Det kan inte bara ha varit jag som var lite oroad inför nya Every Time I Die-albumet "Ex Lives". Jag trodde att sångaren Keith Buckley och hans vänner skulle ha mesat till sig efter sidoprojektet tillsammans med den där narr-liknande Anthrax-killen - rockiga The Damned Things.Min oro visar sig snabbt vara fullständigt obefogad. Öppningslåten "Underwater Bimbos From Outer Space" sparkar och fräser ordentligt, och under skivans tre-fyra första låtar är det betydligt mer hardcorevibbar, för att inte säga rena Converge-inslag, än någon beskedlig radiorock.
Buckley maskerar formen till en början i och med att han nästan enbart vrålar och inte alls sjunger. Inte förrän i "I Suck (Blood)" börjar Every Time I Die närma sig den lite vanligare hårdrocken, och låter ganska ofta som Cave In runt "Jupiter"-tiden. ("Big Riff" förresten, vilken jävla låt!!) Sångmässigt är det ibland rent kusligt likt Stephen Brodsky. Det fortsätter med enklare rock, "Partying Is Such Sweet Sorrow" börjar med banjo för att sedan bli en snabb, sleazepunkig, behändig liten sak.
Den progressiva sleazerocken dyker snart upp igen, och "Revival Mode" för mina tankar till Guns'N Roses "Use Your Illusion"-plattor, inte minst vad gäller gitarrsolot/-avslutningen som hade kunnat vara signerad Slash. Skulle jag rita ett musikaliskt släktträd över det som hörs på "Ex Lives" skulle jag förutom Cave In, Converge och Guns'N Roses också nämna Mastodon. Välgjorda "Indian Giver" har en refräng som hade kunnat vara med på senaste Mastodon-plattan, och kvicka bonuslåten "Starve An Artist, Cover Your Trash" har ett riktigt skönt gitarrlir som känns mycket Mastodon.
Det finns några låtar som aldrig riktigt lyfter, utan förblir anonyma, men de är i klar minoritet. "Ex Lives" är tack vare sin aggressivitet, sköna taktbyten och fina variation en klar kandidat till årets bästa skiva.
Missa förresten inte Every Time I Die när de kommer till Sverige i maj.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar