Every Time I Die - Ex Lives

Det kan inte bara ha varit jag som var lite oroad inför nya Every Time I Die-albumet "Ex Lives". Jag trodde att sångaren Keith Buckley och hans vänner skulle ha mesat till sig efter sidoprojektet tillsammans med den där narr-liknande Anthrax-killen - rockiga The Damned Things.

Min oro visar sig snabbt vara fullständigt obefogad. Öppningslåten "Underwater Bimbos From Outer Space" sparkar och fräser ordentligt, och under skivans tre-fyra första låtar är det betydligt mer hardcorevibbar, för att inte säga rena Converge-inslag, än någon beskedlig radiorock.

Buckley maskerar formen till en början i och med att han nästan enbart vrålar och inte alls sjunger. Inte förrän i "I Suck (Blood)" börjar Every Time I Die närma sig den lite vanligare hårdrocken, och låter ganska ofta som Cave In runt "Jupiter"-tiden. ("Big Riff" förresten, vilken jävla låt!!) Sångmässigt är det ibland rent kusligt likt Stephen Brodsky. Det fortsätter med enklare rock, "Partying Is Such Sweet Sorrow" börjar med banjo för att sedan bli en snabb, sleazepunkig, behändig liten sak.

Den progressiva sleazerocken dyker snart upp igen, och "Revival Mode" för mina tankar till Guns'N Roses "Use Your Illusion"-plattor, inte minst vad gäller gitarrsolot/-avslutningen som hade kunnat vara signerad Slash. Skulle jag rita ett musikaliskt släktträd över det som hörs på "Ex Lives" skulle jag förutom Cave In, Converge och Guns'N Roses också nämna Mastodon. Välgjorda "Indian Giver" har en refräng som hade kunnat vara med på senaste Mastodon-plattan, och kvicka bonuslåten "Starve An Artist, Cover Your Trash" har ett riktigt skönt gitarrlir som känns mycket Mastodon.

Det finns några låtar som aldrig riktigt lyfter, utan förblir anonyma, men de är i klar minoritet. "Ex Lives" är tack vare sin aggressivitet, sköna taktbyten och fina variation en klar kandidat till årets bästa skiva.

Missa förresten inte Every Time I Die när de kommer till Sverige i maj.

2009 års bästa album (inkl. Video-extravaganza)

Möjligen går 2009 inte till historien som ett av de bästa skivåren, men nog dök det upp en hel del guldkorn ändå.

Allra bäst gillade jag Switch Opens, även om jag nog lyssnat fler gånger på Every Time I Die. Converge gick på sedvanlig knock, och Baroness följde upp sin röda skiva med en minst lika bra blå. The Ghost of a Thousand ledde länge racet men har bleknat en liten aning och återfinns därför först på femte plats. Stämningen på Danger Mouse & Sparklehorse-samarbetet är finfin och laguppställningen vad gäller gästartister imponerar stort. The Joy Formidable är fantastiskt charmiga, och ett Isis med Tool-vibbar gör en storstilad comeback efter förra skivan som är karriärens bottennapp.

Tegan & Sara släppte en något ojämn historia men där topparna är makalöst bra. Totalt Jävla Mörker bjöd inte på några större överraskningar utan drog i vanlig ordning till med en sjuhelvetes stabil knogmacka till skiva. Mastodon följde upp flummiga "Blood Mountain" med ännu flummigare "Crack the Skye". På min interna Mastodon-lista är den inte bättre än 4:a, så att det ändå handlar om 2009 års elfte bästa skiva säger en del om Mastodons klass.

Humörhöjaren Umlaut dök upp sent på listan, vilket inte kan sägas om sluskarna i Kylesa som varit en kär vän under nästan hela året. Ångestfyllda Murmansk visade tack och lov att Finland kan mer än bara synthstruttig pajasmetal och det tackar jag hjärtligast för. Skrotnissan Micachu visade å sin sida att dammsugare fungerar finfint som musikinstrument.

Jämna Elysian Fields släppte ännu ett mycket bra album att deppa loss till under en regnig höstpromenad, och bandets sångerska Jennifer Charles befäster sin position på tio i topp-listan över de sexigaste sångrösterna. Sångerskan i Iwrestledabearonce pendlar mellan att låta som Björk och en rabiessmittad hund, vilket passar bandets spattiga metal som hand i handske. Regina Spektor blandade och gav på "Far", men det positiva väger definitivt över och hon kniper därmed sistaplatsen på listan över 2009 års bästa skivor.

1. Switch Opens - s/t


2. Every Time I Die - New Junk Aesthetic


3. Converge - Axe to Fall


4. Baroness - Blue Record


5. The Ghost of a Thousand - New Hopes, New Demonstrations


6. Danger Mouse & Sparklehorse - Dark Night of the Soul


7. The Joy Formidable - A Balloon Called Moaning


8. Isis - Wavering Radiant


9. Tegan & Sara - Sainthood


10. Totalt Jävla Mörker - Söndra och Härska


11. Mastodon - Crack the Skye


12. Umlaut - s/t


13. Kylesa - Static Tensions


14. Murmansk - Eleven Eyes to Shade


15. Micachu - Jewellery


16. Elysian Fields - The Afterlife


17. Iwrestledabearonce - It's All Happening


18. Regina Spektor - Far

Nytt på årsbästalistan - Every Time I Die

Every Time I Die har hållt igång ett tag nu, jag minns att jag recenserat genombrottsplattan "Hot Damn!" och dess uppföljare "Gutter Phenomenon", men mycket mer än så minns jag faktiskt inte. Missade rent av "The Big Dirty" som kom för två år sedan, mitt i all min obryddhet.

Färska alstret "New Junk Aesthetic" kommer därför som en stor chock, och är definitivt årsbästalistematerial!

På ett ypperligt sätt väver Buffalobandet ihop sin tidigare rätt standardmässiga Ferret/Roadrunner-metal med ilsken hardcore, skön punk och sluskig sjuttiotalsdoftande sydstatsträskrock. En lagom dos trallvänliga refränger mitt i allt det hårda. Musikaliskt släktskap finns förresten till två andra band på min årsbästalista, Kylesa och Ghost of a Thousand.

Coolt skivomslag förresten.

Proffsvrålarna Greg Puciato (Dillinger Escape Plan) och Matt Caughthran (The Bronx) gästar på varsin låt och hela spektaklet är över på dryga halvtimmen. Perfekt.

Skivan dyker förhoppningsvis upp på Spotify inom den närmaste tiden, tills dess får ni köpa den nånstans eller helt enkelt ta mig på orden när ni snickrar ihop era egna listor.