Twin Peaks - 20 år senare

OBS! Den här texten innehåller eventuellt lite spoilers för Twin Peaks, men gemene hen vet väl ändå vem som mördade Laura Palmer vid det här laget?

Vi har haft Twin Peaks som tv-serieprojekt under sommaren. Jag har sett serien flera gånger tidigare, men nu var det ett par år sen sist.

Första gången jag såg Twin Peaks var när den sändes på SVT 1990 då jag var tio år gammal. Så här i efterhand känns det minst sagt tveksamt att mina föräldrar lät mig se Twin Peaks, men till deras försvar kanske ska sägas att det inte fanns något internet där man kunde göra research innan man tittade. Det fanns inte heller så många tv-kanaler och det enda vi hade att leka med var djur gjorda av kottar. Och Twin Peaks liknade ju dessutom ingenting annat.

Hur som helst är ju Twin Peaks ordentligt otäck på sina ställen, och mellan åldrarna tio och sjutton vågade jag knappt titta i en spegel tack vare den där jävla BOB. Ändå återvände jag till denna banbrytande serie i stort sett varje gång den repriserades på tv - det är något med stämningen och genreblandningen (komedi, skräck, sci-fi-flum, såpa) som är så skön.

22 år senare är jag dock inte lika övertygad.

Påfallande ofta sitter jag och ursäktar de mest pinsamma intrigerna med att tv-serieklimatet (Falcon Crest och sånt mög) såg ut så på den tiden. Gränsen mellan såpoperaparodi och såpopera är oerhört tunn för att inte säga obefintlig när vissa av karaktärerna syns i bild. I princip alla scener med James och Donna är klockrent skämskuddematerial. Likaså stora delar av Hank/Norma/Nadine/Ed-ploten. Highschool-scenerna, med Bobby och Mike i spetsen, är även de lite lätt besvärande ur pinsamhetsperspektiv. Skämskudden behövs också när Catherine Martell och Ben Horne konspirerar som bäst, och jag tvingas så smått inse att i stort sett det enda som håller måttet är seriens huvudstory.


Den är å andra sidan desto vassare. Dale Cooper är och förblir en av de bästa tv-seriekaraktärerna någonsin, och det slår jävlarimig gnistor när hans storstadssnut tillsammans med icke-sidekicken Albert Rosenfield möter hillbillysherifferna i Twin Peaks. Den kemin tillsammans med stämningen i stort, och allt det onaturliga, gör att denna banbrytande serie ändå fortfarande är riktigt bra ända till den punkt då Laura Palmers mördare faktiskt avslöjas. Därefter ballar det ur. Ordentligt.

Det dras i olika storylines hit och dit men ingenting tycks ta fart. Intrigerna blir alltmer krystade, de övernaturliga inslagen känns påklistrade och de humoristiska inslagen känns väldigt överdrivna även om David Lynch i rollen som Coopers i stort sett heldöve chef Gordon Cole åtminstone till 40-50% är rätt skoj.

Att serien lades ner efter sin andra säsong är fullt förståeligt. Men att den fick fortsätta när i stort sett alla lösa trådar redan knutits ihop efter knappt tjugo avsnitt känns i ärlighetens namn som rent och skärt vansinne.

Men ok, utan Twin Peaks hade vi antagligen inte haft HBO och alla dess lika fantastiska som tålamodsprövande dramaserier. Lynch och hans gäng var vad jag vet de första att våga bygga upp en historia på det här sättet, med flummiga storylines som ibland var blindgångare, ibland flöt ihop med - eller ifrån - huvudspåret. De första som vågade leka med genrer på det här sättet och garanterat de första som vågade fokusera så enormt mycket på kaffe i en så pass charmerande tv-såpa.