Caterpillar – Betyg: 4/10Årets Filmfestivalpremiär för min del blev den deppigaste bioupplevelsen sedan ”Lilja 4-Ever”.
”Krigshjälten” Tadashi Kurokawa återvänder till sin fru och sin hemby efter att ha kämpat i kriget. Allt vore frid och fröjd om det inte vore för den lilla detaljen att han numera saknar armar, ben och hörsel. Ja, det, och att han kanske inte var riktigt så heroisk – varken som krigshjälte eller make – som resten av samhället vill påskina.
Vi får följa Tadashis fru Shigeko som får ta hand om hela paketet. Det visar sig vara en jävligt otacksam uppgift eftersom Tadashi numera inte direkt brinner av livsglädje, och dessutom var ett jävla svin till att börja med. Filmen är helt igenom kolsvart med undantag för en tjock byfåne ätandes blommor, som plockats in som comic relief. Det är en rätt enkelt berättad historia, långsam och repetetiv. Man upplever verkligen världen genom den unga makan Shigekos ögon, och ju längre filmen lider desto mer inser vi hur eländig och ensam hennes tillvaro är.
Den mycket meriterade snuskgubben Kôji Wakamatsus ”Caterpillar” är en film som berör, och (ännu) en film som visar hur meningslöst och ruttet det är med krig – den här gången på ett väldigt jordnära, intensivt och mänskligt plan. Men det är lite väl långsamt, enkelt och enformigt och i filmens mittparti var det inte bara min onda rygg som gjorde att jag satt och skruvade på mig.
Det blev förresten ett intressant om än lätt förvirrat Face 2 Face med filmens icke-engelskspråkige huvudrollsinnehavare efteråt. Han visade sig ha både armar och ben i behåll, samt berättade en del kul kuriosa om hur filmen rent tekniskt hade spelats in, samt att inspelningen endast tog tolv dagar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar