I för min del kronologisk ordning så började jag med High On Fires "De Vermis Mysteriis"som dock än så länge är en liten besvikelse. Fläskiga riff och bra drag till trots - känns det inte lite oinspirerat?
Roligare då med Black Breaths "Sentenced to Life", som innehåller en alldeles lagom dos nytt blod ovanpå samma gamla skåpmat som resulterade i 2010 års bästa album.
Under april har jag sedan fått jobba hårt.
"Look to the Sky", James Ihas andra soloskiva, fjorton år efter "Let it Come Down", har jag utöver 1,5 genomlyssning hoppat över, får se om jag orkar ge den mer tid.
Den tiden har helt enkelt inte funnits, eftersom Frida Hyvönen, Jack White, Cancer Bats, Emily Wells och Best Coast alla släppt nytt och bra.
Och eftersom Unsane och Marina and the Diamonds behöver lyssnas in mer, och den nya bekantskapen Rise and Fall konkurrerar i den hårdare kategorin (men ändå helt olika) med tunga Mares of Thrace, alltmedan jag fortsätter smaska i mig Record Store Day-släppen ifrån S:t Vincent ("Krokodil") och Feist/Mastodon ("Feistodon", där Feist gör "Black Tongue" och Mastodon lirar "A Commotion").
Sigur Rós "Valtari" har jag inte kommit in i riktigt än, och Santigolds "Master of my Make-believe" känns ungefär till hälften jäkligt skön, till hälften som en halvtrött M.I.A.-ripoff.
Antagligen kommer några av de nämnda artisternas skivor att fortsätta göra intryck på mig, och förhoppningsvis ta plats på årsbästalistan här till vänster. Än så länge har jag iallafall satt upp Frida Hyvönen och Black Breath där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar