Lyssnar man på "Heartthrob" kan man ju lätt få känslan av att "Alligator" ifrån förra albumet "Sainthood" växt fram till Tegan och Saras absoluta favoritlåt. Den stora förvandlingen kunde anas redan när vi fick höra första singeln "Closer" som dök upp i höstas nån gång. Ett väldigt poppigt sound med många lager av muntra synthar och mycket av det mesta.
Nu är hela albumet "Heartthrob" här och det fortsätter i samma stil. Med ett lite större gitarrinslag hade det här mycket väl kunnat vara en Roxette-skiva. Eller något från Madonnas tidiga nittiotal. Smaka på "I Was A Fool", pianointrot ("Listen to Your Heart", någon?), körerna i refrängen, allt.
De kanadensiska tvillingsyrrorna som inledde sin musikaliska bana med att planka Ani DiFranco har nu samarbetat med Greg Kurstin som tidigare jobbat med bland andra Pink och Kelly Clarkson och resultatet blir en skiva som i mina otränade öron låter som...Kelly Clarkson. "I'm Not Your Hero" till exempel. Mellantempo, ett snällt discoarrangemang och sjuuukt catchy melodier i såväl vers som refräng. (Den akustiska versionen tilltalar iallafall mig betydligt mer.)
"Drove Me Wild" är sedan ren åttiotalsdisco, på gott och ont.
Jag sitter och tänker i väldigt akademiska och torra termer. Tänker att det är riktigt snygga låthantverk. Välgjort och polerat. Proffsigt och cleant. Men det var ju inte därför jag började gilla Tegan & Sara. Det var ju nerven och desperationen och den ständiga känslan av demoband (på ett bra sätt!!) som ständigt lurade i bakgrunden som gjorde deras musik så jävla bra. Deras stickiga, lite skrälliga röster. Att jag i takt med att jag lyssnade in mig mer och mer började kunna höra vilka låtar som var skrivna av vilken syster.
På "Heartthrob" är det betydligt svårare att hålla isär Tegan-låtarna från Sara-låtarna.
Dock inte "Now I'm All Messed Up" som utöver att vara en klockren Sara-låt också är skivans fullträff. En riktigt fin och sorglig ballad. Jag gillar den som fan även om det någonstans i bakhuvudet gnager en tanke om att den hade varit ännu lite bättre i en annan kostym. Jag hade förstås lätt ringt och röstat på den i en Eurovision-final oavsett. Kolla till exempel på det här liveklippet där Sara matar på med hur mycket känslor som helst och får jobba som satan för att nå upp till de högsta tonerna:
Men jag har tyvärr redan börjat tröttna på många av låtarna trots att chocken knappt har lagt sig än. Rycks inte alls med på samma sätt som tidigare. Det blixtrar till ytterligare några gånger dock. "How Come You Don't Want Me" har en riktigt tuggummipoppig refräng, men här finns iallafall nånting lite ansträngt och desperat över sången och genast blir det bättre. "Love They Say" låter som någonting från "So Jealous" som stöpts om i den nya radiodiscoformen. Jag gillar den, men börjar fundera på om det är mest av nostalgiska skäl.
"Shock To Your System" har ett coolt arrangemang men är en ganska trist låt. Mer Roxette-vibbar sen i "Guilty As Charged" som är riktigt bra, särskilt kören i slutet. Här är sången återigen nyckeln, aningen skitigare och mer känslosam. Sista låten (på den deluxe-utgåva jag snokat rätt på), "I Run Empty", är däremot rätt såsig. Jag blir än en gång nostalgisk och tänker tillbaks på tidigare avslutningslåtar från systrarnas skivor och då är ju det här ett bottennapp av rang.
Det som tilltalat mig tidigare är till stor del borta och trots att "Heartthrob" innehåller ett helt lass med förbannat bra låtar är jag besviken. Mest på produktionen och med den de nedslipade kanterna och kliven mot den kommersiella radions slit-och-släng-land.
