Skivvåren 2012

Medan jag var upptagen med att blogga om öl så släpptes det ett helt lass med intressanta skivor! Årets första fyra månader har för min del varit de roligaste på länge.

I för min del kronologisk ordning så började jag med High On Fires "De Vermis Mysteriis"som dock än så länge är en liten besvikelse. Fläskiga riff och bra drag till trots - känns det inte lite oinspirerat?

Roligare då med Black Breaths "Sentenced to Life", som innehåller en alldeles lagom dos nytt blod ovanpå samma gamla skåpmat som resulterade i 2010 års bästa album.

Under april har jag sedan fått jobba hårt.

"Look to the Sky", James Ihas andra soloskiva, fjorton år efter "Let it Come Down", har jag utöver 1,5 genomlyssning hoppat över, får se om jag orkar ge den mer tid.

Den tiden har helt enkelt inte funnits, eftersom Frida Hyvönen, Jack White, Cancer Bats, Emily Wells och Best Coast alla släppt nytt och bra.





Och eftersom Unsane och Marina and the Diamonds behöver lyssnas in mer, och den nya bekantskapen Rise and Fall konkurrerar i den hårdare kategorin (men ändå helt olika) med tunga Mares of Thrace, alltmedan jag fortsätter smaska i mig Record Store Day-släppen ifrån S:t Vincent ("Krokodil") och Feist/Mastodon ("Feistodon", där Feist gör "Black Tongue" och Mastodon lirar "A Commotion").





Sigur Rós "Valtari" har jag inte kommit in i riktigt än, och Santigolds "Master of my Make-believe" känns ungefär till hälften jäkligt skön, till hälften som en halvtrött M.I.A.-ripoff.

Antagligen kommer några av de nämnda artisternas skivor att fortsätta göra intryck på mig, och förhoppningsvis ta plats på årsbästalistan här till vänster. Än så länge har jag iallafall satt upp Frida Hyvönen och Black Breath där.

Black Tusk, Red Fang

Jag kanske inte ska beskyllas för att vara alltför snabbtänkt, men tillslut kom jag iallafall på det lustiga i att jag hade gjort en spellista beståendes av de senaste alstrena ifrån Black Tusk och Red Fang. Ungefär "Svart bete" och "röd huggtand", för den språkligt obegåvade.

Från Savannah, Georgia kommer tre band som för den oinvigde låter precis likadant: Baroness, Kylesa och Black Tusk. Svängig sludge-rock där trion Black Tusk är det punkigaste av de tre banden. Nya plattan "Set the Dial" har några riktigt briljanta riff i all sin enkelhet, däribland det bärande riffet i "Resistor", för att nämna en svängig bit. Det är trevligt att skivan dyker upp redan året efter sin senaste föregångare, och även ytterst trevligt att den är ett fullvärdigt substitut för dig som tyckte att Mastodons senaste till 55-60% var lite för gubbig i tonen.

Ifrån prick andra hörnet av USA kommer Red Fang, som dock musikaliskt sett är rätt närbesläktade med Black Tusk.

Red Fang har ett mer stonerrockigt sound och har på sitt andra album "Murder the Mountains" gjort det mesta rätt. Red Fang är förresten förband till Mastodon under kommande Europaturné.

Både Black Tusk och Red Fang ska in på årsbästalistan i rödaste rappet.

Medan jag fixar det kan väl ni kolla in sistnämnda bands underbart puckade video till "Wires"?



(Black Tusk verkar inte ha gjort nån video till nån låt från nya skivan, men den här gamla godingen komplett med lite skägg-bangande och allt är ju inte fel.)

Mastodons sämsta hittills

Det finns några guldkorn, i tur och ordning gungande "Black Tongue", köttiga "Curl of the Burl"
(videon är lite NSFW på slutet), "Blasteroid" och den enda hårda låten "Spectrelight", men jag tycker inte att det räcker.

"The Hunter" är Mastodons sämsta skiva mycket på grund av ett till synes oändligt träsk av såsighet i mitten, och jag drömmer mig istället tillbaks till:

Nytt och fräscht i mitt iTunes-bibliotek

September har potential att bli årets bästa musikmånad. Det senaste som landat i min musikspelare är detta (klicka för stor bild):



Nya skivor från gamla favoriter som Machine Head, Mastodon, Opeth och Textures.

Machine Head är ännu mer 80-talsmetal än tidigare, men jag tror skivan kommer att fortsätta växa. Och om Machine Head är 80-tal så blir Mastodon allt knarkigare - känner jag efter en och en halv genomlyssning, och jag känner mig än så länge tyvärr inte alls nöjd.

Knarkigt 70-tal låter också Opeth, som likt åtta(!) år gamla "Damnation" gjort en skiva fri från growl. Än så länge är jag tveksam och lite besviken, men jag ska lyssna mycket mer på "Heritage".

Ännu en värdelös skiva från Thrice - nåt pucko utlovade en återgång till rötterna, men det här var bara såsigt och dåligt.

Ane Brun växer och växer. Har aldrig riktigt fastnat för henne, men nu kanske?

PJ Harveys livespår bådar sjukt gott inför kommande Stockholmsgig.

*Shels blev jag tipsad om alldeles nyss, men det verkar oerhört lovande.

Årabrot låter skitigt och brötigt, men jag har inte hunnit igenom skivan än.

Laura Marling har en väldigt fin röst, och Richard Cheese är fortsatt väldigt bra på pajiga lounge-covers till förfesten.

- - -

Annars har jag lyssnat sjukt mycket på skiva nummer två från Mariachi El Bronx och ser nästan mer fram emot den konserten än PJ Harveys.

Dessutom har jag haft sorkfeber.

Mastodon goes Fragglarna

Nytt och gratis hos Adult Swim!



Via officiella siten Mastodonrocks.com har det alltid lika felfria bandet dessutom släppt namnet på nya albumet, som kommer att heta "The Hunter" och släpps antagligen framåt höstkanten. Ett par låttitlar har också avslöjats, och varken "Blasteroids" eller "The Octopus Has No Friends" kan väl vara dåliga, eller?

Bandtipset - Mose Giganticus

Via trevliga musiktipsarbloggen Det blir bra hur som! hittar jag Mose Giganticus. Ett till en början svårgreppbart enmansband som blandar gammal god hårdrock med en liten touch hardcore och mustiga, psykedeliska synthslingor, vilket resulterar i något som stundtals låter väldigt mycket som ett lite enklare Mastodon (och ibland lite som Melvins ...och Baroness ...och Genghis Tron ...och alla de andra sluskbanden som låter ungefär sådär.)

Färska alstret "Gift Horse" finns på Spotify, och då det här är en musikstil jag normalt börjar dyrka rätt lätt tror jag att jag och "Gift Horse" kommer att ha många sköna stunder tillsammans under de kommande veckorna. Förhoppningsvis stunder så sköna att skivan kan snubbla in på årsbästalistan, det börjar i alla fall grymt lovande. Och åtta låtar på en halvtimme sammanlagt känns som en föredömligt väl avvägd portion.

"The Left Path" bär ett visst (eller möjligen lite väl stort?) släktskap till Mastodons helt igenom kungliga brottarhit "Blood and Thunder", samtidigt som den har en rakare och clownfriare video:

Mastodon - Jonah Hex EP, och en statusrapport

Fotbolls-VM, Midsommar, pollenallergiextravaganza samt en sjuhelvetes massa parkhäng. Och planerande av en förhoppningsvis riktigt stabil semester på det. Här finns inte mycket tid över till bloggande. Vilket känns aningen synd då jag är sugen på att redovisa en halvårsrapport från skivåret.

Däremot har jag tid att slanga ned såväl säsongspremiären av Entourage, säsongsavslutningen av Party Down, och Mastodons nya EP, det instrumentala soundtracket till seriefigursrullen "Jonah Hex". Jag har ännu inte hunnit konsumera något av ovanstående, men det får väl lösa sig framöver.

Provlyssnar på Mastodons "Indian Song" gör du lämpligen hos Stereogum, köper gör du hos iTunes och illegal nedladdning beivras ju som bekant av FRA, Henrik Pontén och Beatrice Ask, så undvik det om du inte vill hamna i onåd hos någon av dem.

På tal om fotbolls-vm så kan det vara på plats att sparka in ett par öppna dörrar. Så vad är grejen med den här plastbollen som man bara behöver nudda för att få iväg ett kanonskott (och som undantaget Tevez tokslägga till 3-0-mål senast flyger åt helvete om man skjuter som vanligt)?

Och det här jävla filmandet, kan vi inte bara ha livstids avstängning på det i efterhand?

Nu börjar andra halvlek. Hejrå!


Ps. High on Fire har gjort en låt som heter "Speak in Tongues". Refrängen låter tyvärr lite som Mustasch, men drivet är skönt och gitarrsolot ännu skönare. Den kan laddas ned gratis som singel nummer 6 här.

2009 års bästa album (inkl. Video-extravaganza)

Möjligen går 2009 inte till historien som ett av de bästa skivåren, men nog dök det upp en hel del guldkorn ändå.

Allra bäst gillade jag Switch Opens, även om jag nog lyssnat fler gånger på Every Time I Die. Converge gick på sedvanlig knock, och Baroness följde upp sin röda skiva med en minst lika bra blå. The Ghost of a Thousand ledde länge racet men har bleknat en liten aning och återfinns därför först på femte plats. Stämningen på Danger Mouse & Sparklehorse-samarbetet är finfin och laguppställningen vad gäller gästartister imponerar stort. The Joy Formidable är fantastiskt charmiga, och ett Isis med Tool-vibbar gör en storstilad comeback efter förra skivan som är karriärens bottennapp.

Tegan & Sara släppte en något ojämn historia men där topparna är makalöst bra. Totalt Jävla Mörker bjöd inte på några större överraskningar utan drog i vanlig ordning till med en sjuhelvetes stabil knogmacka till skiva. Mastodon följde upp flummiga "Blood Mountain" med ännu flummigare "Crack the Skye". På min interna Mastodon-lista är den inte bättre än 4:a, så att det ändå handlar om 2009 års elfte bästa skiva säger en del om Mastodons klass.

Humörhöjaren Umlaut dök upp sent på listan, vilket inte kan sägas om sluskarna i Kylesa som varit en kär vän under nästan hela året. Ångestfyllda Murmansk visade tack och lov att Finland kan mer än bara synthstruttig pajasmetal och det tackar jag hjärtligast för. Skrotnissan Micachu visade å sin sida att dammsugare fungerar finfint som musikinstrument.

Jämna Elysian Fields släppte ännu ett mycket bra album att deppa loss till under en regnig höstpromenad, och bandets sångerska Jennifer Charles befäster sin position på tio i topp-listan över de sexigaste sångrösterna. Sångerskan i Iwrestledabearonce pendlar mellan att låta som Björk och en rabiessmittad hund, vilket passar bandets spattiga metal som hand i handske. Regina Spektor blandade och gav på "Far", men det positiva väger definitivt över och hon kniper därmed sistaplatsen på listan över 2009 års bästa skivor.

1. Switch Opens - s/t


2. Every Time I Die - New Junk Aesthetic


3. Converge - Axe to Fall


4. Baroness - Blue Record


5. The Ghost of a Thousand - New Hopes, New Demonstrations


6. Danger Mouse & Sparklehorse - Dark Night of the Soul


7. The Joy Formidable - A Balloon Called Moaning


8. Isis - Wavering Radiant


9. Tegan & Sara - Sainthood


10. Totalt Jävla Mörker - Söndra och Härska


11. Mastodon - Crack the Skye


12. Umlaut - s/t


13. Kylesa - Static Tensions


14. Murmansk - Eleven Eyes to Shade


15. Micachu - Jewellery


16. Elysian Fields - The Afterlife


17. Iwrestledabearonce - It's All Happening


18. Regina Spektor - Far

Switch Opens - så man baxnar!

Men vänta lite nu, var det inte så sent som i lördags som jag kom ut ur garderoben och officiellt fick bånge över Baroness nya album? Inflation av zimbabwiska mått på årsbästalistan? Jo, visst kan man som trogen Burgartågläsare nog börja tycka att det kläms in väl många skivor på albumlistan här till höger. Det kan dock inte hjälpas, eftersom Switch Opens måste in illa kvickt, och övertagandes den gula ledartröjan dessutom!

För vilket annat band blandar Motörhead-intron med Porcupine Tree-mellotron, Isis-partier med (nära nog) Henry Fiat-partypunk? Tidigare nämnda Baroness och Mastodon simmar förstås i samma vatten, men i år spöar eleven både klasskamraten (Baroness) och läraren (Mastodon), något som förresten höll på att hända redan för tre år sedan då "Happy Doomsday" nästan nådde upp till "Blood Mountain":s höjder.

Nu har man förädlat framgångsreceptet från "Happy Doomsday" på ett mycket snyggt sätt. De nya inslagen smälter in perfekt, samtidigt som en låt som aptunga "He Dives Down" flörtar åt "His Body and Blue Blood" från förra skivan (då bandet alltså hette Fingerspitzengefühl). Den släpigare sludge-metallen har blandats upp med snabbare prylar. Frontfiguren Jesper Skarin sjunger bättre än någonsin, och nio minuter "Terra Incognita" är pur briljans.

- - - -

Hmm, vad har vi kvar i år nu? Pelican, Converge, Nellie McKay, Jemina Pearl, Fall of Troy, ev. Dillinger Escape Plan (men deras "Option Paralysis" lär dyka upp först 2010), Tegan and Sara och ett helt gäng till...så än är det inte avgjort, men just nu ligger iallafall Switch Opens i vinnarhålet.

Nytt på årsbästalistan - Baroness

Georgia-kvartetten Baroness har inte ändrat mycket på det recept som gjorde 2007 års "Red Album" till en sådan musikalisk succé. På uppföljaren "Blue Record" låter Baroness fortfarande som ett knarkigare Mastodon, där de hårdaste inslagen fått stå tillbaka mot sjuttiotalspsykedelia.

Man tar sin utgångspunkt i sludgen, men det finns plats för små finurliga mellanspel och bombastiska progressiva stycken. Dessutom hinner Baroness med några klassiska enkla rockriff. Sången är funktionell, precis som hos Mastodon. Inget man skriver hem till mamma om, men helt ok.

Framförallt är "Blue Record" ett gammaldags Album, som man sugs in i och lyssnar på från början till slut. Den som enbart lyssnar på musik i form av ringsignaler göre sig icke besvär.

Mitt största problem är att det låter så inihelvete mycket som Mastodon emellanåt - ett par av låtarna hade såväl platsat som smält in sömlöst på båda Mastodons senaste två skivor.

Men jag tror jag har sagt det förut:
Vem fan vill INTE låta som Mastodon?

Switch Opens

Har ännu inte fått tag på Switch Opens självbetitlade förstlingsverk (under nya bandnamnet) som släpptes i onsdags, men jag är mäkta peppad. Switch Opens hette tidigare Fingerspitzengefühl och släppte två suveräna plattor som jag hypade under min tid på Metica.

De två första smakproven från det nya albumet vittnar om en ännu större experimentlusta, och ett sjuhelvetes sväng. Möjligen misstänkt nära Mastodon några gånger, men Mastodon är å andra sidan typ världens bästa band så det gör inte så mycket.

Live tyckte jag dåvarande Fingerspitzengefühl såg aningen valpiga ut när jag såg dem för något år sedan, kanske är det dags att ge dem en ny chans på torsdagens släppfest på Debaser? De ser ju onekligen ut att ha växt in i scenkostymen en del sen sist:

Mastodon och Isis nya alster

Jag har nog snuddat vid ämnet tidigare här på bloggen, men hur som helst känns det återigen väldigt skönt att inte vara musikrecensent för någon tidning längre.

Har haft Mastodons ”Crack the Skye” och Isis ”Wavering Radiant” i min ägo i en dryg vecka nu, och än så länge bara skrapat på ytan. Jag är inte på långa vägar redo att författa en sanningsenlig recension av något av verken, samtidigt som jag förr i tiden kunde få en tredagars deadline på mig att pressa ur mig 2000 tecken om Tools nya. Men några tankar kring de tvenne giganternas nya alster kan jag förstås bjuda på:

- - - -

Isis – Wavering Radiant

Så här långt en klar uppryckning jämfört med senaste föregångaren ”In the Absense of Truth”. Hårdare, rakare och mer varierad. Den rena sången låter bättre än någonsin, samtidigt som de gutturala vrålen mot den patenterade Isis-ljudväggen är lika maffiga som vanligt.

De suggestiva basslingorna är på plats, de atmosfäriska gitarrerna likaså.

Återkommer kanske senare med en mer fyllig rapport. Eller när årsbästalistan ska meckas ihop.

- - - -

Mastodon – Crack the Skye

Det finns delar som är så bra så att ögonen tåras. Det finns samtidigt låtar som ännu inte övertygat mig om sina storheter. Elva minuter långa ”The Czar” är ett bra exempel på det tidigare, trista ”Quintessence” hör definitivt till det senare.

Jag är än så länge kluven till att Mastodon börjat kladda ned sina låtar med riktiga sliskrefränger. Får nästan nu-metall-vibbar emellanåt. Skivans titelspår innehåller en riktigt fläskig ångvältsvers, men går snart över till sockersött mjäk. Kluven, som sagt. Den minst lika trallvänliga refrängen i skivans första nummer ”Oblivion” är ju rätt så strålande.

Än så länge är det här Mastodons svagaste alster hittills (vilket dock inte säger ett jävla skit om skivans klass gentemot annan hårdrock, Mastodon är gudar). Det manglas helt enkelt lite för lite. Men visst, de fyra tokstollarna kompenserar med mycket annat som är bra, ofta någonstans åt det doomiga/flummiga/melodiösa/arenarockiga hållet.

För att knyta ihop säcken: Det kommer krävas tid, mycket tid, för att ge ”Crack the Skye” ett rättvist omdöme.

Mastodon - Divinations

Ny video från DITT favoritband.

Mastodon, som släpper nytt i form av "Crack the Skye" den 24/3, frestar här med klämmiga "Divinations". En lika delar hård som flamsig video från dessa skräckfilms/serietidningsnördar, precis som vi blivit vana vid:

- - - -

Är det förresten Hurricane-festivalen som gäller i sommar? Någonstans i Europa ska man ju åka för att se Faith No More, och det här ser ut som ett klart vettigt alternativ.

Helgplan: Festival i England

I helgen är det jag som åker vattenrutchbana med Mike Patton!

All Tomorrow's Parties anordnar festivalen "The Nightmare Before Christmas" på ett brittiskt Skara Sommarland

Konceptet, att låta några sköna artister (i det här fallet Mike Patton och Melvins) välja ut banden känns briljant. Liksom att bo i lägenhet på området. Tydligen ska det vara sjukt bra uppstyrt -bara en sån sak som att de största banden spelar två gånger så att alla ska få se dem känns klockrent.

Just de största banden är också de jag ser fram emot mest. Mastodon har jag visserligen sett fyra eller fem gånger hittills, men de är snuskigt bra live. Isis har jag aldrig sett, och att se Mike Patton och hans Fantômas framföra den smått legendariska plattan "The Director's Cut" i sin helhet kommer inte bli helt dumt.

Butthole Surfers, Meat Puppets, The Locust, The Damned, Dälek, Monotonix, Martina Topley Bird, Rahzel, Farmers Market, Taraf De Haidouks, Mugison, Boss Hog och Big Business kan jag också tänka mig att bevittna. Det kommer att bli hektiskt.

Det enda bösiga nu är en galet otajmad förkylning som ligger och lurar i vassen. Jag ignorerar den tills vidare, och laddar istället upp med Mastodons magiska låt (och video) "Blood and Thunder"



samt en, för "The Director's Cut" ovanligt skönsjungande Mike Patton:

Nytt kneg och ny festival

Två grymt kul och festivalrelaterade grejer på gång:

1. Jag ska skriva om film! Stockholms Filmfestival ska få min hjälp att sätta ihop katalog + program till årets festival. Smickrande och förbannat roligt!

2. I december sticker jag till England för att bevittna en prettohårdrockares våta dröm. Eller vad sägs om Mastodon, Isis, Fantômas, Melvins, Dälek, The Locust, Trevor Dunns MadLove, Soulsavers + Mark Lanegan, The Damned, Butthole Surfers och ungefär lika många akter till? Jag har redan gåshud.

Det blir boende i lägenhet med fem andra mer eller mindre sköna snubbar och platsen är ett brittiskt Skara Sommarland med vansinnig vattenpark och lite annat spex.

Fett med pepp!