Filmen tycks fokusera på tre skivbolag och de eminenta band som huserar där. Tre skivbolag som drivs av artister och musikälskare, nämligen Neurot, Constellation och Hydra Head.
Jag tror det är en såväl viktig som vacker film. Och förhoppningsvis också väldigt sympatisk och sprängfylld av den bästa musik du kan tänka dig.
Löjligt höga förväntningar på den här måste jag säga. Sverigevisning någon? Zita?
(Haha, jag blir fortfarande alldeles fnittrig när jag tänker på den smärtsamt inkompetente mellanchef som förr i tiden alltid, med mycket måttliga resultat, försökte dölja sina dårskaper bakom vackra ord som "återkoppla", "ref. till" och personliga favoriten "framdrift".
Men det är inte därför vi är här.)
Jag saaa ju att Scout Niblett skulle spela gratis och att det nog skulle bli underbart! Utan tvekan årets hittills bästa konsert. Scout Niblett tar det bästa från tidiga P J Harvey, White Stripes innan de blev (fotbolls)arenarock, en aning Cat Power, och lite monotoni från Scott Kelly, och väver ihop till den allra charmigaste skrammelrock du kan tänka dig.
På scenen finns bara Scout och hennes trumslagarpojke. Ljudet är helt sanslöst - en perfekt mix av replokalsskrammel och halvskitig rockklubb. När hon för första gången på allvar drar på disten i "Let Thine Heart Be Warned" känner jag att jag skulle kunna lyssna på Scout Nibletts slarviga ackord oavbrutet i en vecka ungefär.
Några gånger blir det nästan, men bara nästan, en liten aning enformigt, men lugnare låtar som "Elizabeth (Black Hearted Queen)" och (även utan Bonnie) makalösa "Kiss" bryter av ypperligt. Ypperlig är också "Kidnapped by Neptune" i sin avighet.
Scout Niblett live har en betydligt mer uttrycksfull röst än på skiva. Bara att hon genom att ändra bara en liten aning i sitt anslag fixar nämnda duetten "Kiss" på egen hand säger en del. Live har hon också två extremt enkla, men smarta, scentricks för sig. När varje låt är slut sträcker hon och trummisen armarna i skyn så att man vet när man ska börja applådera. Och de flesta mellansnacken består av ett "Any questions?" till publiken varpå skön dialog stundtals uppstår.
Nu måste jag sova. Hejrå!
- - - -
Annat noterat från musikvärlden: Isis lägger ned verksamheten och The Tiny, som gick förbi oss när vi satt och käkade på Judit & Bertil, tycks ha en (tiny, höhö) bulle i ugnen.
Monotonix ska ha varit bra igår. En rapport säger att vakterna visst inte hade uppskattat när sångaren klättrade upp på bardisken och slängde citronskivor på publiken.
Möjligen går 2009 inte till historien som ett av de bästa skivåren, men nog dök det upp en hel del guldkorn ändå.
Allra bäst gillade jag Switch Opens, även om jag nog lyssnat fler gånger på Every Time I Die. Converge gick på sedvanlig knock, och Baroness följde upp sin röda skiva med en minst lika bra blå. The Ghost of a Thousand ledde länge racet men har bleknat en liten aning och återfinns därför först på femte plats. Stämningen på Danger Mouse & Sparklehorse-samarbetet är finfin och laguppställningen vad gäller gästartister imponerar stort. The Joy Formidable är fantastiskt charmiga, och ett Isis med Tool-vibbar gör en storstilad comeback efter förra skivan som är karriärens bottennapp.
Tegan & Sara släppte en något ojämn historia men där topparna är makalöst bra. Totalt Jävla Mörker bjöd inte på några större överraskningar utan drog i vanlig ordning till med en sjuhelvetes stabil knogmacka till skiva. Mastodon följde upp flummiga "Blood Mountain" med ännu flummigare "Crack the Skye". På min interna Mastodon-lista är den inte bättre än 4:a, så att det ändå handlar om 2009 års elfte bästa skiva säger en del om Mastodons klass.
Humörhöjaren Umlaut dök upp sent på listan, vilket inte kan sägas om sluskarna i Kylesa som varit en kär vän under nästan hela året. Ångestfyllda Murmansk visade tack och lov att Finland kan mer än bara synthstruttig pajasmetal och det tackar jag hjärtligast för. Skrotnissan Micachu visade å sin sida att dammsugare fungerar finfint som musikinstrument.
Jämna Elysian Fields släppte ännu ett mycket bra album att deppa loss till under en regnig höstpromenad, och bandets sångerska Jennifer Charles befäster sin position på tio i topp-listan över de sexigaste sångrösterna. Sångerskan i Iwrestledabearonce pendlar mellan att låta som Björk och en rabiessmittad hund, vilket passar bandets spattiga metal som hand i handske. Regina Spektor blandade och gav på "Far", men det positiva väger definitivt över och hon kniper därmed sistaplatsen på listan över 2009 års bästa skivor.
1. Switch Opens - s/t
2. Every Time I Die - New Junk Aesthetic
3. Converge - Axe to Fall
4. Baroness - Blue Record
5. The Ghost of a Thousand - New Hopes, New Demonstrations
6. Danger Mouse & Sparklehorse - Dark Night of the Soul
Jag har nog snuddat vid ämnet tidigare här på bloggen, men hur som helst känns det återigen väldigt skönt att inte vara musikrecensent för någon tidning längre.
Har haft Mastodons ”Crack the Skye” och Isis ”Wavering Radiant” i min ägo i en dryg vecka nu, och än så länge bara skrapat på ytan. Jag är inte på långa vägar redo att författa en sanningsenlig recension av något av verken, samtidigt som jag förr i tiden kunde få en tredagars deadline på mig att pressa ur mig 2000 tecken om Tools nya. Men några tankar kring de tvenne giganternas nya alster kan jag förstås bjuda på:
Så här långt en klar uppryckning jämfört med senaste föregångaren ”In the Absense of Truth”. Hårdare, rakare och mer varierad. Den rena sången låter bättre än någonsin, samtidigt som de gutturala vrålen mot den patenterade Isis-ljudväggen är lika maffiga som vanligt.
De suggestiva basslingorna är på plats, de atmosfäriska gitarrerna likaså.
Återkommer kanske senare med en mer fyllig rapport. Eller när årsbästalistan ska meckas ihop.
Det finns delar som är så bra så att ögonen tåras. Det finns samtidigt låtar som ännu inte övertygat mig om sina storheter. Elva minuter långa ”The Czar” är ett bra exempel på det tidigare, trista ”Quintessence” hör definitivt till det senare.
Jag är än så länge kluven till att Mastodon börjat kladda ned sina låtar med riktiga sliskrefränger. Får nästan nu-metall-vibbar emellanåt. Skivans titelspår innehåller en riktigt fläskig ångvältsvers, men går snart över till sockersött mjäk. Kluven, som sagt. Den minst lika trallvänliga refrängen i skivans första nummer ”Oblivion” är ju rätt så strålande.
Än så länge är det här Mastodons svagaste alster hittills (vilket dock inte säger ett jävla skit om skivans klass gentemot annan hårdrock, Mastodon är gudar). Det manglas helt enkelt lite för lite. Men visst, de fyra tokstollarna kompenserar med mycket annat som är bra, ofta någonstans åt det doomiga/flummiga/melodiösa/arenarockiga hållet.
För att knyta ihop säcken: Det kommer krävas tid, mycket tid, för att ge ”Crack the Skye” ett rättvist omdöme.
Om du har lika bra musiksmak som jag - vilket jag förstås betvivlar - så borde Kenneth Thomas musikdokumentär "Blood, Sweat + Vinyl: DIY in the 21st Century" stå väldigt högt på listan över filmer att se.
