Stockholms Filmfestival: Film Socialism

Film Socialism – Betyg: 2/10

Jean-Luc Godard, aktad filmskapare och en viktig del av den Franska Nya Vågen, har - om jag förstått det hela korrekt, men det har jag antagligen inte - skapat en av sina mer knepiga filmer hittills. Det är ännu ytterst oklart hur ”Film Socialism” letade sig in i vårt filmprogram, men där hamnade den iallafall och det blev om inte annat en rätt så intressant filmupplevelse.

Om den överhuvudtaget handlar om någonting – vilket också ännu är oklart – så handlar den om människors oförmåga att kommunicera. Detta illustreras av ett stort antal löst sammansatta och fullständigt osammanhängande scener, med nonsensdialog på bland annat franska där ett fåtal ord dyker upp översatta, ihopskrivna, sär skrivna, i konstig ordning, på textremsan.

I filmens andra del arbetar en familj på en bensinmack och har en lama som husdjur. Det är också den bästa delen, där ett par scener nästan inte är konstigare än det allra flummigaste i ”Gitarrmongot”, tänk cykelvandalerna.

Annars är ”Film Socialism” som en lång videokonstinstallation.

Mobilkamera på ett högljutt dansgolv så att allt bara skräller.

Ett sovande barn som nickar i takt till musiken.

Scener från krig.

En kvinna joggar uppe på däck på fartyget.

En ringmuskel i närbild under tio minuter med ett skevt trombonkomp i bakgrunden och textremsan upp-och-ned.

Nä, den sista scenen hittade jag på själv, du kan ta med den i nästa film om du vill Godard, den bjuder jag på. S'il vous plaît, gubbjävel.

Några gånger bländas jag av de vackra bilderna, i synnerhet under filmens inledande kapitel som utspelar sig ombord på ett kryssningsfartyg, men andra gånger sitter jag mest och är förbannad över den pretentiösa hög med dynga som spelas upp framför mina ögon.

Utan tvekan den märkligaste filmen jag sett på bio. Inte helt igenom tvärusel, men nära nog.

Filmens trailer är förresten rätt schysst, då den snabbspolar hela filmen så att spektaklet är över på en minut: