Confessions – Betyg: 6/10Som minnesgoda läsare av den här bloggen noterat så är jag lyrisk över Envys senaste album. I japanska ”Confessions” hade Envys musik passat som handsken, men istället är det knasiga landsmännen i Boris som tillsammans med ett flitigt användande av Radioheads magiska tårdrypare ”Last Flowers” utgör det stämningsfulla soundtracket.
Filmens estetik doftar också oerhört mycket musikvideo, där stor dramatik blandas med stillsammare scener och vackra slow motion-klipp.
”Confessions” är en mörk och hård film om ensamhet, hämnd och ond bråd död. En lärarinna anklagar två av sina elever för att ha mördat hennes fyraåriga dotter, och eftersom lagen enligt henne är alldeles för snäll mot ungdomsbrottslingar bestämmer hon sig för att inom klassrummets fyra väggar ta saken i egna händer.
Händelsen i klassrummet följs därefter av ett antal bekännelser i tur och ordning ifrån filmens huvudpersoner, de flesta av dem skolbarn, och en sammanhängande och dyster bild växer så småningom fram.
Man får otroligt mycket yta för entrépengen, men samtidigt inte alltid nog med innehåll att backa upp med.
Om ”Confessions” säger mycket om japansk kultur, och om det som regissören Tetsuya Nakashima berättade på den efterföljande frågestunden stämmer - nämligen att de japanska barnen i filmen alla var amatörer och mer eller mindre fick improvisera och ”reagera naturligt” på de situationer som skulle uppstå - så borde jag ha varit rätt skraj när jag besökte landet för drygt två år sedan.
Sjuka, sjuka människor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar