Nej, jag blir verkligen inte klok på überhypade och fantastiskt ockulta hemlighetsmakeribandet Ghost och deras förstlingsverk "Opus Eponymous".Å ena sidan blir jag vissa gånger mest fnittrig och rodnar å bandets vägnar åt den fjantiga rollspelslyriken om Satan, människooffer, häxor och den blodtörstiga grevinnan Bathory. Sitter och obekvämt skruvar på mig över de skogsmulleproggigt svängiga riffen och de inte alltför subtila blinkningarna åt Mercyful Fate och Black Sabbath.
Å andra sidan kan man ju inte låta bli att älska en refräng som inleds med fraserna "The chapel of ritual/Smells of dead human sacrifices" till sjukt trallvänliga toner i "Symphony of Destruction"-doftande "Ritual". Och vafan, alla texter om Satan/Fan och hans moster är ju egentligen rätt töntiga. Att de framförs ovanpå en retrosvängig och förvånansvärt snäll gammaldags hårdrock med allt som oftast kungliga post-punk-melodier och klassiska riff borde ju inte spela någon större roll i sammanhanget, särskilt inte när Ghost prickar rätt så pass ofta musikaliskt sett.
Så just nu lutar det nog åt att jag gillar Ghost rätt mycket ändå. Åtminstone nog mycket för att ägna delar av hösten åt att fortsätta utvärdera årets kanske största hype i musikvärlden/-Sverige.
En rejält frisk fläkt är de hur som helst, och dessutom ser de ju rätt lustiga ut när de spelar live också:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar