Jag var löjligt peppad inför Baroness nationaldagsgig på Debaser, och tamejfan om de inte infriade förväntningarna med råge!Georgia-kvartetten är så löjligt tight, och ljudet på Debaser är så löjligt bra, trots att jag står på vänster sida, nära baren i ett långt ifrån ljudoptimalt läge. Nästan så att jag står och blir förbannad över att det inte alltid låter så här bra på Debaser Slussen.
Att frontmannen och mångsysslaren John Baizley är en bra sångare hör man förvisso på skivorna, men att han med hjälp av gitarristen Peter Adams skulle ge mig gåshud i en av-country/folkifierad "Steel That Sleeps the Eye" är otippat. Och vilken jävla karisma Baizley har! Maniskt stirrandes men alltid med glimten i ögat fångar han in varenda jävel i publiken redan under första låten. Minspelet och publikkontakten är helt suverän trots/tack vare väldigt sparsamt mellansnack.
Det var lite jobbigt att min polare Janek påpekade hur lik Ari Gold basisten är, men det kan han ju inte rå för och i övrigt skötte sig bandets rookie Matt Maggioni utmärkt. Baroness är så snuskigt tighta, med en lagom dos gitarrstämmor på rätt sida ostighetens förlorade hav. Tack och lov har de långt ifrån släppt sina sludge-rötter och låter på gott och ont ännu väldigt mycket Mastodon.
De tunga låtarna sitter som en smäck, de nya lär behöva mer tid även om smakproven "Eula" och "Take My Bones Away" redan nu känns helt klockrena. Ett par av de nya låtarna låter som ett hårdare Dredg, och stoner-tonerna à la Kyuss/QotSA som låg och lurade på de tidigare plattorna tycks ta mer plats nu.
Det är näst intill fullsatt på ett jävligt varmt Debaser denna trevliga afton, och fler än jag verkade vara där för att höra gamla örhängen som "Isak" och "The Sweetest Curse", och fler än jag lär ha blivit grymt nöjda med hur dessa och allt annat framfördes.
Ni som inte var där får hålla tillgodo med några gamla liveklipp istället. Också bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar