Meshuggah - Koloss

Ika Johannesson och Jon Jefferson Klingbergs mustiga svenska metal-historiska reportagebok "Blod Eld Död" rekommenderas varmt. Den är rejäl och fascinerande på alla sätt och vis, även om snaskigheten kring black metal-scenen ibland tillåts ta närmast kvällstidningsmässiga proportioner på bekostnad av annat.

Med annat syftar jag främst på två av mina personliga favoritband som rent objektivt hör till de senare årens mest inflytelserika svenska metalbanden - Opeth och Meshuggah. Men man kan ju inte få allt.

Meshuggah - som åtminstone under tidigt 90-tal var ett av Sveriges viktigaste band - såg jag senast på Metaltown i somras, för femte eller sjätte gången, jag har tappat räkningen. De var minst lika stabila och tighta som vanligt, men visst fan har de såsat till sig i en ganska stadig takt ända sedan 1998 års "Chaosphere"? Tempot är ganska jämntjockt och på spelningen i somras kändes gamla slagdängan "Future Breed Machine" lite extra välkommen eftersom tempot där är annorlunda, högre.

Sjunde albumet "Koloss" är därför en väldigt trevlig överraskning. Rak, elak, högljudd och jävlig. "The Demon's Name Is Surveillance" har ett helt hysteriskt intro och komp, med lite Fear Factory/industrimetal-känsla och i allmänhet en hypnotiskt brutal stämning.

Jag gillar förvisso inte trumljudet, och är lite förvånad över att den mänskliga trummaskinen Tomas Haake velat ha det på det här sättet. I "The Hurt That Finds You First" låter det till exempel väldigt skumt inledningsvis. Dovt på ett lite oskönt vis.

Men annars, mer variation, fler tempoväxlingar än på mycket länge. I "Behind the Sun" plockar norrlandsbandet plötsligt fram en ljudvägg värdig något av Devin Townsends hårdare projekt och i största allmänhet gäckar de sina lyssnare mer än på länge.

"Break Those Bones Who Sinews Gave It Motion" har en härligt olycksbådande gitarr i början men representerar väl annars ganska väl det gamla vanliga Meshuggah-tempot - brutaltungt om man är på rätt humör, lite lönnsåsigt om det regnar ute.

Allra bäst är nog istället "Swarm", en riktig jävla vansinneslåt med ett suveränt gitarrljud, de där Meshuggah-gurorna som låter som varvande mototer i refrängen, ett grymt gung och ett urflippat gitarrsolo värt att offra en tand för.

Så jävla nyskapande är Meshuggah inte längre, men de släpper å andra sidan aldrig en dålig skiva - och "Koloss" hör som sagt till de bättre på senare år.