Två ölbloggare - Humligheter och Ölsvammel - har testat sig igenom större delen av Sveriges lättölsutbud.
Vinnare i bådas tester blev ett svenskt/skotskt samarbete i form av att man häller upp en slurk av BrewDogs Nanny State och en slurk Spendrups Premium Lager i glaset.
Jag blev såklart nyfiken på att testa.
Nanny State drack jag ganska nyligen, och humlemässigt finns det ju inte så mycket att klaga på. Men i och med att den är så pass vattnig blir den åt helvete obalanserad, så att backa upp den med en betydligt maltigare historia - klassikern Spendrups som å sin sida är lika humlestinn som mellanmjölk - känns ju åtminstone på pappret som en smart grej.
Väl i glaset är det inte heller så dumt. Visst är det ordentligt vattnigt, men balansen känns vettig och det blir mer kropp än hos Nanny State, och en jäkla humlekick jämfört med att dricka en vanlig svensk lättöl. Och med tanke på avsaknaden av alkohol är det här nog ungefär så bra det blir i lättölsväg - jag tycker nog att den spöar större delen av din lokala livsmedelsbutiks utbud av 2,8:or också.
Ett kul test var det, och jag fick definitivt blodad tand vad gäller ölblandande!
Fler och fler ölimportörer och bryggerier meckar ihop mixpack till Systembolagets beställningssortiment (och även till det tillfälliga sortimentet i butik, som Brewdog gjorde med sin "IPA is dead"-svit i fjol).
Den förstnämnda är en klassisk ale på 4,3% med (tror jag) enbart europeisk humle vilket är kul som omväxling i dessa tropiska-frukter-humle-torpeds-tider. En oerhört välgjord och lättdrucken historia med drag åt pilsnerhållet.
I amber alen Pure UBU (4,5%) har britterna slängt ned några nävar amerikansk Cascade vilket skänker en välbehövlig fräschör till en annars rätt stabbig öl. Med tanke på den modesta alkoholhalten är det rätt bra tryck i smakerna, det finns ganska mycket som tar plats trots att det är en i grunden tunn kropp bakom. Tänk er en jävligt vältränad fjäderviktsboxare.
Kvar att testa är Mad Goose, en pale ale som väger in på 4,2% alko, och jag hoppas att jag sparat den bästa till sist, även om den galna gåsen kommer att få kämpa för att spöa Pure Gold.
För mig personligen är det kul att testa så här pass bra mellanöl - på senare tid har jag annars förlorat mig i imperial stouten och dubbel-IPAns förlovade riken.
En törstsläckar-APA och en rejäl humlebomb, tyvärr utan alltför mycket kropp att backa upp den läckra humlebeskan med. Ändå en väldigt trevlig öl som jag tror sig skulle fungera ypperligt till en kryddig sommargrillning.
Den skulle ha dykt upp på Systembolaget nu i januari, men jag har för mig att jag läste något om att etiketterna inte föll vårt goda Systembolag på läppen, så den har blivit lite försenad.
Evil Twin Yang En riktigt rejäl dubbel-IPA på 10%, med massor av drag i. Russin/torkad frukt i bakgrunden och en klädsam beska. Snudd på trögflytande vätska, hyfsat lik I Hardcore You men aningen mer vinös i framtoningen. Barley Wine-känsla nästan. Klockren! Mikkeller Spontancranberry Jag gillade ju Spontancassisen och var väldigt sugen på att träffa på ytterligare någon av hans vänner i Mikkellers spontanserie. Tranbärsvarianten fick det bli den här gången, och det är en underbart syrlig, spontanjäst och ekfatslagrad öl som igår gjorde sig fantastisk som dessert på egen hand. Härlig rosa färg och en jäkligt spattig doft med mycket belgiska jästtoner.
Blev såklart grymt sugen på att testa övriga i serien också, men för 155 kronor flaskan, en alkoholhalt på nära 8 procent, och ett tarmsystem som bara klarar en viss mängd syra så fick det räcka med bara en suröl den här gången.
Nej, 2011 går inte till historien som ett av de bästa skivåren. Personligen har jag varit rätt seg med att leta upp ny musik, och det jag har letat upp har ofta inte varit mer än halvkul. Med det sagt så var det inga problem att få ihop 20 skivor till årsbästalistan, samt fem artister som var snubblande nära att komma med (PJ Harvey, Alela Diane, Pearl Jam, Tegan and Sara och Mogwai).
Däremot har jag väldigt svårt att sätta en inbördes ordning på skivorna, och allra svårast att utse en klockren vinnare. Framförallt inom topp-5 så kan jag tänka mig att byta plats hej vilt, men sedan är det ett lite större hopp ner till nummer sex på listan.
Ok, nu kör vi.
1. A Storm of Light - As the Valley of Death Becomes Us, Our Silver Memories Fade
En skön hybrid av Neurosis, Isis, Red Sparowes och Shrinebuilder. Långsamt och malande med skön klagosång. Enkelt och svintungt, och befriande fritt från skitnödigheten som ibland återfinns hos framförallt Isis och Red Sparowes.
Lägg till det några duktiga gästartister och du har att göra med årets bästa album.
Video: "Missing" - Liveklipp, lite burkigt ljud men skapligt tungt ändå.
Video: "Cruel" och "Surgeon". Liveframträdandet av "Surgeon" är rasande snyggt och gitarrspelet hypnotiserande! "Cruel" å andra sidan har en lite smått obehaglig Fritzl-video som är en av årets bästa.
Konserten på Södra Teatern i våras, då bladguldet fladdrade var förvisso ännu vassare än skivan om man nu får jämföra på det viset. Men skivan är likväl en riktig fullträff, med en perfekt avvägd musikalisk blandning av så vitt skilda akter som Burial och Antony and the Johnsons.
Video: "The Wilhelm Scream" - I vilken den unge James är något ofokuserad. Låten är helt fantastisk i sin enkelhet.
Den gamla Hamburger Train-favoriten The Joy Formidable släppte äntligen sin debutfullängdare. "The Big Roar" låter som The Smashing Pumpkins skulle kunna göra nuförtiden om de bara ansträngde sig lite.
The Bronx/Mariachi El Bronx-combon kom att bli årets bästa konsert, det var helt brutalt bra.
Den andra Mariachi El Bronx-skivan är minst lika bra som den första, med stor variation i form av en lite spattigare första halva och en mer lågmäld andra.
Ett av två band som låter som Woven Hand skulle göra om han/de skulle dooma till sig lite. Finfint mässande ångestmangel med andra ord. Kattens pyjamas tyckte jag i slutet av maj, och det omdömet kvarstår.
Årets bästa rockopera. Jag har visserligen inte så mycket att jämföra med, men utöver att kännas aningen lång så är "David Comes to Life" en väldigt fascinerande historia.
Inga överraskningar alls när Jesu släpper nytt, men ibland behöver man inte bli överraskad utan istället bara få ett riktigt skönt album neddimpandes från skyn.
14. Young Widows - In and Out of Youth and Lightness
Det andra av två band som låter (ännu mer) som Woven Hand skulle göra om han/de skulle dooma till sig lite. Finfint mässande ångestmangel med andra ord.
Lite mer variation ifrån denna countrydam den här gången. Lite surfrockigt på sina ställen, och minst hälften av låtarna hade lätt platsat på Pulp Fiction-soundtracket. "I Remember You", "Bang Bang Bang" och "Kalimotxo" är en trio sånger som inte går av för hackor.
19. ...And You Will Know Us by the Trail of Dead - Tao of the Dead
Mindre anonymt och mer proggigt än vad detta krångligt döpta band brukar hålla på med. Jag gillar, och kommer att fortsätta lägga in "Summer of All Dead Souls" när det vankas rock´n roll-spellistor framöver.
Förra skivan var bättre även om "Solar Anus" är en betydligt mer direkt titel. Och apropå titlar så tittar jag mig en extra gång över axeln innan jag under en tunnelbaneresa drar igång "And the Ass Had Spoken". De primitiva låttitlarna passar norrmännens primalriffande finfint, och jag skulle grymt gärna se dem live nån gång framöver.
Jag kanske inte ska beskyllas för att vara alltför snabbtänkt, men tillslut kom jag iallafall på det lustiga i att jag hade gjort en spellista beståendes av de senaste alstrena ifrån Black Tusk och Red Fang. Ungefär "Svart bete" och "röd huggtand", för den språkligt obegåvade.
Från Savannah, Georgia kommer tre band som för den oinvigde låter precis likadant: Baroness, Kylesa och Black Tusk. Svängig sludge-rock där trion Black Tusk är det punkigaste av de tre banden. Nya plattan "Set the Dial" har några riktigt briljanta riff i all sin enkelhet, däribland det bärande riffet i "Resistor", för att nämna en svängig bit. Det är trevligt att skivan dyker upp redan året efter sin senaste föregångare, och även ytterst trevligt att den är ett fullvärdigt substitut för dig som tyckte att Mastodons senaste till 55-60% var lite för gubbig i tonen.
Ifrån prick andra hörnet av USA kommer Red Fang, som dock musikaliskt sett är rätt närbesläktade med Black Tusk.
Red Fang har ett mer stonerrockigt sound och har på sitt andra album "Murder the Mountains" gjort det mesta rätt. Red Fang är förresten förband till Mastodon under kommande Europaturné.
Både Black Tusk och Red Fang ska in på årsbästalistan i rödaste rappet.
Medan jag fixar det kan väl ni kolla in sistnämnda bands underbart puckade video till "Wires"?
Det är generellt rätt roliga låtval, som öppningsspåret "Divided" ifrån första skivan, och flera andra gamla godingar. "I Hear Noises" har inte åldrats så väl, medan "Monday Monday Monday" fortfarande håller måttet.
Ett par i mitt tycke ganska självklara låtar saknas, samtidigt som det är tillräckligt med hits med i låtlistan för att det ska kännas balanserat. En del stycken blir så pass annorlunda att de känns som nya låtar, såväl "Relief Next to Me" som "Night Watch" vinner nästan över sina respektive studioversioner.
Och en låt som vinner över alla de andra är "Knife Going In" som i denna pianotyngda version är en riktig gigant.
"Get Along" är också en liveskiva som inte låter så mycket liveskiva. Inga mellansnack, inte överdrivet mycket publikjubel. Mer som en välproducerad och välklippt unpluggedspelning.
Två ölbloggare - Humligheter och Ölsvammel - har testat sig igenom större delen av Sveriges lättölsutbud.
