onsdag 31 december 2008

Camille – Music Hole

Fick lite smygpanik när jag strax efter att ha publicerat årsbästalistan upptäckte att Camille släppt en ny platta i år som jag helt missat.

Efter en genomlyssning måste jag dock tyvärr säga att ”Music Hole” är en besvikelse. Förra alstret, ”Le Fil”, är en suverän (till största delen) à capella-platta med lagom artsy låtar framförda på franska.

Nu låter à capella-låtarna istället som något från Lejonkungen, och generellt är det mycket tråkigare. Camille sjunger på engelska och det är inte lika skoj. Det tar sig visserligen en aning mot slutet. Tokroliga ”Cats and Dogs” är värd en lyssning. ”Katie’s Tea” och melankoliska ”Winter’s Child” är fina.

Men nja, nån plats på årsbästalistan hade det inte blivit, och jag föreslår istället att du i första hand spanar in tre år gamla ”Le Fil” när du ska stifta bekantskap med denna ljuva fransyska.

Här är några länkar:
”Music Hole” på Spotify
”Le Fil” på Spotify
MySpace
Officiell site

tisdag 30 december 2008

Svensk dramaserie

Ni har väl sett den svenska storproduktionen "Goda Vänner"?

söndag 28 december 2008

Dagens Spotify-lista


...heter "Udda sångröster" och återfinns här: spotify:user:brothernumpsy:playlist:6zBbxacgs5EDl4ZbO3DDzQ

Den är "collaborative", så du är mer än välkommen att logga in och lägga till de alster du saknar.

Kravet är, utöver en udda sångröst, att låten också är bra. Du behöver alltså inte lägga in exempelvis "Chocolate Rain" om det inte skulle vara din favoritlåt.

Dave Gorman: America Unchained

Inte för att jag är någon större shoppingfantast, men de senaste årens resor (Japan till stora delar undantaget) har gjort mig aningen deprimerad beträffande affärsutbudet. Svenska städers inomhusgallerior är bland de värsta. Det är samma uppsättning H&M, Carlings, KappAhl, MQ, Twilfit, Expert, trötta skoaffärer, ruttna kaffeställen och burgarhak. Resultatet är förstås inte speciellt oväntat, och ok, visst springer man på en och annan ”TV-Lasse i Mörbylånga” under sina odyséer i Svea Rike.

Mer deprimerande är det utomlands, när shoppingen är precis likadan i Amsterdam, Rotterdam, Valencia, Barcelona, Istanbul och Paris. Visserligen slipper man KappAhl och Wayne’s Äckliga Coffee utomlands, men i grova drag är det samma opersonliga, multinationella, feta kedjor som erbjuder sina varor och tjänster. Zara, Illy, H&M och Subway.

Varför har det blivit så här? Är det vi konsumenter som valt att ha det på det här sättet? Vi är nog aningen styrda av The Man, men de senaste årens uppsving av All-inclusive-”turistande” skvallrar om att många vill ha trygghet och igenkännande i sitt resande. Vad hände med begrepp som ”andra kulturer” och ”spännande möten”?

Andra färger på samma skjorta från H&M. Wow.

Hur som helst. Vi såg en rätt intressant film på ungefär det här temat igår.

Den spexige britten Dave Gorman bestämde sig för att åka från kust till kust genom USA, helt utan att stödja The Man (kort och gott: stora kedjor) med några pengar. Med andra ord: begagnad bil, inte bo på några Holiday Inn, inte tanka hos några kedjor, inget käk hos vare sig Kung Birger eller The Golden Arches.

Han vill se om entreprenörerna med de familjeägda haken finns kvar. Om det är ett omöjligt uppdrag att inte trycka mer pengar i fickorna på de stora kedjorna och istället stötta den lille mannen.

Resultatet av Gormans övning är en film och en bok, båda med namnet ”America Unchained”.

Filmen blir stundtals lite tjatig, med ständiga bilproblem och en desperat jakt på ”unchained” bensin. Enklare är det med maten och hotellen, och framförallt jakten på personligt boende leder till ett par riktigt komiska möten.

”America Unchained” är en skön, lättsmält och samtidigt tänkvärd 75 minuter lång dokumentär som du kan spana in nästa gång du har lite tid över.

torsdag 25 december 2008

Årets bästa album, 2008

2008 är året då jag till stora delar tagit ledigt som musikrecensent. Det har varit rätt skönt att kunna lyssna på musik utan att tänka betyg och fyndiga formuleringar. Att kunna införskaffa två sprillans nya album utan att först behöva tugga igenom de tio i recensionshögen.

Genremässigt blir det därför den spretigaste listan på mycket länge. Dödsmetall, postrock, mespop, gammal god hårdrock och instrumental dubmetal. Här är 2008 års 25 bästa plattor:

1. Satyricon – The Age of Nero
Om min lista i övrigt präglas av charmighet innehas förstaplatsen av ett tvättäkta undantag. Satyricon fyller glappet mellan MTV-black metal i Cradle of Filths och Dimmu Borgirs skola, och skitig DIY-black åt Burzum-hållet. Fyllig produktion, enkla och sjukt effektiva metalriff, brutalsnygga låtar och en helgjuten platta.

2. Intronaut - Prehistoricisms
Magiska basslingor och sköna psykedeliska utflykter. Intronaut är Isis på lite högre varvtal. Intronaut borde passa dig som gillar Tool, Neurosis, Isis, Mastodon och gammaldags krigsgolvpukor. Jazzigt och knallhårt. Lyssna eller dö.


3. Navid Modiri & Gudarna – Allt Jag Lärt Mig Hittills
Ofta blir man vansinnig på den lille Filmkrönikemuppens enerverande pratsång. Oftare rycks man med och vill bara dansa. Just nu: Bättre än Kungers.



4. Jaguar Love – Take Me to the Sea
Lagom dampig poprock med världens jobbigaste och samtidigt härligaste sångare - forne Blood Brothers-frontmannen Johnny Whitney. Jag är löjligt lättflörtad när det är skevt och trallvänligt på samma gång. (Nej, inte som Håkan Hellström, puckon.)

5. Lightspeed Champion – Falling Off the Lavender Bridge
Jämförs ständigt med Elvis Costello och Ed Harcourt. Med all rätta, samtidigt som Devonte Hynes stundtals är så lurig att han lätt kunde lura upp de två förstnämnda herrarna på läktaren om han började dribbla. ”Galaxy of the Lost” kan vara årets bästa låt. ”Midnight Surprise” är tidernas mest otippade tiominutersdänga.

6. She & Him – Volume 1
Zooey Deschanel är inte bara en väldigt charmig skådespelerska – hon gör även minst lika charmig musik. De sextiotalsdoftande karamellerna avlöser varandra på She & Hims debutplatta, som innehåller självklara guldkornen “Sweet Darlin’”, “Change is Hard”, “Sentimental Heart” och “I Was Made for you”.

7. Frida Hyvönen – Silence is Wild
Charmigheten får mig på fall igen. Den, tillsammans med några löjligt starka poplåtar med ”Dirty Dancing”, ”London” och ”Enemy Within” i spetsen.




8. Portishead – Third
Den femte maj i år utsåg jag, efter 7,5 minuters lyssning, Portisheads tredje fullängdare till årets bästa platta. (Aningen tidigt kan nu konstateras.) Då hade jag hunnit halvvägs in i ”Hunter” – en låt som är sådär skrämmande obehaglig och underbart behaglig på samma gång, vilket ju är det som gör Portishead så jävla bra.

9. Cult of Luna – Eternal Kingdom
Det är nära nog ett halvtidsjobb att ta sig in i den norrländska ångestmaskinens femte fullängdare. Tur att man blir rikligt belönad på andra sidan.




10. Be Your Own Pet – Get Awkward
Underbart är kort. Uppkäftiga Nashville-kvartetten Be Your Own Pet lade ned verksamheten bara 5 månader efter släppet av denna genombrottsplatta. Halvkorkat, punkigt, älskvärt. Det blir till att snoka på nätet efter sköna sångerskan Jemina Pearls framtida projekt.

11. Steve Von Till - A Grave is a Grim Horse
Av Neurosis främsta skäggapor släppte båda två varsin ny soloplatta i år. Scott Kellys alster är inte alls dumt när du vill sitta i mörkret i stugan och supa ihjäl dig, men jag håller ändå Steve Von Tills skiva som den klart starkare av de två. Fans av Tom Waits borde kunna gilla det här. Jag är ett stort fan av Tom Waits.

12. The Mars Volta – The Bedlam in Goliath
Inser att jag är rätt bortskämd med The Mars Voltas höga kvalitet. Deras näst sämsta platta hittills är lik förbannat ett jäkligt starkt alster. Då både sextio- och sjuttiotalet sedan länge är förbi finns det ingen som är i närheten av att låta så här idag.

13. Sigur Rós - Með suð í eyrum við spilum endalaust
2008 var året då Sigur Rós blev glada. Akustiska gitarrer och trallvänliga körer, vad är det som har hänt!? Inte lika bra som senaste föregångaren, mästerliga ’Takk’, men likväl en helgjuten platta ifrån Islands näst finaste.

14. Taint – Secrets and Lies
Inget nytt med Mastodon i år. Brittiska trion Taint är ett rakare och skitigare substitut, pang på bara.

15. Ben Folds – Way to Normal
Den gode Ben hade mig fast redan efter två lyssningar av ”You Don’t Know Me”, den mysiga duetten med Regina Spektor. Resten av skivan är full av stabil och skön pop.

16. Burst – Lazarus Bird
17. Opeth – Watershed
18. Bloc Party – Intimacy
19. Hate Eternal – Fury & Flames
20. Dub Trio – Another Sound is Dying
21. Jenny Lewis – Acid Tongue
22. Bloodbath – The Fathomless Mastery
23. Meshuggah – obZen
24. DeVotchKa – A Mad & Faithful Telling
25. Isobel Campbell & Mark Lanegan – Sunday at Devil Dirt

Strax utanför listan:
The Bronx, Ingrid Olava, The Haunted, Volbeat, Hello Saferide, Bison B.C., Scars on Broadway

tisdag 23 december 2008

God Jul!

Här slår vi in klappar till de stämningsfulla tonerna av The Vandals julklassiker "Christmas Time for my Penis".

Det borde ni också göra.

Alltså påven...

...vilket jävla flarn han är.

Av alla människofientliga, kontrollerande och vilseledande religioner är katolicismen den värsta. 

Med många andra som delad tvåa.

måndag 15 december 2008

snyggast.se presenterar: Luciatåget

Vårt kära företag försökte ställa in julen i år. Men då hade de inte räknat med den alternativa Luciafesten, ha!

Så här bra såg vi ut i fredags, med läsglasögon, oversized julstrumpor på huvudet, nån julstjärna och en hel del raklödder.

söndag 14 december 2008

Gästblogg!

En mailkonversation med min syster slutar med en mycket fin villaområdesanalys av The Locust:

"Haha, The Locust låter lite som när vi städar hemma hos oss.

Lite som när man dumpar ner helgens DN samt lite pantflaskor för trappan till återvinningskaoset nedanför så att det dunkar bra, samtidigt som barnen gör sitt bästa för att slå ihjäl varandra samt kasta ner leksaker, bollar och annat för trappan.

Och så två arga föräldrar som skriker på barnen och varandra och svär åt att dammsugaren bangar i varenda himla hörn som finns i det övermöblerade pyttehuset.

Jag kände igen mig direkt."

En ganska bra beskrivning. The Locust är ett band som är oerhört lätta att driva med. Samtidigt är de, som tidigare konstaterats, ett sanslöst grymt liveband.

Men ok, jag avslutar trots det med ett humorrelaterat The Locust-klipp:

torsdag 11 december 2008

Spruta i benet

Ja, jag vet att det egentligen är jättetråkigt och hemskt...men det kan ju inte bara ha varit jag som kom att tänka på:


efter att ha läst: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1298&a=862489 och trots allt blivit lite fnissig?

onsdag 10 december 2008

Fin ATP-souvenir

Nice! Nån har filmat Monotonix utomhusavslutning! Tittar man noga ser man mig och mina vänner, samt den där sköna israeliska sångaren med lätt dragning åt buskishållet.

tisdag 9 december 2008

ATP - NBC - Den långa rapporten

Här kommer en lång rapport från helgens övning, jag dundrar rakt in i de åtta bästa konserterna, in order of appearance:

- -

The Locust - Ultrateknisk start och stopp-grindcore med matematiska förtecken. Med fyra snuskigt tighta snubbar i gräshoppekostymer (klippet är inte från helgen) kan det helt enkelt inte gå fel.

- -

Isis - Möjligen en smula ojämnt, bland annat på grund av en (åtminstone för mig) sprillans ny låt som inte riktigt föll på plats. Men när Isis bygger upp sin patenterade vägg av ljud och framför de riktiga mästerverken från "Oceanic" och "Panopticon" är man en nära nog oslagbar kvintett.

- -

Mastodon
- Det här var min femte eller sjätte Mastodon-konsert, och om inte den bästa så åtminstone den punkigaste.

Gitarristen Bill Kelliher är fortfarande sjuk, och Mastodon är decimerat till en trio. Visst saknas Bill under de mest episka gitarrutflykterna, men i intensitet växer Mastodon när de bara är tre som delar på arbetsbördan.

Grymt ljud, grymt tryck, och ännu en oerhört mäktig uppvisning från ett av världens 10 bästa liveband.

- -

Fantômas * 2 - Mike Patton, vad fan ska man säga? Låtarna från "The Director's Cut" växer enormt på scen. Mike Patton är överallt, och gör precis allt som går att göra med sin röst. Med ett sinnessjukt massmördar-smile på läpparna sjunger han galnare, bättre, coolare och känslosammare än alla andra. Samtidigt dirigerar han resten av sitt all-star-band (Dave Lombardo saknas dock) samt skapar sjuka ljudeffekter vid sitt mixerbord.

Dagen efter, på söndagen, gör Fantômas sin andra spelning på festivalen. Jag stressar dit efter Monotonix och blir belönad med en ännu bättre konsert än lördagens. Mike Patton är på ett bättre humör. Han bjuder på roliga, häcklande mellansnack, och satan i gatan om han inte låter ännu bättre i höjdpunkterna "The Godfather", "Spider Baby", "Experiment in Terror", "The Omen", "Cape Fear" och "Rosemary's Baby".

Jag säger det igen, snubben gör allt med sin röst, och han klarar allt med bravur. Rytmiskt aptjatter, smörsång, growl och falsett. Allt sitter. När kompbandet dessutom består av rutinerade herrar som Buzz Osborne och Trevor Dunn är magiken ständigt närvarande.

- -

Farmers Market - Avig jazzbalkan med brokig norsk/bulgarisk kvintett. Som bäst när det låter som tv-spelsmusik på syra, som sämst när det blir förutsägbar improvisationsjazz.

- -

Monotonix - Scenen är tom när vi ånyo kliver in i den mindre av områdets två konsertlokaler.

Istället har israeliska punktrion Monotonix smällt upp sina prylar mitt bland allt folk på golvet. Nån minut in i spelningen är sångaren Ami Shalev samt delar av trumsetet uppe och crowdsurfar i publikhavet, och en av de galnaste spelningarna någonsin är ett faktum.

Alltid är det något som far omkring i lokalen. Oftast är det sångaren och/eller ett par vattenflaskor. Stora delar av publiken surfar omkring, och slutet av konserten är oförglömlig.

Rätt som det är börjar trumsetet och publiken röra sig mot lokalens utgång. Vi springer efter ut och möts av en ivrigt viftande sångare som vill få ut sin publik i kylan. Väl där ute klättrar Ami Shalev upp på baskaggen som publiken bär upp, och river à capella av en israelisk folkvisa där han står.

Ytterligare trick är på gång, men just när herr Shalev fått hela publiken att sätta sig på den blöta och kalla asfalten kommer en säkerhetsvakt fram till honom och berättar att det är dags att runda av.

Musiken var inte fullt så bra som showen i sig, men tack vare showen blir det nära nog högsta betyg ändå!

- -

Dälek - tunnnngggggggt! Basen fladdrar i byxbenen och ljudväggen är fanimej tyngre än på Isis spelning två dagar innan! Utstrålningen och den stenhårda attityden är det inte heller något fel på.

Däleks experimentella och intensiva hiphop är stundtals sanslöst bra, men jag är inget jättefan av genren och tycker att det blir aningen enformigt i längden.

- - - -

Halvkul spelningar av rockhistoriskt intresse:

Butthole Surfers - Hur hög var egentligen sångaren? Det här var sladdrigt, flamsigt, och fullständigt ointressant.

Meat Puppets - Amerikansk college-countryrock. Har influerat många, däribland Nirvana som ju framförde tre av bandets låtar på den där legendariska unplugged-spelningen. Jag orkade bara stanna till ett tag efter "Plateau", Meat Puppets var inte min påse den här kvällen.

Melvins - Om Meat Puppets influerat halva grunge-scenen har Melvins influerat andra halvan. Samt typ alla andra alternativa rockband också. Trots det har jag aldrig riktigt fastnat för bandet. Istället blev det mer lägenhetssprit och därefter Buzz Osborne i repris under Fantômas suveräna konsert.

- - - -

Övriga spelningar missades eller var av "inget att skriva hem om"-karaktär.

Festivalen var grymt bra uppstyrd och välorganiserad, och lineupen som gjord för musikälskare i all sin brokighet.

Butlin's i Minehead är egentligen ett rätt deprimerande ställe, om man tänker på att brittiska barnfamiljer faktiskt åker hit på somrarna. Det är ett ställe fyllt av svampig skräpmat, svampiga heltäckningsmattor och inte alltför svampiga spelautomater. Ett nedgånget nöjesfält, nedgångna barer och ett av rapporterna att döma (själv var jag för bakfull för att bada) hyfsat nedgånget vattenland.

Men som sagt, ett perfekt ställe för en grym musikfestival, och allt som allt en kunglig helg.

Här poserar Lars på playan:
- - - -

Andra höjdpunkter:

  • Lördagens sammanlagda intag av dubbla Southern Comfort + Cola måste ha blivit en hel del på sex man.
  • Fredagens kisspaus, då vi tillfälligt switchade över till högertrafik på den inte alls särskilt avskilda vägen.
  • Lördagkvällens sällsynt usla köträngningsförsök som höll på att sluta med brittisk lynchmobb hack i häl.
  • Den efterföljande beställningen av en pitcher öl, som mycket väl skulle kunna vara förklaringen om man slog upp "dåligt omdöme" i en ordbok.
  • Airhockeyturneringen mot de svenska (skånska och göteborgska) kidsen vi sprang på. Hetsigt är förnamnet. Dessutom vann vi.
  • Matkrig, kortspel, parmesan-hetsätning, och ett konstant Samuel Jackson-beer-vrålande
  • Min mobilkamera i mörker, är ni inte mäkta imponerade?

torsdag 4 december 2008

Helgplan: Festival i England

I helgen är det jag som åker vattenrutchbana med Mike Patton!

All Tomorrow's Parties anordnar festivalen "The Nightmare Before Christmas" på ett brittiskt Skara Sommarland

Konceptet, att låta några sköna artister (i det här fallet Mike Patton och Melvins) välja ut banden känns briljant. Liksom att bo i lägenhet på området. Tydligen ska det vara sjukt bra uppstyrt -bara en sån sak som att de största banden spelar två gånger så att alla ska få se dem känns klockrent.

Just de största banden är också de jag ser fram emot mest. Mastodon har jag visserligen sett fyra eller fem gånger hittills, men de är snuskigt bra live. Isis har jag aldrig sett, och att se Mike Patton och hans Fantômas framföra den smått legendariska plattan "The Director's Cut" i sin helhet kommer inte bli helt dumt.

Butthole Surfers, Meat Puppets, The Locust, The Damned, Dälek, Monotonix, Martina Topley Bird, Rahzel, Farmers Market, Taraf De Haidouks, Mugison, Boss Hog och Big Business
kan jag också tänka mig att bevittna. Det kommer att bli hektiskt.

Det enda bösiga nu är en galet otajmad förkylning som ligger och lurar i vassen. Jag ignorerar den tills vidare, och laddar istället upp med Mastodons magiska låt (och video) "Blood and Thunder"



samt en, för "The Director's Cut" ovanligt skönsjungande Mike Patton:

tisdag 2 december 2008

Stockholms Filmfestival - Facit/Topp 10

Jaså, du vill bara ha filmtips men skiter i min blogg i övrigt? Jag är inte sämre än att jag bjussar på en topplista från årets festival med tillhörande korta recensioner. Håll till godo!

1. The Wrestler
2. Rachel Getting Married
3. Trouble the Water
4. Tokyo!
5. In Bruges
6. Rumba
7. Back Soon
8. W.
9. Absurdistan
10. Cold Lunch


Ps. Den som inte ser "The Wrestler" är en rutten sill. På riktigt.
Ps2. Christoffers topplista är helt ok, men inte lika precis som min. Och Granvik stjäl showen med sitt anime-dissande i kommentarerna. Briljant som alltid.

Filmfestivalen - De sista 5

Festivalen är över för den här gången. 17 långa och 4 korta hann det bli. Samt de 10 jag betade av innan festivalstart i samband med katalogarbetet. Nu får det bli filmpaus ett tag framöver tror jag. Här lite kort om de sista fem:

- - - -

Tokyo!

Betyg: 7/10

Tre skruvade bilder av Tokyo. Michel Gondry berättar om en ung kvinna som känner sig otillräcklig när hon och hennes filmskapande pojkvän kommer till storstaden. Då börjar kroppen hennes att spöka, och märkligt nog hjälper detta henne att komma till rätta.

I del två (av Leos Carax) kliver en äcklig figur upp ur kloakerna och börjar sprida skräck på Tokyos gator, och i del tre (av Joon-Ho Bong) får en enstöring smak på livet igen.

Det är inte högsta klass rakt igenom, men de första två delarna är mycket bra.

- - - -

Before the Fall

Betyg: 4/10

Grymt spännande, ruggigt obehaglig, men med en säck som inte riktigt knyts igen.

"Before the Fall" är en bitvis fungerande kombination av domedagsrulle (meteorit träffar jorden om tre dagar) och psykologisk thriller á la "Cape Fear" (psyko söker upp barnfamilj).

Tyvärr tar handlingen slut halvvägs nånstans, det trampas vatten och slutet är förutsägbart om än rätt märkligt.

- - - -

Cold Lunch
(kort bonusinfo om karaktärerna + trailer på länken)
Betyg: 6/10

Norskt "Väva ihop historier"-drama. Vi får följa en samling mer eller mindre tragiska människoöden som ibland flyter ihop, ibland bara snuddar varandra.

Hade tjänat på färre sidostories och en djupare insyn i huvudet på huvudpersonerna.

Ändå klart över godkänt, mycket tack vare en del riktigt skruvade grejer.

- - - -

Rachel Getting Married

Betyg: 8/10

Hur många klyschor kan man få in i en film om en drogrehabiliterad ung kvinna som ska återförenas med sin familj på syrrans bröllop?

Ganska många är svaret, men Jonathan Demme undviker nästan allihop. Istället en väldigt realistisk skildring där man redan i ett tidigt skede känner med nästan samtliga karaktärer.

Anne Hathaway hade jag sedan länge dömt ut som en våpig Disneyskådis. Nu har jag ändrat mig, inte konstigt så som hon briljerar här. Jag rekommenderar varmt att du går och ser "Rachel Getting Married".

- - - -

Gomorra

Betyg: 5/10

Horace Engdahls doja är 20 centimeter från att träffa mig i tinningen när han graciöst kliver över sätet.

Det hade varit något att berätta för barnbarnen.

Nu nöjde den gode stolsklättraren med att slå sig ned bredvid mig och på ett ytterst akademiskt sätt diskutera halstabletter med sitt sällskap.

Den så omtalade filmen då? En brutal, osminkad och skitig skildring av Camorran, baserad på den numera hyfsat dödshotade författaren Roberto Saviano.

Det är rätt svårt att hänga med i svängarna. Karaktärerna är många och berättarrösten frånvarande. Jag gillar känslan av tjuvtittande, och som sagt - skitigheten. Men filmen känns överlag rörig och för lång. Utöver skräddaren har man som tittare inte direkt någon karaktär att känna sympati för heller, vilket kan ha både för- och nackdelar.

www.rathergood.com

Helt stört. Mina kollegor kände inte till den smått legendariska Rathergood.

De har med andra ord missat klämmiga musikvideos som "The Wrong Bananas", "Fell in Love With a Girl" (White Stripes) och den där sjukt snajdiga xylofonkatten i den där sjukt sköna Destiny's Child-covern!

Inte heller verkade de känna till detta fantastiska Youtube-klipp: