Årets bästa konserter, 2007

Nästa lista blir den över 2007 års bästa konserter. Om skivåret stundtals kändes en aning trevande är det tvärtemot vad konsertåret har gjort. Se här:

1. Neurosis, Debaser Medis
Det var helt slut på luft och typ 68 grader varmt inne på Debaser Medis redan när Fingerspitzengefühl rockat färdigt. Jag undrar om inte Neurosis beställt såväl temperatur och kvalmighet för att få ytterligare tryck i sin redan brutaltunga ångestrock. Jag har aldrig känt mig så tom efter en konsert, och heller aldrig sett en tyngre akt live.

2. CocoRosie, Debaser Medis
Efter den halvtimmeslånga munsbiten på Way Out West var jag knasigt peppad på att se CocoRosie som huvudakt. Jag blev inte besviken mer än på ett eller ett halvt omgjort improvisationsnummer - resten var så fint att jag mest stod och log som en annan fåne.

3. Antony and the Johnsons, Dalhalla
Bättre än Sigur Rós magiska spelning i samma stenbrott ungefär ett år tidigare? Nja, men det är svårt att jämföra två sorters magi med varandra bara sådär. Så fort Antony bara öppnar käften reser sig nackhåren.



4. Machine Head, Metaltown
Sjätte eller sjunde gången jag såg Machine Head var utan tvekan den bästa hittills. Och vilken publikrespons sedan! Frånsett emellanåt dåligt ljud en felfri spelning. Att se Machine Head klara av ”Halo”, ”Clenching the Fists of Dissent” och ”Aesthetics of Hate” även på scen är stort.



5. Regina Spektor, China Teatern
Även en väldigt förkyld Regina Spektor lirar skiten ur i stort sett alla konkurrenter. Vi satt allra längst fram och hade den skönsjungande och skönspelande sköna damen ömsom gömd bakom en flygel, ömsom mitt framför oss spelandes gitarr.

6. Mastodon, Metaltown
Mitt fjärde möte med Mastodon blev minst lika mäktigt som de tidigare tre. Med sin skummaste och kanske vassaste platta i bagaget rev Georgiakvartetten av i stort sett hela. Lekfullt, knallhårt och snortajt. Som alltid.

7. The Arcade Fire, Cirkus
Cirkus är en väldigt mysig lokal och The Arcade Fire är ett väldigt mysigt band. Detta trots en kraftigt förkyld sångare som förkortade konserten rejält. Skön sektstämning under allsången.

8. Regina Spektor, Way Out West
Inte lika intimt som på China Teatern, men ändå med en Regina Spektor ständigt flinandes åt oss åskådare där vi stod i ösregnet. Lite mer uppsluppet om än utan kompband den här gången.

9. CocoRosie, Way Out West
Se (2). Här var för övrigt versionen av “Werewolf” mer trogen sitt original.

10. Beastie Boys, Gröna Lund
Då och då görs någon riktigt magisk sommarspelning på Gröna Lund. Beastie Boys blandade och gav oss låtar från hela karriären, och än så länge lever det gamla hip hop-liket.

11. Gogol Bordello, Debaser Medis
P-Å-L-I-T-L-I-G-T

12. Timbuktu, Debaser Medis
Sen lördagkväll på Debaser Medis och ett sällan skådat sväng. Ett genidrag att plocka med Mapei på turnén, trots att denna dam lyckades överglänsa den lille Timbuktu i energimängd.

13. Joanna Newsom, China Teatern
Ok, några gånger lyser den sökta konstigheten igenom, men allt som oftast är det egensinnigt, smart och alldeles underbart.

14. Kungers, Mosebacke
Herrejävlar vilket drag! UTSÅLT på Mosebacke när Kungers firade släppet av senaste EP:n ”Folkpunk”. Godisregn, tongatåg och festliga uniformer. Samt förstås ett sällan skådat sväng.

15. Nine Inch Nails, Annexet
Trent Reznor och hans Nine Inch Nails, med yrvädret Aaron North i spetsen är ett av världens giftigaste liveband även en kväll som denna, som knappast kan ha varit någon av höjdpunkterna på den här turnén.

16. Red Sparowes, Debaser
Amenåååååh….en sån där skitnödig instrumental konstrockspelning, komplett med grimaserande musiker och svulstiga videoprojektioner på väggen bakom. Helt igenom förutsägbart och, förstås, svinbra.

17. Lady Sovereign, Way Out West
Röjigt och skitigt när “The biggest midget in the game” rappade loss och rapade Heineken.

18. Säkert!, Way Out West
Fint och allsångsvänligt. Dessutom pluspoäng för publikförvandlingen. Från att ha hängt med en rätt standardmässig festivalpublik under x antal spelningar fann jag mig nu omringad av svenniga Tjejmilen-tanter med pannband!

19. Meshuggah, Metaltown
Även om inte eftermiddagsspelning i strålande solsken är Meshuggahs rätta element är denna norrländska ångvält ständigt oerhört svårstoppad.

20. Smashing Pumpkins, Cirkus
Bitvis förbannat segt, men Billy Corgan, Jimmy Chamberlain och resterande statister bjöd nästan lika ofta på ren magi under denna comeback-spelning.

De som var i närheten: Killswitch Engage (två gånger dessutom, Debaser Medis och Tyrol), Raised Fist (Debaser Medis) och Volbeat (Ett Ställe)

Hedersomnämnande: Sturm Und Drang (Metaltown)

Samtliga foton har jag tagit själv.

Opeth fyller 20, spelar hela "Blackwater Park" live

Nästa år firar Opeth 20 år som band. Man firar med "en serie exklusiva konserter" där en dryg tvåtimmarsspelning utlovas.

Första delen av konserten kommer att bestå av "Blackwater Park" i sin helhet. Med tanke på att det är ett av världshistoriens trettio bästa album, samt att Opeth är snuskigt vassa live så bör du helt enkelt inte missa den här turnén.

De progressiva dödsmetallarna spelar i sin hemstad, på Cirkus den 30 mars, och biljetter införskaffas hos alla IT-säkerhetsexperters favoritleverantör Ticnet.



- - - -

Att Cirkus är en av Stockholms bästa konsertlokaler konstaterade jag återigen igår under Regina Spektor. Regina började lite småtrist men efter och inklusive "Ode to Divorce" var allt precis hur bra som helst. Att byta ut de gubbrockande kompmusikerna mot en cellist och en violist (vilka verkligen levde upp under avslutande countrysmockan "Love, You're a Whore") är inget annat än ett genidrag, även om Regina nog var som allra finast helt på egen hand. Kände mig först som en trött gubbjävel som bara ville höra gamla låtar, men "Machine", "Human of the Year" och "Man of a Thousand Faces" fick mig att kapitulera även inför "Far". Vackert, varierat, charmigt, imponerande. Regina Spektor är fantastisk.

Regina Spektor - första smakprovet från "Far"

Regina Spektor släpper "Far", uppföljaren till tre år gamla "Begin to Hope", i slutet av juni.

Hon slängde nyligen upp låtlistan på sin MySpace, tillsammans med ett smakprov i form av låten "Laughing With".

Mitt omdöme är att det varken hör till det bästa eller sämsta hon har gjort. Man känner igen den rysk/amerikanska tösen på långa vägar, nu i sällskap med lite trevliga stråkar. Med det sagt, "Far" är för min del ett av 2009 års mest efterlängtade skivsläpp.

- - - -

Annars lyssnar jag på Nellie McKays samlade verk i blandad ordning idag. Stundtals lite likt Regina, men med större dragning åt det teatrala, rökiga femtiotalsbarer och Broadway.

Regina Spektor - Videoextravaganza

Inför sena junisläppet av "far" har Regina Spektor, eller snarare vännen och Tom Petty-dottern Adria Petty gjort ett helt lass med musikvideos. Petty som förresten är en otroligt begåvad videomakerska, inte sällan med ett bildspråk åt Michel Gondry-hållet. Jag rekommenderar även The Ditty Bops "Wishful Thinking" och lite annat.

På Reginas MySpace kan man lyssna på ett par färska låtar samt spana in fina videos till "Laughing With", "Eet" och "Dance Anthem of the 80s". (Eller så kan du spana in dem här nedanför.) På fansiten Reginaspektor.org kan du läsa allt annat du behöver veta om skivan.

Laughing With


Eet


Dance Anthem of the 80s

2009 års bästa album (inkl. Video-extravaganza)

Möjligen går 2009 inte till historien som ett av de bästa skivåren, men nog dök det upp en hel del guldkorn ändå.

Allra bäst gillade jag Switch Opens, även om jag nog lyssnat fler gånger på Every Time I Die. Converge gick på sedvanlig knock, och Baroness följde upp sin röda skiva med en minst lika bra blå. The Ghost of a Thousand ledde länge racet men har bleknat en liten aning och återfinns därför först på femte plats. Stämningen på Danger Mouse & Sparklehorse-samarbetet är finfin och laguppställningen vad gäller gästartister imponerar stort. The Joy Formidable är fantastiskt charmiga, och ett Isis med Tool-vibbar gör en storstilad comeback efter förra skivan som är karriärens bottennapp.

Tegan & Sara släppte en något ojämn historia men där topparna är makalöst bra. Totalt Jävla Mörker bjöd inte på några större överraskningar utan drog i vanlig ordning till med en sjuhelvetes stabil knogmacka till skiva. Mastodon följde upp flummiga "Blood Mountain" med ännu flummigare "Crack the Skye". På min interna Mastodon-lista är den inte bättre än 4:a, så att det ändå handlar om 2009 års elfte bästa skiva säger en del om Mastodons klass.

Humörhöjaren Umlaut dök upp sent på listan, vilket inte kan sägas om sluskarna i Kylesa som varit en kär vän under nästan hela året. Ångestfyllda Murmansk visade tack och lov att Finland kan mer än bara synthstruttig pajasmetal och det tackar jag hjärtligast för. Skrotnissan Micachu visade å sin sida att dammsugare fungerar finfint som musikinstrument.

Jämna Elysian Fields släppte ännu ett mycket bra album att deppa loss till under en regnig höstpromenad, och bandets sångerska Jennifer Charles befäster sin position på tio i topp-listan över de sexigaste sångrösterna. Sångerskan i Iwrestledabearonce pendlar mellan att låta som Björk och en rabiessmittad hund, vilket passar bandets spattiga metal som hand i handske. Regina Spektor blandade och gav på "Far", men det positiva väger definitivt över och hon kniper därmed sistaplatsen på listan över 2009 års bästa skivor.

1. Switch Opens - s/t


2. Every Time I Die - New Junk Aesthetic


3. Converge - Axe to Fall


4. Baroness - Blue Record


5. The Ghost of a Thousand - New Hopes, New Demonstrations


6. Danger Mouse & Sparklehorse - Dark Night of the Soul


7. The Joy Formidable - A Balloon Called Moaning


8. Isis - Wavering Radiant


9. Tegan & Sara - Sainthood


10. Totalt Jävla Mörker - Söndra och Härska


11. Mastodon - Crack the Skye


12. Umlaut - s/t


13. Kylesa - Static Tensions


14. Murmansk - Eleven Eyes to Shade


15. Micachu - Jewellery


16. Elysian Fields - The Afterlife


17. Iwrestledabearonce - It's All Happening


18. Regina Spektor - Far

Regina-pepp

Hoppas ikväll på en mustig blandning av nya låtar, gamla favoriter (och gärna ett otippat kort i form av "Braille", men det lär ju inte hända). Stirriga livefavoriten "Baby Jesus" dyker förhoppningsvis upp. Det ska bli förbannat skoj att se Regina Spektor live igen.



Hon får förresten mer än gärna spela "Machine" också.

Fin cover + video

...signerad Jenny Owen Youngs som öppnar åt Regina Spektor ikväll:

Marina and the Diamonds - "The Family Jewels"

Nej, det börjar inte särskilt bra. Öppningsspåret ”Are You Satisfied?” låter trist radioskval, och därpå följande ”Shampain” har en ”Radio Ga Ga”-vers och en gammal ABBA-disco-refräng men känns sammantaget lite trött. Under flera av de inledande låtarna måste mina tidigare referenser som Fiona Apple, Bat For Lashes och Feist kompletteras med...ja, vad som nu är veckans smak på reklamradion. Lady Gaga kanske.

Jag har sett fram emot Marina and the Diamonds debutalbum sedan singlarna ”Mowgli’s Road”, ”Obsessions” och ”I am not a Robot” dök upp under förra hösten, dessutom kompletterade av ett par rätt schyssta b-sidor. Nu är skivan här, och jag kan konstatera att singelspåren definitivt hör till de vassaste låtarna.

Senaste singeln ”Hollywood” är dock betydligt skönare i den akustiska version som också spelats in:



Lite drygt halvvägs ändrar så ”The Family Jewels” karaktär. Det blir en vemodigare stämning, och de Dresden Dolls- och Regina Spektor-influenser jag halvt förgäves suttit och letat efter börjar dyka upp. Det börjar med ”Hermit the Frog” där Marina Diamandis – som kvinnan bakom detta band heter - i vanlig ordning visar upp ett brett och lekfullt sångregister. Sorgsna ”Rootless” är pampig och finstämd. Kate Bush-iga ”Numb” likaså.

”The Family Jewels” är en spretig och intressant debut, från en ung dam som skrivit en samling låtar så spännande att det här kan bli riktigt stort. Samtidigt kan jag tänka mig att jag rent personligen kommer att tröttna rätt snabbt. Det händer rätt ofta med skivor av den här typen, när låtarna sätter sig vid första lyssningen och som dessutom har en aningen högdragen ton.

Att den bildsköna kvinnan redan fått ur sig fyra musikvideos i en tid där musikvideon känns allt mindre viktig är förresten anmärkningsvärt.

Jag är som synes kluven. Marina and the Diamonds debut är nog inget årbästalistematerial. Skulle nog sätta 6 av 10 om jag gav mig på ett betyg.

Marina and the Diamonds

Om du liksom jag dyrkar Fiona Apple, Regina Spektor och Amanda Palmer (Dresden Dolls) samt gillar Feist och Bat For Lashes en del så borde du också lyssna på brittiska Marina and the Diamonds (Myspace | Spotify).

Än så länge har den unga walesiskan bara släppt ett par singlar/ep:s, men en fullängsdebut vid namn "Family Jewels" är på gång till tidigt nästa år.

Faith No More i Finland

Hyyvääääääääää!!!

Jag har varit peppad som ett barn på julafton inför många konserter genom åren. Mina två första Metallica-gig, Red Hot Chili Peppers på Södra Teatern, Opeth i samma lokal. Sigur Rós på Dalhalla, CocoRosie, Mastodon på Klubben, Pearl Jam, Slipknot under sent nittiotal innan de blev Bon Jovi, Ani DiFranco i Köpenhamn, Neurosis, Regina Spektor. "Listan kan göras lång", som klyschan säger.

I vintras såg jag Fantômas göra två finfina spelningar i den kanske inte fullt så finfina byn Minehead i England. Givetvis var jag löjligt peppad inför och under dessa konserter, men nog ägnade jag en drömsk tanke åt en eventuell återförening av Faith No More, även om jag visste att detta aldrig skulle ske. Men se på fan, Patton, Gould och de andra grabbarna grävde ned stridsyxan och gav sig ut på en Europatur igen! Så: Peppad som ett barn på julafton? Vad tror du själv?

Efter mycket funderande, planerande och nervöst biljettfixande stod det klart att vår tripp skulle gå till de finska alkisarnas ursprungsland, och igår var det alltså dags. Här är vad som hände (Min finska mobilkamera har tagit bilderna. Skyll på den. Videos har blandade finska Jaris filmat.):

Simon-Kentas hotell var klart för incheckning redan på förmiddagen.



Vi bodde på sjunde våningen, så det var inte direkt läge att traska i Porras därifrån.


Gick till Alko


...valde i sista stund bort Kissan Minttu...


Men likväl blev det en blandad finsk alkokompott


som smakades av innan vi var kulturella/heliga i kyrkan


Timmarna gick i solen, dock utan pizzainköp.


Efter blandade finska händelser, däribland en kilometerlång (men toksnabb) kö för att komma in, kliver Faith No More så upp på den solindränkta scenen. "I spent all day in the tanning salon and now THIS??" hojtar Patton lite senare i ett av många ironiska utspel. Dessförinnan har bandet inlett med ytterst passande smörsliskiga covern "Reunited" - en mustig duett mellan Mike Patton och Roddy Bottum (som dock inte är fullt så tonsäker). Så här lät det:

Ljudet är häpnadsväckande lågt (tar sig efterhand), men det låter bra! Och med undantag för stele (men kompetente) gitarristen Jon Hudson ser bandet grymt spelsugna ut. Bottum med begynnande flint, En ständigt manglande och överlag fantastisk Billy Gould med grått skägg och mäktiga trummisen Mike "Puffy" Bordin med nästan lika grånade dreads på skallen. Mike Patton haltar in på scenen med ett glas vitt, iklädd en silverglänsande kostym och röd käpp i sunkigaste hallick-stil.

(obs! stulen bild...mina bilder ser mer ut så här:)

Faith No More är helt fantastiska denna kväll med sin suveräna mix av hårt och finstämt, allvarsamt och pubertalhumoristiskt. Sistnämnda mix är extra bra några låtar in i konserten då hela "Evidence" framförs på spanska, inklusive Enrique Iglesias-passningar och ett stereotypt "ay ay ay!"-utrop efter 02:59:

Mike Pattons status som världens bästa rocksångare kan möjligen ifrågasättas (även om den som tycker annorlunda uppenbarligen är helt jävla dum i hela jävla huvudet), men som entertainer är han hur som helst rock/metalvärldens kung. Han har skitkul på scen och det smittar av sig till resten av bandet och publiken. Han gillar sin lilla verktygslåda med ljudeffekter även om han inte förvandlas till Professor Balthazar fullt så ofta som när han uppträder med Fantômas. Pattons spattiga utbrott är underbara att få uppleva live, med några av många höjdpunkter i "Land of Sunshine"

, "Surprise! You're Dead!" och framförallt suveräna urladdningen "Cuckoo for Caca".

Direkt på "Cuckoo for Caca" följer brottarhiten tillika Commodores-covern "Easy" och man kan bara stå och gapa över det faktum att det är samma sångare som framför de tvenne styckena.

Roddy Bottum körar i klassiska kuksugarlåten "Be Aggressive" . Patton leker vansinnig väckelsepastor i "Just A Man", en av låtarna jag faktiskt inte sett fram så värst mycket mot men som är ett av kvällens största ögonblick.

Jag saknar förstås "RV" och "Jizzlobber" från "Angel Dust", men i övrigt är det svårt att gnälla över den en timme och 45 minuter långa konsertens låtmässiga omfång.

Visst blir det allsång under hitlåtarna "Epic", "Midlife Crisis" och "Digging the Grave". Den sistnämnda som framförs som extranummer och dessutom för första gången under denna återföreningsturné. Vilket märks, då Patton knappast kan sägas ha full koll på texten.

Sammantaget alltså precis som väntat. En pengahungrig, genomkommersiell och trött nostalgiåterförening av ett gäng daterade funk/rap-metalsnubbar. Usch och fy.

Närå, Iron Maiden och Metallica i all ära, men denna Helsingforskväll visar Faith No More som är stadionrockens okrönta kungar! Vassa låtar, ett ännu vassare framträdande och som sagt, rockvärldens i särklass bäste entertainer.

Gårdagens setlist (stal jag från Faith No More 2.0 som har fler godbitar från spelningen här):

1. Reunited
2. From Out of Nowhere
3. Land of Sunshine
4. Caffeine
5. Evidence
6. Poker Face/Chinese Arithmetic

7. Surprise! You’re Dead!

8. Last Cup of Sorrow

9. Cuckoo for Caca
10. Easy
11. Ashes to Ashes
12. Midlife Crisis
13. Introduce Yourself
14. King for a Day

15. The Gentle Art of Making Enemies
16. Be Aggressive
17. Epic
18. Just a Man
19. Chariots Of Fire/Stripsearch
20. Digging the Grave
21. I Started a Joke
22. We Care a Lot

Årets bästa album, 2008

2008 är året då jag till stora delar tagit ledigt som musikrecensent. Det har varit rätt skönt att kunna lyssna på musik utan att tänka betyg och fyndiga formuleringar. Att kunna införskaffa två sprillans nya album utan att först behöva tugga igenom de tio i recensionshögen.

Genremässigt blir det därför den spretigaste listan på mycket länge. Dödsmetall, postrock, mespop, gammal god hårdrock och instrumental dubmetal. Här är 2008 års 25 bästa plattor:

1. Satyricon – The Age of Nero
Om min lista i övrigt präglas av charmighet innehas förstaplatsen av ett tvättäkta undantag. Satyricon fyller glappet mellan MTV-black metal i Cradle of Filths och Dimmu Borgirs skola, och skitig DIY-black åt Burzum-hållet. Fyllig produktion, enkla och sjukt effektiva metalriff, brutalsnygga låtar och en helgjuten platta.

2. Intronaut - Prehistoricisms
Magiska basslingor och sköna psykedeliska utflykter. Intronaut är Isis på lite högre varvtal. Intronaut borde passa dig som gillar Tool, Neurosis, Isis, Mastodon och gammaldags krigsgolvpukor. Jazzigt och knallhårt. Lyssna eller dö.


3. Navid Modiri & Gudarna – Allt Jag Lärt Mig Hittills
Ofta blir man vansinnig på den lille Filmkrönikemuppens enerverande pratsång. Oftare rycks man med och vill bara dansa. Just nu: Bättre än Kungers.



4. Jaguar Love – Take Me to the Sea
Lagom dampig poprock med världens jobbigaste och samtidigt härligaste sångare - forne Blood Brothers-frontmannen Johnny Whitney. Jag är löjligt lättflörtad när det är skevt och trallvänligt på samma gång. (Nej, inte som Håkan Hellström, puckon.)

5. Lightspeed Champion – Falling Off the Lavender Bridge
Jämförs ständigt med Elvis Costello och Ed Harcourt. Med all rätta, samtidigt som Devonte Hynes stundtals är så lurig att han lätt kunde lura upp de två förstnämnda herrarna på läktaren om han började dribbla. ”Galaxy of the Lost” kan vara årets bästa låt. ”Midnight Surprise” är tidernas mest otippade tiominutersdänga.

6. She & Him – Volume 1
Zooey Deschanel är inte bara en väldigt charmig skådespelerska – hon gör även minst lika charmig musik. De sextiotalsdoftande karamellerna avlöser varandra på She & Hims debutplatta, som innehåller självklara guldkornen “Sweet Darlin’”, “Change is Hard”, “Sentimental Heart” och “I Was Made for you”.

7. Frida Hyvönen – Silence is Wild
Charmigheten får mig på fall igen. Den, tillsammans med några löjligt starka poplåtar med ”Dirty Dancing”, ”London” och ”Enemy Within” i spetsen.




8. Portishead – Third
Den femte maj i år utsåg jag, efter 7,5 minuters lyssning, Portisheads tredje fullängdare till årets bästa platta. (Aningen tidigt kan nu konstateras.) Då hade jag hunnit halvvägs in i ”Hunter” – en låt som är sådär skrämmande obehaglig och underbart behaglig på samma gång, vilket ju är det som gör Portishead så jävla bra.

9. Cult of Luna – Eternal Kingdom
Det är nära nog ett halvtidsjobb att ta sig in i den norrländska ångestmaskinens femte fullängdare. Tur att man blir rikligt belönad på andra sidan.




10. Be Your Own Pet – Get Awkward
Underbart är kort. Uppkäftiga Nashville-kvartetten Be Your Own Pet lade ned verksamheten bara 5 månader efter släppet av denna genombrottsplatta. Halvkorkat, punkigt, älskvärt. Det blir till att snoka på nätet efter sköna sångerskan Jemina Pearls framtida projekt.

11. Steve Von Till - A Grave is a Grim Horse
Av Neurosis främsta skäggapor släppte båda två varsin ny soloplatta i år. Scott Kellys alster är inte alls dumt när du vill sitta i mörkret i stugan och supa ihjäl dig, men jag håller ändå Steve Von Tills skiva som den klart starkare av de två. Fans av Tom Waits borde kunna gilla det här. Jag är ett stort fan av Tom Waits.

12. The Mars Volta – The Bedlam in Goliath
Inser att jag är rätt bortskämd med The Mars Voltas höga kvalitet. Deras näst sämsta platta hittills är lik förbannat ett jäkligt starkt alster. Då både sextio- och sjuttiotalet sedan länge är förbi finns det ingen som är i närheten av att låta så här idag.

13. Sigur Rós - Með suð í eyrum við spilum endalaust
2008 var året då Sigur Rós blev glada. Akustiska gitarrer och trallvänliga körer, vad är det som har hänt!? Inte lika bra som senaste föregångaren, mästerliga ’Takk’, men likväl en helgjuten platta ifrån Islands näst finaste.

14. Taint – Secrets and Lies
Inget nytt med Mastodon i år. Brittiska trion Taint är ett rakare och skitigare substitut, pang på bara.

15. Ben Folds – Way to Normal
Den gode Ben hade mig fast redan efter två lyssningar av ”You Don’t Know Me”, den mysiga duetten med Regina Spektor. Resten av skivan är full av stabil och skön pop.

16. Burst – Lazarus Bird
17. Opeth – Watershed
18. Bloc Party – Intimacy
19. Hate Eternal – Fury & Flames
20. Dub Trio – Another Sound is Dying
21. Jenny Lewis – Acid Tongue
22. Bloodbath – The Fathomless Mastery
23. Meshuggah – obZen
24. DeVotchKa – A Mad & Faithful Telling
25. Isobel Campbell & Mark Lanegan – Sunday at Devil Dirt

Strax utanför listan:
The Bronx, Ingrid Olava, The Haunted, Volbeat, Hello Saferide, Bison B.C., Scars on Broadway