Nytt och fräscht i mitt iTunes-bibliotek

September har potential att bli årets bästa musikmånad. Det senaste som landat i min musikspelare är detta (klicka för stor bild):



Nya skivor från gamla favoriter som Machine Head, Mastodon, Opeth och Textures.

Machine Head är ännu mer 80-talsmetal än tidigare, men jag tror skivan kommer att fortsätta växa. Och om Machine Head är 80-tal så blir Mastodon allt knarkigare - känner jag efter en och en halv genomlyssning, och jag känner mig än så länge tyvärr inte alls nöjd.

Knarkigt 70-tal låter också Opeth, som likt åtta(!) år gamla "Damnation" gjort en skiva fri från growl. Än så länge är jag tveksam och lite besviken, men jag ska lyssna mycket mer på "Heritage".

Ännu en värdelös skiva från Thrice - nåt pucko utlovade en återgång till rötterna, men det här var bara såsigt och dåligt.

Ane Brun växer och växer. Har aldrig riktigt fastnat för henne, men nu kanske?

PJ Harveys livespår bådar sjukt gott inför kommande Stockholmsgig.

*Shels blev jag tipsad om alldeles nyss, men det verkar oerhört lovande.

Årabrot låter skitigt och brötigt, men jag har inte hunnit igenom skivan än.

Laura Marling har en väldigt fin röst, och Richard Cheese är fortsatt väldigt bra på pajiga lounge-covers till förfesten.

- - -

Annars har jag lyssnat sjukt mycket på skiva nummer två från Mariachi El Bronx och ser nästan mer fram emot den konserten än PJ Harveys.

Dessutom har jag haft sorkfeber.

Lika som bär i min iTunes-katalog

Med det ultimata antalet tre skivor mellan sig hamnade dessa två precis under varandra när jag listade allt i min iTunes-katalog.

Onaturligt, eller hur?

Skivåret 2010, en första kvartalsrapport

Det har hunnit släppas ett helt gäng sköna skivor under årets första tre månader. Jag känner själv att jag ligger lite efter, det finns en del halvt olyssnat i skivhögen, där jag har högst förväntningar på Red Sparowes och Coheed & Cambria, och är väldigt nyfiken på Mokoma, The Arrows, Melissa Auf Der Maur och From First to Last. She & Him är än så länge en besvikelse, och jag behöver lyssna mer på Joanna Newsom innan hon ev. tar plats på en årsbästalista. Mike Pattons Mondo Cane-platta fick jag tag på först häromdagen, Jucifer, Cancer Bats, Evelyn Evelyn och Hindi Zahra likaså. Flera av de plattorna har dock release under Q2, som de framgångsfriserade börshajarna brukar kallar det, så jag har ju möjlighet att återkomma.

Under årets första kvartal hamnar hur som helst åtta skivor på listan här bredvid, och åtminstone hälften av dem lär stanna där året ut.

1. High on Fire - Snakes for the Divine
High on Fire är bara tre personer men låter som ett helt godståg sprängfyllt med livstidsdömda blodtörstiga fångar. "Entomedskitighet och Mastodonmangel" skrev jag om förra plattan, den här gången bör man lägga till Motörheadsväng och Pink Floyd-ambitioner till listan. "Snakes for the Divine" innehåller i princip all bra hårdrock ihopsmackat på ett och samma ställe. En jävligt mäktig skiva helt enkelt.


2. The Dillinger Escape Plan - Option Paralysis
Man behöver fortfarande sätta i sig en åksjuketablett eller två inför ett möte med The Dillinger Escape Plan. De Nine Inch Nails-doftande melodiösa inslagen fortsätter att bli allt fler, men det är fortfarande inte speciellt radiovänligt och ännu finns en hel del ös kvar. Andraplatsen är här en liten chansning eftersom Dillinger-skivorna brukar behöva ett gäng månader på sig för att sjunka in.


3. Charlotte Gainsbourg - IRM
Årets första fullträff när den dök upp strax efter nyår. Varierat, avslappnat, finstämt och kul. Jag gillar fortfarande Charlotte Gainsbourgs Beck-samarbete "IRM" väldigt väldigt mycket.




4. Jónsi - Go
Bättre än senaste Sigur Rós-albumet, bättre än Riceboy Sleeps. "Go" är ett finfint verk som vinner i längden.






5. Holly Miranda - The Magician's Private Library
Drömskt och lite mystiskt, och rätt stora likheter med Scarlett Johanssons Tom Waits-platta. (Vilket inte är så konstigt eftersom Scarlett sägs gilla Holly Miranda.) Fans av Elysian Fields och Mazzy Star borde tycka om det här. "The Magician's Private Library" passar bra i sällskap med en god bok och/eller en regnig bussresa.



6. Lightspeed Champion - Life is Sweet! Nice to Meet You
Lyckas inte toppa sin senaste föregångare, men Devonte Hynes och hans Lightspeed Champion har fått ihop ännu en svulstig, trallvänlig, lekfull och stabil popplatta. Det räcker rätt långt.





7. Jaguar Love - Hologram Jams
Discosvängigt, lagom tjatigt och med en sångare som inte går att ta miste på. Jaguar Love följer upp sin debut med en väldigt charmig skiva. Charmigast av alla är "Polaroids and Red Wine".





8. First Aid Kit - The Big Black and the Blue
Jag hade nog egentligen förväntat mig mer, men låtarna på First Aid Kits fullängdsdebut bildar en väldigt trevlig helhet med nog många formtoppar för att än så länge ta plats på årsbästalistan.

Beck, men inte Beck (eller Beck)

Jag verkar vara inne i en Beck-period. Nej, inte Sunes pappa-snuten som halva Sveriges befolkning av okänd anledning knäböjer inför varje söndagkväll, utan den där lilla scientologtoken med rosa brallor.

Inte för att jag har lyssnat så mycket på själva Beck (hans "Songs of Leonard Cohen"-coverplatta har dock sina stunder), men väl saker som han influerat, eller varit högst inblandad i.

De senaste dagarna har jag i princip kört Why?-plattan "Elephant Eyelash" på repeat. Och den låter väldigt mycket Beck. Yoni Wolf kan liksom herr Hansen låta väldigt snäll och lite ömklig i sin medvetet slarviga mix av sång och rap. Frågan är om inte "Elephant Eyelash" är Why?:s bästa hittills, med odödliga låtar som "Gemini (Birthday Song)", "Crushed Bones", "Sanddollars" och "Yo Yo Bye Bye". Bra grejer. Jag älskar när Yoni liksom auto-tune:ar sig själv (vilket borde bli nån slags manuell tuning) genom att först råka ta fel ton för att sedan liksom glida rätt. (32 sekunder in i "Gemini (Birthday Song)" finns ett bra exempel) Det finns säkert nån bra musikteoretisk term för det, men skitsamma.

Ännu mer Beck blir det på Charlotte Gainsbourgs "IRM", där Beck producerat samt skrivit alla låtar utom skivans bästa, "Le Chat du Café des Artistes". Det är därför inte så konstigt att också "IRM" låter väldigt mycket Beck, samtidigt som detta väldigt varierade album passar Gainsbourgs väsande sångröst alldeles ypperligt.

Om jag får gå på amerikanska/brittiska skivsläppsdatum, och det får jag, så är "IRM" årets hittills bästa skiva.