Oberäkneliga jeppar i förvridna gummimasker med basebollträn gömda bakom ryggarna är det absolut första jag kommer att tänka på när jag lyssnar igenom norska trion Årabrots "Revenge". Tänker på de ruggiga slaktarna i Jennifer Lynchs "Surveillance", den småläskiga plastvarianten av Primus i "Wynona's Big Brown Beaver", och de stundtals ganska skruvade banden Kong och Slipknot.Årabrot - döpta efter en soptipp - uppträder dock inte iklädda masker, men det hindrar inte att musiken fullständigt stinker vansinne och skumhet.
Malande och skitigt, skramligt och enformigt dundrar detta skräckfilmsflörtande tåg på i sin egna makliga takt. Som allra bäst blir det när de sneglar åt nyss nämnda Slipknots håll, jag tänker då främst på Iowa-ensemblens släpiga örhängen "Scissors" och "Iowa". Drygt tolv minuter långa "The Dolorous Years" är en riktigt mäktig höjdpunkt på detta tredje album ifrån Årabrot. Vid åtminstone en snabb anblick tycks trion inte lägga speciellt mycket vikt vid själva låtstrukturerna. De kan mangla rock'n roll i tre och en halv minut för att sedan jamma loss i monotont och avskalat mangel som håller på i en hel evighet.
Det är förresten ganska likt ett lite oflamsigare och osvängigare Kong, och ibland tänker jag på ett långsamt Sikth, främst sångmässigt. Jag hör också spår av Switch Opens, Melvins och Sonic Youth, men där någonstans får det vara nog med namedroppande.
För hur man än vänder och vrider på Årabrot så är det känslan som är det viktiga. Och känslan är:
Lås överlåset, tänd nattlampan och bulla upp med favoritnallen i sängen, för det lär bli en lång och kallsvettig jävla natt.
Här är förresten "End of First Chant II", en av de svängigare låtarna från skivan, komplett med en rimlig musikvideo och allt:
- - - -
Årabrots intåg på årsbästalistan gör också att deras raka motsats, First Aid Kit, tvingas lämna densamma i och med att vi nu är uppe i 20 album.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar