ett par riktigt fina låtar som sticker ut, men jag har liksom inte känt suget efter den på sistone. Så kan det gå.

1 kommentar:

marysaintmary sa...

Det här var ju awesome! Tack!