Deftones i måndags

En riktig koloss till konsert i måndags.

Khoma värmde upp med en dryg halvtimme svärta, där "One of Us Must Hang" visade de nya låtarna var skåpet ska stå. Avslutningen av den låten fick mina nackhår, armhår, ja ALLT att stå (no homo).

Coheed & Cambria följde upp med 45 mustiga minuter, där både inledande "In Keeping Secrets of Silent Earth: 3" och avslutande "Welcome Home", samt mycket av det där emellan, var mer eller mindre lysande.

Avslutningsvis dryga 100 minuter i sällskap med Chino Moreno och hans Deftones. Ett band jag följt under de senaste tretton åren, men märkligt nog ännu inte sett live. Den 23 låtar långa konserten innehöll nästan allt jag ville, och jag vet inte om jag någonsin varit på en spelning med en smartare upplagd setlist. Det hela började med färska "Rocket Skates", för att sedan följas av bandets största hits. Tre låtar ifrån mästerverket "White Pony" efter det, och sedan en rejäl batch låtar ifrån "Diamond Eyes" innan tidsmaskinen - via en duo ifrån den självbetitlade plattan - ånyo tog oss till "White Pony"-land och en version av alltid magiska "Passenger", där Stephen Carpenter spelade neongitarr och Chino visade att Maynard James Keenan knappt behövs i duetten.

Liksom Claudio Sanchez med sitt Coheed & Cambria gör Chino i stort sett Deftones till ett enmansband denna afton. Han jazzar runt på scenen, stundtals i ett frenetiskt tempo, och han ser ut att ha förbannat kul där uppe. I kommentarerna till inlägget om "Diamond Eyes" avslöjade jag att Chino Moreno är en av mina absoluta favoritsångare. Sättet han kontrollerar sin röst på, kombinerat med den sköna svajigheten som ger så mycket nerv och känsla till de mer melankoliska låtarna är underbart att få uppleva live.

Och när bandet avslutar med en kvartett beståendes av "Birthmark", "Engine No.9", "Root" och "7 Words" skiter jag i att klockan är alldeles för mycket för en måndagkväll på fel sida stan, jag vill inte att Deftones ska sluta spela.