Skivvåren 2012

Medan jag var upptagen med att blogga om öl så släpptes det ett helt lass med intressanta skivor! Årets första fyra månader har för min del varit de roligaste på länge.

I för min del kronologisk ordning så började jag med High On Fires "De Vermis Mysteriis"som dock än så länge är en liten besvikelse. Fläskiga riff och bra drag till trots - känns det inte lite oinspirerat?

Roligare då med Black Breaths "Sentenced to Life", som innehåller en alldeles lagom dos nytt blod ovanpå samma gamla skåpmat som resulterade i 2010 års bästa album.

Under april har jag sedan fått jobba hårt.

"Look to the Sky", James Ihas andra soloskiva, fjorton år efter "Let it Come Down", har jag utöver 1,5 genomlyssning hoppat över, får se om jag orkar ge den mer tid.

Den tiden har helt enkelt inte funnits, eftersom Frida Hyvönen, Jack White, Cancer Bats, Emily Wells och Best Coast alla släppt nytt och bra.





Och eftersom Unsane och Marina and the Diamonds behöver lyssnas in mer, och den nya bekantskapen Rise and Fall konkurrerar i den hårdare kategorin (men ändå helt olika) med tunga Mares of Thrace, alltmedan jag fortsätter smaska i mig Record Store Day-släppen ifrån S:t Vincent ("Krokodil") och Feist/Mastodon ("Feistodon", där Feist gör "Black Tongue" och Mastodon lirar "A Commotion").





Sigur Rós "Valtari" har jag inte kommit in i riktigt än, och Santigolds "Master of my Make-believe" känns ungefär till hälften jäkligt skön, till hälften som en halvtrött M.I.A.-ripoff.

Antagligen kommer några av de nämnda artisternas skivor att fortsätta göra intryck på mig, och förhoppningsvis ta plats på årsbästalistan här till vänster. Än så länge har jag iallafall satt upp Frida Hyvönen och Black Breath där.

Marina and the Diamonds på Nalen

Hela hennes uppenbarelse utstrålar "Superstjärna" och jag får ännu en gång känslan av att Marina kan bli hur stor som helst.

Sjunger som en gudinna gör hon också.

Ett litet minus måste dock delas ut för överdrivet användande av Carolafläkten.

Aftonens spellista bestod av hela albumet kompletterat av "Seventeen" och en ny låt som kanske heter "Jealousy".

Fredagskonserter

På fredag spelar Marina and the Diamonds gratis i Södra Teaterns bar.

Själv missar jag det då jag istället ska till Arenan och se en kvartett rockorkestrar i form av Lamb of God, Job for a Cowboy, Between the Buried and Me samt August Burns Red.

Blake Richardson i Between the Buried and Me är inte en helt kass trummis:



Job for a Cowboy, frustande teknikdöds:



Och så Lamb of God då, med en klassisk hårdrocksvideo och ett sjuhelvetes Pantera-minnande sväng:

Marina and the Diamonds - "The Family Jewels"

Nej, det börjar inte särskilt bra. Öppningsspåret ”Are You Satisfied?” låter trist radioskval, och därpå följande ”Shampain” har en ”Radio Ga Ga”-vers och en gammal ABBA-disco-refräng men känns sammantaget lite trött. Under flera av de inledande låtarna måste mina tidigare referenser som Fiona Apple, Bat For Lashes och Feist kompletteras med...ja, vad som nu är veckans smak på reklamradion. Lady Gaga kanske.

Jag har sett fram emot Marina and the Diamonds debutalbum sedan singlarna ”Mowgli’s Road”, ”Obsessions” och ”I am not a Robot” dök upp under förra hösten, dessutom kompletterade av ett par rätt schyssta b-sidor. Nu är skivan här, och jag kan konstatera att singelspåren definitivt hör till de vassaste låtarna.

Senaste singeln ”Hollywood” är dock betydligt skönare i den akustiska version som också spelats in:



Lite drygt halvvägs ändrar så ”The Family Jewels” karaktär. Det blir en vemodigare stämning, och de Dresden Dolls- och Regina Spektor-influenser jag halvt förgäves suttit och letat efter börjar dyka upp. Det börjar med ”Hermit the Frog” där Marina Diamandis – som kvinnan bakom detta band heter - i vanlig ordning visar upp ett brett och lekfullt sångregister. Sorgsna ”Rootless” är pampig och finstämd. Kate Bush-iga ”Numb” likaså.

”The Family Jewels” är en spretig och intressant debut, från en ung dam som skrivit en samling låtar så spännande att det här kan bli riktigt stort. Samtidigt kan jag tänka mig att jag rent personligen kommer att tröttna rätt snabbt. Det händer rätt ofta med skivor av den här typen, när låtarna sätter sig vid första lyssningen och som dessutom har en aningen högdragen ton.

Att den bildsköna kvinnan redan fått ur sig fyra musikvideos i en tid där musikvideon känns allt mindre viktig är förresten anmärkningsvärt.

Jag är som synes kluven. Marina and the Diamonds debut är nog inget årbästalistematerial. Skulle nog sätta 6 av 10 om jag gav mig på ett betyg.

Marina and the Diamonds

Om du liksom jag dyrkar Fiona Apple, Regina Spektor och Amanda Palmer (Dresden Dolls) samt gillar Feist och Bat For Lashes en del så borde du också lyssna på brittiska Marina and the Diamonds (Myspace | Spotify).

Än så länge har den unga walesiskan bara släppt ett par singlar/ep:s, men en fullängsdebut vid namn "Family Jewels" är på gång till tidigt nästa år.