söndag 12 februari 2012

Sierra Nevada Northern Hemisphere Harvest

Vi som ibland eller ofta bloggar om öl måste sluta missbruka termen "humlebomb", genast, på en gång, nu. Inte så mycket för att det börjar bli en rätt sliten klyscha, utan framförallt för att den måste sparas till tillfällen som detta.



Sierra Nevadas Northern Hemisphere Harvest
är rejält torr- eller snarare blöt/färskhumlad och redan vid första sniffen är jag på väg att reflexmässigt springa efter pollenmedicinen. Och första klunken får tungan att krulla ihop sig på samma sätt som den där gången då jag tuggade i mig en hel humlepellets och pajade smaklökarna under en hel dag.

Nyklippt gräs, tallbarr och tunga grapefrukttoner. I kylskåpskallt läge är den i mesta laget, beskan slår ihjäl allt annat och kroppen känns lite tunn. Betydligt bättre blir den när temperaturen höjs, och när den närmar sig rumstemperatur visar detta monster på allvar vilken jäkla fin IPA den är. Jag är ytterst nöjd över att jag har en flaska till ståendes i skåpet.



Den gick förresten fint ihop med "This is Spinal Tap", en rulle som jag trots min mångåriga karriär som rockjournalist ännu inte hade sett. En rolig milstolpe som känns tidlös.

fredag 10 februari 2012

Ölkartan omritad - Brewdog Abstrakt AB:08

BrewDog har återigen ritat om, eller om man så vill, utvidgat ölkartan rejält. Det började som ett aprilskämt, men den här gången har man i sin exklusiva Abstrakt-serie meckat ihop en blond imperial stout på maffiga 11,8%.

Jag vet inte om jag skulle kalla den blond precis, eller ens gyllene. Färgen är snarare åt det mörkare bärnstenshållet och ser man till mängden skum också så skulle jag ha gissat dubbel-IPA bara på utseendet.

Hur gör man då en stout utan de karakteristiska mörkrostade malttonerna?

Man smäller i en jäkla massa havre för fyllighetens skull, till det lite rökt malt, och sedan i med kakao och lakrits. Spektaklet lagras sedan på kaffebönor och kraftigt rostade ekspån.

Hur det smakar?

Jag måste först och främst säga att jag är förvirrad. En hyfsat ljus öl som smakar hyfsat mörkt.

Tyvärr är den både spritig och spretig, alkoholen har ingenstans att springa och gömma sig. Det är väl kraftiga smaker av vanilj, Marabou mjölkchoklad och en smörighet som inte alls känns fräsch. Undrar om det verkligen var tänkt att den skulle bli så här?

Det hade behövts mer kaffetoner och vuxnare smaker (utöver alkoholen), kanske kommer de fram med tiden? Jag ställer undan min andra flaska i källaren ett tag, AB:08 är hur som helst ingenting man dundrar i sig två på raken av.

Sammantaget en väldigt kul ölupplevelse. Roligare än bra.

onsdag 8 februari 2012

Göteborgs Filmfestival 2012

Alla gratisätande jävla pirater som vägrar betala för kultur, de ska bara ha och ha och allt ska vara gratis och helst vill de att alla stackars kulturskapare ska DÖ!

När man går på Göteborgs Filmfestival får man intrycket av att verkligheten inte riktigt är den som underhållningsindustrilobbyn försöker måla upp (, utan snarare kanske så här). Det är rätt många som liksom jag betalar rätt stora summor för att konsumera film i det här fallet - under filmfestivalens första helg var det fullt på var eller varannan film jag var på!

Vad vill jag säga med det här då? Det gamla vanliga tror jag, att underhållningsindustrin borde lösa sina egna problem genom att erbjuda sina kunder vad kunderna vill ha istället för att vända sig till lagstiftare och försöka få dessa att langa fram det ena sjuka lagförslaget efter det andra. Det ligger ju onekligen en hel del kulturbudgetar (hos privatpersoner) och skräpar här och där.

Men, åter till ämnet: Göteborgs Filmfestival 2012, det här är vad jag såg och vad jag tyckte under den helg jag var nere i år:



Goddess of the Stadium - Betyg: 4/10

En dokumentärfilm om två damfotbollslag i Kongo. Ingen speakerröst och knappt någon bakgrundshistoria gjorde att denna på pappret - och ibland även på duken - fascinerande historia rann ut lite i sanden.


Japan Pics - Betyg: 8/10

Svensk dokumentär om varför japaner fotograferar så mycket. En väldigt varm och humoristisk film som utan att vara exotiserande gräver skapligt djupt i det japanska psyket. Filmens skapare Martin Steinberg tar själv stor plats i filmen under sin resa till Japan, och han gör det med bravur. Frånsett en lite såsig karaokescen så är "Japan Pics" en klockren liten pärla!


Gzim Rewind - Betyg: 9/10

Se. Den. Här. Filmen. (Den kommer på SVT den 23 februari, antar att man kan se den på SVT Play efter det. Missa inte.)


Red State - Betyg: 6/10

Genre-gegga. Fånig high school-rulle blir via tokig sektfilm en rätt intensiv thriller och ytterligare en eller två genrer mot slutet. Löst baserad på händelserna i Waco i början av 90-talet är det en rå och obehaglig film med en hel del kolsvart humor. Räcker inte riktigt hela vägen fram, men som slötittarmaterial på en fredagkväll är den perfekt.


Startsladden - Betyg: 7/10

Ovanligt många regissörer och andra inblandade på plats, och i vanlig ordning en mycket bra kortfilmstävling. Jag saknade de riktiga topparna, men vinnarfilmen "Dance Music Now" var en helt klart en värdig vinnare, som jag ser det i tuff konkurrens med "Astrid", "Next Door Letters" och "Baggy".


The Color Wheel - Betyg: 7/10

Svartvit grynig amerikansk indiekomedi med lågt tempo i handlingen, och vansinnesjävlatokhögt tempo i dialogen. Jag satt och log så gott som hela filmen igenom åt den sköna kemin och snacket mellan filmens huvudpersoner - ett skapligt livstrött syskonpar som åker på en liten roadtrip. Roligaste komedin jag har sett på ganska länge, men i stort en rätt oförarglig film.


Either Way - Betyg: 6/10

Isländsk rulle som utspelar sig på 80-talet och handlar om två snubbar som målar de gula strecken på vägen i de nordvästra avkrokarna av Island. Pluspoäng för den minst lika karge regissören som i eftersnacket bland annat berättade att filmen var tvungen att utspela sig på 80-talet eftersom han inte ville ha med några mobiltelefoner, och att Islands första asfalterade väg utanför Reykjavik byggdes 1973.

Dramakomedi skulle jag nog kalla den, inte särskilt mörk, men inte heller överdrivet glad.

Väldigt fin även om jag nog inte kommer att bära med mig den särskilt länge.


The Good Doctor - Betyg: 6/10

Orlando Bloom spelar en doktor som bara vill vara duktig men som inte riktigt får till det. En av hans patienter fattar tycke för honom och uppskattningen är ömsesidig. Och sedan ballar det ur. Klart sevärd om du är sugen på nånting hyfsat lättuggat ifrån Hollywood.



The Substance - Albert Hoffmann's LSD - Betyg: 6/10

En film om LSD. Tar upp i stort sett all historia och alla aspekter av den tokiga drogen. Mängder av stiliga arkivbilder och en snyggt berättad historia. Pendlar mellan att vara tröttsamt respektive befriande drogliberal, och att höra regissören Martin Witz berätta om sin kärlek till LSD efter filmen kändes lite konstigt. Men han fick en hel del mothugg ifrån publiken och det blev en intressant diskussion. Överlag är det de här bonusgrejerna som är så jäkla bra med filmfestivaler!


The Giants - Betyg: 5/10

"Flickan" möter "Stand By Me" möter "It's Not Me I Swear". Belgiska tonårsgrabbar är ensamma hemma på sommarlovet med allt vad det innebär. Förutsägbar men skön rulle.


Svenska Bilder 8 - Betyg: 8/10

Nästan högre klass på filmerna här än i Startsladden, vilket förstås vittnar om vilken jävla supertävling Startsladden är. "Den berömde Jafar Hasan Aboud" och Erik Löfgrens skruvade "Mankó" om en man och en ko är två filmer ni definitivt ska hålla utkik efter!




Jag hade inte haft något emot att åka ner en helg till, eller åtminstone stannat ett par dagar extra. Av det jag såg att döma så var även detta års festival en riktigt bra sådan!

måndag 6 februari 2012

Om nom nom nom



Har läst ett par halvljumma recensioner om BrewDogs mystiska experiment med den blonda imperial stouten Abstrakt 08. Det är hur som helst den jag är mest sugen på att testa av dagens hemsläpade ölskörd. Övriga i samlingen tror jag kort och gott är förbannat fina.

söndag 5 februari 2012

Lana Del Rey - Born To Die

Att säga att Lana Del Reys "Video Games" svepte undan fötterna på mig i somras är inte bara att ta till en sliten klyscha - det är inte heller sant. Men det är en förbannat skön låt hur som helst, och jag såg verkligen fram emot fullängdsdebuten.

...som, kom det att visa sig, inte var någon debut egentligen för att [bla bla bla, googla hela de meningslösa nedtystade debutskivan/indiecred/äkthets/botoxläppar/nervös på SNL-diskussionerna om du orkar, jag orkar inte skriva om det] det fanns någon gammal skiva, men iallafall.

Hypen är enorm kring "Born To Die", men jag måste säga att den 15(!) låtar långa skivan är en liten besvikelse.

Det spretar för mycket, och det finns ett antal låtar som knappast håller måttet. Spretigheten gör att Lana Del Rey ena stunden påminner om Cat Power, eller briljerar med en Fiona Apple-seg finstämd "Million Dollar Man" - för att nästa sekund bli radiopop i Lady Gagas eller i bästa fall Marina and the Diamonds skola.

Några smått misslyckade R'n'b- och raputflykter känns väldigt omotiverade. Lite mer skitighet/konstighet hade kunnat få "This is What Makes us Girls" och "National Anthem" att stå prydligt i hyllan bredvid CocoRosie och Emily Wells, men nu blir det istället ett par ganska oförargliga låtar som jag nog kommer att ha tröttnat på redan nästa vecka.

Nej, jag tror att en EP hade varit lagom, för skivans fem första låtar är alla riktigt bra. Vore det inte för en lite irriterande "sexig" bäbisröst som Lana Del Rey lägger sig till med här och där hade jag nog utsett "Off to the Races" till årets hittills bästa låt.

Det är också i början av skivan som Lana Del Rey som mest framgångsrikt använder sin Nancy Sinatra-möter-trip-hop-stil, och jag hoppas att hon fortsätter på den vägen framöver och styr bort från det värsta radioblasket. Men risken är väl rätt stor att det blir tvärtom.

Foppadokun

Min bror har hetsat mig om att titta på Foppa-dokumentären på SVT Play.

Nu har jag sett den och hetsar härmed vidare till er läsare om att också spana in, för det är en riktigt fin dokumentär.

Titta här innan 25 mars.

Ja, och här förstås: