På sitt femte album, "Home Sweet Mobile Home", fortsätter 28-åriga Nellie McKay att gäcka sina lyssnare. En lätt eklektisk - för att inte säga fullständigt schizofren - mix av stilar bjuds under den timme de sjutton låtarna (inräknat de fyra bonuslåtarna på specialutgåvan) pågår.Mest är det som att lyssna på en Broadwaymusikal ifrån svunna tider, där storbandsjazz, bebop och swing står på programmet. Men just som man tror sig ha fått grepp om skivan så dyker en reggaelåt upp. Eller en svängig calypso.
Eller en helt vanlig poplåt i Suzanne Vegas anda, som öppningsdängan "Bruise on the Sky" - ett stycke musik jag blivit fullständigt förälskad i, och dessutom en låt som är ytterst nära att lyckas reclaima den ofta så bespottade tonartshöjningen ifrån schlagerhjonen.
Det spretar alltså återigen rätt ordentligt. Mer än på fjolårets "Normal as Blueberry Pie – A Tribute to Doris Day" som jag aldrig riktigt föll för. Och jag faller inte heller pladask för "Home Sweet Mobile Home". Det är en väldigt fascinerande skiva ifrån en ännu mer fascinerande artist, men åtminstone på skiva blir slutresultatet än en gång mer intressant än bra för Nellie McKay.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar