onsdag 28 december 2011

Black Tusk, Red Fang

Jag kanske inte ska beskyllas för att vara alltför snabbtänkt, men tillslut kom jag iallafall på det lustiga i att jag hade gjort en spellista beståendes av de senaste alstrena ifrån Black Tusk och Red Fang. Ungefär "Svart bete" och "röd huggtand", för den språkligt obegåvade.

Från Savannah, Georgia kommer tre band som för den oinvigde låter precis likadant: Baroness, Kylesa och Black Tusk. Svängig sludge-rock där trion Black Tusk är det punkigaste av de tre banden. Nya plattan "Set the Dial" har några riktigt briljanta riff i all sin enkelhet, däribland det bärande riffet i "Resistor", för att nämna en svängig bit. Det är trevligt att skivan dyker upp redan året efter sin senaste föregångare, och även ytterst trevligt att den är ett fullvärdigt substitut för dig som tyckte att Mastodons senaste till 55-60% var lite för gubbig i tonen.

Ifrån prick andra hörnet av USA kommer Red Fang, som dock musikaliskt sett är rätt närbesläktade med Black Tusk.

Red Fang har ett mer stonerrockigt sound och har på sitt andra album "Murder the Mountains" gjort det mesta rätt. Red Fang är förresten förband till Mastodon under kommande Europaturné.

Både Black Tusk och Red Fang ska in på årsbästalistan i rödaste rappet.

Medan jag fixar det kan väl ni kolla in sistnämnda bands underbart puckade video till "Wires"?



(Black Tusk verkar inte ha gjort nån video till nån låt från nya skivan, men den här gamla godingen komplett med lite skägg-bangande och allt är ju inte fel.)

Tegan and Sara - Get Along

Första lyssningen gav mig inte så mycket, kanske hade jag förväntat mig nåt annat. Men sedan började denna avskalade livespelning - som i fysisk form ackompanjeras av inte mindre än tre stycken filmer också - hitta sin naturliga plats i tillvaron.

Det är generellt rätt roliga låtval, som öppningsspåret "Divided" ifrån första skivan, och flera andra gamla godingar. "I Hear Noises" har inte åldrats så väl, medan "Monday Monday Monday" fortfarande håller måttet.

Ett par i mitt tycke ganska självklara låtar saknas, samtidigt som det är tillräckligt med hits med i låtlistan för att det ska kännas balanserat. En del stycken blir så pass annorlunda att de känns som nya låtar, såväl "Relief Next to Me" som "Night Watch" vinner nästan över sina respektive studioversioner.

Och en låt som vinner över alla de andra är "Knife Going In" som i denna pianotyngda version är en riktig gigant.

"Get Along" är också en liveskiva som inte låter så mycket liveskiva. Inga mellansnack, inte överdrivet mycket publikjubel. Mer som en välproducerad och välklippt unpluggedspelning.

Jag gillar.

torsdag 22 december 2011

Surt sa räven om Pearl Jam

Blandade känslor inför att inte ha fått tag på några Pearl Jam-biljetter. Å ena sidan rätt skönt att slippa att redan nu boka upp en lördag i juli nästa år, sommaren brukar vara knepig nog att mecka ihop ändå.

Å andra sidan irriterad över att missa Pearl Jams första Sverigespelning på en jäkla massa år. Särskilt när jag gissar att många som fick biljetter enbart köpte av nostalgiskäl. Jag gissar att Globen kommer att åtminstone till hälften vara fylld av svennebanan som ba "Jo, jag var ju nere med grungen, 'Ten' tyckte jag om när den kom, men jag visste inte att Pearl Jam fortfarande höll på". Där tycker jag nog att jag är lite mer värd en biljett, som motivering hänvisar jag till tidigare blogginlägg.

Jaja, det kommer ändå inte bli lika bra som den där magiska luftballongsdekorerade kvällen på Sjöhistoriska för elva och ett halvt år sedan. Fy fan vad bra det var.

Mvh,
Bitter jävel

måndag 19 december 2011

Dark Horse Tres Blueberry Stout

Om jag - gud förbjude - hade varit göteborgare hade jag i ett underbart käckt tonfall ba: "Vet ni vad jag dricker? BLÅBÄRS!! *raggadish*"

Men nu är det inte så.

Till aftonens avsnitt av Deadwood avnjöts hur som helst Tres Blueberry Stout ifrån amerikanska Dark Horse. Jag hade nog förväntat mig något sliskigare och konstigare, men blir positivt överraskad av att möta en förhållandevis vanlig stout av hög kvalitet.

Gissar på mycket chokladmalt i den kolsvarta vätskan, lite knäckiga nästan brända toner av kaffe och choklad med så hög kakaohalt att tungan krullar sig. Blåbären hittar jag en liten aning av i doften, och desto mer i eftersmaken.

En udda och väldigt trevlig bekantskap. I skrivande stund finns det knappt 200 flaskor kvar på Regeringsgatan, kanske ska gå dit och plocka på mig en eller två till. Perfekt som flytande dessert under en annars rätt blaskig måndag.

Nu var det förresten länge sedan Al Swearengen var sådär riktigt jävla störig - det är ju nästan så att man börjar gilla den gamle ironikern emellanåt. Räknar med att han snart på allvar visar sina äckligare sidor igen, även om han ett par avsnitt in i tredje säsongen sedan länge mött sina övermän när det handlar om att vara vidrigast i Deadwood.

Årets bästa julkalender

Jo jag vet, jätterimligt att komma med ett tips när det redan är danföredanföredanföredan eller nåt, men om du bara ska följa en julkalender i år - eller nej, du ska förstås följa minst två eftersom oioioi.se är given även detta år - så ska du spana in SVT:s "Rim & Reson".

Några av Sveriges allra förnämsta serietecknare, däribland Liv Strömquist, Nina Hemmingsson och Sara Granér, har låtit sina alster animeras och ljudsättas.

Missa inte det. Du hinner titta ikapp, jag gjorde just det själv efter att ha upptäckt spektaklet så sent som igår.

söndag 18 december 2011

Bill Hicks på SVT Play

"En Komikers Död" - En fin dokumentär om en av världens roligaste komiker.

Frånsett en orimligt lång harang om en svamptripp så är det en väldigt sevärd film, där förvanligen från plumpa vulgo-Bill Hicks till geniet Bill Hicks är mycket kul att se.

lördag 17 december 2011

Dill-Inger i utförsbacke?

Har lyssnat back-to-back på "Option Paralysis" och "Ire Works", och gör man det är det plågsamt uppenbart att den senare (i satsen, men tidigare kronologiskt) är så oerhört mycket bättre. Och när - förvisso finfina - "Ire Works" i sin tur får rejält med smisk av mästerliga "Miss Machine" är det inte utan att man blir lite orolig för tillståndet hos The Dillinger Escape Plan.

Nytt album är hur som helst i görningen, dyker upp nån gång under 2012, och enligt Greg Puciato ska det bli nånting rätt så annorlunda jämfört med "Option Paralysis".

Jag är försiktigt optimistisk.

fredag 16 december 2011

Mikkeller Spontancassis

Skönt syrlig, men ändå med mycket kropp. Med en naturlig svartvinbärssmak som faktiskt träder fram som allra mest när denna spontanjästa brygd efter några klunkar framkallar en diskret ölrap.

Jag börjar mer och mer uppskatta fruktlambics, och surare öl i allmänhet. Är nog dags för mig att på nytt testa Rodenbach Grand Cru. Men nu är det Mikkeller Spontancassis i glaset - en dryck med en helt vansinnig färg. Intensivt lilarosa med ett luftigt babyrosa skum.

Ångrar lite att jag inte plockade på mig fler flaskor av den här. Visst, den gick loss på 70 spänn, men jag tycker nog den är värd sitt pris. I skrivande stund finns det bara runt 120 flaskor kvar på Systembolaget, varav tre stycken i Stockholm, så det blir nog till att plocka upp den på krogen eller i utlandet om den ska avnjutas igen.

Alternativt leta vidare bland denna familj av belgiska fördrinksdelikatesser till öl, jag är rädd (för plånbokens skull) att jag snart kommer att börja nörda loss på lyxölen i den här kategorin. En tur till Akkurat för att ta en titt på cuvéelistan snart kanske?

söndag 11 december 2011

Dubbelt med The Bronx på Debaser

Förlåt, jag borde ha tipsat er i god tid innan igår - möjligheterna var ju trots allt rätt goda för att (gratis-)konserten med The Bronx och Mariachi El Bronx skulle komma att bli 2011 års allra bästa.

Mariachi El Bronx infriade alla förväntningar och mer därtill.

Killarna i The Bronx - och skulle det visa sig, ljusteknikern som är en jävel på fiol - är riktigt talangfulla musiker. Sångaren Matt Caughthran behärskar mariachi-sången minst lika bra som sitt vanliga hardcoregastande, och att The Bronx-basisten Brad Magers extraknäcker som trumpetspelare är för mig klart otippat.

Det låter helt fantastiskt, tight och med inlevelse, och stundtals är det ett sjuhelvetes sväng. Strutthurtiga "Norteño Lights" är en riktigt höjdare, och tillsammans med "Slave Labor", "48 Roses" och bandintroduktionen under "Mariachi El Bronx" tillhör den mina favoriter denna afton.

Välklädda är de också.



Ett malplacerat framträdande av Tim Kasher (ex-Cursive...tänk om det hade varit Cursive som förband istället!) senare är det sedan dags för The Bronx.

De stiliga mariachikostymerna är bortbytta mot jeans och t-shirt, och The Bronx spar inte på krutet när de dundrar igång med underbara "Knifeman". Herrejävlar vilken scenförändring. Och vilket drag och vilken energi! Matt Caughthran är inte still många sekunder, och bjuder på lagom kaxiga och sarkastiska mellansnack samt ännu en djävulskt stabil sånginsats.

Kontrasten mot de välklädda mariachimännen är enorm, och det var länge sedan jag såg så mycket stagedivande ifrån en svensk publik.

Låtlistan består uteslutande av gamla godingar, eftersom det var tre år sedan The Bronx släppte ett album. Lugnare "Strobe Life" var för min del en lite oväntad höjdpunkt. "Heart Attack American", "Shitty Future" och sist men inte minst "History's Stranglers" sitter precis där de ska.

Lägger man ihop de två varianterna av Bronx så har man iallafall i min värld receptet på årets bästa konsert. Nu hoppas jag att de snart åker hem till Kalifornien och snickrar ihop en ny The Bronx-skiva. "Mariachi El Bronx II" har redan tagit plats på årsbästalistan och klättrar någon placering efter gårdagens fantastiska upplevelse.



Ps. Om ni har missat den underbara musikvideon till nyss nämnda låt så tycker jag att ni ska åtgärda det snarast möjligt:

lördag 10 december 2011

Prisvärdhet på öl, och två snabba

Har funderat en del över öl och ölpriser på sistone. Vet inte riktigt om jag har kommit fram till något vettigt, men helt klart har jag i takt med att mitt ölsnobberi fortsatt växa också höjt gränserna för vad jag är villig att betala för öl.

Eminenta ölbloggen Humligheter har ett gäng sköna parametrar med i sina recensioner, där just prisvärdhet är ett hos mig väldigt uppskattat inslag. (Tidsåtgång och musiktips är också helt briljant.)

Gårdagkvällens första öl blev en som jag typiskt inte skulle kalla prisvärd. Mikkeller Wet Hop Kellerbier kostar 40 spänn för en 33cl-flaska och med tanke på hur ospeciell den känns så är det lite dyrt enligt mig. Det var förvisso en helt ok ölupplevelse, en välgjord öl, lite grumlig och med en skönt dammig smak av grotta/källare. Lagom mängder med humle och ett hårt och mustigt skum.

Nästa öl då? Sigtuna Ace of Spades Imperial IPA är den dyraste öl jag köpt hittills, 150 spänn för en flaska. 12 sorters humle och en rövsparkande alkoholprocent på 15! Alkoholhalten gör den ganska - för att inte säga väldigt - söt, men humlen balanserar upp rätt bra. Mörkt orange i färgen, nästan röd, och ett ytterst fjuttigt och luftigt skum som försvinner på någon sekund. Faktiskt inte helt olik GUBNA från sköna Colorado-bryggeriet Oskar Blues som avnjöts tidigare i veckan. Som avec gjorde den här sig mycket bra, och jag är glad över att ha testat en så här pass extrem öl. Men prisvärd? Hmm...

Sedan är ju 150 kronor inte så hiskeligt mycket pengar för en välgjord och intressant öl - de riktiga rånen sker fortfarande på innerstadskrogarna där man kan få slanta 75 spänn för en dassig stor stark om man har otur. Gör inte det.

(Jag var faktiskt lite sugen på Samuel Adams Utopias som dök upp nu i decembersläppet, men 1300 spänn är i saftigaste laget trots stilig flaska.)

tisdag 6 december 2011

Metallicas 30-årsjubileum

He-rre-gud vilken maffig setlist! Synd att man inte var i San Francisco igår.

1. The Call of Ktulu
2. No Remorse (Full Version)
3. The Shortest Straw
4. Leper Messiah
5. The Day That Never Comes
6. Carpe Diem Baby
7. Hate Train
8. Please Don't Judas Me
9. Wherever I May Roam (w/ MetClubber John Dent)
10. Sad But True (w/ John Marshall)
11. No Leaf Clover (w/ Apocalyptica)
12. One (w/ Apocalyptica)
13. Harvester of Sorrow (w/ Jason Newsted)
14. Damage, Inc. (w/ Jason Newsted)
15. Motorcycle Man (w/ Bif Byford)
16. The Prince (w/ Sean Harris & Brian Tatler)
17. It's Electric (w/ Sean Harris & Brian Tatler)
18. Helpless (w/ Sean Harris & Brian Tatler)
19. Am I Evil? (w/ Sean Harris & Brian Tatler)
20. Seek & Destroy (w/ Jason Newsted, John Marshall, Sean Harris, Brian Tatler, Bif Byford, Apocalyptica, and the Soul Rebels Brass Band)

måndag 5 december 2011

Den kompletta guiden till Tanzanias ölutbud

Förra veckan återvände jag till Sverige efter två veckor i Tanzania. Det var en på nästan alla sätt helt fantastisk resa, men som ölresa betraktat var det kanske ingen höjdare. Hur som helst, här är en topplista över Tanzanias bästa öl.


1. Ndovu (4,8 %) - Ljus helmaltslager med en lite lyxigare framtoning. Inte helt oäven, lite åt Heineken- eller Grolsch-hållet. Känns välgjord.

2. Kilimanjaro (4,5 %) - Ren och fin smak, bäst beska av de tanzaniska ölen. En helt ok törstsläckare, men är samtidigt löjligt tunn och har nästan ingen eftersmak.

3. Safari Lager (5,5 %) - Lite tvålig doft och fylligare än flera av sina kollegor. Rinner ner bra efter en lång safaridag, smakmässigt skulle jag dundra in den mellan svensk fulöl à la Mariestads och en sötare blasköl som Red Stripe. En rätt oskön spritighet träder fram ju kallare den serveras.

4. Castle Lager (5,0 %) - Känns lite obalanserad alkoholmässigt, aningen spritig i smaken. Blaskig och söt - kan i bästa fall mäta sig med de riktigt sunkiga svenska ölen, tänk Kung eller Sofiero.




5. Serengeti Lager (4,8 %) - Som besökare i Landet Råfruktslager blev jag glad över att se en öl bryggd på 100% malt! Serengeti Lager är emellertid extremt fjuttig. Fungerar som törstsläckare, liknar Bud.

6. Tusker Lager (4,2 %) - Snyggaste märket, snyggaste flaskan - och en riktig jävla pissöl. Billig råfruktslager när den är som sämst. Söt, blaskig och det hela smakar bara billigt.


Det var kul att prova sig igenom Tanzanias ölutbud, och det ska ju sägas att de flesta ölen slank ner utan några större svårigheter som ackompanjemang eller avslut till makalösa dagar. Ändå blev jag lite besviken på framförallt likriktningen i utbudet - flera av ölen var grymt svåra att skilja från varandra. Jag hade ändå hoppats på åtminstone EN lite mörkare öl, eller EN öl där man kan ana lite humlesmak, men icke.

Drycken som sparkar duktigt med röv med samtliga öl på listan ovan är istället en läskeblask med attityd - Stoney Tangawizi som är en rejält pepprig och inte alls särskilt söt ingefärsläsk med underbart mycket smak av färsk ingefära.

Stockholm Filmfestival 2011 - en kort sammanfattning

På grund av Afrikaresa så blev det en kort och intensiv filmfestival i år, här är vad jag såg och vad jag tyckte:

- - -

Play - Betyg: 8/10

Ruben Östlund får se upp litegrann så att han inte fastnar i sin egen vinkelvolt. Hans "Jag lägger kameran här en stund och så får vi se vad som fastnar"-sätt att filma är i "Play" på vippen att bli jävligt enerverande, men ändå är det fortfarande ett smärtsamt effektivt sätt att skapa närvaro och en känsla av äkthet.

"Play" är väldigt jobbig att titta på. På ett bra sätt. Den ställer många viktiga frågor och är skönt befriad ifrån pekpinnar och enkla raka svar.

- - -

The Future - Betyg: 5/10

))<>(( är än idag världens bästa smiley, så Miranda Julys "The Future" kändes som ett måste denna festival. "The Future" är en alldeles lagom konstig film, småtrevlig och ofta ganska rolig, även om den inte alls var lika bra som underbara "Me and You and Everyone We Know".

Efter filmen anslöt Miranda July via Skype och bjöd på en mycket underhållande frågestund.

- - -

Invasion of Alien Bikini - Betyg: 3/10

You had me at "...hjältesaga där en kvinnlig utomjording söker efter sperma på jorden, bara för att träffa en man som svurit ett kyskhetslöfte."

Jag börjar så smått tro att alla koreanska filmskapare är aningen sjuka i huvudet - baserat på ett förvisso litet urval av tidigare festivalupplevelser så verkar de allihop vara sadister och ha en rätt skruvad människosyn samt duktigt skev inställning till sex.

"Invasion of Alien Bikini" var nog ännu lite flummigare än jag hade trott, men iallafall ungefär så bra som jag hade förväntat mig.





- - -

Ligg Med Mig - Betyg: 8/10

En riktig fullträff till norsk ungdomskomedi där en überkåt femtonårig tjej spelar huvudrollen.

Lite "Berts Dagbok"-känsla över det hela, samtidigt som det är väldigt befriande att det är just en ung tjej som står i centrum - det brukar mest handla om grabbars sexualitet när det ska göras fnittriga "sexkomedier".

- - -

7 Sins Forgiven - Betyg: 4/10

En kompis nämnde att hon kvällen innan hade sett ett riktigt bottennapp, vilket visade sig vara "7 Sins Forgiven" som enligt planen skulle bli vår nästa film. Vi funderade därför på att byta ut den mot någonting annat, men middag och en touch av lättja kom emellan, och vi gick ändå och såg denna indiska multi-genre-rulle med extremt låga förväntningar.

Och så pjåkig var den ändå inte, det var en rätt underhållande historia om Susanna som har så extrem otur i kärlek att hon måste ta kål på sina sju makar.

- - -

Becoming Chaz - Betyg: 7/10

En stark sjua i betyg till denna ytterst varma och trevliga - om än aldrig smöriga - dokumentär om kändisbarnet Chaz Bonos pågående könsbyte.

Han verkar vara en rätt påfrestande med samtidigt rak, rolig och skön person, och även denna film är väldigt rak på sak.

- - -

Hell - Betyg: 4/10

Tysk/schweizisk rulle som stundtals är så mycket (framförallt filmatiseringen av) "The Road"-ripoff att det emellanåt nästan blir lite komiskt.

Mycket spänning för pengarna och underbart vackert foto, men i övrigt lyckades "Hell" smita rätt så obemärkt förbi märker jag nu när jag skriver några rader om den.

- - -

The Lady - Betyg: 7/10

Aung San Suu Kyis öde är ett oerhört fascinerande sådant, och Luc Bessons redogörelse av detsamma har resulterat i en riktigt storslagen film. Några gånger slår svulstigheten över, men för det mesta är det en oerhört sevärd, gripande och pampig film. Rekommenderas!

måndag 7 november 2011

Groupon tipsar!

Med reservation för att bilden är rätt liten, men nog fan ser det ut som att Groupon i sin Facebook-annons anser att "Moffa i sig en ihoprullad kebabpizza" hör till en av Stockholms fem roligaste aktiviteter?

BrewDog Rip Tide

Det luktar fanimej lite stall om den här.

En doft (och smak) som jag känner igen ifrån Nils Oscar Hop Yard IPA. I övrigt är BrewDog Rip Tide en välhumlad och hyfsat komplex stout som med sina 8% inte ber om ursäkt, även om den känns snällare än exempelvis Yeti Imperial Stout.

Den gifter sig fint med salmiakpastiller i käften, och en brasa i öppna spisen - lakritsen gör att Rip Tides lite vänare vaniljtoner kommer fram, och brasan bidrar kort och gott till njutningen.

Bra grejer det här, kul att det går så bra för dårarnaBrewDog, och kul att ännu en finfin stout letat sig in i Systembolagets ordinarie sortiment.

söndag 6 november 2011

Nils Oscar Coffee Stout

Precis som Bark på Ofiltrerat nämnde i ett inlägg häromdagen så gör sig Nils Oscar Coffee Stout inte så bra i kylskåpskallt läge, då känns den metallisk och lite fjuttig.

Jag känner mig således till en början rätt så blåst på konfekten, men i takt med att temperaturen höjs träder fler smaker fram - mörk choklad och en rejält mustig eftersmak av kryddig espresso.

Allt som allt en prisvärd och trevlig sällskapsdryck, om än kanske ingenting att skriva hem om (vilket jag i och för sig kanske gör här?) Det där med sällskapsdryck är förvisso en gissning från min sida - jag hade bara sällskap av senaste Dexter-avsnittet, vilket också gick bra.

lördag 29 oktober 2011

Dagens danslektion

Nytt från Black Keys - det här svänger ju faktiskt en hel del!

tisdag 25 oktober 2011

Om du å andra sidan kan avvara 26 minuter

...så har James Blake just släppt sin mest lättillgängliga ep hittills, ett alster vid namn "Enough Thunder" (skiva nummer två på denna Spotify-länk). Samarbetet med Bon Iver finns med, liksom Joni Mitchell-covern "A Case of You". Den senare är mer trogen originalet än Blakes genombrottscover "Limit to Your Love", men likväl väldigt fin:



Jag som inte är någon större dubstepfanatiker gillar den lugnare sidan av James Blake bäst.

Titelspåret låter inte så lite Antony and the Johnsons, men allra vassast är nog den inledande duon - vilka också utgör de låtar som bär störst släktskap till ljudexperimenten på det fullkomligt fenomenala debutalbumet som släpptes tidigt i år.

Om du bara har nio minuter över

Om du bara har nio minuter över tycker jag att du ska ägna dessa åt Kalifornien-gänget Trash Talks nya ep "Awake".

Fem fantastiskt frustande hardcorepunkdängor där i sammanhanget episkt långa "Blind Evolution" klockar in på två och sexton.

Fjolårets "Eyes & Nines" är också den en väldigt trevlig skiva, men frågan är om inte ep-formatet passar den ösiga kvartetten bättre.

fredag 21 oktober 2011

PJ Harvey




Jamen det där var ju inte så pjåkigt!

Puscifer

Har lyssnat mycket på Puscifer senaste veckan. Nya skivan "Conditions of My Parole" har några riktigt fina låtar, men är ändå en bra bit ifrån A Perfect Circle och Tool. Men det är ju fortfarande Maynard James Keenan som sjunger, så ganska magiskt är det allt.

onsdag 12 oktober 2011

Anna Calvi, Debaser





Gitarrspelet! Rösten!

tisdag 11 oktober 2011

St. Vincent - Strange Mercy

Hyllad av alla, och nu också av mig. St. Vincents "Strange Mercy" är ett album som kanske rent av kommer att toppa albumlistan när året är slut.

Det CocoRosie-konstiga gifter sig så otroligt bra med de väna melodierna som i sin tur kompletterar de emellanåt rätt så brötiga elektroniska bakgrunderna.

Annie Erin Clark, som kvinnan bakom detta soloprojekt heter, har en väldigt fin sångröst som är precis lagom jobbig att lyssna på för att de lite smörigare låtarna inte ska bli för smöriga.

Istället hör "Champagne Year" och Nina Gordon/Veruca Salt-doftande avslutningstryckaren "Year of the Tiger" till mina absoluta favoriter på skivan, som inom den närmaste tiden lär snurra många många fler varv i Hamburgertågets högkvarter.

Lou Lesage och språkbarriären

Först: Finfina triphop-vibbar och antagligen en av årets bästa låtar i form av "Forgotten Child". Men redan där är det nånting som stör. Lou Lesage "charmiga" franska uttal är nämligen oerhört enerverande. Det irriterar under hela "Under My Bed", som trots det hör till det bästa som släppts i år.

"Forgotten Child" sticker ut litegrann, för resten av skivan består till största delen av lite rakare och väldigt trevlig skrammelrock med släktskap till Best Coast, Dum Dum Girls och möjligen också produktionsmässigt The White Stripes.

Jamen typ så. Det är en skitbra skiva. Den skulle vara makalös om Lou Lesage sjöng på ett språk hon behärskade, eller iallafall tonade ned brytningen bara litegrann. Men det är så pass bra att jag ändå gillar en låt som "The Böy Next Door".

måndag 10 oktober 2011

Breaking Bad flåsar The Wire i nacken

Bara för att jag ännu inte bloggat något om senaste Breaking Bad-säsongen betyder inte att alla inte måste titta.

Själv rev jag just av de avslutande två avsnitten och hade typ konstant ont i magen för att det var så överjävligt jävla kukbra.

Att nästa säsong blir seriens sista känns helt perfekt. Efter den är det dessutom på allvar dags att ställa Breaking Bad mot The Wire och Sopranos när listan över världshistoriens bästa tv-serier ska revideras.

Nu ska jag ägna någon timme åt att läsa vad andra bloggare skriver om säsongsavslutningen, eftersom jag ändå är alldeles för uppjagad för att sova.

Herregud.

torsdag 6 oktober 2011

Björk - Biophilia

Mina tidiga intryck av Björks "Biophilia" är att det är en till hälften riktigt bra skiva, och till hälften den där gamla SNL-sketchen där Winona Ryder är så inihelvete bra som Björk.

Ett par låtar är mest ljudexperiment, medan en hårdare låt som emellanåt tungt pumpande, märkliga "Mutual Core" är en verklig höjdare.

Andra gånger, som i "Cosmogony", hörs släktskap till Ane Bruns senaste album, och det säger jag inte bara för att den senare gjorde en magisk version av "Jóga" härom året.

Möjligen kommer de mer anonyma låtarna att fortsätta växa, och bli nästan lika bra som "Crystalline", "Thunderbolt", "Mutual Core" och "Sacrifice" - i så fall är "Biophilia" definitivt något för årsbästalistan. Det är ju om inte annat ett jävligt ambitiöst projekt.

Jag tror kort och gott att det här är ett album som behöver mycket mer tid för att sjunka in.

lördag 1 oktober 2011

Mastodons sämsta hittills

Det finns några guldkorn, i tur och ordning gungande "Black Tongue", köttiga "Curl of the Burl"
(videon är lite NSFW på slutet), "Blasteroid" och den enda hårda låten "Spectrelight", men jag tycker inte att det räcker.

"The Hunter" är Mastodons sämsta skiva mycket på grund av ett till synes oändligt träsk av såsighet i mitten, och jag drömmer mig istället tillbaks till:







Machine Head - Unto the Locust

En intervju med Machine Heads Robb Flynn lyckades för antal par år sedan få mig att slå mitt dåvarande rekord i starstruckness med råge. Antagligen för att Machine Head redan då seglat upp som ett av mina absoluta favoritband, och för att Robb Flynn är en av metalvärldens mest kompletta frontfigurer.

Då hette senaste albumet "Through the Ashes of Empires", och den kom att bli startskottet för ett mer kompromisslöst Machine Head, som inte längre experimenterade med nu-metal, rappande och tveksamma snudd-på-nygrunge-refränger.

Det dröjde sedan fyra år innan Oakland-kvartetten gick på fullständig knock med mästerverket "The Blackening" som ännu är en av 2000-talets allra bästa skivor.

Ytterligare fyra och ett halvt år senare är nu "Unto the Locust" här, och glädjande för ett gammalt fan har vi att göra med ännu ett riktigt stabilt album.

Ta bara en sån sak som att Machine Head här kommer undan med:
  • Några emellanåt ganska ostiga åttiotalsgitarrpartier (lyssna på "Be Still and Know", som dock är skivans bästa låt)
  • Klämmiga barnkörer(!!) ("Who We Are")
  • En refräng som kunde smugits in på smått hemska bottennappet "Supercharger" ("Locust", som endast räddas upp en smula av gitarrspelet i mittpartiet).
Man gör det mycket tack vare passionen - "Unto the Locust" är ett gediget metalalbum fullproppat med fina små (och stora) inslag, och man hör att Machine Head älskar vad de gör. Mest fullproppad är "I Am Hell (Sonata In C#)" som manglar på i åtta och en halv minut. Minst antal finesser finns i "Pearls Before Swine" som å andra sidan är en kompromisslös och stenhård historia.

Gitarrspelet är lika delar Iron Maiden, Metallica och odefinierade black/death metal-slingor, och om du som jag gillar pampigheten hos heavy/power metal men avskyr den infantila sången så är det här en skiva som borde tilltala dig också.

Robb Flynn själv har producerat skivan, vilket har resulterat dels i ett lite råare sound, och dels i att stämsången under de melodiösa partierna fått stort fokus.

Det här är så pass bra att Machine Head återigen tar plats på en årsbästalista hos mig, och att jag blir bra sugen på att gå och se bandet en - jag har tappat räkningen, men kanske - sjunde gång när de kommer till Sverige senare i höst.

Intervjun gick förresten skitbra, Robb Flynn är inte bara en gudabenådad låtskrivare, sångare och gitarrist, han är också en grymt trevlig, ödmjuk och rolig lirare.

tisdag 20 september 2011

Nytt och fräscht i mitt iTunes-bibliotek

September har potential att bli årets bästa musikmånad. Det senaste som landat i min musikspelare är detta (klicka för stor bild):



Nya skivor från gamla favoriter som Machine Head, Mastodon, Opeth och Textures.

Machine Head är ännu mer 80-talsmetal än tidigare, men jag tror skivan kommer att fortsätta växa. Och om Machine Head är 80-tal så blir Mastodon allt knarkigare - känner jag efter en och en halv genomlyssning, och jag känner mig än så länge tyvärr inte alls nöjd.

Knarkigt 70-tal låter också Opeth, som likt åtta(!) år gamla "Damnation" gjort en skiva fri från growl. Än så länge är jag tveksam och lite besviken, men jag ska lyssna mycket mer på "Heritage".

Ännu en värdelös skiva från Thrice - nåt pucko utlovade en återgång till rötterna, men det här var bara såsigt och dåligt.

Ane Brun växer och växer. Har aldrig riktigt fastnat för henne, men nu kanske?

PJ Harveys livespår bådar sjukt gott inför kommande Stockholmsgig.

*Shels blev jag tipsad om alldeles nyss, men det verkar oerhört lovande.

Årabrot låter skitigt och brötigt, men jag har inte hunnit igenom skivan än.

Laura Marling har en väldigt fin röst, och Richard Cheese är fortsatt väldigt bra på pajiga lounge-covers till förfesten.

- - -

Annars har jag lyssnat sjukt mycket på skiva nummer två från Mariachi El Bronx och ser nästan mer fram emot den konserten än PJ Harveys.

Dessutom har jag haft sorkfeber.

torsdag 1 september 2011

Hej Ölkonsument!

Hängde på låset och fick tag på (bland annat - tio av månadens nyheter roffade jag åt mig -) dessa sköna pjäser. Har varit sugen på "Ingrid" sedan jag hörde talas om första batchen för dryga halvåret sedan.

Ska bli spännande att se om den rår på förra månadens solklara vinnare, löjligt billiga och helt suveräna Drakens DIPA.

fredag 26 augusti 2011

Lana Del Rey

Fantastiskt skön sångröst, längtar efter debutskivan som släpps i början av oktober. Den som gillar Cat Power och Feist borde kunna gilla detta också.


torsdag 25 augusti 2011

Red Hot utan Frusciante

Förra gången John Frusciante lämnade Red Hot Chili Peppers chockade bandet och dess nye gitarrist Dave Navarro med sin bästa skiva dittills, och som det med allra största sannolikhet tycks bli: Totalt genom karriären.

Frusciante har nu lämnat igen, och ersatts av sin polare Josh Klinghoffer. Läge för en ny album-chock?

Javisst!

Nya skivan "I'm With You" är nämligen chockerande jävla värdelös.

Jag har nu plågat mig igenom halva och vill bara ge Anthony Kiedis en sån jävla käftsmäll så att han skärper till sig.

Om du gillar helt ofarlig hissmusik och ett ruskigt daterat sound så kanske "I'm With You" är din tekopp. Själv är jag rädd att jag inte ens klarar en enda genomlyssning - någon (Flea?) började just spela nån helvetisk latinotrumpet.

Visst, redan "Californication" visade på en nedåtgående trend, och skivorna därefter har varit på sin höjd godkända, men DET HÄR!? Fan, till och med Foo Fighters är roligare nuförtiden. Det är nästan så att Coldplay låter aggressivt farliga i jämförelse.

Men ok, skivomslaget är rätt snyggt.

onsdag 24 augusti 2011

Blood, Sweat + Vinyl - högst på filmpriolistan

Om du har lika bra musiksmak som jag - vilket jag förstås betvivlar - så borde Kenneth Thomas musikdokumentär "Blood, Sweat + Vinyl: DIY in the 21st Century" stå väldigt högt på listan över filmer att se.

Filmen tycks fokusera på tre skivbolag och de eminenta band som huserar där. Tre skivbolag som drivs av artister och musikälskare, nämligen Neurot, Constellation och Hydra Head.

Jag tror det är en såväl viktig som vacker film. Och förhoppningsvis också väldigt sympatisk och sprängfylld av den bästa musik du kan tänka dig.

Löjligt höga förväntningar på den här måste jag säga. Sverigevisning någon? Zita?

Vanligt kaffe


Titta där står hon, skönheten.

För att gilla kaffe så mycket som vi gör här hemma så har det dröjt märkligt länge innan vi skaffat en kaffebryggare värd namnet. Men nu så.

Pod-evangelisterna skrek förstås efter sådana maskiner, men jag har ännu inte fått en kapsel-americano som är i närheten av lika god som en riktigt bra svart bryggkaffe. Och frågar man de som påstår sig veta så är Moccamasters bryggare bland de allra bästa.

Sedan är ju också flexibiliteten betydligt större när det gäller brygg- (och förvisso också espresso-)kaffesorter kontra färgglada kapslar (som förvisso kommer i läckra etuier och trots allt är förbannat goda).

Man kan dricka äckligt Löfbergs Lila om man hejar på Färjestad och gillar att skjuta ihjäl vargar för sitt eget hatfyllda höga nöjes skull. Kanske en kopp Gevalia om man ändå har trasiga smaklökar.

Eller varför inte kickstarta helgen med en rejäl kopp Mollbergs Blandning? Känna sig lokalpatriotisk och matcha doften utanför fönstret med något från Arvid Nordqvist. Mala själv. Rosta själv. Köpa svindyrt bajskaffe bara för att ha testat nån gång. Experimentera med lite kardemumma, kanel, salt eller chili i filtret.

Bryggkaffe - bra grejer helt enkelt.

söndag 21 augusti 2011

Konsertkalendern - en webapp DU kan få bygga

"Och dom har nyss varit på europaturné! Aj då. Det borde man inte missat. Lär väl dröja 13 år igen nu." - En polares Facebook-kommentar angående nya Primus-albumet.

Sånt här vill man ju inte ens att ens värsta fiende ska råka ut för, än mindre då att det ska drabba en själv. Kruxet som jag ser det är att det inte finns någon vettig konsertkalendertjänst som fungerar så som jag skulle vilja ha den. Därför har jag tagit mig friheten att speca litegrann på en webapplikation, som det är fritt fram för någon att ta tag i utvecklingen utav.

Idag får den konsertsugne (vad jag vet) stilla sitt behov med hjälp av allehanda nyhetsbrev ifrån spelställen och konsertarrangörer, tjänster som Bandsintown, Last.fm och "sociala medier". Jag skulle vilja ha en mer heltäckande tjänst, där jag dessutom vill få in två väldigt viktiga variabler:

1. Hur tidigt jag vill få tips om konserten - i vissa fall vill jag hänga på låset och köpa biljetter, andra gånger räcker det med 1-2 veckor innan.

2. Inom vilket geografiskt område jag vill bli notifierad om bandet närmar sig. Inledningsvis nämnda Primus kan jag åka mycket långt för att se, medan jag har blivit alldeles för gammal och slö för att orka pallra mig utanför Stockholm beträffande de allra flesta band jag lyssnar på.

Nåt sånt här skulle jag vilja ha:







Du som bygger det här sen, se till att gränssnittet inte blir grötigt. Och se till att det finns bra default-inställningar så att jag snabbt kan tagga nya artister - de allra flesta lär jag vilja tagga upp med "Stockholmstrakten, meddela mig en månad innan". Vidare lite trevliga synk/import-funktioner (iTunes, Last.fm), nån kalender-export-funktion, lite "similar artists" och eventuellt lite community-grejer och sharing-prylar.

Nu när jag ser efter så har Bandsintown mycket av detta, det kanske egentligen bara är finkornigheten som saknas, vilket i och för sig är hela grejen med ovanstående text.

Så sätt igång att utveckla nu!

lördag 20 augusti 2011

Hörselskador

Yeees! Jag hittade det här gamla klippet:



Brukar leta efter det då och då när det vankas Youtube-fest, men har på senare tid inte lyckats så bra. Men nu så.

För övrigt har jag beställt en trevlig kaffebryggare idag.

torsdag 18 augusti 2011

Hej tv-seriekonsument!

Med tre färska boxar i bokhyllan verkar det ju inte bättre än att det blir Deadwood som blir nästa tv-serieprojekt för min del.

Treme och Six Feet Under var länge de hetaste spåren, men sedan såg jag att Sepinwall drog igång ett "Deadwood rewind"-projekt - och inledde det hela med att konstatera att Deadwood är "one of a handful of shows with a legitimate argument as the best drama ever in the history of American TV".

Då blir man ju lite sugen.

Annars är det lite stiltje på tv-fronten för min del.

Harvar förvisso på med den fantastiskt obekväma danska komediserien Klovn (som införskaffades efter Bloggfrossas ihärdiga lovordande), samt nya säsongen av Breaking Bad som ännu inte gjort mig besviken, tvärtom! Suger långsamt i mig de sista avsnitten av Arrested Development, och funderar lite halverst på om jag ska orka ta tag i Parks and Recreation samt fortsätta jobba mig igenom Louis CK:s samlade verk.

Men först och främst som sagt: 30 timmar svordomswestern!

Primus suger

Nytt i min iPhone: Första Primus-skivan på tolv år!! Wohooo!




fredag 12 augusti 2011

Battles i Stockholm på måndag

Ni som inte ska till Norrköping och se på fotboll på måndag går till Strand och kollar in Battles. Ok? Ok.

torsdag 11 augusti 2011

Crystalline

Jag kommer nog aldrig tröttna på Michel Gondry och hans festliga färgglada pysslande.

Vansinnestrummorna som dyker upp i slutet på "Crystalline" är inte så dumma de heller.

måndag 8 augusti 2011

Riffen

Riffet i ”Summer of All Dead Souls” är vad som fått mig att återvända till ...And You Will Know Us By The Trail Of Deads ”Tao of the Dead”, en skiva jag numera uppskattar så pass mycket att jag placerar den på årsbästalistan. Ibland behövs det bara ett enda riff så är saken klar. (Jag höll på att skriva ”...så är saken biff”, men det lät som ett dåligt t-shirttryck buret av nån på Sweden Rock-festivalen, så jag lät bli.)

Ett enda riff räddar dock inte riktigt jazzrockande Rolo Tomassis tvåtimmarsantologi ”Eternal Youth”, som spretar lite mycket med sina styvbarn till låtar (remixar, icke-album-spår, demos och akustiska versioner av gamla godingar). Å andra sidan finns här ett riff som är helt jävla magnifikt - Den som inte vill ha sönder saker till det här riffet är fan dum i hela huvudet.

Jag pratar om inledningsvis jazziga och komplexa ”Titanomachia”, som till en början låter som ett lite lätt rabiessmittat The Mars Volta, men som efter tre minuter börjar bygga på något stort. Två minuter senare börjar det braka loss, och på klockslaget 05:30 (några sekunder tidigare i klippet nedan) kommer ett så genialiskt, och så enkelt, sjuttiotalsriff som piskar skiten ur allt och alla.

Herregud vilket riff.



söndag 7 augusti 2011

Nytt på årsbästalistan – Fucked Up

Åååh, rockopera, finns det något bättre?? Jo, såklart att det gör. Rockopera kan ju bli oerhört högtravande och skitnödigt, till och med om man bara gör det till hälften, som exempelvis Green Day med ”American Idiot”.

Kanadensiska Fucked Up – som jag innan det här aldrig riktigt fastnat för – har med ”David Comes to Life” gjort skivan som Green Day aldrig klarade av att göra. Bandets shoegaziga skrammelpoprock bakom Damian Abrahams sköna vrålande är ett framgångsrecept redan i vaniljutförandet – och när de blixtrar till och får till klockrena hitlåtar som ”Queen of Hearts”, ”The Other Shoe”, ”Ship of Fools” och ”I Was There” så är jag med ens säker på att det här är ett av 2011 års bästa album.

Möjligen blir det lite tjatigt då 18 låtar och en speltid på över 70 minuter är i mastigaste laget, men fan vet om historien om David och Veronica ändå inte är värd uppmärksamheten.

Musikvideon till "Queen of Hearts" är förresten väldigt annorlunda och väldigt sevärd, även om det kanske underlättar att ha hört låten i originalutförande först:



onsdag 3 augusti 2011

Ut från listan: Kaizers Orchestra

Trots en fantastisk låt som "Philemon Arthur and the Dung" så är Kaizers Orchestras "Violeta Violeta" för tillfället inte årsbästamaterial.

Likväl, njut här av skivans bästa låt:




Njut också av Philemon Arthur and the Dungs bästa låt, underbara "Naturen":



Stämsången i refrängen, och det odödliga introt. Man smälter.

"I dag är det den 13:e mars och vi har just skrivit en ny låt. Det tog tre minuter, nu är den klar. Håll er i häcken och ta emot."

Gått i barndom på bokfronten

Dryga dussinet böcker släpades med till de två avslutande semesterveckorna på Öland. Givetvis ett aningen överdrivet antal, då läsupplevelsen av att klämma en bok om dagen nog blir rätt så stressad och splittrad.

En väldigt sträckläsvänlig bok som emellertid höll sig inom den tidsramen avslutade jag igår – ”Nick & Norahs Oändliga Låtlista” av Rachel Cohn och David Levithan. Det är en bok sprängfylld av känslor. Tempot är högt och den korta boken utspelar sig under en enda natt. Greppet att växelskriva en bok, där två författare berättar vartannat kapitel ur respektive huvudpersons perspektiv känns för mig väldigt fräscht.

”Nick & Norahs Oändliga Låtlista” kan nog kategoriseras som en ungdomsbok, och av någon anledning verkar jag ha en grej för just ungdomsböcker. Tillsammans med ”Sandor slash Ida” och ”I Taket Lyser Stjärnorna” är den här boken en av de som ryckt tag i mig allra hårdast på senare år.

Jag får väga upp det här med att ta tag i Nick Caves förhoppningsvis väldigt barnförbjudna ”The Death of Bunny Munro” så fort jag är klar med min vän Per Björklunds hittills mycket fängslande Egypten-reportage ”Arvet Efter Mubarak”.

- - - -

Sedan ovanstående skrevs har jag rivit av ”The Death of Bunny Munro”. Sjukt jävla deprimerande bok. Äcklig, och som jag gissade, skapligt barnförbjuden. En av de äckligaste karaktärerna någonsin. Stackars hans familj. Kan du köpa lite ögondroppar till din son eller gubbjävel? Men också en fascinerande och rätt så bra bok. Eftersom den är så pass mörk och totalt fylld av den värsta misär blir de små stunderna av glädje också så väldigt glada.

tisdag 2 augusti 2011

Hej konsument!

Nytt på årsbästalistan – Young Widows (och A Storm of Light)

Sa jag inte även förra året, eller om det (också?) var året innan dess, att det ska vara släpig rock i år? Jag kanske helt enkelt har blivit en jäkligt sävlig snubbe – inte omöjligt då jag umgås rätt mycket med norrlänningar – för utöver A Storm of Light och Bloodiest som redan återfinns på årsbästalistan måste jag nu också lägga till Young Widows ”In and Out of Youth and Lightness” på nämnda lista.

Om Bloodiest ibland låter som Woven Hand spelandes hårdrock så låter Young Widows…också så. Hela tiden. Typ.

Hårt och dystert men ändå luftigt och förhållandevis lugnt. Young Widows tredje album är ett väldigt konsekvent sådant, som tar sig den tid det behöver och inte fjäskar för lyssnaren. Jag gillar’t.

Nämnda A Storm of Light rör sig förresten inom ungefär samma område, om än med lite mer dist, lite mer skrik, och lite mer ångest. ” As the Valley of Death Becomes Us, Our Silver Memories Fade” är i alla fall det bästa Josh Graham och hans gäng skapat hittills, och om du vanligtvis är ett fan av långsam, tung hårdrock (Isis, Neurosis, Shrinebuilder, Battle of Mice, Earth, Pelican) så ska du definitivt kolla upp denna trevliga New York-kvartett. Inte minst för att såväl Jarboe och Kim Thayil är med på några hörn av skivan.

lördag 2 juli 2011

Smakexplosion

Jag brukar inte vara mycket för kolsvarta karatestouts med massor av smak, massor av alkohol och massor av komplexitet. Det har därför dröjt ett tag innan jag testat Yeti Imperial Stout från Great Divide, men efter fyra klunkar inser jag att det inte var en minut för tidigt. Det här är grymt bra grejer.

Det verkar i skrivande stund finnas tre flaskor kvar av dess ekfatslagrade, kaffesmakande, mer sofistikerade storebror, den vore annars också kul att testa.

Dag 30 – Din favoritlåt från den här tiden förra året

Just perioden maj-juli förra året var ganska lam på skivsläppsfronten. Black Breath släppte visserligen förra årets bästa album ungefär då, och Band of Horses, Uffie och Bombus tycks jag ha lagt till i min iTunes-katalog i samma veva. Men totalt sett ändå lite stiltje tycker jag.

I maj förra året tankade jag en då två år gammal skiva med Dub Trio, ett mestadels instrumentalt band som bitvis svänger i gammal fin Rage Against the Machine-anda:

Dub Trio - “Jog On” (“Another Sound is Dying”, 2008)



Likt en halvknarkig Rage-demo tillber Dub Trio i denna låt i allra högsta grad Riffet som sin gud, och man har en trummis i form av Joe Tomino med en skönt luftig spelstil i sin verktygslåda.

Ny skiva tycks vara på gång, och i höst ska bandet ut på en USA-turné där man både agerar förband samt backar upp reggaejuden Matisyahu. Kan nog bli bra. Jag skulle väldigt gärna se Dub Trio live, eftersom de har en del roliga sampla-sig-själva-tricks för sig när de spelar, men under höstens europaturné har de (än så länge) tyvärr inte bokat in några skandinaviska stopp.

- - - -

Det här var sista inlägget i musikutmaningen. Det drog ut lite på tiden under framförallt andra halvan, och en del inlägg kändes rätt oinspirerade. Samtidigt var det fantastiskt kul, i synnerhet i början, och jag tycker själv att några av bloggens allra bästa inlägg har skrivits inom ramen för detta lilla projekt.

tisdag 28 juni 2011

Mastodon goes Fragglarna

Nytt och gratis hos Adult Swim!



Via officiella siten Mastodonrocks.com har det alltid lika felfria bandet dessutom släppt namnet på nya albumet, som kommer att heta "The Hunter" och släpps antagligen framåt höstkanten. Ett par låttitlar har också avslöjats, och varken "Blasteroids" eller "The Octopus Has No Friends" kan väl vara dåliga, eller?

Dag 29 – En låt från din barndom

Mina första vinylsinglar var “Evighetsmaskinen” och “Canneloni Macaroni”. Första egna LP-skivan: Soundtracket till “Macken”. Ganska snart kom CD:n, och där inleddes min skivsamlarkarriär med stabila alster från Belinda Carlisle och MC Hammer.

Men mitt första minne som liknar något i stil med “Springa till skivaffären och plocka upp nya skivan med favoritbandet” var när jag helt sonika gjorde detta för allra första gången. Jag hängde på min far - han har alltid av okänd anledning älskat att storhandla på lördagar - till B&W i Bromma för att veckohandla, och i samband med det plockade vi upp en rykande färsk fullängdare med Upplands Väsbys finest:

Europe - “Superstitious” (“Out of This World”, 1988)



Europe var mitt första favoritband, och kanske också det band som redan då ledde mig in på den lite hårdare musiken.

Vad jag kan komma ihåg så dröjde det sedan ett par år innan jag återigen hängde på låset för att få tag på nya skivan med något favoritband, men jag har samma minnen av Rage Against the Machines “Evil Empire”, Megadeths “Youthanasia” och framförallt Metallicas då så löjligt efterlängtade “Load”.

Under det tidiga 2000-talet gjorde jag sedan det här med typ hur många skivor som helst.

Jag kan verkligen sakna den känslan. Att inte ha fuskat med ett enda litet smakprov. Att ha haft MTV News som enda nyhetskälla till hur nya albumet kommer att låta och ibland inte ens det. Få sitta med omslaget och texthäftet i näven och lyssna koncentrerat på skivan för allra första gången. Hitta tidiga favoriter, förvånas av konstiga vändningar och experimentella spår.

Det händer inte längre.

Nu sker första lyssningen för min del oftast under en tunnelbaneresa, eller kanske lite sliten vid frukostbordet om det är helg. Sällan med mer än 80 % koncentration. Jag måste nog arrangera nåt slags privat lyssningssession för nån lämplig skiva framöver, det här håller ju inte.

If you're looking for trouble...

...you can find me on the internet motherfucker!

Tillbaks på internet efter ett par veckors mys med ComHems kundservice. Saknar Bahnhof. Men glad över att kunna surfa på internet även i det nya hemmet.

måndag 30 maj 2011

Dag 28 – En låt som får dig att känna dig skyldig

Skyldig...till att stjäla alltför många olyckliga flickors hjärtan...

"Careless Whisper" - Sexy Sax Man


Dag 27 – En låt du skulle vilja kunna spela på instrument

Tänk om jag kunde plocka fram gitarren och sätta varenda ton i detta fulländade stycke musik, då skulle jag ha en rätt skaplig grund att stå på:

Opeth - “The Moor” (“Still Life”, 1999)



Om jag kunde smeka fram det klassiskt minnande akustiska introt så vore jag en bra bit på väg mot att spela romantiska nylonsträngade grejer.

Därefter utan problem mata på med ett par köttiga metalriff, för att sedan inte missa en enda ton under solopartierna. Att klockrent sätta takt- och tempobyten och fortsätta vara minst lika tight under det lugnare avsnittet där de två gitarrerna står i centrum efter knappa sex minuter. Att ha orken att riffa loss lite till mot slutet. Klarade jag det skulle jag lätt kunna söka jobb i något trevligt hårdrocksband om jag bara lät håret växa lite.

Det är inte för inte som Mikael Åkerfeldt är lite av en husgud. Han grejar ju allt det där på sin gitarr. Och inte bara det, han är också innehavare av ett rätt brutalt growl, och en förjävla skön sångröst. Och uppenbarligen en rätt stor mängd simultankapacitet.

Kunde jag klara av även de bitarna vore jag kung av karaokerummet också. Och när jag har lärt mig lira “The Moor” kan jag gå vidare och öva in “Blackwater Park”, Opeths allra bästa låt.

söndag 29 maj 2011

Dag 26 – En låt du kan spela på instrument

Vitt skilda artister som Frida Snell och Skinlab har med utmärkt resultat gjort covers på den här låten. Och så jag och mitt band då, för några år sedan. Antagligen den mest namnkunniga låt vi spelade, utöver våra egna brottarhits förstås. Antagligen också en av de låtar vi lyckades få att låta bäst - ganska lätt att spela och med bra drag:

The Smashing Pumpkins - “Bullet With Butterfly Wings” ("Mellon Collie and the Infinite Sadness", 1995)



Jag är övertygad om att jag någon gång i framtiden kommer att återförenas med hela eller delar av mitt gamla band, när vi med aggressivt klättrande hårfästen drabbas av en kollektiv medelålderskris och vill spela rock igen.

Då ska vi vara nostalgiska som fan, och spela sköna dängor från nittiotalet. Samt i pausen, drickandes en kaffe Santos, muttra över hur mycket bättre musiken var förr. Kanske gör vi som The Smashing Pumpkins också gjort på senare år, och stämmer ned + snabbar upp låten en smula, så blir det hela ännu lite hårdare.

onsdag 25 maj 2011

Fyra nya på årsbästalistan

Fyra akter är nya på årsbästalistan, här lite kort om dem, i bokstavsordning och med damerna först:

Alela Diane - "Alela Diane & Wild Divine"

Lite mer Martha Wainwright, lite poppigare. Men ännu samma sköna röst, och samma sköna folksingersongwritergitarrpop i grunden.

En jämnare och mer avslappnad skiva än debuten och "To Be Still", med reservation för att jag fortfarande letar efter de riktiga guldklimparna på skivan.





Battles - "Gloss Drop"

En partyplatta för idioter som jag. Märklig tivolimusik, calypsorytmer och lite skön gästsång. Ett konstigt och rätt utmanande - men samtidigt väldigt underhållande - album.

Många står nog ut med en eller ett par låtar åt gången, själv kan jag rent av bli på glatt humör på väg till jobbet en tisdagmorgon med denna New York-trios andra skiva i lurarna.





Bloodiest - "Descent"

Av Bloodiest Myspace-sida att döma så är de tre gånger så många som antalet medlemmar i Battles.

Om alltid lika deppiga Woven Hand fick ett oönskat kärleksbarn med Isis och började skriva längre och hårdare låtar skulle det låta som Bloodiest.

Frågar du mig är det kattens pyjamas rakt av.





Jesu - "Ascension"

Justin Broadrick och hans Jesu har på "Ascension" tagit ett musikaliskt kliv tillbaka.

Lite enklare, lite mer gitarrer. Fortfarande samma omisskännliga sound i form av ljudväggar och allehanda dysterhet.

Fortfarande förbannat fint.

måndag 23 maj 2011

Dag 25 – En låt som får dig att skratta

Povel Ramel-bajsnödiga ordvitsar och KTH-spex i all ära, men det är i regel inte den sortens humor som får mig att dra på smilbanden. Kort sagt finns det sjukt mycket tråkig, och musikaliskt sett oerhört usel, musik som ska vara rolig.

Då är det i regel bättre med kategorin mer eller mindre ofrivilligt rolig musik, inom vilken Insane Clown Posse gjorde en av förra årets roligaste låtar, den som fick oss alla att undra: “Fucking magnets, how do they work?”

Så gott som all power metal med texter om läder, drakar och svärd i galopptakt är ju också väldigt rolig. Och "Speak - the Hungarian rapper".

Men om vi ändå återvänder till låtar var syfte är att få folk att skratta. De där “... shreds”-låtarna som dök upp på Youtube för ett par år sedan är ännu spruta-öl-genom-näsan-roliga, och Big Mac-rapen är numera en given förfestklassiker.

I den lite mer professionella skolan hittar vi en duo ifrån Nya Zeeland som dök upp i tv-rutan för fyra år sedan. Jemaine Clement och Bret McKenzie utgör Flight of the Conchords, och lyckades med sin tv-serie med ett på förhand i stort sett omöjligt uppdrag: Att göra en grymt rolig musikalisk komediserie vars humor dessutom var väldigt snäll, åtminstone jämfört med till exempel Trey Parker och Matt Stones alster.

De riktiga guldkornen dök upp redan under de allra första avsnitten, och därifrån väljer jag två låtar som jag lyssnat på ohälsosamt många gånger:

Flight of the Conchords - “I’m Not Crying” (“Flight of the Conchords”, 2008)




Flight of the Conchords - “Think About It” (“Flight of the Conchords”, 2008)



Båda sångerna är rätt skapliga enbart sett till musiken, men utläggningen om dyra sneakers tillsammans med Jemaines mumlande efter drygt 55 sekunder i “Think About It” gör den till en av de roligaste låtarna jag vet. Med maffiga "I'm Not Crying" som en värdig utmanare.

onsdag 18 maj 2011

Dag 24 – En låt du vill ha på din begravning

Jag har helt ärligt inte funderat så mycket på det här. Har nog vid ett par tillfällen sagt att det borde spelas lite gladpunk på min begravning så att stämningen lättas upp lite.

Men annars, välj nåt fint.

Nåt som ni tycker är vackert, och som jag inte hatar. Inget jävla Coldplay eller nåt sånt dumt bara. Undvik det allra klyschigaste, och självklart bör det inte heller vara något kyrkligt mög på min begravning.

Som sagt, välj själva nåt trevligt som passar, annars kan ett lämpligt förslag vara:

Sigur Rós - “Untitled #6/E-Bow”
(“( )”, 2002)



Finstämd men ändå lite trubbig, och i högtidligt begravningstempo. Jo, det skulle nog kunna fungera.

söndag 15 maj 2011

Dag 23 – En låt du vill ha på ditt bröllop

Det finns väldigt många fina löööövsångs. På riktigt alltså.

Nick Cave och Band of Horses ligger bra till. Tom Waits och ett lass singer/songwriters likaså. Antagligen skulle jag inte vilja ha någon av de där tusentals låtarna på temat “Vår kärlek är så underbar som enhörningar som lyckligt galopperar längs med regnbågen och skiter ut guldtackor som doftar bäbisnacke”, utan snarare sikta in mig på något lite mer jordnära. För det jag tycker är mest fascinerande med kärlek är de vardagliga sakerna. Mindre strö ut rosenblad över hela lägenheten - mer börja prata om något väldigt personligt minne när dagsetappen på fjällvandringen börjar bli sen, sur och trötthungrig.

R.E.M:s “At My Most Beautiful” är en mycket lämplig kandidat. Det är en underbart vacker och rörande liten bit om små vardagliga ting. Samtidigt känns den aningen för specifik, lite för personlig. Som att snylta på Michael Stipes känslor. Jag väljer därför istället en låt som för mig känns lite mer allmän, och ännu mer träffande. Som jag var inne på i vintras så är Ani DiFrancos “Smiling Underneath” gott och väl fin nog att framföra på ett bröllop:

Ani DiFranco - “Smiling Underneath” (“Red Letter Year”, 2008)



I don't mind waiting in line, no, no
I don't mind if the bills pile up and the work is slow
I don't mind the gas or the groceries or the drive
gone inside with you I'm having a good time

I don't mind the stoner waiter or the poorly cooked food
I don't mind little miss kitty or her knucklehead dude
I don't mind if every last person here is ugly and rude
long as I'm with you I got a good attitude
long as I'm with you

We could be stuck in traffic for over a week
with a car full of quintuplets who are all cutting teeth
and around my neck could be a flaming Christmas wreath
and I'd be smiling under
smiling underneath

I don't mind waking up early for a flight that's delayed
I don't mind our weeks vacation was chilly and gray
I don't mind the traffic cops or the TSA
long as I'm with you I'm having a good day
long as I'm with you

I don't mind spilling my hot sauce on my white shirt
I don't mind that twinge when I walk in that knee that I hurt
I don't mind my gums peeling back or my hair getting thin
long as I'm with you, I win
long as I'm with you

We could be stuck in traffic for over a week
with a car full of Quintuplets who are all cutting teeth
and around my neck could be a flaming Christmas wreath
and I'd be smiling under
smiling under
smiling underneath

onsdag 11 maj 2011

Konsertdags för kidsen på söndag

Antagligen är farbror Hamburgertåg alldeles för gammal och trött för att åka till Huddinge på söndag kväll, för att se lite för många band spela.

Men du kanske är yngre/piggare, och kanske gör jag dig ändå sällskap isåfall, för att se War From A Harlots Mouth och framförallt IWrestledABearOnce (samt ett par band till).

Jag gissar att meckiga, svårgreppbara IWrestledABearOnce är riktigt sköna live, av bandets musikvideos att döma är så fallet. Så pallra dig dit vetja! Om inte annat för att se ett band som gjort en låt med det snajdiga namnet "Tastes Like Kevin Bacon":





tisdag 10 maj 2011

Dag 22 – En låt du lyssnar på när du är ledsen

Det här är ju egentligen också ett par låtar som jag lyssnar på vid alla möjliga tillfällen. Men ibland passar det ju ganska bra med något sorgset när man bara vill vända sig inåt och tycka att det är syndast om mig i väääärlden. (Här ville jag länka till Alfons Åberg-låten med den texten, från LP:n med "Listigt Alfons Åberg" som jag hade när jag var liten, men den stod icke att finna på hela internet. Skit-internet.)

Här är tre ledsna låtar, där den första för övrigt både är sorgsen men muntrar upp mig på samma gång:

Rathergood.com - “Wrong Bananas”




Eddie Vedder - “Long nights” (“Music For The Motion Picture Into The Wild”, 2007)




Tori Amos - “Hey Jupiter” (“Boys For Pele”, 1996)

Dag 21 – En låt du lyssnar på när du är lycklig

Då brukar jag nog lyssna på...allt möjligt.

Eftersom jag lyssnar på rätt mycket dyster och/eller hård musik så slinker den sorten ned även under Lyckliga Stunder. För övrigt känns just begreppet lycklig lite kidnappat av reklamindustrin, men tillfreds, glad eller allmänt nöjd känner jag mig ju rätt ofta.

Äh, det här blev ju meningslöst dravel, här har ni ett par sköna låtar:

Ps. Om du bara har tid att ha Youtube-party till en video, välj isåfall Primus. Ds.

Mr.Bungle - “None Of Them Knew They Were Robots” (“California”, 1999)




M.I.A. - “Mango Pickle Down River” (“Kala”, 2007)




Primus - “Tommy the Cat”
(“Sailing The Seas Of Cheese”, 1991)

söndag 8 maj 2011

Dag 20 – En låt du lyssnar på när du är arg

Macho-aggro-hårdrock brukar göra jobbet rätt bra. Här är tre (fyra) manliga favoriter:

Raging Speedhorn - “The Hate Song” (“We Will Be Dead Tomorrow”, 2002)




Pantera - “Slaughtered” (“Far Beyond Driven”, 1994)



The Haunted - “Dark Intentions” + “Bury Your Dead” (“Made Me Do It”, 2000)

The Jane Austen Argument

Amanda Palmers senaste skiva, som jag skrev ett par rader om för ett par månader sedan, gör hon en duett med Tom Dickins och hans band The Jane Austen Argument. Låten, "Bad Wine and Lemon Cake" är trots sin lätt bombastiska musikalkaraktär en av mina favoriter hittills i år, så givetvis valde jag att titta lite närmare på denna för mig tidigare okända duo. Det är lite låg volym på detta klipp, men höj volymen och upplösningen, det är lätt värt det:



På deras Bandcamp-sida kan man inhandla debut-ep:n "The Birthing Pyre", och det kan ju vara en lämplig aktivitet såhär på söndageftermiddagen efter en dag i solen. Möjligen är det som jag tidigare var inne på lite väl mycket musikal över musiken, men samtidigt är det hyfsat nära The Dresden Dolls pianobaserade kabaretmusik, och på det stora hela väldigt trevligt.

The Jane Austen Arguments aningen oslipade men ack så fina cover på Tegan & Saras "Call it off" är förresten inte heller så dum: