onsdag 28 november 2012

Filmfestivalen 2012 - resten

Jo, jag hann till slut klämma 10 filmer på festivalen i år. Här är några meningar om de sex sista jag såg.

I "The Perverts Guide to Ideology" pladdrar den pladdrige och ack så underhållande filosofen Slavoj Žižek på i över två timmar om de ideologier som präglar många av västvärldens största filmklassiker. Visst blir det lite långt och lurigt stundtals, men för det mesta är det riktigt underhållande och dessutom snyggt gjort då Žižek gör sina analyser i samma miljöer som filmerna han pratar om har spelats in.

Paraden är en dramakomedi om anordnandet av Belgrads första Pride-parad. Till en början känns det som buskis på hög nivå med ruskigt stereotypa karaktärer, men så småningom lär man känna dessa sköna lirare och man inser att humorn inte är så billig ändå, och att det finns ett djup i denna varma men ändå rätt hårda film.

Spansk psykologisk thrillerskräcksaga därefter. The Body är den klurigaste film jag sett på länge. Den kretsar kring en natt på ett bårhus där en kropp helt plötsligt är försvunnen. Det hade kunnat bli oerhört krystat men fungerar faktiskt riktigt bra!

Mer spanskt blev det på söndagen. Självaste Oscarsbidraget från detta land, i form av stumfilmen Blancanieves som är en ytterst fri tolkning av Snövit, där Snövit växer upp till tjurfäktarinna och träffar  sj...sex tjurfäktardvärgar. Riktigt snyggt och fin underhållning, men jag tror samtidigt inte att det här är en film jag kommer bära med mig särskilt länge. Kul ändå att den elaka styvmorsan var grymt lik hon som spelar huvudrollen i The Artist.



Robert Zemeckis Flight däremot blir nog svårare att glömma. Denzel Washington är briljant i rollen som en kraftigt alkoholiserad flygkapten som först blir hjälte när han genomför en mirakulös nödlandning, men som ganska snart inte alls lyckas mörka sin sjukdom. En av de otäckaste flygolyckeskildringarna jag sett på film, och definitivt en av vassaste och jobbigaste skildringarna av alkoholism på länge.

"Nicole Kidman kissar på Zac Efron i årets stora snackis The Paperboy" hette det, men så jävla chockerande är den faktiskt inte. Däremot en rätt skön indierulle med många maffiga vändningar och ett hopkok av genrer. Inte heller den här är väl något jag kommer att lägga på minnet, men den var underhållande så länge den pågick.

Allt som allt en bra festival utan riktiga bottennapp, men också tyvärr utan kortfilm. Får kompensera rejält för det sistnämnda i Göteborg i vinter. Bottennapp klarar jag mig dock utan.

söndag 11 november 2012

Filmfestivalen 2012 - de fyra första

Det blir en lite mer on-the-fly-planerad filmfestival i år. Rätt skönt att inte packa kalendern proppfull redan innan festivalen har börjat, även om planerandet sprids ut lite mer på det här sättet och man riskerar slutsålda filmer.

Började med "Bekas" i fredags. En film som hade sina poänger och stundtals var väldigt charmig, men på det stora hela inte var någon höjdare. Styltig dialog och skådespelarinsatser som inte imponerade. Som alltid var det kul med Face to Face efteråt, och regissören Karzan Kader berättade många sköna anekdoter, särskilt om filmens åsna.

Vidare till den mest normala sydkoreanska film jag någonsin sett, vilket egentligen inte säger ett jävla skit om filmens rimlighet. Hur som haver, "In Another Country" är en fin liten film som inte alls skulle göra bort sig som teaterpjäs. I tre akter spelar Isabelle Huppert en (eller tre olika då) fransk turist som kommer till en liten koreansk strandby och diverse kulturkrockar och allmänna Lost in Translation-situationer uppstår. Småtrevligt mest hela tiden även om den inte var speciellt glad.

Idag har det sedan blivit två riktigt hårda njurslag till filmer.

Först ut: "Compliance". "Craig Zobels verklighetsbaserade thriller har kallats årets otäckaste film", skryter programmet, och särskilt mysig var den då inte. Inte lika actionspäckad som "The Experiment" som visades för två år sedan, men likväl ännu en film som borrar sig jävligt långt och mörkt in i människans psyke. Jag hade lite ont i ryggen när jag gick ut från salongen, oklart om det var pga föreningens städdag igår, eller om jag satt och spände mig något överjävligt. Antagligen en kombination.

"Stolen Seas" var även den en riktig höjdare. En riktigt välgjord och oerhört komplex dokumentär om Somalias pirater - och en hel del om Somalia i allmänhet. Helt sjukt vilka bilder och citat filmskaparna hade fått tag på! Så fort jag tyckte mig ha ett enkelt svar på någon fråga som dök upp i filmen så kom ytterligare en eller två faktorer och rörde till det för mig. Ett matigt och mycket intressant Face to Face med regissören Thymaya Payne efteråt förhöjde som vanligt filmupplevelsen med en faktor 1,5 ungefär.

lördag 10 november 2012

Converge ny etta (och kort om en massa andra)

Som det känns just nu så är Converge än rätt ohotad etta på listan. Men då har jag å andra sidan bara hunnit igenom nya Neurosis-skivan ett par tre gånger hittills, och även den är snuskigt jävla bra.

Nya Deftones har hunnit dyka upp också. Än så länge bra, men jag måste lyssna mycket mer.

Liksom Soundgardens comebackskiva som faktiskt är bättre än väntat. Det är nåt med Cornells röst i kombination med Thayils gitarrlir som bara klaffar. Plus att jag hade extremt låga förväntningar.



Pig Destroyers nya album "Book Burner" är inte heller så pjåkigt. Känns som skivan som Slipknot borde ha gjort istället för att släppa den här låten på förra skivan. "Book Burner" är en obehaglig och obarmhärtig upplevelse i 19 akter där vansinnet svämmar över mer än en gång.

Bat For Lashes och Firewater har jag inte gått på djupet med än. Khoma har fastnat i vinkelvolten medan Wovenhand verkar lovande.

Annars gillar jag Coheed and Cambrias nya skiva "The Afterman: Ascension". Jag hade lite halvt gett upp hoppet om dem, har inte tyckt att de senaste skivorna har varit så kul. Musikaliskt är det fortfarande sig likt, men här känns det som en starkare samling låtar. Älskar också att de fortsätter köra sin sci fi-grej, jag börjar nästan bli lite sugen på att köpa seriealbumen också.



2012 har varit ett riktigt bra skivår hittills även om jag inte har varit lika insatt som tidigare. Dessutom återstår ju ett par fina släpp, mer om dessa en annan gång.

Dan the Automator + Emily Wells = Pillowfight

Det här låter lovande. Inte så olikt Lovage vilket inte heller var så oväntat.


För dig som sitter på jobbet så är det en hel del nakna rumpor i den här videon, så den kan du ju spara till du kommer hem:

måndag 8 oktober 2012

Oktober månads playlist?

Vi är bara en dryg vecka in i oktober, men redan nu ser åtminstone på förhand månadens spellista helt sinnessjukt bra ut. Hoppas att åtminstone ett par av banden kan svara upp mot förväntningarna. Och om de inte pallar för trycket så kommer ju även Neurosis nya mot slutet av månaden.

Twin Peaks - 20 år senare

OBS! Den här texten innehåller eventuellt lite spoilers för Twin Peaks, men gemene hen vet väl ändå vem som mördade Laura Palmer vid det här laget?

Vi har haft Twin Peaks som tv-serieprojekt under sommaren. Jag har sett serien flera gånger tidigare, men nu var det ett par år sen sist.

Första gången jag såg Twin Peaks var när den sändes på SVT 1990 då jag var tio år gammal. Så här i efterhand känns det minst sagt tveksamt att mina föräldrar lät mig se Twin Peaks, men till deras försvar kanske ska sägas att det inte fanns något internet där man kunde göra research innan man tittade. Det fanns inte heller så många tv-kanaler och det enda vi hade att leka med var djur gjorda av kottar. Och Twin Peaks liknade ju dessutom ingenting annat.

Hur som helst är ju Twin Peaks ordentligt otäck på sina ställen, och mellan åldrarna tio och sjutton vågade jag knappt titta i en spegel tack vare den där jävla BOB. Ändå återvände jag till denna banbrytande serie i stort sett varje gång den repriserades på tv - det är något med stämningen och genreblandningen (komedi, skräck, sci-fi-flum, såpa) som är så skön.

22 år senare är jag dock inte lika övertygad.

Påfallande ofta sitter jag och ursäktar de mest pinsamma intrigerna med att tv-serieklimatet (Falcon Crest och sånt mög) såg ut så på den tiden. Gränsen mellan såpoperaparodi och såpopera är oerhört tunn för att inte säga obefintlig när vissa av karaktärerna syns i bild. I princip alla scener med James och Donna är klockrent skämskuddematerial. Likaså stora delar av Hank/Norma/Nadine/Ed-ploten. Highschool-scenerna, med Bobby och Mike i spetsen, är även de lite lätt besvärande ur pinsamhetsperspektiv. Skämskudden behövs också när Catherine Martell och Ben Horne konspirerar som bäst, och jag tvingas så smått inse att i stort sett det enda som håller måttet är seriens huvudstory.


Den är å andra sidan desto vassare. Dale Cooper är och förblir en av de bästa tv-seriekaraktärerna någonsin, och det slår jävlarimig gnistor när hans storstadssnut tillsammans med icke-sidekicken Albert Rosenfield möter hillbillysherifferna i Twin Peaks. Den kemin tillsammans med stämningen i stort, och allt det onaturliga, gör att denna banbrytande serie ändå fortfarande är riktigt bra ända till den punkt då Laura Palmers mördare faktiskt avslöjas. Därefter ballar det ur. Ordentligt.

Det dras i olika storylines hit och dit men ingenting tycks ta fart. Intrigerna blir alltmer krystade, de övernaturliga inslagen känns påklistrade och de humoristiska inslagen känns väldigt överdrivna även om David Lynch i rollen som Coopers i stort sett heldöve chef Gordon Cole åtminstone till 40-50% är rätt skoj.

Att serien lades ner efter sin andra säsong är fullt förståeligt. Men att den fick fortsätta när i stort sett alla lösa trådar redan knutits ihop efter knappt tjugo avsnitt känns i ärlighetens namn som rent och skärt vansinne.

Men ok, utan Twin Peaks hade vi antagligen inte haft HBO och alla dess lika fantastiska som tålamodsprövande dramaserier. Lynch och hans gäng var vad jag vet de första att våga bygga upp en historia på det här sättet, med flummiga storylines som ibland var blindgångare, ibland flöt ihop med - eller ifrån - huvudspåret. De första som vågade leka med genrer på det här sättet och garanterat de första som vågade fokusera så enormt mycket på kaffe i en så pass charmerande tv-såpa.

Down - Witchtripper

Låten svänger något överjävligt, videon är skapligt flummig:

söndag 30 september 2012

Cat Power - Cherokee

En skön video.

tisdag 4 september 2012

Jag tycker att ni ska lyssna på det här

Hej hej hallå webloggen, det var länge sen! Semester och allmän osugenhet kom i vägen, men vi mjukstartar väl igen med ett par väl valda och rykande färska musiktips tycker jag.


Cat Power - Sun
Shit, det har hunnit gå sex år sedan senaste studioskivan med eget material ("The Greatest"), och fyra sedan underbara coveralbumet "Jukebox"! "Sun" känns än så länge mer dynamisk, och aningen råare än de härligt lounge:iga arrangemangen som hörts på denna dams senare alster.

Jag ska lyssna lite till, men än så länge känns ju det här helt klart som årsbästalistematerial!


David Byrne & S:t Vincent - Love This Giant
Jag såg S:t Vincent live på Way Out West för ett par veckor sedan, och i min bok utklassade hon alla andra artister på den festivalen. (Med på topplistan från WoW är även Feist, Refused, The Black Keys och I Break Horses.) Hennes spattiga Edward Scissorhands-maner passade den stundtals rätt brötiga och ryckiga musiken perfekt. Festivalsommarens stora vinnare om man bortser från en överjordisk Björk som ju rimligtvis måste vara utom tävlan.

På detta samarbete med David Byrne är det förvisso ryckigt, men inte särskilt brötigt. Ryckigheten kommer istället från en väl tilltagen och uppskruvad blåssektion som emellanåt får till ett jäkla sväng. Hade jag fått välja hade jag haft mer av Annie Clarks sång och mindre av David Byrnes, men vafan, man kan ju inte få allt.

Det här är ett riktigt trevligt album som egentligen ännu är lite för färskt för att skriva om, men vad gör man.

Videon till "Who" är för övrigt riktigt skön och skruvad, och låten har en hel del S:t Vincent-gitarr i sig, spisa här:




Dysrythmia - Test of Submission

Jag börjar mer och mer gilla instrumental musik. Pelicans underbara EP "Ataraxia/Taraxis" har gått varm här hemma, och Mogwais spelning på Way Out West var suverän trots att de inte alls känns som ett festivalband.

Dysrythmia recenserade jag en skiva med för hundra (ok då, sex) år sedan, därefter har jag inte riktigt haft koll på denna spattiga Brooklyn-trio.

Nu är de iallafall tillbaka, och det låter ungefär som tidigare. Rätt mycket Dillinger Escape Plan, sjukt jäkla meckigt och utan sång.


Nick Cave & Warren Ellis - Lawless OST

Film-soundtracks klarar sällan av att stå på egna ben, de känns lätt lite vilsna när de hamnar utanför själva filmens värld. Nick Cave och Warren Ellis börjar ju numera bli rutinerade vad gäller filmsoundtracks, men deras tidigare alster tycker jag inte har varit speciellt njutbara att lyssna på.

Den här gången är det lite mer traditionella låtar, och de har raggat upp några riktigt stabila medhjälpare. Mark Lanegan, Emmylou Harris och Willie Nelson står för sången, och country/bluegrass-svänget för närmast tankarna till det legendariska "O Brother, Where Art Thou?"-soundtracket. Lämpligt då att Ralph Stanley sjunger ett par av låtarna även här.


Scott Kelly and The Road Home - The Forgiven Ghost in Me

Nu är Scott Kelly ledsen igen. Eller kanske snarare uppgiven, det är i vanlig ordning rejält jävla mörkt när någon av Neurosis-pojkarna kör solo (till skillnad mot solskensbandet Neurosis då).

Jag har hittills hållit Steve Von Till som den starkare soloartisten av de två, mycket för att Scott Kellys material kan bli lite väl monotont. Men med "The Forgiven Ghost in Me" kanske jag får revidera litegrann, för här är arrangemangen lite mer färgstarka och kvaliteten riktigt hög.

Måste lyssna mer, särskilt nu när survädret på allvar börjar lägga sig som en blöt jävla yllefilt över stan.


Why? - Mumps, Etc.

Yoni Wolf och hans Why? är tillbaka! 2009 års "Eskimo Snow" var för mig - trots ett par snuskigt fina låtar - en liten besvikelse efter briljanta "Alopecia" som kom året dessförinnan. På purfärska "Mumps, Etc." är det mer rap, lite mer fart, och lite klurigare låtar än på "Eskimo Snow", och trots att jag bara har hunnit igenom skivan två gånger är jag helt övertygad om att detta album kommer att hamna skapligt högt på listan över 2012 års bästa skivor. Nu är det förstås över en månad tills skivan släpps, så jag har ju tid på mig att ändra min uppfattning om jag skulle vilja det.

måndag 6 augusti 2012

Björk på Stockholm Music & Arts

Total perfektion.

Som det känns just nu hamnar den här konserten minst på topp-3 genom tiderna för min del.

Sanslöst vackert, en löjligt genomtänkt setlist, kriminellt duktiga musiker (dubsteptrummorna! kören!! Björk!!!) och äntligen tillräckligt högt och makalöst bra ljud.


söndag 15 juli 2012

Sundbybergstipset - Strokesmurfen


Här ser ni ett riktigt eftertraktat samlarobjekt. Strokesmurfen blir din för bara 129:-!

Finns i en mystisk affär på Järnvägsgatan i Sundbyberg.

onsdag 11 juli 2012

På söndag


Griniga gamla gubbar

"Songs of Townes Van Zandt" är just vad det låter som - sånger av deppiga folkcountrysångaren Townes Van Zandt.

Jag skulle ljuga rätt hårt om jag påstod att jag är någon stor kännare av Van Zandt, men att detta coveralbum är en riktig fullträff kan jag iallafall häva ur mig utan att skämmas.

Spelar hans covers gör tre knallhårda herrar som till vardags spelar betydligt hårdare musik, nämligen Wino (Saint Vitus, The Obsessed, Shrinebuilder m.fl.) och Neurosis-duon Scott Kelly och Steve Von Till. Här är det betydligt softare, men minst lika mörkt. Ni som är bekanta med gubbarnas solokarriärer lär känna igen er. Steve Von Till gjorde ju förresten "The Spider Song" på sin senaste soloskiva, underbara "A Grave Is A Grim Horse" från 2008.

Akustisk gitarr och lägereldsmysig sång. Och så jävla bra.



- - - -

Wino, Kelly och Von Till är emellertid inte de enda doom/sludge-rockarna som släppt solomaterial den senaste tiden. Nate Hall (US Christmas) har släppt "A Great River" som även det är en liten pärla till skiva. Lite samma stuk som hos Van Zandt-snubbarna.

Väldigt bra grejer även detta.

 

- - - -

Och som inte det vore nog så har Mike Scheidt (YOB) släppt en soloskiva. Och med risk för att bli tjatig så innehåller den...ganska deppig gubbe med akustisk gitarr. Scheidt har emellertid en lite vänare - och i mitt tyckte tyvärr lite mer tillgjord - stämma. Lite mer åt John Frusciante-hållet vilket borde passa mig, men Mike Scheidts "Stay Awake" har inte riktigt fastnat hos mig än.

måndag 9 juli 2012

Videomagi à la Primus

Primus har ju skämt bort oss med så bisarrt många grymma videos genom åren, och under min radar har nu ett par alster ifrån senaste albumet "Green Naugahyde" hamnat.

Här är "Lee Van Cleef" och "Tragedy's a' Comin'":


torsdag 5 juli 2012

Instant mancrush - Baroness

Jag var löjligt peppad inför Baroness nationaldagsgig på Debaser, och tamejfan om de inte infriade förväntningarna med råge!

Georgia-kvartetten är så löjligt tight, och ljudet på Debaser är så löjligt bra, trots att jag står på vänster sida, nära baren i ett långt ifrån ljudoptimalt läge. Nästan så att jag står och blir förbannad över att det inte alltid låter så här bra på Debaser Slussen.

Att frontmannen och mångsysslaren John Baizley är en bra sångare hör man förvisso på skivorna, men att han med hjälp av gitarristen Peter Adams skulle ge mig gåshud i en av-country/folkifierad "Steel That Sleeps the Eye" är otippat. Och vilken jävla karisma Baizley har! Maniskt stirrandes men alltid med glimten i ögat fångar han in varenda jävel i publiken redan under första låten. Minspelet och publikkontakten är helt suverän trots/tack vare väldigt sparsamt mellansnack.

Det var lite jobbigt att min polare Janek påpekade hur lik Ari Gold basisten är, men det kan han ju inte rå för och i övrigt skötte sig bandets rookie Matt Maggioni utmärkt. Baroness är så snuskigt tighta, med en lagom dos gitarrstämmor på rätt sida ostighetens förlorade hav. Tack och lov har de långt ifrån släppt sina sludge-rötter och låter på gott och ont ännu väldigt mycket Mastodon.

De tunga låtarna sitter som en smäck, de nya lär behöva mer tid även om smakproven "Eula" och "Take My Bones Away" redan nu känns helt klockrena. Ett par av de nya låtarna låter som ett hårdare Dredg, och stoner-tonerna à la Kyuss/QotSA som låg och lurade på de tidigare plattorna tycks ta mer plats nu.

Det är näst intill fullsatt på ett jävligt varmt Debaser denna trevliga afton, och fler än jag verkade vara där för att höra gamla örhängen som "Isak" och "The Sweetest Curse", och fler än jag lär ha blivit grymt nöjda med hur dessa och allt annat framfördes.

Ni som inte var där får hålla tillgodo med några gamla liveklipp istället. Också bra.

 

onsdag 4 juli 2012

Sommarens törstsläckare - Sigtuna Triple Hop Weizen

En liten bismak av gummi, men utöver det är det här sommarens hittills bästa törstsläckare och en klockren uppvärmning inför aftonens spelning med Baroness.

Denna brygd vann Folkets val-priset på Eskilstunas Allt om öl-festival för ett par veckor sedan, och utan att själv ha bidragit i röstningen måste jag säga att det är en välförtjänt vinst.

En klassisk veteöl med en högst oklassisk humlebehandling resulterar i - ja, en klassisk veteöl med betydligt mer beska och sting än vi är vana vid.

Sigtuna Triple Hop Weizen finns att beställa styckvis på nätet, och jag ångrar redan att jag bara beställde två flaskor.

onsdag 20 juni 2012

Sigur Rós - Ég Anda

Om Sigur Rós video till "Ég Anda" hör till det märkligare jag har sett i år? Jo, det skulle jag nog säga.

 

Videon är en del av The Valtari Mystery Film Experiment, som beskrivs så här:

"Sigur Rós have given a dozen film makers the same modest budget and asked them to create whatever comes into their head when they listen to songs from the band's new album valtari. the idea is to bypass the usual artistic approval process and allow people utmost creative freedom."

Skön grej, nu ska jag kika på resten av filmerna.

måndag 18 juni 2012

Fiona Apple - äntligen!!

Nästan sju år efter senaste studioalbumet, mästerverket "Extraordinary Machine", är Fiona Apple äntligen tillbaka.

Uppföljaren, som fått det korta och koncisa namnet "The Idler Wheel Is Wiser Than The Driver of The Screw And Whipping Cords Will Serve You More Than Ropes Will Ever Do", har redan dykt upp på nätet och otålig som jag är har jag redan tjuvlyssnat.

Jag är än så länge mycket nöjd med vad jag har fått höra. Fiona Apple har en av världens skönaste sångröster, och den passar återigen klockrent in i de emellanåt rätt aviga arrangemangen och den sköna produktionen. Det är en (nästan lite väl) naturlig fortsättning på hennes karriär, och man känner helt klart igen sig.

Den låt som fastnade först är såväl öppningsspår som första singel, här är "Every Single Night":

söndag 17 juni 2012

Sundbybergs Köksbryggeri - Chilistout

Sundbybergs Köksbryggeri - Chilistout

Vi börjar med några hårda fakta: Brygd #113, en chilistout på 6,8%, tappad på flaska den fjärde april i år, och förutom chili ingår även vete, malt och humlesorterna Vanguard och Pilgrim.

För att vara på 6,8% tycker jag att det här är en hyfsat lätt stout. Nästan mer åt porterhållet. Men är den inte lite väl syrlig? Nästan så att jag börjar tro att den är infekterad, eller så är den bara i yngsta laget med sina dryga två månader på flaska. En ordentlig beska som lirar med sköna kaffetoner och en subtilt pepprig chili-eftersmak, vilken kommer väääldigt sent, nästan halvminuten efter att jag har svalt ner klunken.

Inte den bästa Sundbybergs-ölen, men inte heller något riktigt bottennapp. Jag tror starkt på detta bryggeri! Så mycket att jag tänkte bli delägare och ännu mer lokalpatriot. Jämförelsen med Mikkeller Texas Ranger ligger såklart närs till hands, och till den tycker jag inte att Sumpanstouten når upp. Dock är chilismaken här mer subtil och smakfull, nästan så att jag önskar att den drämde till lite tidigare och mer rejält.

Nu börjar mitt förråd av Sundbybergsöl att sina på allvar, så jag hoppas att grabbarna får klart med sitt kyrkobryggeri inom kort så att de kan dra igång i lite större skala så snart som möjligt.

lördag 16 juni 2012

Två bra saker?

Ska precis testa två saker som folk säger ska vara bra:

Game of Thrones - blir nog ett bra projekt kompletterandes Twin Peaks och så småningom också Breaking Bad som snart har säsongspremiär.

Alesmith IPA. En av världens bästa ipor sägs det, och dess rykte fick Systembolagets hemsida att kasta in handduken i samband med junisläppet. Jag lyckades boka två flaskor efter en halvtimmes datorhaveri, för att sedan - likt många andra - få beskedet om att Systembolaget lyckats översälja dessa via webben. Blev därför mycket glatt överraskad när tjejen på bolaget ändå kom med mina flaskor trots att jag fått besked om att så inte skulle ske.

Första intrycket? En väldigt stabil och välgjord IPA. Vet inte om det är den bästa jag har druckit, må hända är den lite trött, nära halvåret gammal om man ska gissa utifrån bäst före-datumet. Men god!

onsdag 6 juni 2012

Saison Sauvin

Jag levlade återigen i mitt ölnörderi för ett par veckor sedan, då jag langade in en beställning modell större hos eminenta Bierkompass.de. Sebastian som driver butiken var grymt hjälpsam och trevlig, jag kunde komplettera min order eftersom lådan inte var full, paketeringen var helt felfri, och allt som allt tog det typ fyra dagar från lagd beställning tills jag hade fått mitt paket.

De främsta anledningarna till att jag beställde var för att på allvar grotta ner mig i holländska De Molens utbud, samt få tag på lite lyxig suröl från 3 Fonteinen och Cantillon. Men eftersom det ändå fanns plats i lådan kompletterade jag med lite andra trevligheter, däribland en och annan chansning.

En chansning som jag nu kan konstatera gick hem var beställningen av Saison Sauvin ifrån nyzeeländska 8 Wired. En Saison bryggd på fransk jäst, säkert på traditionellt vis och yada yada, men med en modern touch i form av ökad alkoholstyrka och framförallt rejäla givor humle - främst då Nelson Sauvin, men även en liten nypa Motueka, som för övrigt är en av sorterna i årets IPA is Dead-single hop-mixpack ifrån BrewDog, om man vill testa den humlesorten i ensamt majestät.

Och jag vet att det är en sliten klyscha, men det här är verkligen det bästa av två världar.

Annars tycker jag mig ha råkat ut för många ölcombos som låtit kul på pappret men inte i praktiken på sistone. Svarta IPor där den hårdrostade malten och aggressiva humlen mest bråkat om uppmärksamheten, belgisk-influerade amerikanare som bara smakat sprit.

Men här, underbart kryddiga toner ifrån jästen och en jäkligt clean humlesmak med mycket tropisk frukt och citrus. Nästan lite släktskap till (kanske framförallt den belgiska) veteölen. De 7 procenten döljs bra i smaken, och vore det inte för att den just är så pass stark så skulle jag utnämna detta hantverk till sommarens bästa törstsläckare.

Ölstilen saison växer mer och mer hos mig, särskilt då de lite lättare varianterna. Saison Dupont är som bekant skamligt nog ute ur det ordinarie sortimentet, så se för fan till att plocka på dig några flaskor om de står på hyllorna hos din lokala ölhandlare.

torsdag 10 maj 2012

Pausmusik - I See A Darkness

Will "Bonnie 'Prince' Billy" Oldham har spelat in nya versioner av sina egna låtar. Steve Albini-producerade "I See A Darkness" är varken lika vacker som sitt original eller Johnny Cash-covern, men videon är cool och låten rätt skön i sin nya upptemposkrud.

Den går inte att bädda in här på bloggen, så ni får snällt klicka er vidare till New York Times och lyssna/speja.

Inbäddningsbar är dock hans Black Cab Sessions-spelning från februari i år, väldigt fin.

lördag 5 maj 2012

Garbage betyder skräp


Precis så jävla trött och nittiotalsunket som jag hoppades att det INTE skulle vara. Skivan fick en halv genomlyssning, jag är nöjd så. Synd.

tisdag 1 maj 2012

1 maj - dubbel-IPA:ns dag?

Nøgne Ø #500 är, inte helt oväntat, det sydnorska bryggeriet Nøgne Ø:s femhundrade brygd. De firar med en ordentlig dubbel-IPA, med 5 sorters malt, 5 sorters humle och en beska på 100 IBU.

Bli för all del inte avskräckta av det här, men i doften hittar jag inledningsvis - när ölen är i kallaste laget skulle det visa sig - köttbuljong och gummi som faktiskt stör en del.

Å andra sidan är färgen och skummet alldeles bedårande, färgen klar bärnsten, skummet kritvitt. I smaken - lämpligt nog till köttbuljongsdoften? - hittar jag lite dilltoner, och börjar fundera på om Sorachi Ace är en av de 5 humlesorterna i denna jubileumsbrygd? Tydligen är det inte så, däremot är den torrhumlad med Nelson Sauvin, och utöver lustigheterna jag nämnt hittills så är det en viss kryddighet och allra främst tropisk frukt som är de smaker jag känner.

De oortodoxa smakerna och dofterna till trots, det här är riktigt jävla bra. Jag skulle sätta den någonstans mellan en dubbel-IPA och ett barley wine. Robusta 10% alko som norrbaggarna har dolt mycket väl, men besk som fan. Den är dessvärre i det närmaste slutsåld på Systembolaget, där den släpptes för en månad sedan. Synd, för priset, 60 spänn för en halvliter, är/var riktigt bra!

Jag följde upp med ett av de senaste samköpen jag joinade via BeerSwedens eminenta forum, ytterligare en dubbel/imperial-IPA, men den här gången ifrån Brooklyn. Har vi i Sixpoint fått en värdig utmanare till Brooklyn Brewery? Nja, av det jag har testat hittills så är jag inte jätteimponerad. Jag drack Bengali Tiger - bryggeriets IPA - i fredags, och den var god men inte fantastisk.


Sixpoint Resin kommer i en smal burk på 35,5 cl, vars modell och design för tankarna till allehanda äckliga energidrycker. Det första som slår mig när jag sippar på den är hur spritig den känns. Den ligger en procentenhet lägre än Nøgne Ø #500, men jag hade gissat på en diff åt andra hållet och dessutom högre.

Aningen blekare i färgen än nyss nämnda finöl, men också väldigt stilig.

Klart stabil ändå. Goda smaker, välbalanserad förutom alkot då. Den har de klassiska smakerna, tropisk frukt, nyskördat gräs och tallbarr, är ordentligt torrhumlad och ordentligt besk. Om jag får vara lite nationalistisk för en stund så tycker jag att Resin faller ganska platt i jämförelse med våra svenska giganter Drakens DIPA och Anders Dubbel-IPA.

Kul med bra öl på burk dock!

Skivvåren 2012

Medan jag var upptagen med att blogga om öl så släpptes det ett helt lass med intressanta skivor! Årets första fyra månader har för min del varit de roligaste på länge.



I för min del kronologisk ordning så började jag med High On Fires "De Vermis Mysteriis"som dock än så länge är en liten besvikelse. Fläskiga riff och bra drag till trots - känns det inte lite oinspirerat?

Roligare då med Black Breaths "Sentenced to Life", som innehåller en alldeles lagom dos nytt blod ovanpå samma gamla skåpmat som resulterade i 2010 års bästa album.

Under april har jag sedan fått jobba hårt.

"Look to the Sky", James Ihas andra soloskiva, fjorton år efter "Let it Come Down", har jag utöver 1,5 genomlyssning hoppat över, får se om jag orkar ge den mer tid.

Den tiden har helt enkelt inte funnits, eftersom Frida Hyvönen, Jack White, Cancer Bats, Emily Wells och Best Coast alla släppt nytt och bra.





Och eftersom Unsane och Marina and the Diamonds behöver lyssnas in mer, och den nya bekantskapen Rise and Fall konkurrerar i den hårdare kategorin (men ändå helt olika) med tunga Mares of Thrace, alltmedan jag fortsätter smaska i mig Record Store Day-släppen ifrån S:t Vincent ("Krokodil") och Feist/Mastodon ("Feistodon", där Feist gör "Black Tongue" och Mastodon lirar "A Commotion").





Sigur Rós "Valtari" har jag inte kommit in i riktigt än, och Santigolds "Master of my Make-believe" känns ungefär till hälften jäkligt skön, till hälften som en halvtrött M.I.A.-ripoff.

Antagligen kommer några av de nämnda artisternas skivor att fortsätta göra intryck på mig, och förhoppningsvis ta plats på årsbästalistan här till vänster. Än så länge har jag iallafall satt upp Frida Hyvönen och Black Breath där.

måndag 23 april 2012

Sundbybergs Köksbryggeri - Singel Hop Ale och Lasse i Gatan

Dumt att ligga på latsidan, jag river av två Sundbybergsöl till för att fira en hemmapinne mot GIF Sundsvall och den sämsta halvleken på den här sidan millennieskiftet.


Singel Hop Ale är en rakt-på-sak-IPA på 6,7%. Sundbybergs Köksbryggeris brygd #112, humlad med enbart Brewers Gold.

Enligt mig ett ganska modigt val av humlesort om man bara ska använda en. Brewers Gold tycker jag har en rätt söt svartvinbärssmak och drag åt smaksatt te, typ "Söder te" (sic), och brukar vad jag vet främst användas för att skänka beska åt ölen.

Singel Hop Ale känns tung och kraftig, på ett bra sätt. Faktiskt inte så jättelångt ifrån en dubbel-IPA i smaken. Påminner en del om Hardcore IPA och dess halvbror I Hardcore You, men såklart utan samma brutala alkoholsmocka.

Mycket trevlig, och förvånansvärt komplex och välbalanserad för att vara en single-hop IPA!





Lasse i Gatan - Brygd #76, snart ett år gammal.

Det började, kanske inte trevande, men inte med några totala fullträffar. Nyss nämnda Singel Hop gick därför upp i en ganska ohotad ledning. Den blev dock inte långvarig, för här kommer Lasse i Gatan och spelar i en helt egen division, jävlar vilken klasskillnad!

En imperial stout med extra allt. Kaffe och muscovadosocker.

Rökig och hård, en liten syrlighet från ekfatslagringen, en rejält lång eftersmak av kaffe och allt som allt en tung imperial stout i världsklass! Inte alls speciellt söt trots det tillsatta muscovadosockret, och trots de kaffegodisaktiga tonerna - jag anar en ordentlig dos humle som balanserar upp. Oljig med härliga rester på glaset efter varje klunk. Jag är farligt nära att svepa den 10,2% tunga pjäsen, vilket inte skulle kratta banan speciellt bra inför den skapligt viktiga jobbvecka som dundrar igång imorrn.

Testar med lite 70%-ig choklad till, då dyker mer vinösa toner upp. Lite portvin, kaffelikör, marsipan.

Det här är den typen av öl som vi nördar med glädje langar upp 2-300 spänn för, även om jag visserligen inte har prövat alltför många svindyra stouts. Men ok, sett till vad som finns på bolaget så är den här fullt i klass med Yeti, Gonzo, Kujo och Rip Tide! Kanske ett litet minus för doften, det är egentligen enda gången då de dryga 10% alkohol gör sig påminda.

Lasse i Gatan är den öl som Sundbybergs-bryggarna vann en silvermedalj för häromåret, och utan att ha testat någon av dess konkurrenter så törs jag ändå säga att det var ytterst välförtjänt!

lördag 21 april 2012

Sundbybergs Köksbryggeri - Pelle Ale och Lime Weissbier

Lokalpatriotisk som jag är har jag blivit aningen avundsjuk på söderortsfolket, som på kort tid fått två sköna bryggerier som grannar i form av PangPang Brewery (Hökarängen) och Södra Maltfabriken (Handen). Men - och här får ni en klyscha, gör vad fan ni vill med den - nu bubblar det här i Sundbyberg, SM-silvermedaljörerna Sundbybergs Köksbryggeri ska dra igång i stor skala. Jag träffade bryggeriets VD Peter Johansson Bergholtz, som var vänlig nog att tillhandahålla ett par smakprover.


Först ut för min del: Pelle Ale.

En Pale Ale på 4,4%, bryggd på hela tre sädesslag (vete, råg, korn), humlad med någorlunda snälla sorter och tappad på flaska den 8 april i år.

Killarnas 115:e brygd.

Alkoholstyrkan och färgen påminner om Anchor Steam, smaken är faktiskt inte heller helt olik.

Liiiite för tunn kropp tycker jag, stundtals på gränsen till blaskig faktiskt. Men å andra sidan ytterst hinkbar, man skulle nog utan problem kunna dra i sig en fem sex stycken på raken till sommarens grillfester och därmed vara precis lika usel på kubb som vanligt.

Även om kroppen är tunn så finns där en lite mörkare, brödigare ton som jag skulle ge cred till råget för.

Jag får lite S:t Eriks-vibbar av den här, i grund och botten en riktigt god öl, men att det är någonting som saknas, löken på laxen och allt det där.



Nästa öl: Lime Weissbier.

Brygd nummer 111, tappad 7 mars i år, 6,0%

Doften, och även smaken till viss del, är till en början rejält tvålig, och jag är på väg att döma ut den här ölen som ett kul experiment som inte föll så väl ut.

Men jag bestämmer mig för att ha tålamod, och när den närmar sig rumstemperatur börjar saker och ting att falla på plats. Fler av de traditionella snällare veteölssmakerna börjar träda fram och det blir en helt annan balans.

Det här är en riktigt stabil veteöl kryddad med lime, apelsin och citron.

Limeskalen och dess beska skiner igenom ganska mycket, och vi får en väldigt fräsch syrlighet som lyfter denna veteöl jämfört med många av sina konkurrenter som i mitt tycke kan bli väl sötsliskiga.





Etiketterna är förresten oerhört snygga - på en och samma gång minimalistiska och väldigt informativa.

Jag har ett par öl kvar att testa, fick bland annat en flaska rykande färsk rökporter som måste stå till sig i ett par veckor, och en flaska av grabbarnas SM-silvermedaljör - imperial stouten Lasse i Gatan.

Angående bryggeriet så är det klart med en riktigt häftig lokal i centrala Sundbyberg, förhoppningsvis med bryggeripub i samma lokal inom ett par år. Man håller som bäst på att ragga kapital då det verkar vara en rätt aggressiv satsning på gång redan från början.

Det här ska bli enormt kul att följa!

tisdag 17 april 2012

Black Breath + Victims, Debaser



Det är tydligen inte så ofta som Fantomen lämnar sin grotta nuförtiden, men ikväll tog han sig iallafall till Debaser för att lyssna på Victims och Black Breath.

Bra ljud, bra röj, lagom långt. Mycket hår.

Måste slänga in nya BB-plattan på årsbästalistan snarast, skivvåren har varit gudomlig hittills.

söndag 15 april 2012

Pausmusik

onsdag 4 april 2012

Två snabba: Burzum och ceder-lagrad IPA

Burzums "Fallen" blev till slut fjolårets sjuttonde bästa skiva. Uppföljaren är redan här, och den heter "Umskiptar".

Kyrkbrännaren och mördaren Varg Vikernes enmansband imponerade stort på mig förra året, men nya plattan är nåt isländskt jävla lajvar-mög och jag hade i ärlighetens namn svårt att ta mig igenom spektaklet från början till slut.

Årets hittills största skivbesvikelse måste jag säga.

Black metal? Nja, jag vet inte riktigt, det är alldeles för mesigt för det.


Pretto-lajvar-metal är en rimligare benämning.



- - - -


En trevligare bekantskap är Cigar City Humidor Series IPA, eller Jai Alai Cedar Aged IPA Humidor Series som den tycks heta på hemmaplan, vilket i Cigar Citys fall innebär Florida, USA.

En ceder-trä-lagrad IPA är vad den 75 cl stora flaskan är fylld med, och det är en riktigt härlig öl. Om jag muttrade lite över färgen på Anders Dubbel-IPA häromdagen så har jag här ingenting att klaga på. Läckert bärnstensfärgad, med färgtoner som är minst lika varma som ölens doft och smak.

Ölen liknar närmast ett barley wine, men innehåller tack och lov betydligt mindre alkohol och rinner ner förvånansvärt lätt. Komplex, med rejäla om än från fatlagringen lite rumphuggna citrusaktiga humletoner. Fatsmaker som jag upplever som mer levande och kanske parfymiga jämfört med en "vanligt" ekfatslagrad öl.

Lagrad IPA känns annars som att svära i kyrkan, men det här är tamejfan en av de roligaste ölen jag har testat hittills i år!

lördag 31 mars 2012

Anders Dubbel-IPA

I måndags öppnade Systembolaget äntligen upp möjligheten att beställa lokala och småskaliga drycker till vilken butik som helst. Det har under veckan varit en del förvirring kring vilka bryggerier och ölsorter som omfattas av detta erbjudande, men jag langade hur som helst in en beställning snabbare än du kan säga "stor stark".

Jag har varit grymt sugen på Eskilstunas öl i allmänhet, och Anders Dubbel-IPA i synnerhet, så både Eskilstuna och Anders dominerade min beställning.

Anders Dubbel-IPA är ett humlemonster på 8,7 %, fullproppad med trevlig humle, och ska kanske närmast jämföras med Drakens DIPA.

Kanske har den en aningen tunn kropp för att vara så rejäl i övrigt, och den har en lite skum bismak av te (som även min hembrygda klon på Drakens DIPA har). Färgen är aningen oaptitlig, nästan lite brun-grön och inte sådär praktfullt orange. Men det är också allt jag har att klaga på, för det här är en riktigt bra DIPA. Mitt exemplar tappades för knappt två veckor sedan, så humlen hoppar och skuttar på tungan. Ett sting av alkohol i framförallt doften - i övrigt inga stora överraskningar faktiskt, utan kort och gott en jävligt god öl.

Nästan lika god som etiketten är ful. Inget ont mot själva Anders, men Eskilstuna Ölkultur har fan inte snygg design på sina etiketter alltså.

torsdag 29 mars 2012

Meshuggah - Koloss

Ika Johannesson och Jon Jefferson Klingbergs mustiga svenska metal-historiska reportagebok "Blod Eld Död" rekommenderas varmt. Den är rejäl och fascinerande på alla sätt och vis, även om snaskigheten kring black metal-scenen ibland tillåts ta närmast kvällstidningsmässiga proportioner på bekostnad av annat.

Med annat syftar jag främst på två av mina personliga favoritband som rent objektivt hör till de senare årens mest inflytelserika svenska metalbanden - Opeth och Meshuggah. Men man kan ju inte få allt.

Meshuggah - som åtminstone under tidigt 90-tal var ett av Sveriges viktigaste band - såg jag senast på Metaltown i somras, för femte eller sjätte gången, jag har tappat räkningen. De var minst lika stabila och tighta som vanligt, men visst fan har de såsat till sig i en ganska stadig takt ända sedan 1998 års "Chaosphere"? Tempot är ganska jämntjockt och på spelningen i somras kändes gamla slagdängan "Future Breed Machine" lite extra välkommen eftersom tempot där är annorlunda, högre.

Sjunde albumet "Koloss" är därför en väldigt trevlig överraskning. Rak, elak, högljudd och jävlig. "The Demon's Name Is Surveillance" har ett helt hysteriskt intro och komp, med lite Fear Factory/industrimetal-känsla och i allmänhet en hypnotiskt brutal stämning.

Jag gillar förvisso inte trumljudet, och är lite förvånad över att den mänskliga trummaskinen Tomas Haake velat ha det på det här sättet. I "The Hurt That Finds You First" låter det till exempel väldigt skumt inledningsvis. Dovt på ett lite oskönt vis.

Men annars, mer variation, fler tempoväxlingar än på mycket länge. I "Behind the Sun" plockar norrlandsbandet plötsligt fram en ljudvägg värdig något av Devin Townsends hårdare projekt och i största allmänhet gäckar de sina lyssnare mer än på länge.

"Break Those Bones Who Sinews Gave It Motion" har en härligt olycksbådande gitarr i början men representerar väl annars ganska väl det gamla vanliga Meshuggah-tempot - brutaltungt om man är på rätt humör, lite lönnsåsigt om det regnar ute.

Allra bäst är nog istället "Swarm", en riktig jävla vansinneslåt med ett suveränt gitarrljud, de där Meshuggah-gurorna som låter som varvande mototer i refrängen, ett grymt gung och ett urflippat gitarrsolo värt att offra en tand för.

Så jävla nyskapande är Meshuggah inte längre, men de släpper å andra sidan aldrig en dålig skiva - och "Koloss" hör som sagt till de bättre på senare år.

Omnipollo/Evil Twin: Russian Roulette (ljus)

En grymt skönt idé.

Jeppe från Evil Twin och Henok från Omnipollo hookade upp på Amager Bryghus och bryggde inte en, utan två, ipor - en "vanlig" och en svart. Det hela paketerades i tjusiga flaskor, och namnet Russian Roulette kommer helt enkelt ifrån att du inte vet vilken bärs du får innan du börjar hälla upp. Nu har jag hittills bara testat den ljusa, men den känns iallafall som att få ett skott i skallen.

REJÄLT besk, och nästan inte alls på det där fruktiga sättet. Visst anar man en hel del amerikansk humle i form av syrliga grapefrukttoner, men mest känns beskan som en stenhård grön grankotte marinerad i det där mjölkiga äcklet som finns i maskrosstammen.

Jag kommer definitivt att paja smaklökarna, men kanske är det värt besväret.

Doften är oklanderlig, bättre än smaken faktiskt. Färgen är läckert klargul, vätskan är lite grumlig - skulle jag gå på utseendet skulle jag nästan gissa veteöl. Skummet är tjockt, kritvitt och aningen efterhängset.

En välgjord och väldigt trevlig törstsläckar-IPA. De 7,1 volymprocenten alkohol får knappt något spelrum alls, och vore det inte för den brutala beskan skulle den här gå att hälla i sig i en klart hälsovådlig takt. Jag ser fram emot att testa den mörka, (SPOILERVARNING: man ser faktiskt på flaskorna vilken sort som är vilken) och min andra ljusa flaska kommer jag nog låta ligga och lugna ner sig i någon månad för att se om fler nyanser vågar sig fram.

Om den är värd sitt pris? Nja, 67 spänn halvlitern (privatimport via Brill & c:o) känns lite saftigt.

Men nya grepp inom ölvärlden är alltid välkommet, jag och gammel-ölen Früh Kölsch var till exempel inte alls överens härom veckan. Och fan vet om inte Evil Twin (tillsammans med brorsan Mikkel Borg Bjergsø (Mikkeller)) och Omnipollo hör till Skandinaviens åtminstone 10 hetaste och framförallt mest orädda ölbryggare just nu.

tisdag 20 mars 2012

The Mars Volta - Noqtourniquet

Trevligt, The Mars Volta har förnyat sig litegrann!

Trippigare trummor, ett lite mer åttiotalsproggigt men samtidigt mörkare sound, och vi hittar nya tricks från sångaren Cedric Bixler-Zavala.

Inte minst trixar han i skeva "The Malkin Jewel", där han med en lätt obehaglig mix av gammal Nick Cave och Jack White spelar ut hela sitt register.

Samtidigt känner man såklart igen The Mars Volta. "Empty Vessels Make The Loudest Sound" är till exempel en helt naturlig fortsättning på "Concertina" ifrån bandets första ep. Och överlag finns här tillräckligt många låtar som låter "vanliga Mars Volta-låtar" om man nu kan kalla dem det.

"Noqtourniquet" är redan nu en fängslande skiva som lär få rejält med speltid framöver - något den också kommer att behöva för att växa ytterligare. Men redan nu tror jag att den kommer att höra till 2012 års bästa album när det är dags att sammanfatta skivåret.

Stillwater Stateside Saison


Jag är inte alls bevandrad inom ölstilen Saison, även om sinnessjukt prisvärda Saison Dupont har seglat upp som en av mina absoluta favoritöl i Systembolagets ordinarie sortiment - lagom tills den tragiskt nog är på väg ner i T9-modulen och vem vet vad som händer sen. Saison Dupont har härligt peppriga citrustoner, känns oförskämt fräsch och har en närmast örtig beska.

Stateside Saison ifrån amerikanska fantombryggaren Stillwater Artisanal Ales är en betydligt mindre frisk historia. Den är en förhållandevis söt öl, mer klassiskt belgisk och mindre champagnig. Tvålaktig doft. Persikor i förgrunden, lite veteölskänsla med apelsinskal och koriander som lurar i bakgrunden.

Färgen är lätt att förälska sig i, brandgul och rejäl.

Kylskåpskall är den lite pepprig, spritig och allmänt svårbedömd. Jag har på senare tid intresserat mig ganska mycket för öls serveringstemperatur. Börjar mer och mer vilja ha mina fiskar, förlåt, öl, varma, typ. Blir lite deppig när Texas Longhorn-personalen häller upp en iskall Flying Dog-rökare i ett frostat glas, det funkar liksom inte. När Stateside Saison börjar närma sig rumstemperatur blir den också mycket mer komplex.

Mindre kantig och mer sammanhållen.

Ölen känns tyvärr betydligt mer alkoholstark än sina 6,8 volymprocent, så att få i sig den rätt så stora flaskan på egen hand är ett rätt så tufft uppdrag. Nja, jag är en smula besviken faktiskt. God men inte fantastisk. Väldigt trevlig i små doser men man tröttnar rätt så snabbt.

Stillwater Artisanal Ales hade dock med ytterligare några öl i mars-släppet, och ståendes i skafferiet har jag även Mikkeller-samarbetet och ytterligare en saison i form av en flaska Existent. De ska bli kul att testa.

tisdag 13 mars 2012

Spons



Det är synd att sponsorförslagen inte har börjat trilla in än. Hade de gjort det hade jag utan tvekan promotat denna nyhet.

Salt (salt, som i bordssalt, inte saltlakrits) och rökig lakrits.

Bra grejer.

söndag 11 mars 2012

Every Time I Die - Ex Lives

Det kan inte bara ha varit jag som var lite oroad inför nya Every Time I Die-albumet "Ex Lives". Jag trodde att sångaren Keith Buckley och hans vänner skulle ha mesat till sig efter sidoprojektet tillsammans med den där narr-liknande Anthrax-killen - rockiga The Damned Things.

Min oro visar sig snabbt vara fullständigt obefogad. Öppningslåten "Underwater Bimbos From Outer Space" sparkar och fräser ordentligt, och under skivans tre-fyra första låtar är det betydligt mer hardcorevibbar, för att inte säga rena Converge-inslag, än någon beskedlig radiorock.

Buckley maskerar formen till en början i och med att han nästan enbart vrålar och inte alls sjunger. Inte förrän i "I Suck (Blood)" börjar Every Time I Die närma sig den lite vanligare hårdrocken, och låter ganska ofta som Cave In runt "Jupiter"-tiden. ("Big Riff" förresten, vilken jävla låt!!) Sångmässigt är det ibland rent kusligt likt Stephen Brodsky. Det fortsätter med enklare rock, "Partying Is Such Sweet Sorrow" börjar med banjo för att sedan bli en snabb, sleazepunkig, behändig liten sak.

Den progressiva sleazerocken dyker snart upp igen, och "Revival Mode" för mina tankar till Guns'N Roses "Use Your Illusion"-plattor, inte minst vad gäller gitarrsolot/-avslutningen som hade kunnat vara signerad Slash. Skulle jag rita ett musikaliskt släktträd över det som hörs på "Ex Lives" skulle jag förutom Cave In, Converge och Guns'N Roses också nämna Mastodon. Välgjorda "Indian Giver" har en refräng som hade kunnat vara med på senaste Mastodon-plattan, och kvicka bonuslåten "Starve An Artist, Cover Your Trash" har ett riktigt skönt gitarrlir som känns mycket Mastodon.

Det finns några låtar som aldrig riktigt lyfter, utan förblir anonyma, men de är i klar minoritet. "Ex Lives" är tack vare sin aggressivitet, sköna taktbyten och fina variation en klar kandidat till årets bästa skiva.

Missa förresten inte Every Time I Die när de kommer till Sverige i maj.

Dödsölen

Under senaste hembryggningen - vi gjorde en klon på Drakens DIPA - så blev det rejält med vätska kvar i humlen efter koket. Viktor tog då på sig ett par plasthandskar och kramade ur det sista.


Någon liter grönbrun sörja fick vi ut, vilken vi hällde ner i jästresterna och ställde på jäsning på Viktors server.

Ett par veckor senare var det en riktigt funkig doft som slog emot en när man öppnade jäskärlet. Vi langade i lite socker och fyllde fyra flaskor. Igår var det dags att smaka.

Jag var i ärlighetens namn lite orolig, och utgick ifrån att det skulle smaka skit.

Färgen är fin, och smaken är - antagligen på grund av den höga jästemperaturen - belgisk. Estrar och en ordentlig sötma. Faktiskt inte så tokigt, och klart över förväntan.



Tyvärr hade den blivit rejält infekterad, vilket kanske inte var så konstigt eftersom det tummades en hel del på våra annars rätt hårda krav på renlighet när vi gjorde det här experimentet. En klockren acetaldehyd-infektion skulle jag påstå med tanke på den rejäla tonen av gröna äpplen i smaken.

Det mesta vaskades, men det var ett kul experiment!

lördag 10 mars 2012

Hornbeer Happy Hoppy Easter

Påsköl? Nej, mest en ordentligt pigg IPA. Massor av beska, och tropiska frukter typ ananas och persika, får mig att gissa på Simcoe och Amarillo.Mycket trevlig öl, trots bruket av Comic Sans på etiketten.

torsdag 8 mars 2012

Brooklyn-stouten (och en humlig fördrink)



Drog först i mig en Hops Kill Nazis ("Hops Kill ?") ifrån BrewDog. En "imperial red ale" med en sjuhelvetes massa humle. Den var läckert röd i färgen, och smakade kort och gott som en amber/red ale med just en sjuhelvetes massa fruktig humle. Väldigt trevlig men kanske inte värd så många fler rader än så trots allt.

Brooklyn Black Chocolate Stout var kanske den öl som det inför marssläppet pratades mest om bland ölnördarna (utöver några svindyra skapelser, däribland den nästan tio gånger så dyra lagrade Rasputin-stouten). En nygammal öl till ett väldigt förmånligt pris (20 spänn), enligt kännarna väl värd att köpa på sig och bunkra/lagra/ställa i skafferiet. Majoriteten av mina flaskor kommer definitivt att få stå i källarförrådet i ett par år.

Just nu är det nämligen en rätt så bångstyrig stout vi har att göra med. De tio procenten alkohol känns, det bränner faktiskt till litegrann när man håller kvar den i munnen en stund. Kakao, en liten touch av lakrits och en rejäl dos av sånt där mörkt bröd som tar en morgontrött tjomme som mig en halvtimme att få i sig en skiva av. Lite lätta vaniljtoner och en slags bränd beska i eftersmaken, doften är nästan bara choklad. Det hela känns en smula pubertalt, som om de hormonstinna smakerna bröstar upp sig och bråkar med varandra snarare än myser ihop i soffan.

Utseendet kan man förresten inte klaga på, i mitt dunkla vardagsrumsljus ser det fanimej ut som motorolja! Men nja, än så länge en förvisso väldigt bra imperial stout, som dock inte infriar mina högt ställda förväntningar. Utan att dra några osmakliga och trötta Fritzl-skämt så kommer jag som sagt att låsa in resten av flaskorna i källaren under ett par år, då tror jag att den kan bli magisk!

tisdag 6 mars 2012

Lillebror



måndag 5 mars 2012

BrewDog - Dogma

En öl bryggd på malt, humle, jäst och vatten.

Ja, och kolanöt, vallmofrön, guarana och honung också. Inga konstigheter med andra ord, iallafall inte när det står Brewdog på flarran.

I kylskåpskallt läge är den 7,8% starka ölen lite stickig och spritig, men i takt med att temperaturen stiger försvinner en del av detta tack och lov.

Honungssmaken märks definitivt, det här är en ganska söt öl. Den liknar faktiskt Hello My Name Is Ingrid en smula, undrar om det är samma bas i de två ölen? En viss dubbel-IPA-stämning infinner sig i denna snäppet för tunga och aningen peppriga öl.

Vallmofröna märker jag inte alls, men guaranan ligger och lurar i eftersmaken. Det skulle förstås kunna vara någon lite lönntropisk smak av humlen, men jag tycker bestämt att jag rapar lite (någon av de fruktigare smakerna av) Läkerol mellan klunkarna.

Kolanöten skänker en sval ton av iskall cola...nä vafan, cut me some slack, jag är trots allt bara en lekman, jag känner ingen colasmak.

Allt som allt är jag inte jättenöjd. Doften är tvålig och syntetisk, och även om det alltid är kul att testa konstig öl så är det här ingenting jag kommer köpa igen.

Dogma utgör en fjärdedel av det mixpack som BrewDog släppte på bolaget i torsdags. I skrivande stund finns det ännu någorlunda gott om dem, och övriga tre öl är åtminstone på pappret betydligt rimligare.

söndag 4 mars 2012

Nils Oscar Ctrl Alt Delete

Det var ju ett rätt matigt ölsläpp i torsdags. Mystisk öl med guarana och vallmofrön, lyx-veteöl och extremt prisvärd imperial stout från Brooklyn.

Mitt bland alla moderna, mystiska grejer släpptes också tre stycken öl i den urgamla tyska skolan - en kölsch, en kellerbier och en (svensk) altbier. Eftersom jag inte pallrade mig in till stan i torsdags, utan nöjde mig med en dyr e-beställning och ett besök hos min lokala dealer, så fick jag bara tag på den sistnämnda av de tre.

Nils Oscars vitsigt döpta Ctrl Alt Delete är kort och gott en altbier. En tysk, överjäst mörk öl, där namnet alt kommer just från att det var det gamla sättet att brygga öl på, till skillnad från moderniteter som lager och pilsner.

Hur är den här då? Lättdrucken och skön. Mellanölsstyrka (4,5%), och faktiskt inte helt olik Nils Oscars paradnummer Kalasölen. Knäckiga, lite brända toner och förvånansvärt mycket kropp med tanke på den modesta alkoholhalten.

Utöver en lite metallisk bismak så gillar jag den här mycket!

Belgiska hybrider

De öl som för min del har känts fräschast på senare tid är de välhumlade halvbelgare som börjat dyka upp här och där.

I onsdags var jag på suveräna Pubologi och fick äntligen suga i mig ett par glas Omnipollo Leon, en ljus belgare bryggd med champagnejäst och mängder av amerikansk humle, och den var minst lika bra som alla har sagt. Och min vinnare (hittills) bland förra månadens ölsläpp var De Ranke Hop Harvest, en öl i samma stil.

Därför känns det oerhört skönt - även om man inte ska ropa hej än - att jag lyckades roffa åt mig tre av enmansbryggeriet Stillwaters brygder som släpptes i väldigt små partier i torsdags.

Visst avgudar jag fortfarande mina amerikanska dubbel-ipor och matiga imperial stouts, men de positiva ölöverraskningarna har på senare tid alltså kommit ifrån dessa fejk-belgare.

Så får det gärna fortsätta.

Therapy? - A Brief Crack of Light

Jahapp, elfte albumet ifrån Nordirlands bästa rockband, hur spännande känns det? Förra skivan, tre år gamla "Crooked Timber" rann förbi mig väldigt obemärkt måste jag erkänna, så när "Living in the Shadow of the Terrible Thing" kickar igång detta nya alster med ett så klassiskt ryckigt Therapy?-riff, och så klassiska Therapy?-trummor är det svårt att inte dra på smilbanden. Som att få påhälsning från en väldigt gammal och väldigt god vän, typ.

I snart 25 år har den charmiga trion hållit igång, vilket är grymt imponerande med tanke på att de inte direkt har växt publikmässigt. De kämpar på och släpper nya skivor i någorlunda jämn takt, en del bättre, en del sämre. Aldrig har de varit riktigt nära något lika bra som "Troublegum" och "Infernal Love", utan har åtminstone i min värld legat stadigt mellan en stark 4:a och en svag 7:a i betyg.



På "A Brief Crack of Light" har Andy Cairns och hans polare förnyat sig litegrann - det är en mörkare och flummigare skiva än mycket av deras tidigare material. "The Buzzing" är en skapligt skruvad och schizofren låt, och i outrot till "Plague Bell" blir det rätt så psykedeliskt.

"Why Turbulence" börjar som världens bästa låt med sitt groove och riff, men slarvas bort litegrann efter det, och når bara upp till lite över godkänt. Mycket synd måste jag säga. Instrumentala "Marlow" dyker upp som låt nummer tre och förvirrar mig. Jag har ännu inte bestämt mig för om jag gillar den eller inte, det lär väl visa sig framöver tänker jag. Avslutande "Ecclesiastes" är en stillsam ballad med mysiga robotröster, som drar iväg mina tankar till i mitt tycke fantastiska "Semi-Detached" ifrån 1998, och dess avslutning "The Boy's Asleep".

Produktionen är väldigt skön, garage:ig utan att låta sunkig, även om trummorna nästan drar iväg åt S:t Anger-kakburkshållet ibland, men alltid håller sig på rätt sida och därmed mest låter skönt replokalsskitiga.

Sammantaget ännu en stabil platta från Therapy?. Tio låtar där alla är mer eller mindre bra. En väldigt stabil betygs-sjua skulle jag dela ut, och än så länge är det här en av årets bästa skivor. Kul! Jag har redan sett bandet live typ hundra gånger, men hoppas ändå innerligt att de tar en tripp till Sverige igen i sommar.

torsdag 1 mars 2012

Morphine

Jag har fortfarande inte hittat något band som låter som amerikanska Morphine gjorde.

Morphine vars tio år korta karriär hastigt och jävligt olustigt tog slut en sommardag för snart tretton år sedan då sångaren och basisten Mark Sandman kollapsade på scen och avled av en hjärtattack.

De spelade en jazzig, bluesig, skön rock fri från gitarr. Istället hörs trummor, saxofon och en tvåsträngad slide-elbas bakom Mark Sandmans lena och svängiga stämma.

Tack och lov var bandet ett rätt så produktivt sådant, och hann släppa hela fem studioalbum av lite olika karaktär:

Good (1992)

På debuten "Good" varvas en del rätt anonyma låtar med guldkorn som mysiga "The Saddest Song" och kvicka "You Speak My Language", men jämför man med senare skivor har "Good" en del kvar till den absoluta toppen.

Redan här, kan man glatt konstatera, har dock Morphine hittat sin egen färg och form.




Cure for Pain (1993)

Uppföljaren "Cure for Pain" är däremot fullproppad med underbara dängor och fan vet om det rent av inte är Morphines allra bästa album. Bara det galet sköna introt till "Buena" är ju värt entrépengen, och trallvänliga "Candy" blev tidigt en personlig favorit när en polare introducerade mig för Morphine i slutet av nittiotalet. Saxsolot i mitten av sistnämnda låt är värt att ta en omväg för.

Mitt på skivan, mellan de betydligt uppkäftigare spåren "A Head With Wings" och "Thursday" återfinns ljuva "In Spite of Me" med mandolin och vacker visksång, och den passagen hjälper definitivt till att göra "Cure for Pain" till ett helgjutet album, att lyssna på från början till slut och inte som nån jävla ringsignal på tunnelbanan. Ungjävlar.

Titelspåret är förresten någorlunda typiskt för skivan, så varför inte lyssna på det?


Yes (1995)

"Swim for the shore just as fast as you're able, swim like a motherfucker" uppmanar Sandman i förfestfavoriten "Sharks", och den här låten tillsammans med den småskeva gungande basgången i "Scratch" får mig att inse att Primus nog är ett band som bör nämnas när man pratar liknande artister. Och lyssna på pratnumret "The Jury" och försök påstå att du inte tänker på Tom Waits.

Annars är tonen lite mer allvarsam på "Yes", även om Morphine kom att bli än dystrare på senare alster.

Avslutningen med "Sharks", nära nog Neurosis-tunga "Free Love" och UNDERBARA snyftaren "Gone for Good" är helt magnifik, så se till att lyssna på även denna skiva från start till mål.


Like Swimming (1997)

Det här är en deppig skiva.

Den hörde inte till mina favoriter förr, men gör det nu. De flesta låtarna på "Like Swimming" har ett ganska dystert anslag, och flera av dem är också ganska släpiga tempomässigt. Stökiga "Eleven O'Clock" är enorm i sin enkelhet. "Murder for the Money" är inte heller det en speciellt komplicerad låt, men satan vad det svänger!

Det finns förresten en alldeles underbar video till "Early to Bed", och än en gång vandrar mina tankar iväg till Primus. Alla måste titta.


The Night (2000)

Morphine färdigställde "The Night" väldigt kort innan Mark Sandman avled. Jag vet inte om det är vetskapen om hans död som gör att titelspåret är bandets sorgsnaste låt ("The Saddest Song" inräknad!), men fin är den iallafall. Jag nämnde ju Tom Waits tidigare, och hans ande tycks sväva över nästan alla låtar på "The Night", med sitt lite dova, skitiga sound och skumma slagverk. Men annars vet jag inte, "The Night" har känts aningen oangelägen i jämförelse med de andra skivorna, och jag skulle placera den först på fjärde plats när jag rankar Morphines album. Den är dock på intet sätt en dålig skiva.



Jag som har snackat om Primus till och från i det här inlägget tänkte göra det en gång till innan vi slutar. Här är nämligen ett klipp när Les Claypool lirar "Honey White" tillsammans med övriga gamla Morphine-medlemmar. Inte så dumt även om den här versionen inte rår på originalet.