Har haft Mastodons ”Crack the Skye” och Isis ”Wavering Radiant” i min ägo i en dryg vecka nu, och än så länge bara skrapat på ytan. Jag är inte på långa vägar redo att författa en sanningsenlig recension av något av verken, samtidigt som jag förr i tiden kunde få en tredagars deadline på mig att pressa ur mig 2000 tecken om Tools nya. Men några tankar kring de tvenne giganternas nya alster kan jag förstås bjuda på:
- - - -
Isis – Wavering RadiantSå här långt en klar uppryckning jämfört med senaste föregångaren ”In the Absense of Truth”. Hårdare, rakare och mer varierad. Den rena sången låter bättre än någonsin, samtidigt som de gutturala vrålen mot den patenterade Isis-ljudväggen är lika maffiga som vanligt.
De suggestiva basslingorna är på plats, de atmosfäriska gitarrerna likaså.
Återkommer kanske senare med en mer fyllig rapport. Eller när årsbästalistan ska meckas ihop.
- - - -
Mastodon – Crack the SkyeDet finns delar som är så bra så att ögonen tåras. Det finns samtidigt låtar som ännu inte övertygat mig om sina storheter. Elva minuter långa ”The Czar” är ett bra exempel på det tidigare, trista ”Quintessence” hör definitivt till det senare.
Jag är än så länge kluven till att Mastodon börjat kladda ned sina låtar med riktiga sliskrefränger. Får nästan nu-metall-vibbar emellanåt. Skivans titelspår innehåller en riktigt fläskig ångvältsvers, men går snart över till sockersött mjäk. Kluven, som sagt. Den minst lika trallvänliga refrängen i skivans första nummer ”Oblivion” är ju rätt så strålande.
Än så länge är det här Mastodons svagaste alster hittills (vilket dock inte säger ett jävla skit om skivans klass gentemot annan hårdrock, Mastodon är gudar). Det manglas helt enkelt lite för lite. Men visst, de fyra tokstollarna kompenserar med mycket annat som är bra, ofta någonstans åt det doomiga/flummiga/melodiösa/arenarockiga hållet.
För att knyta ihop säcken: Det kommer krävas tid, mycket tid, för att ge ”Crack the Skye” ett rättvist omdöme.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar