2013 är över, och därmed är det dags för en lista över fjolårets bästa album. Nytt Spotify-rekord blev det också, med 22 av 24 skivor närvarande. Om det är Spotify som ryckt upp sig eller min musiksmak som blivit tröttare låter jag vara osagt.
Som jag nämnde i förra inlägget så får nog denna sammanfattning bli de sista raderna som skrivs här på ett tag, om nu inte den stundande föräldraledigheten visar sig ge mängder av egentid (ha!!) som kan sättas av till bloggande (hahaha!!).
Nåväl, håll till godo med denna matiga lista så hörs vi förhoppningsvis senare!
Jesu - Everyday I Get Closer to the Light From Which I Came
Lite mer Sigur Rós och mer ostämt gitarrplink, och lite färre direkta gitarrattacker. Drygt 17 minuter långa "The Great Leveller" är definitivt en av de tre bästa låtarna Justin Broadrick skrivit som denna Jesusfigur.
Tomahawk - Oddfellows
Bästa och mest lättillgängliga Pattonplattan på ganska många år. Trallvänligt!
James Blake - Overgrown
Hur man på bästa sätt följer upp ett löjligt bra debutalbum? Med en nästan lika löjligt bra uppföljare såklart. Fler frågor?
Cult of Luna - Vertikal
Tidigare nämnda Jesu-låt får här vass konkurrens i kategorin "Årets bästa och samtidigt längsta låt" i form av "Vicarious Redemption" som klockar in på 19 obehagliga minuter. Så lämpligt då att Justin Broadrick remixat just denna låt på "Vertikal II", den uppföljande EP som tycks bli det sista detta sju man starka norrländska band släpper ifrån sig på ett bra tag. Synd, eftersom "Vertikal" är det bästa de gjort på rätt många år.
Pelican - Forever Becoming
(Mestadels) instrumentalt, långsamt och distat verkade vara min melodi i fjol. Fem-sex stycken av skivorna på listan hamnar i den kategorin. Pelican är helt instrumentala, helt magiska och vem fan behöver egentligen sång?
Daughter - If You Leave
Hipstermusik eller ej, Daughters "If You Leave" är en av de finaste skivorna från 2013. Herregud vilken trevlig röst hon har, Elena Tonra.
Chelsea Wolfe - Pain Is Beauty
Sedan jag fick barn så har det blivit allt svårare att hinna med att gå på konserter. Den allra största plumpen i protokollet är att jag missade Chelsea Wolfe och Russian Circles på Strand i höstas. Får nöja mig med att köra "Pain Is Beauty" på repeat. Bat For Lashes möter David Lynch, typ.
The Joy Formidable - Wolf's Law
Å ena sidan är jag aningen oroad över utvecklingen, att The Joy Formidable börjar bli alltför mycket arenarock/Muse. Å andra sidan vet de fanimej hur man skriver pampiga rocklåtar.
CocoRosie - Tales of a Grass Widow
Mysig och sorgsen och väldigt mycket bättre än sin senaste föregångare.
Russian Circles - Memorial
Gästspelet från Chelsea Wolfe på den avslutande låten på denna annars instrumentala fullträff till skiva är...ja, ytterligare en anledning till att jag är lite bitter över att ha missat deras gemensamma Stockholmsbesök.
Kongh - Sole Creation
Småländska Kongh har skapat sin mest lättillgängliga och vänligaste skiva hittills, men det säger samtidigt inte ett jävla skit. Fortfarande underbart kolsvart.
Kate Nash - Girl Talk
Tillsammans med CocoRosie 2013 års stora överraskning. Jag tyckte att Kate Nash hade blivit lite väl radiomjäkig, och så drämmer hon till med värsta rockplattan!
Marnie Stern - The Chronicles of Marnia
Kanske inte den skiva du sätter på om du är riktigt bakis, för både Marnie Sterns sångröst och gitarrspel är MYCKET intensiva. Spexigt och nyskapande.
Kylesa - Ultraviolet
Med Kylesa börjar det bli lite sådär att man vet vad man får. Med andra ord ett album som allt som oftast platsar på årsbästalistan.
Årabrot - Årabrot
Såklart att Norges skitigaste band är döpt efter en jävla soptipp. De fortsätter mangla ut sin grisiga rock i en rasande takt med i stort sett ett skivsläpp per år. Och alltid med lika hög kvalitet.
Basia Bulat - Tall Tall Shadow
Ytterligare en enligt utsago magisk konsert jag missade var när Basia Bulat spelade gratis i en hotellbar i Stockholm i höstas. Skivan är iallafall också väldigt väldigt bra.
Bombus - The Poet and the Parrot
Inser nu att jag har lyssnat för lite på den här skivan. Tung och trevlig, vassare än debuten.
Queens of the Stone Age - ...Like Clockwork
Ett band jag litegrann hade gett upp hoppet om eftersom jag inte ens under pistolhot skulle kunna nynna på en enda sång från "Lullabies to Paralyze" och "Era Vulgaris", vilket i sin tur innebär att det har gått hela elva år sedan Queens of the Stone Age släppte något intressant. Men PANG så kom "...Like Clockwork" med många små pärlor till låtar och ett jävla fokus helt plötsligt.
Sleigh Bells - Bitter Rivals
Poppigare än tidigare och samtidigt mer av samma. Det borde med andra ord inte bli särskilt intressant, men "Bitter Rivals" är en väldigt välgjord skiva med många grymma (radiopoppiga) melodier och ett skönt sväng.
There Will Be Fireworks - The Dark, Dark Bright
Då och då har jag googlat på detta (i min värld) småhemliga band för att se om det fortfarande existerade, och rent av hade något nytt på gång. Dessa skottar kändes liksom lite för vassa för att bara lägga ned efter en så pass kunglig debutskiva. Sedan föll de i glömska tills jag helt plötsligt snubblade över deras nya skiva - som också är riktigt bra! Annorlunda, lite mer indiepoppig, akustisk och rakare än den postrockiga debuten.
The Bronx - The Bronx (IV)
Ja vafan The Bronx är The Bronx. Rätt likt de tidigare grejerna om än lite mjäkigare. Snygga melodier!
Bad Religion - True North
Ja vafan Bad Religion är Bad Religion. Rätt likt de tidigare grejerna men med ett större fokus och rappare tempo än på länge!
Hatebreed - The Divinity of Purpose
Ja vafan Hatebreed är Hatebreed. Med refränger som "End the fight! Before the fight ends you!" måste man som vanligt ha skämskunden inom armlängds avstånd, men fan, Hatebreed kan sin köttiga metalbefläckade hardcore på sina fem fingrar!
M.I.A. - Matangi
Som vanligt när det gäller M.I.A., eller Mathangi som hon egentligen heter då, så är hennes skivor som en partyblandning av sköna grejer. "Matangi" är betydligt bättre än tre år gamla "Maya" som redan fallit i glömska hos mig.
Visar inlägg med etikett årsbästalistan. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett årsbästalistan. Visa alla inlägg
fredag 3 januari 2014
tisdag 5 november 2013
20 skivor på årsbästalistan
Jesu, Pelican, Bombus, Russian Circles, Årabrot och Sleigh Bells. Där har ni sex artister som alla nyligen släppt album som åtminstone än så länge platsar på årsbästalistan. Hela listan har ni som vanligt här till höger.
Annars blir det ju som ni har märkt inte speciellt mycket bloggat nuförtiden. Det bor en liten människa i tigerkostym i casa de Hamburgertrain som helt enkelt har lite högre prioritet än bloggen.
Antagligen blir det ett längre uppehåll för The Hamburger Train inom kort, eventuellt nedläggning. Först ska iallafall musikåret 2013 sammanfattas om några veckor hade jag tänkt. På ett sätt trist, men på ett annat sätt rätt skönt. Jag lär såklart ändå göra åtminstone en mental notering även om 2014 års bästa album, samt då och då bli hyfsat sugen på att yxa ihop en konsertrecension. Om de hamnar här på bloggen återstår att se.
På gensyn! som dansken säger.
lördag 22 juni 2013
CocoRosie - Tales of a Grass Widow
"Child Bride" ger mig rysningar. En riktigt sorgsen låt lätt i klass med de närbesläktade depplåtarna på "The Adventures of Ghosthorse & Stillborn". Och apropå den magnifika gamla skivan så rappas det här en del i "End of Time" vilket för tankarna till "Promise" - en av syrrornas bästa låtar genom tiderna.
Mer nostalgi blir det för min del i "Roots of My Hair". Den påminner om den musik som hörs på de två första albumen - de skivor som tack och lov fick mig att en gång börja lyssna på detta konstiga konstiga band.
måndag 17 juni 2013
James Blake - Overgrown
Två år efter vad som på kvällstidningsspråk skulle kallas "chockgenombrottet" har engelska underbarnet James Blake släppt en uppföljare till debuten. På "Overgrown" är han ledsen och ömklig och när han är på det viset är han så jävla jävla bra.
Här är dubsteputflykterna färre och antalet låtar jag skulle våga spela för min mamma betydligt fler. Det är egentligen bara "Digital Lion" och "Voyeur" som är aningen stökiga. I övrigt står unge herr Blakes sångröst i centrum, och det är en samling riktigt vackra låtar. Mestadels pianobaserat och mestadels väldigt lågmält och stämningsfullt.
Samtidigt känner man igen sig från debutplattan, särskilt om man tar vägen via EP:n "Enough Thunder". En naturlig fortsättning, och om jag ska spekulera lite så finns det en risk att nästa skiva blir i tråkigaste laget faktiskt, men med James Blake vet man aldrig riktigt. Bara en sån sak som att RZA gästar på eminenta "Take a Fall For Me" liksom.
James Blake gästade Seattle-radiostationen KEXP i slutet av april och spelade upp det bästa från nya skivan plus "The Wilhelm Scream", en mycket trevlig liten spelning som kan avnjutas här:
- - - -
Jag hittade James Blake-spelningen som en relaterad video till när Daughter lirade på samma radiostation, även det mycket bra.
Här är dubsteputflykterna färre och antalet låtar jag skulle våga spela för min mamma betydligt fler. Det är egentligen bara "Digital Lion" och "Voyeur" som är aningen stökiga. I övrigt står unge herr Blakes sångröst i centrum, och det är en samling riktigt vackra låtar. Mestadels pianobaserat och mestadels väldigt lågmält och stämningsfullt.
Samtidigt känner man igen sig från debutplattan, särskilt om man tar vägen via EP:n "Enough Thunder". En naturlig fortsättning, och om jag ska spekulera lite så finns det en risk att nästa skiva blir i tråkigaste laget faktiskt, men med James Blake vet man aldrig riktigt. Bara en sån sak som att RZA gästar på eminenta "Take a Fall For Me" liksom.
James Blake gästade Seattle-radiostationen KEXP i slutet av april och spelade upp det bästa från nya skivan plus "The Wilhelm Scream", en mycket trevlig liten spelning som kan avnjutas här:
- - - -
Jag hittade James Blake-spelningen som en relaterad video till när Daughter lirade på samma radiostation, även det mycket bra.
tisdag 16 april 2013
Marnie Stern - The Chronicles of Marnia
Matematiskt ryckig indierock möter Van Halens gitarrlir. Lägg dit en liten dos av Kimya Dawsons lekfullhet och du har åtminstone någorlunda bra lyckats ringa in Marnie Stern.Att hon tidigare hade världens spattigaste trummis Zach Hill med sig förvånar inte alls. Gitarrspelet är jävligt ballt och på hennes fjärde album "The Chronicles of Marnia" känns låtarna lite mer genomarbetade än tidigare.
Möjligen blir det lite segt i längden, men nu efter några lyssningar gillar jag de flesta låtarna. River man av ett par stycken åt gången är det ännu bättre. Och oavsett vad man tycker är det helt omöjligt att inte bli brutalt imponerad av sättet Marnie Stern spelar gitarr på.
Bäst gillar jag i sammanhanget lugna "Proof of Life", aptjattriga "Year of the Glad" och aviga "Nothing is Easy". "Immortals" är ganska schysst den också, här är dess musikvideo:
söndag 14 april 2013
Kate Nash - Girl Talk
Det här var en skräll!
Jag hade nära nog noll förväntningar på Kate Nash tredje album "Girl Talk" eftersom förra skivan var rätt meningslös. Tre år gamla "My Best Friend Is You" var mest mer av samma som på debuten "Made of Bricks" (2007) men lite blaskigare.
"Girl Talk" är en jämförelsevis uppkäftig, punkig och rå skiva, om än fortfarande inom ramen för hennes rätt beskedliga popmusik. Enligt Wikipedia ville Nash åt denna punknerv medan hennes dåvarande skivbolag inte var lika övertygade. Det slutade med att hon lämnade skivbolaget och crowdfundade (finns det någon svensk term?) skivan via PledgeMusic.
Ett par låtar som låter som "gamla Kate Nash" finns här, första singeln, rappa "3 AM" till exempel, och bedårande "OMYGOD!".
Men i övrigt är det alltså rätt så stökigt, ibland med sextiotalssväng, ibland med vanliga jävla treackordslåtar. Jag gillar hennes brittiska uttal skarpt, det passar kanon ihop med hennes extremt otillgjorda sätt att sjunga på. Det låter helt enkelt som att Kate Nash verkligen gillar det hon gör, vilket kanske inte är så ovanligt för en artist, men här lyser det verkligen igenom hela vägen ut genom mina högtalare.
Stökigt alltså. Allra stökigast är det i "Cherry Pickin'" och "Sister" och jag älskar varje sekund.
Skivan är hela 54 minuter lång fördelat på femton låtar vilket känns lite ovanligt nuförtiden, och hade jag enbart gått på mina fördomar hade jag sagt att det var åt helvete för långt. Nu känns skivan inte alls för lång. "Girl Talk" är ett sensationellt trevligt album som jag tror håller för väldigt många lyssningar till.
Jag hade nära nog noll förväntningar på Kate Nash tredje album "Girl Talk" eftersom förra skivan var rätt meningslös. Tre år gamla "My Best Friend Is You" var mest mer av samma som på debuten "Made of Bricks" (2007) men lite blaskigare.
"Girl Talk" är en jämförelsevis uppkäftig, punkig och rå skiva, om än fortfarande inom ramen för hennes rätt beskedliga popmusik. Enligt Wikipedia ville Nash åt denna punknerv medan hennes dåvarande skivbolag inte var lika övertygade. Det slutade med att hon lämnade skivbolaget och crowdfundade (finns det någon svensk term?) skivan via PledgeMusic.
Ett par låtar som låter som "gamla Kate Nash" finns här, första singeln, rappa "3 AM" till exempel, och bedårande "OMYGOD!".
Men i övrigt är det alltså rätt så stökigt, ibland med sextiotalssväng, ibland med vanliga jävla treackordslåtar. Jag gillar hennes brittiska uttal skarpt, det passar kanon ihop med hennes extremt otillgjorda sätt att sjunga på. Det låter helt enkelt som att Kate Nash verkligen gillar det hon gör, vilket kanske inte är så ovanligt för en artist, men här lyser det verkligen igenom hela vägen ut genom mina högtalare.
Stökigt alltså. Allra stökigast är det i "Cherry Pickin'" och "Sister" och jag älskar varje sekund.
Skivan är hela 54 minuter lång fördelat på femton låtar vilket känns lite ovanligt nuförtiden, och hade jag enbart gått på mina fördomar hade jag sagt att det var åt helvete för långt. Nu känns skivan inte alls för lång. "Girl Talk" är ett sensationellt trevligt album som jag tror håller för väldigt många lyssningar till.
tisdag 26 mars 2013
Daughter - If You Leave
Daughters musik är dock mer gitarrdriven, med mer dragningar åt singer/songwriter-genren, och efter några lyssningar faktiskt smått fantastisk. Efter de första två genomlyssningarna var jag inte helt övertygad men jag är väldigt glad att jag gav bandet fler chanser.
Skivan kräver rätt hög volym, förslagsvis hörlurar. För det händer en del i bakgrunden som man annars missar, snygga baskomp, nån trevlig gitarr. Det flitiga användandet av pukor för tankarna till Bat For Lashes många gånger, inte minst i låtar som "Youth" och "Tomorrow".
I singelspåret "Still" - som är en av skivans bästa låtar - finns här och där ett par postrockiga inslag. Därefter blir det lite segare ett tag, men arrangemanget i "Human" får Daughter på rätt kurs igen. "Amsterdam" är en liten pärla, och här inser jag att jag ännu inte berömt Elena Tonras grymt sköna sångröst.
Allt som allt en väldigt mysig om än lite karg skiva. Börja med videon till "Still" och jobba dig sedan framåt.
- - - -
Apropå videos och inledningsvis nämnda Beach House förresten, förutsatt att du inte är HELT LIVRÄDD för Leland Palmer så måste du spana in denna lika mäktiga som märkliga musikvideo:
måndag 4 februari 2013
Tomahawk - Oddfellows
Faith No Mores återförening har varit en smula oklar även om det nu (väl?) är färdigspelat för den här gången. Hur som helst, någon ny Faith No More-skiva skulle det ju iallafall inte bli. Nähä Mike Patton, vad kallar du då "Oddfellows"? Jaså, en Tomahawk-skiva. Same shit different name säger jag.
Eller ok, det låter kanske inte rakt av som ett Faith No More-album eftersom det finns lite för mycket av Tomahawks skitighet kvar, men jämfört med förra skivan - indian-albumet "Anonymous" (2007) - så är det här betydligt rakare och poppigare.
I double-dare you att lyssna på "I.O.U." och försöka påstå att den inte hade kunnat vara med på "Album of the Year".
Det finns också lite grejer som påminner om Mr.Bungle eller ett mindre kaosartat Fantômas, främst då "Rise Up Dirty Waters" med sina jazztrummor och sitt olycksbådande gitarrspel.
När jag tänker efter är "Oddfellows" närmast något av en Mike Patton-odyssé. Den börjar med ett par riktigt vassa nummer som låter mycket Faith No More. Sedan fortsätter vi via Mr.Bungle-land till Fantômas avkrokar och till "I Can Almost See Them" som låter som Tomahawk brukar göra (om det nu finns någon sådan definition.)
"Baby Let's Play____" är återigen lite Fantômas (á la "Director's Cut") medan avslutande "Typhon" mest låter som Melvins.
Allt det här är egentligen inte så konstigt, eftersom Trevor Dunn är ny basist i Tomahawk. Ni som kan er Patton-historia vet ju att Dunn lirat med Patton i såväl Fantômas som Mr.Bungle.
Överlag är "Oddfellows" en riktigt skön och soft skiva. Rätt så rak och enkel men ändå med en hel hög influenser från diverse skumma håll som ligger och lurar där nånstans. Trallvänlig utan att bli tråkig.
Och Mike Patton på sång.
Det blir fan aldrig dåligt med Mike Patton på sång.
lördag 2 februari 2013
Cult of Luna - Vertikal
Ett band som förnyar sig utan att släppa sina rötter. Jag tyckte ett tag att Cult of Luna började bli rätt ointressanta i och med att de vevade samma gamla post-metal på flera album på raken. De har enligt mig aldrig varit nära samma ohyggligt höga kvalitet som på mästerliga "Salvation" ifrån 2004.
Förrän nu.
"Vertikal" är visst en konceptplatta, baserad på Fritz Langs urgamla sci fi-rulle "Metropolis", men det har jag i ärlighetens namn inte märkt speciellt mycket av. Det börjar egentligen som vilken Cult of Luna-skiva som helst - "I: The Weapon" är som att träffa en kär, om än rätt så tjurig, gammal vän - men efter de två inledande spåren bjuder det sjuhövdade Umeåbandet på en sjuhelvetes jävla mardröm i form av nitton minuter "Vicarious Redemption". Läskigare än vilken skräckfilm som helst. Långsam och monstruös. Det är egentligen bara en liten tamburin som inger visst hopp, i övrigt är det ett kompakt mörker.
Överlag är "Vertikal" pampigare och mer elektronisk än tidigare. Arrangemangen är dock fortfarande sig rätt lika och nu när Isis har lagt ner verksamheten är Cult of Luna definitivt där uppe med Neurosis, Mogwai och Godspeed You! Black Emperor och fightas om vem som är bäst på att snickra ihop snygga ljudlandskap.
Det sjungs och skriks inte direkt i onödan, men på den här skivan hörs betydligt mer ren sång än tidigare. Både i fina "Mute Departure" och i avslutande "Passing Through". Sistnämnda låt har förresten lite xylofon i sig också, hej hopp så muntert det ska vara då.
tisdag 8 januari 2013
Spotify-lista över 2012 års bästa album
På allmän begäran: En Spotify-lista över förra årets bästa skivor.
21 av 25 skivor fanns på Spotify vilket är bättre än på många år. Snart kanske Spotify rent av är användbart.
21 av 25 skivor fanns på Spotify vilket är bättre än på många år. Snart kanske Spotify rent av är användbart.
fredag 4 januari 2013
2012 års bästa skivor
2011 var som sagt inte ett av de bästa skivåren, men nu när vi lagt 2012 bakom oss kan vi konstatera att det just avslutade året var betydligt bättre! Precis som under 2011 har det gått trögt med både bloggandet och musikletandet. Bloggandet har under långa stunder stannat av helt, och vad gäller ny musik har jag mest siktat in mig på gamla favoriter. På ett sätt känner jag mig både lat och svårflörtad, men på ett annat sätt känner jag mig rätt nöjd över att ha fyllt min artistportfölj med så många artister att jag har fullt upp utan att behöva leta nytt.
Men nog snackat, över till listan över 2012 års bästa album.
1. Converge - All We Love We Leave Behind
Converge vågar experimentera utan att tappa tråden. Förra skivan var sprängfylld av gästartister och spretighet. Nya skivan är fri från gäster men spretar den med. Första smakprovet "Aimless Arrow" gjorde mig först lite orolig innan låten växte något enormt på mig. Jag var rädd att det inte skulle vara samma smattrande ursinne som vanligt. Jag oroade mig i onödan.
2. Neurosis - Honor Found In Decay
Motivering? "At the Well", där har du din motivering.
3. Why? - Mumps, Etc.
Yoni Wolf gör ju såklart som han vill, men trots låtar som "One Rose" och "This Blackest Purse" blev jag rätt besviken på "Eskimo Snow" när det visade sig att han slutat rappa. Nu är rappandet tillbaka och lyfter "Mumps, Etc." till löjligt höga höjder. Nackdelen är att min flickvän hatar Why? (Why??? Ha d gott /Glenn) så jag måste alltid lyssna med lurar eller när hon inte är hemma. Nu har Why? blivit ett fyrmannaband och arrangemangen är smartare än någonsin. Står mycket högt upp på listan över artister jag vill ska komma till Sverige.
4. Every Time I Die - Ex Lives
Jag blev minst sagt missnöjd när LiveNation av okänd anledning (men jag antar att det hade med $$$ att göra som vanligt när dessa musikhatare är i farten) ställde in Every Time I Dies Stockholmsspelning dagen innan den skulle äga rum. Jävligt synd, för "Ex Lives" inleds med en helt sjuk radda låtar som jag tror gör sig helvetiskt bra live. Nu får jag nöja mig med ett riktigt bra album tills vidare.
5. Fiona Apple - The Idler Wheel is Wiser...
Det tog ju knappt sju år så var uppföljaren till "Extraordinary Machine" här. Och tack och lov är det som om tiden har stått stilla i Fiona Apples musikaliska värld, för det här är minst lika bra som tidigare. De rakare arrangemangen passar perfekt, och här finns många melodier som andra kompositörer skulle döda för.
6. Laura Gibson - La Grande
2012 blev året då jag definitivt blev klar med First Aid Kit. Möjligen kan jag ta upp den tråden igen om de skulle få för sig att börja skriva lite konstigare låtar igen, men just nu känns de inte speciellt angelägna. I en något mer alternativ men ännu i samma folkiga fåra rör sig Laura Gibson, och hennes "La Grande" har hängt med mig hela året. Lite ruffare och enklare produktion, och ett sound som några gånger närmar sig CocoRosie är denna till synes rätt anspråkslösa lilla pärla en av mina absoluta höjdare från 2012.
7. Scott Kelly, Steve Von Till, Wino - Songs of Townes Van Zandt
Tre deppiga gubbar hyllar framlidne deppiga gubben Townes Van Zandt och betyget blir MVG eller A eller vad det nu heter i deppighet. Att det rör sig om tre olika sångare skänker välbehövlig variation till denna skiva som verkligen inte passar alla sinnesstämningar. Framför en brasa i en stuga i skogen tvivlar jag dock på att du hittar bättre musikaliskt sällskap.
8. Bat For Lashes - The Haunted Man
Det tog lite tid, men "The Haunted Man" växte och växte, och hade året haft några månader till så vetefan om inte detta album klättrat ytterligare några platser. Det är typ den här skivan jag skulle vilja att Tori Amos gjorde istället för meningslös hissmusik. Men skitsamma, nu är det istället Natasha Khan som meckar ihop den logiska uppföljaren till Amos "From the Choirgirl Hotel" och jag är inte den som klagar.
9. Black Breath - Sentenced to Life
"Sentenced to Life", uppföljaren till 2010 års bästa skiva, innehåller skönt nog mest mer av samma. Nåt slags snabb dödspunk som skrämmande enkelt får mig på fall gång på gång.
10. Meshuggah - Koloss
Hur talangfulla de norrländska tjurskallarna än må vara så hade jag börjat ge upp hoppet om att Meshuggah skulle släppa något nytt som var riktigt intressant igen. Men fan om inte "Koloss" nästan når upp till "Chaosphere" och "Destroy Erase Improve" i all sin köttiga elakhet.
11. Ani DiFranco - Which Side Are You On?
"Chicks got it good now, they can almost be president" är en strof som återkommit i mitt huvud gång på gång under året när Vita Kränkta Män sitter på internet och diskuterar saker de uppenbarligen inte har en jävla aning om. Första studioplattan på fyra år är hennes sjuttonde i ordningen och den är förjävla bra.
12. Deftones - Koi No Yokan
"Diamond Eyes" är än så länge vassare, men Deftones fortsätter att otroligt nog kännas jäkligt angelägna. Självklara melodier och en bra tyngd gör att detta The Cure på steroider fortsätter att vara det bästa nu metal-bandet.
13. Horseback - Half Blood
Isis ljudlandskap med frän black metal-sång ovanpå. En alldeles ypperlig combo.
14. Rise and Fall - Faith
Jahapp, bara för det har dessa belgiska hardcorejeppar tagit en paus tills vidare. Tur då att matiga "Faith" håller för många genomlyssningar till.
15. Lamb of God - Resolution
Samma köttiga sydstatsmetal som vanligt. Stabilt som fan, som Dr.Alban skulle ha sagt.
16. David Byrne & S:t Vincent - Love This Giant
På Way Out West i somras stod S:t Vincent för årets näst bästa konsert. Bara någon månad släpptes hennes samarbete med David Byrne, "Love This Giant". En rytmisk liten karamell med många tjusiga och svängiga blåsarrangemang. Mycket trevlig.
17. Therapy? - A Brief Crack of Light
Therapy? har varit ett av mina favoritband i snart 20 års tid, men i ärlighetens namn har de blandat och gett litegrann på albumfronten, och av de tidigare fem studiosläppen på den här sidan millennieskiftet är det egentligen bara poppiga "High Anxiety" jag återvänder till med någorlunda regelbundenhet. På "A Brief Crack of Light" känns gubbarna plötsligt angelägna igen. Smarta låtar, ett fetare sound och experimentlusta blandat med starka rocklåtar som fastnar.
18. The Mars Volta - Noqtourniquet
The Mars Volta har förnyat sig på ett bra sätt efter att i mitt tycke ha kört fast litegrann på sistone. Nick Cave-aktiga förstasingeln "The Malkin Jewel" lovade gott, och resten av skivan innehåller även den en hel del musikalaktiga stycken och allehanda märkligheter. Antagligen är det bra att Omar Rodriguez-Lopez släpper typ 30-40 soloskivor per år så att parhästen Cedric Bixler-Zavala tillåts ta lite mer plats på The Mars Voltas skivor nuförtiden.
19. Coheed and Cambria - The Afterman: Ascension
Coheed and Cambria kändes ärligt talat inte så spännande längre, och hela "The Afteerman: Ascension" känns som en enda stor upprepning. Ändå så återfinns den här på plats 19 av någon konstig anledning. Antagligen för att den är så kompromisslöst sci-fi-nördig och så oemotståndligt catchy.
20. Bosse-de-Nage - III
Svårplacerad emo-black metal. Låter som ett otåligare Envy och ibland som tidiga Neurosis. Desperat och mycket mäktigt.
21. Cat Power - Sun
Ett efterlängtat album. Känns sammanhängande och genomtänkt. Svalt, skönt och snyggt. Skulle jag själv vara artist skulle jag göra allt för att försöka få Cat Power att gästsjunga på min platta, hennes röst är så magiskt jävla skön.
22. Gaza - No Absolutes in Human Suffering
Köttigt och rejält när det smygs in en del Meshuggah-grejer i den benhårda mixen av crust, grind, hardcore och gammal god döds.
23. Nate Hall - A Great River
Knarrig gubbjävel på Neurot Recordings, den här gången i form av US Christmas sångare Nate Hall. Och nog är det rätt så likt Scott Kelly och Steve Von Tills prylar, även om jag (mycket tack vare reverbfesten) tycker mig höra lite av John Frusciante i detta också. En deppig och finstämd skiva.
24. Pulled Apart By Horses - Tough Love
Ibland känns de som om plojbandet Electric Six börjat spela spattig punkrock. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Dåligt kanske. Men detta kärleksbarn av The Hives och Blood Brothers har i och med "Tough Love" snickrat ihop en av 2012 års svängigaste halvtimmar.
25. Pallbearer - Sorrow and Extinction
Gammaldags doom med satans maffiga riff och skön klagosång. Blir aldrig så såsigt som jag tycker att doom kan bli, likväl är det förbannat tungt och hela tiden intressant.
Men nog snackat, över till listan över 2012 års bästa album.
1. Converge - All We Love We Leave Behind
Converge vågar experimentera utan att tappa tråden. Förra skivan var sprängfylld av gästartister och spretighet. Nya skivan är fri från gäster men spretar den med. Första smakprovet "Aimless Arrow" gjorde mig först lite orolig innan låten växte något enormt på mig. Jag var rädd att det inte skulle vara samma smattrande ursinne som vanligt. Jag oroade mig i onödan.
2. Neurosis - Honor Found In Decay
Motivering? "At the Well", där har du din motivering.
3. Why? - Mumps, Etc.
Yoni Wolf gör ju såklart som han vill, men trots låtar som "One Rose" och "This Blackest Purse" blev jag rätt besviken på "Eskimo Snow" när det visade sig att han slutat rappa. Nu är rappandet tillbaka och lyfter "Mumps, Etc." till löjligt höga höjder. Nackdelen är att min flickvän hatar Why? (Why??? Ha d gott /Glenn) så jag måste alltid lyssna med lurar eller när hon inte är hemma. Nu har Why? blivit ett fyrmannaband och arrangemangen är smartare än någonsin. Står mycket högt upp på listan över artister jag vill ska komma till Sverige.
4. Every Time I Die - Ex Lives
Jag blev minst sagt missnöjd när LiveNation av okänd anledning (men jag antar att det hade med $$$ att göra som vanligt när dessa musikhatare är i farten) ställde in Every Time I Dies Stockholmsspelning dagen innan den skulle äga rum. Jävligt synd, för "Ex Lives" inleds med en helt sjuk radda låtar som jag tror gör sig helvetiskt bra live. Nu får jag nöja mig med ett riktigt bra album tills vidare.
5. Fiona Apple - The Idler Wheel is Wiser...
Det tog ju knappt sju år så var uppföljaren till "Extraordinary Machine" här. Och tack och lov är det som om tiden har stått stilla i Fiona Apples musikaliska värld, för det här är minst lika bra som tidigare. De rakare arrangemangen passar perfekt, och här finns många melodier som andra kompositörer skulle döda för.
6. Laura Gibson - La Grande
2012 blev året då jag definitivt blev klar med First Aid Kit. Möjligen kan jag ta upp den tråden igen om de skulle få för sig att börja skriva lite konstigare låtar igen, men just nu känns de inte speciellt angelägna. I en något mer alternativ men ännu i samma folkiga fåra rör sig Laura Gibson, och hennes "La Grande" har hängt med mig hela året. Lite ruffare och enklare produktion, och ett sound som några gånger närmar sig CocoRosie är denna till synes rätt anspråkslösa lilla pärla en av mina absoluta höjdare från 2012.
7. Scott Kelly, Steve Von Till, Wino - Songs of Townes Van Zandt
Tre deppiga gubbar hyllar framlidne deppiga gubben Townes Van Zandt och betyget blir MVG eller A eller vad det nu heter i deppighet. Att det rör sig om tre olika sångare skänker välbehövlig variation till denna skiva som verkligen inte passar alla sinnesstämningar. Framför en brasa i en stuga i skogen tvivlar jag dock på att du hittar bättre musikaliskt sällskap.
8. Bat For Lashes - The Haunted Man
Det tog lite tid, men "The Haunted Man" växte och växte, och hade året haft några månader till så vetefan om inte detta album klättrat ytterligare några platser. Det är typ den här skivan jag skulle vilja att Tori Amos gjorde istället för meningslös hissmusik. Men skitsamma, nu är det istället Natasha Khan som meckar ihop den logiska uppföljaren till Amos "From the Choirgirl Hotel" och jag är inte den som klagar.
9. Black Breath - Sentenced to Life
"Sentenced to Life", uppföljaren till 2010 års bästa skiva, innehåller skönt nog mest mer av samma. Nåt slags snabb dödspunk som skrämmande enkelt får mig på fall gång på gång.
10. Meshuggah - Koloss
Hur talangfulla de norrländska tjurskallarna än må vara så hade jag börjat ge upp hoppet om att Meshuggah skulle släppa något nytt som var riktigt intressant igen. Men fan om inte "Koloss" nästan når upp till "Chaosphere" och "Destroy Erase Improve" i all sin köttiga elakhet.
11. Ani DiFranco - Which Side Are You On?
"Chicks got it good now, they can almost be president" är en strof som återkommit i mitt huvud gång på gång under året när Vita Kränkta Män sitter på internet och diskuterar saker de uppenbarligen inte har en jävla aning om. Första studioplattan på fyra år är hennes sjuttonde i ordningen och den är förjävla bra.
12. Deftones - Koi No Yokan
"Diamond Eyes" är än så länge vassare, men Deftones fortsätter att otroligt nog kännas jäkligt angelägna. Självklara melodier och en bra tyngd gör att detta The Cure på steroider fortsätter att vara det bästa nu metal-bandet.
13. Horseback - Half Blood
Isis ljudlandskap med frän black metal-sång ovanpå. En alldeles ypperlig combo.
14. Rise and Fall - Faith
Jahapp, bara för det har dessa belgiska hardcorejeppar tagit en paus tills vidare. Tur då att matiga "Faith" håller för många genomlyssningar till.
15. Lamb of God - Resolution
Samma köttiga sydstatsmetal som vanligt. Stabilt som fan, som Dr.Alban skulle ha sagt.
16. David Byrne & S:t Vincent - Love This Giant
På Way Out West i somras stod S:t Vincent för årets näst bästa konsert. Bara någon månad släpptes hennes samarbete med David Byrne, "Love This Giant". En rytmisk liten karamell med många tjusiga och svängiga blåsarrangemang. Mycket trevlig.
17. Therapy? - A Brief Crack of Light
Therapy? har varit ett av mina favoritband i snart 20 års tid, men i ärlighetens namn har de blandat och gett litegrann på albumfronten, och av de tidigare fem studiosläppen på den här sidan millennieskiftet är det egentligen bara poppiga "High Anxiety" jag återvänder till med någorlunda regelbundenhet. På "A Brief Crack of Light" känns gubbarna plötsligt angelägna igen. Smarta låtar, ett fetare sound och experimentlusta blandat med starka rocklåtar som fastnar.
18. The Mars Volta - Noqtourniquet
The Mars Volta har förnyat sig på ett bra sätt efter att i mitt tycke ha kört fast litegrann på sistone. Nick Cave-aktiga förstasingeln "The Malkin Jewel" lovade gott, och resten av skivan innehåller även den en hel del musikalaktiga stycken och allehanda märkligheter. Antagligen är det bra att Omar Rodriguez-Lopez släpper typ 30-40 soloskivor per år så att parhästen Cedric Bixler-Zavala tillåts ta lite mer plats på The Mars Voltas skivor nuförtiden.
19. Coheed and Cambria - The Afterman: Ascension
Coheed and Cambria kändes ärligt talat inte så spännande längre, och hela "The Afteerman: Ascension" känns som en enda stor upprepning. Ändå så återfinns den här på plats 19 av någon konstig anledning. Antagligen för att den är så kompromisslöst sci-fi-nördig och så oemotståndligt catchy.
20. Bosse-de-Nage - III
Svårplacerad emo-black metal. Låter som ett otåligare Envy och ibland som tidiga Neurosis. Desperat och mycket mäktigt.
21. Cat Power - Sun
Ett efterlängtat album. Känns sammanhängande och genomtänkt. Svalt, skönt och snyggt. Skulle jag själv vara artist skulle jag göra allt för att försöka få Cat Power att gästsjunga på min platta, hennes röst är så magiskt jävla skön.
22. Gaza - No Absolutes in Human Suffering
Köttigt och rejält när det smygs in en del Meshuggah-grejer i den benhårda mixen av crust, grind, hardcore och gammal god döds.
23. Nate Hall - A Great River
Knarrig gubbjävel på Neurot Recordings, den här gången i form av US Christmas sångare Nate Hall. Och nog är det rätt så likt Scott Kelly och Steve Von Tills prylar, även om jag (mycket tack vare reverbfesten) tycker mig höra lite av John Frusciante i detta också. En deppig och finstämd skiva.
24. Pulled Apart By Horses - Tough Love
Ibland känns de som om plojbandet Electric Six börjat spela spattig punkrock. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Dåligt kanske. Men detta kärleksbarn av The Hives och Blood Brothers har i och med "Tough Love" snickrat ihop en av 2012 års svängigaste halvtimmar.
25. Pallbearer - Sorrow and Extinction
Gammaldags doom med satans maffiga riff och skön klagosång. Blir aldrig så såsigt som jag tycker att doom kan bli, likväl är det förbannat tungt och hela tiden intressant.
tisdag 1 maj 2012
Skivvåren 2012
Medan jag var upptagen med att blogga om öl så släpptes det ett helt lass med intressanta skivor! Årets första fyra månader har för min del varit de roligaste på länge.
I för min del kronologisk ordning så började jag med High On Fires "De Vermis Mysteriis"som dock än så länge är en liten besvikelse. Fläskiga riff och bra drag till trots - känns det inte lite oinspirerat?
Roligare då med Black Breaths "Sentenced to Life", som innehåller en alldeles lagom dos nytt blod ovanpå samma gamla skåpmat som resulterade i 2010 års bästa album.
Under april har jag sedan fått jobba hårt.
"Look to the Sky", James Ihas andra soloskiva, fjorton år efter "Let it Come Down", har jag utöver 1,5 genomlyssning hoppat över, får se om jag orkar ge den mer tid.
Den tiden har helt enkelt inte funnits, eftersom Frida Hyvönen, Jack White, Cancer Bats, Emily Wells och Best Coast alla släppt nytt och bra.
Och eftersom Unsane och Marina and the Diamonds behöver lyssnas in mer, och den nya bekantskapen Rise and Fall konkurrerar i den hårdare kategorin (men ändå helt olika) med tunga Mares of Thrace, alltmedan jag fortsätter smaska i mig Record Store Day-släppen ifrån S:t Vincent ("Krokodil") och Feist/Mastodon ("Feistodon", där Feist gör "Black Tongue" och Mastodon lirar "A Commotion").
Sigur Rós "Valtari" har jag inte kommit in i riktigt än, och Santigolds "Master of my Make-believe" känns ungefär till hälften jäkligt skön, till hälften som en halvtrött M.I.A.-ripoff.
Antagligen kommer några av de nämnda artisternas skivor att fortsätta göra intryck på mig, och förhoppningsvis ta plats på årsbästalistan här till vänster. Än så länge har jag iallafall satt upp Frida Hyvönen och Black Breath där.
I för min del kronologisk ordning så började jag med High On Fires "De Vermis Mysteriis"som dock än så länge är en liten besvikelse. Fläskiga riff och bra drag till trots - känns det inte lite oinspirerat?
Roligare då med Black Breaths "Sentenced to Life", som innehåller en alldeles lagom dos nytt blod ovanpå samma gamla skåpmat som resulterade i 2010 års bästa album.
Under april har jag sedan fått jobba hårt.
"Look to the Sky", James Ihas andra soloskiva, fjorton år efter "Let it Come Down", har jag utöver 1,5 genomlyssning hoppat över, får se om jag orkar ge den mer tid.
Den tiden har helt enkelt inte funnits, eftersom Frida Hyvönen, Jack White, Cancer Bats, Emily Wells och Best Coast alla släppt nytt och bra.
Och eftersom Unsane och Marina and the Diamonds behöver lyssnas in mer, och den nya bekantskapen Rise and Fall konkurrerar i den hårdare kategorin (men ändå helt olika) med tunga Mares of Thrace, alltmedan jag fortsätter smaska i mig Record Store Day-släppen ifrån S:t Vincent ("Krokodil") och Feist/Mastodon ("Feistodon", där Feist gör "Black Tongue" och Mastodon lirar "A Commotion").
Sigur Rós "Valtari" har jag inte kommit in i riktigt än, och Santigolds "Master of my Make-believe" känns ungefär till hälften jäkligt skön, till hälften som en halvtrött M.I.A.-ripoff.
Antagligen kommer några av de nämnda artisternas skivor att fortsätta göra intryck på mig, och förhoppningsvis ta plats på årsbästalistan här till vänster. Än så länge har jag iallafall satt upp Frida Hyvönen och Black Breath där.
fredag 6 januari 2012
2011 års bästa skivor
Nej, 2011 går inte till historien som ett av de bästa skivåren. Personligen har jag varit rätt seg med att leta upp ny musik, och det jag har letat upp har ofta inte varit mer än halvkul. Med det sagt så var det inga problem att få ihop 20 skivor till årsbästalistan, samt fem artister som var snubblande nära att komma med (PJ Harvey, Alela Diane, Pearl Jam, Tegan and Sara och Mogwai).
Däremot har jag väldigt svårt att sätta en inbördes ordning på skivorna, och allra svårast att utse en klockren vinnare. Framförallt inom topp-5 så kan jag tänka mig att byta plats hej vilt, men sedan är det ett lite större hopp ner till nummer sex på listan.
Ok, nu kör vi.
1. A Storm of Light - As the Valley of Death Becomes Us, Our Silver Memories Fade
En skön hybrid av Neurosis, Isis, Red Sparowes och Shrinebuilder. Långsamt och malande med skön klagosång. Enkelt och svintungt, och befriande fritt från skitnödigheten som ibland återfinns hos framförallt Isis och Red Sparowes.
Lägg till det några duktiga gästartister och du har att göra med årets bästa album.
Video: "Missing" - Liveklipp, lite burkigt ljud men skapligt tungt ändå.
Spotify: Nope.
2. St. Vincent - Strange Mercy
En svängig och väldigt stilig skiva.
Video: "Cruel" och "Surgeon". Liveframträdandet av "Surgeon" är rasande snyggt och gitarrspelet hypnotiserande! "Cruel" å andra sidan har en lite smått obehaglig Fritzl-video som är en av årets bästa.
Spotify: St. Vincent – Strange Mercy
3. James Blake - s/t
Konserten på Södra Teatern i våras, då bladguldet fladdrade var förvisso ännu vassare än skivan om man nu får jämföra på det viset. Men skivan är likväl en riktig fullträff, med en perfekt avvägd musikalisk blandning av så vitt skilda akter som Burial och Antony and the Johnsons.
Video: "The Wilhelm Scream" - I vilken den unge James är något ofokuserad. Låten är helt fantastisk i sin enkelhet.
Spotify: James Blake – James Blake
4. Machine Head - Unto the Locust
Inte ens i närheten av "The Blackening", men ändå 2011 års fjärde bästa skiva. Om Machine Head kan fortsätta hålla så här pass hög kvalitet hoppas jag att de fortsätter i många år till.
Video: "Locust" - Skivans sämsta låt med sina unkna nu-metal-flörtar, men en rätt skön video med många matiga metalposer.
Spotify: Machine Head – Unto The Locust
5. The Joy Formidable - The Big Roar
Den gamla Hamburger Train-favoriten The Joy Formidable släppte äntligen sin debutfullängdare. "The Big Roar" låter som The Smashing Pumpkins skulle kunna göra nuförtiden om de bara ansträngde sig lite.
Video: "Whirring" - Den gamla godingen till låt som i samband med albuminspelningen uppdaterades till en 2.0-version med lite dubbeltramp och ett nytt matigt outro.
Spotify: The Joy Formidable – The Big Roar
6. Battles - Gloss Drop
Jättekonstigt men jättesvängigt - en finfin sommarplatta som man blir lite yr av.
Video: "Ice Cream" - Lite sång, lite dans och lite naket, en del tunga och lite sexism i denna rätt så sköna och oerhört märkliga video.
Spotify: Battles – Gloss Drop
7. The Bronx - Mariachi El Bronx (II)
The Bronx/Mariachi El Bronx-combon kom att bli årets bästa konsert, det var helt brutalt bra.
Den andra Mariachi El Bronx-skivan är minst lika bra som den första, med stor variation i form av en lite spattigare första halva och en mer lågmäld andra.
Video: "Matador" - Live från Amoeba. Visar upp den lite lugnare sidan av Mariachi El Bronx.
Spotify: Mariachi El Bronx – Mariachi El Bronx (II)
8. Bloodiest - Descent
Ett av två band som låter som Woven Hand skulle göra om han/de skulle dooma till sig lite. Finfint mässande ångestmangel med andra ord. Kattens pyjamas tyckte jag i slutet av maj, och det omdömet kvarstår.
Video: "Dead Inside" - Elva minuter matigt domedagsmässande.
Spotify: Bloodiest – Descent
9. Fucked Up - David Comes to Life
Årets bästa rockopera. Jag har visserligen inte så mycket att jämföra med, men utöver att kännas aningen lång så är "David Comes to Life" en väldigt fascinerande historia.
Video: "Queen of Hearts" - Den där videon där barnen sjunger. Magiskt bra!
Spotify: Fucked Up – David Comes To Life
10. Red Fang - Murder the Mountains
Knarkigt och skitigt och betydligt bättre än vad Mastodon fick ur sig i år.
Video: "Wires" - I vilken Red Fang bränner hela videobudgeten på dumheter med förträffligt resultat!
Spotify: Red Fang – Murder the Mountains
11. Jesu - Ascension
Inga överraskningar alls när Jesu släpper nytt, men ibland behöver man inte bli överraskad utan istället bara få ett riktigt skönt album neddimpandes från skyn.
Video: "Broken Home" - Det finns fan inga vettiga videos med Jesu på hela internet!
Spotify: Nix.
12. The Haunted - Unseen
The Haunted började spela nu-metal och kom undan med det! "Unseen" är snudd på Peter Dolvings enmansshow, och det räcker ganska långt!
Video: "No Ghost" - Live från P3 Guld-galan, en träskrockig dänga som ganska tydligt visar vilket håll The Haunted rört sig åt i och med "Unseen".
Spotify: Nej.
13. Black Tusk - Set the Dial
Ännu en skiva som slår Mastodon på fingrarna.
Video: "Resistor" - Ingen video, bara ljud. Ingen sång, bara riff.
Spotify: Black Tusk – Set The Dial
14. Young Widows - In and Out of Youth and Lightness
Det andra av två band som låter (ännu mer) som Woven Hand skulle göra om han/de skulle dooma till sig lite. Finfint mässande ångestmangel med andra ord.
Video: "Future Heart" - En ganska köttig och skitig video.
Spotify: Njet.
15. Trap Them - Darker Handcraft
Fort och argt, krispig produktion. Ibland behövs det inte mer för att ta plats bland årets bästa skivor.
Video: "Evictionaries" - Med stänkaren "Insomniawesome" som förspel.
Spotify: Nope.
16. Eilen Jewell - Queen of the Minor Key
Lite mer variation ifrån denna countrydam den här gången. Lite surfrockigt på sina ställen, och minst hälften av låtarna hade lätt platsat på Pulp Fiction-soundtracket. "I Remember You", "Bang Bang Bang" och "Kalimotxo" är en trio sånger som inte går av för hackor.
Video: "I Remember You" - Trevligt liveklipp med mustig gitarravslutning
Spotify: Eilen Jewell – Queen of the Minor Key
17. Burzum - Fallen
"Fallen" har bleknat en liten aning under året, men stannar ändå kvar på listan.
Video: "Jeg Faller" - Ingen officiell video, men rätt passande naturbilder till denna stundtals förträffliga hippie-black metal.
Spotify: Burzum – Fallen
18. Lou Lesage - Under My Bed
Kan fortfarande bli oerhört trött på den sunkiga franska brytningen - har fortfarande överseende med den eftersom skivan svänger så mycket.
Video: "Forgotten Child" - Vackert filmad gung-video.
Spotify: Lou Lesage – Under My Bed
19. ...And You Will Know Us by the Trail of Dead - Tao of the Dead
Mindre anonymt och mer proggigt än vad detta krångligt döpta band brukar hålla på med. Jag gillar, och kommer att fortsätta lägga in "Summer of All Dead Souls" när det vankas rock´n roll-spellistor framöver.
Video: "Summer of All Dead Souls" - Årets näst bästa riff ackompanjerar en rätt skum stumfilmsvideo.
Spotify: Nej.
20. Årabrot - Solar Anus
Förra skivan var bättre även om "Solar Anus" är en betydligt mer direkt titel. Och apropå titlar så tittar jag mig en extra gång över axeln innan jag under en tunnelbaneresa drar igång "And the Ass Had Spoken". De primitiva låttitlarna passar norrmännens primalriffande finfint, och jag skulle grymt gärna se dem live nån gång framöver.
Video: "The Wheel is Coming Full Circle" - Jag gissar att det inte är den officiella videon, men de konstiga lergubbarna passar på något sjukt sätt den maffiga låten rätt bra.
Spotify: Årabrot – Solar Anus
- - - -
Just utanför listan hittar vi som sagt dessa skivor, som ni förstås också borde spana in om ni inte redan har gjort det:
- - - -
Ingen rast, ingen ro. Vi rensar förra årets skivlista och påbörjar genast en för 2012 här till vänster. Jag har redan två kandidater.
Däremot har jag väldigt svårt att sätta en inbördes ordning på skivorna, och allra svårast att utse en klockren vinnare. Framförallt inom topp-5 så kan jag tänka mig att byta plats hej vilt, men sedan är det ett lite större hopp ner till nummer sex på listan.
Ok, nu kör vi.
1. A Storm of Light - As the Valley of Death Becomes Us, Our Silver Memories Fade
En skön hybrid av Neurosis, Isis, Red Sparowes och Shrinebuilder. Långsamt och malande med skön klagosång. Enkelt och svintungt, och befriande fritt från skitnödigheten som ibland återfinns hos framförallt Isis och Red Sparowes.
Lägg till det några duktiga gästartister och du har att göra med årets bästa album.
Video: "Missing" - Liveklipp, lite burkigt ljud men skapligt tungt ändå.
Spotify: Nope.
2. St. Vincent - Strange Mercy
En svängig och väldigt stilig skiva.
Video: "Cruel" och "Surgeon". Liveframträdandet av "Surgeon" är rasande snyggt och gitarrspelet hypnotiserande! "Cruel" å andra sidan har en lite smått obehaglig Fritzl-video som är en av årets bästa.
Spotify: St. Vincent – Strange Mercy
3. James Blake - s/t
Konserten på Södra Teatern i våras, då bladguldet fladdrade var förvisso ännu vassare än skivan om man nu får jämföra på det viset. Men skivan är likväl en riktig fullträff, med en perfekt avvägd musikalisk blandning av så vitt skilda akter som Burial och Antony and the Johnsons.
Video: "The Wilhelm Scream" - I vilken den unge James är något ofokuserad. Låten är helt fantastisk i sin enkelhet.
Spotify: James Blake – James Blake
4. Machine Head - Unto the Locust
Inte ens i närheten av "The Blackening", men ändå 2011 års fjärde bästa skiva. Om Machine Head kan fortsätta hålla så här pass hög kvalitet hoppas jag att de fortsätter i många år till.
Video: "Locust" - Skivans sämsta låt med sina unkna nu-metal-flörtar, men en rätt skön video med många matiga metalposer.
Spotify: Machine Head – Unto The Locust
5. The Joy Formidable - The Big Roar
Den gamla Hamburger Train-favoriten The Joy Formidable släppte äntligen sin debutfullängdare. "The Big Roar" låter som The Smashing Pumpkins skulle kunna göra nuförtiden om de bara ansträngde sig lite.
Video: "Whirring" - Den gamla godingen till låt som i samband med albuminspelningen uppdaterades till en 2.0-version med lite dubbeltramp och ett nytt matigt outro.
Spotify: The Joy Formidable – The Big Roar
6. Battles - Gloss Drop
Jättekonstigt men jättesvängigt - en finfin sommarplatta som man blir lite yr av.
Video: "Ice Cream" - Lite sång, lite dans och lite naket, en del tunga och lite sexism i denna rätt så sköna och oerhört märkliga video.
Spotify: Battles – Gloss Drop
7. The Bronx - Mariachi El Bronx (II)
The Bronx/Mariachi El Bronx-combon kom att bli årets bästa konsert, det var helt brutalt bra.
Den andra Mariachi El Bronx-skivan är minst lika bra som den första, med stor variation i form av en lite spattigare första halva och en mer lågmäld andra.
Video: "Matador" - Live från Amoeba. Visar upp den lite lugnare sidan av Mariachi El Bronx.
Spotify: Mariachi El Bronx – Mariachi El Bronx (II)
8. Bloodiest - Descent
Ett av två band som låter som Woven Hand skulle göra om han/de skulle dooma till sig lite. Finfint mässande ångestmangel med andra ord. Kattens pyjamas tyckte jag i slutet av maj, och det omdömet kvarstår.
Video: "Dead Inside" - Elva minuter matigt domedagsmässande.
Spotify: Bloodiest – Descent
9. Fucked Up - David Comes to Life
Årets bästa rockopera. Jag har visserligen inte så mycket att jämföra med, men utöver att kännas aningen lång så är "David Comes to Life" en väldigt fascinerande historia.
Video: "Queen of Hearts" - Den där videon där barnen sjunger. Magiskt bra!
Spotify: Fucked Up – David Comes To Life
10. Red Fang - Murder the Mountains
Knarkigt och skitigt och betydligt bättre än vad Mastodon fick ur sig i år.
Video: "Wires" - I vilken Red Fang bränner hela videobudgeten på dumheter med förträffligt resultat!
Spotify: Red Fang – Murder the Mountains
11. Jesu - Ascension
Inga överraskningar alls när Jesu släpper nytt, men ibland behöver man inte bli överraskad utan istället bara få ett riktigt skönt album neddimpandes från skyn.
Video: "Broken Home" - Det finns fan inga vettiga videos med Jesu på hela internet!
Spotify: Nix.
12. The Haunted - Unseen
The Haunted började spela nu-metal och kom undan med det! "Unseen" är snudd på Peter Dolvings enmansshow, och det räcker ganska långt!
Video: "No Ghost" - Live från P3 Guld-galan, en träskrockig dänga som ganska tydligt visar vilket håll The Haunted rört sig åt i och med "Unseen".
Spotify: Nej.
13. Black Tusk - Set the Dial
Ännu en skiva som slår Mastodon på fingrarna.
Video: "Resistor" - Ingen video, bara ljud. Ingen sång, bara riff.
Spotify: Black Tusk – Set The Dial
14. Young Widows - In and Out of Youth and Lightness
Det andra av två band som låter (ännu mer) som Woven Hand skulle göra om han/de skulle dooma till sig lite. Finfint mässande ångestmangel med andra ord.
Video: "Future Heart" - En ganska köttig och skitig video.
Spotify: Njet.
15. Trap Them - Darker Handcraft
Fort och argt, krispig produktion. Ibland behövs det inte mer för att ta plats bland årets bästa skivor.
Video: "Evictionaries" - Med stänkaren "Insomniawesome" som förspel.
Spotify: Nope.
16. Eilen Jewell - Queen of the Minor Key
Lite mer variation ifrån denna countrydam den här gången. Lite surfrockigt på sina ställen, och minst hälften av låtarna hade lätt platsat på Pulp Fiction-soundtracket. "I Remember You", "Bang Bang Bang" och "Kalimotxo" är en trio sånger som inte går av för hackor.
Video: "I Remember You" - Trevligt liveklipp med mustig gitarravslutning
Spotify: Eilen Jewell – Queen of the Minor Key
17. Burzum - Fallen
"Fallen" har bleknat en liten aning under året, men stannar ändå kvar på listan.
Video: "Jeg Faller" - Ingen officiell video, men rätt passande naturbilder till denna stundtals förträffliga hippie-black metal.
Spotify: Burzum – Fallen
18. Lou Lesage - Under My Bed
Kan fortfarande bli oerhört trött på den sunkiga franska brytningen - har fortfarande överseende med den eftersom skivan svänger så mycket.
Video: "Forgotten Child" - Vackert filmad gung-video.
Spotify: Lou Lesage – Under My Bed
19. ...And You Will Know Us by the Trail of Dead - Tao of the Dead
Mindre anonymt och mer proggigt än vad detta krångligt döpta band brukar hålla på med. Jag gillar, och kommer att fortsätta lägga in "Summer of All Dead Souls" när det vankas rock´n roll-spellistor framöver.
Video: "Summer of All Dead Souls" - Årets näst bästa riff ackompanjerar en rätt skum stumfilmsvideo.
Spotify: Nej.
20. Årabrot - Solar Anus
Förra skivan var bättre även om "Solar Anus" är en betydligt mer direkt titel. Och apropå titlar så tittar jag mig en extra gång över axeln innan jag under en tunnelbaneresa drar igång "And the Ass Had Spoken". De primitiva låttitlarna passar norrmännens primalriffande finfint, och jag skulle grymt gärna se dem live nån gång framöver.
Video: "The Wheel is Coming Full Circle" - Jag gissar att det inte är den officiella videon, men de konstiga lergubbarna passar på något sjukt sätt den maffiga låten rätt bra.
Spotify: Årabrot – Solar Anus
- - - -
Just utanför listan hittar vi som sagt dessa skivor, som ni förstås också borde spana in om ni inte redan har gjort det:
- Alela Diane - "Alela Diane & Wild Divine"
- Pearl Jam - "Live on Ten Legs"
- Mogwai - "Hardcore Will Never Die, But You Will"
- PJ Harvey - "Let England Shake"
- Tegan and Sara - "Get Along"
- - - -
Ingen rast, ingen ro. Vi rensar förra årets skivlista och påbörjar genast en för 2012 här till vänster. Jag har redan två kandidater.
tisdag 11 oktober 2011
St. Vincent - Strange Mercy
Hyllad av alla, och nu också av mig. St. Vincents "Strange Mercy" är ett album som kanske rent av kommer att toppa albumlistan när året är slut.Det CocoRosie-konstiga gifter sig så otroligt bra med de väna melodierna som i sin tur kompletterar de emellanåt rätt så brötiga elektroniska bakgrunderna.
Annie Erin Clark, som kvinnan bakom detta soloprojekt heter, har en väldigt fin sångröst som är precis lagom jobbig att lyssna på för att de lite smörigare låtarna inte ska bli för smöriga.
Istället hör "Champagne Year" och Nina Gordon/Veruca Salt-doftande avslutningstryckaren "Year of the Tiger" till mina absoluta favoriter på skivan, som inom den närmaste tiden lär snurra många många fler varv i Hamburgertågets högkvarter.
Lou Lesage och språkbarriären
Först: Finfina triphop-vibbar och antagligen en av årets bästa låtar i form av "Forgotten Child". Men redan där är det nånting som stör. Lou Lesage "charmiga" franska uttal är nämligen oerhört enerverande. Det irriterar under hela "Under My Bed", som trots det hör till det bästa som släppts i år.
"Forgotten Child" sticker ut litegrann, för resten av skivan består till största delen av lite rakare och väldigt trevlig skrammelrock med släktskap till Best Coast, Dum Dum Girls och möjligen också produktionsmässigt The White Stripes.
Jamen typ så. Det är en skitbra skiva. Den skulle vara makalös om Lou Lesage sjöng på ett språk hon behärskade, eller iallafall tonade ned brytningen bara litegrann. Men det är så pass bra att jag ändå gillar en låt som "The Böy Next Door".
"Forgotten Child" sticker ut litegrann, för resten av skivan består till största delen av lite rakare och väldigt trevlig skrammelrock med släktskap till Best Coast, Dum Dum Girls och möjligen också produktionsmässigt The White Stripes.
Jamen typ så. Det är en skitbra skiva. Den skulle vara makalös om Lou Lesage sjöng på ett språk hon behärskade, eller iallafall tonade ned brytningen bara litegrann. Men det är så pass bra att jag ändå gillar en låt som "The Böy Next Door".
lördag 1 oktober 2011
Machine Head - Unto the Locust
En intervju med Machine Heads Robb Flynn lyckades för antal par år sedan få mig att slå mitt dåvarande rekord i starstruckness med råge. Antagligen för att Machine Head redan då seglat upp som ett av mina absoluta favoritband, och för att Robb Flynn är en av metalvärldens mest kompletta frontfigurer.Då hette senaste albumet "Through the Ashes of Empires", och den kom att bli startskottet för ett mer kompromisslöst Machine Head, som inte längre experimenterade med nu-metal, rappande och tveksamma snudd-på-nygrunge-refränger.
Det dröjde sedan fyra år innan Oakland-kvartetten gick på fullständig knock med mästerverket "The Blackening" som ännu är en av 2000-talets allra bästa skivor.
Ytterligare fyra och ett halvt år senare är nu "Unto the Locust" här, och glädjande för ett gammalt fan har vi att göra med ännu ett riktigt stabilt album.
Ta bara en sån sak som att Machine Head här kommer undan med:
- Några emellanåt ganska ostiga åttiotalsgitarrpartier (lyssna på "Be Still and Know", som dock är skivans bästa låt)
- Klämmiga barnkörer(!!) ("Who We Are")
- En refräng som kunde smugits in på smått hemska bottennappet "Supercharger" ("Locust", som endast räddas upp en smula av gitarrspelet i mittpartiet).
Gitarrspelet är lika delar Iron Maiden, Metallica och odefinierade black/death metal-slingor, och om du som jag gillar pampigheten hos heavy/power metal men avskyr den infantila sången så är det här en skiva som borde tilltala dig också.
Robb Flynn själv har producerat skivan, vilket har resulterat dels i ett lite råare sound, och dels i att stämsången under de melodiösa partierna fått stort fokus.
Det här är så pass bra att Machine Head återigen tar plats på en årsbästalista hos mig, och att jag blir bra sugen på att gå och se bandet en - jag har tappat räkningen, men kanske - sjunde gång när de kommer till Sverige senare i höst.
Intervjun gick förresten skitbra, Robb Flynn är inte bara en gudabenådad låtskrivare, sångare och gitarrist, han är också en grymt trevlig, ödmjuk och rolig lirare.
måndag 8 augusti 2011
Riffen
Riffet i ”Summer of All Dead Souls” är vad som fått mig att återvända till ...And You Will Know Us By The Trail Of Deads ”Tao of the Dead”, en skiva jag numera uppskattar så pass mycket att jag placerar den på årsbästalistan. Ibland behövs det bara ett enda riff så är saken klar. (Jag höll på att skriva ”...så är saken biff”, men det lät som ett dåligt t-shirttryck buret av nån på Sweden Rock-festivalen, så jag lät bli.)
Ett enda riff räddar dock inte riktigt jazzrockande Rolo Tomassis tvåtimmarsantologi ”Eternal Youth”, som spretar lite mycket med sina styvbarn till låtar (remixar, icke-album-spår, demos och akustiska versioner av gamla godingar). Å andra sidan finns här ett riff som är helt jävla magnifikt - Den som inte vill ha sönder saker till det här riffet är fan dum i hela huvudet.
Jag pratar om inledningsvis jazziga och komplexa ”Titanomachia”, som till en början låter som ett lite lätt rabiessmittat The Mars Volta, men som efter tre minuter börjar bygga på något stort. Två minuter senare börjar det braka loss, och på klockslaget 05:30 (några sekunder tidigare i klippet nedan) kommer ett så genialiskt, och så enkelt, sjuttiotalsriff som piskar skiten ur allt och alla.
Herregud vilket riff.
söndag 7 augusti 2011
Nytt på årsbästalistan – Fucked Up
Åååh, rockopera, finns det något bättre?? Jo, såklart att det gör. Rockopera kan ju bli oerhört högtravande och skitnödigt, till och med om man bara gör det till hälften, som exempelvis Green Day med ”American Idiot”.Kanadensiska Fucked Up – som jag innan det här aldrig riktigt fastnat för – har med ”David Comes to Life” gjort skivan som Green Day aldrig klarade av att göra. Bandets shoegaziga skrammelpoprock bakom Damian Abrahams sköna vrålande är ett framgångsrecept redan i vaniljutförandet – och när de blixtrar till och får till klockrena hitlåtar som ”Queen of Hearts”, ”The Other Shoe”, ”Ship of Fools” och ”I Was There” så är jag med ens säker på att det här är ett av 2011 års bästa album.
Möjligen blir det lite tjatigt då 18 låtar och en speltid på över 70 minuter är i mastigaste laget, men fan vet om historien om David och Veronica ändå inte är värd uppmärksamheten.
Musikvideon till "Queen of Hearts" är förresten väldigt annorlunda och väldigt sevärd, även om det kanske underlättar att ha hört låten i originalutförande först:
onsdag 3 augusti 2011
Ut från listan: Kaizers Orchestra
Trots en fantastisk låt som "Philemon Arthur and the Dung" så är Kaizers Orchestras "Violeta Violeta" för tillfället inte årsbästamaterial.
Likväl, njut här av skivans bästa låt:
Njut också av Philemon Arthur and the Dungs bästa låt, underbara "Naturen":
Stämsången i refrängen, och det odödliga introt. Man smälter.
"I dag är det den 13:e mars och vi har just skrivit en ny låt. Det tog tre minuter, nu är den klar. Håll er i häcken och ta emot."
Likväl, njut här av skivans bästa låt:
Njut också av Philemon Arthur and the Dungs bästa låt, underbara "Naturen":
Stämsången i refrängen, och det odödliga introt. Man smälter.
"I dag är det den 13:e mars och vi har just skrivit en ny låt. Det tog tre minuter, nu är den klar. Håll er i häcken och ta emot."
tisdag 2 augusti 2011
Nytt på årsbästalistan – Young Widows (och A Storm of Light)
Sa jag inte även förra året, eller om det (också?) var året innan dess, att det ska vara släpig rock i år? Jag kanske helt enkelt har blivit en jäkligt sävlig snubbe – inte omöjligt då jag umgås rätt mycket med norrlänningar – för utöver A Storm of Light och Bloodiest som redan återfinns på årsbästalistan måste jag nu också lägga till Young Widows ”In and Out of Youth and Lightness” på nämnda lista.Om Bloodiest ibland låter som Woven Hand spelandes hårdrock så låter Young Widows…också så. Hela tiden. Typ.
Hårt och dystert men ändå luftigt och förhållandevis lugnt. Young Widows tredje album är ett väldigt konsekvent sådant, som tar sig den tid det behöver och inte fjäskar för lyssnaren. Jag gillar’t.
Nämnda A Storm of Light rör sig förresten inom ungefär samma område, om än med lite mer dist, lite mer skrik, och lite mer ångest. ” As the Valley of Death Becomes Us, Our Silver Memories Fade” är i alla fall det bästa Josh Graham och hans gäng skapat hittills, och om du vanligtvis är ett fan av långsam, tung hårdrock (Isis, Neurosis, Shrinebuilder, Battle of Mice, Earth, Pelican) så ska du definitivt kolla upp denna trevliga New York-kvartett. Inte minst för att såväl Jarboe och Kim Thayil är med på några hörn av skivan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)