2013 års bästa album

2013 är över, och därmed är det dags för en lista över fjolårets bästa album. Nytt Spotify-rekord blev det också, med 22 av 24 skivor närvarande. Om det är Spotify som ryckt upp sig eller min musiksmak som blivit tröttare låter jag vara osagt.

Som jag nämnde i förra inlägget så får nog denna sammanfattning bli de sista raderna som skrivs här på ett tag, om nu inte den stundande föräldraledigheten visar sig ge mängder av egentid (ha!!) som kan sättas av till bloggande (hahaha!!).

Nåväl, håll till godo med denna matiga lista så hörs vi förhoppningsvis senare!


Jesu - Everyday I Get Closer to the Light From Which I Came
Lite mer Sigur Rós och mer ostämt gitarrplink, och lite färre direkta gitarrattacker. Drygt 17 minuter långa "The Great Leveller" är definitivt en av de tre bästa låtarna Justin Broadrick skrivit som denna Jesusfigur.



Tomahawk - Oddfellows
Bästa och mest lättillgängliga Pattonplattan på ganska många år. Trallvänligt!



James Blake - Overgrown
Hur man på bästa sätt följer upp ett löjligt bra debutalbum? Med en nästan lika löjligt bra uppföljare såklart. Fler frågor?



Cult of Luna - Vertikal
Tidigare nämnda Jesu-låt får här vass konkurrens i kategorin "Årets bästa och samtidigt längsta låt" i form av "Vicarious Redemption" som klockar in på 19 obehagliga minuter. Så lämpligt då att Justin Broadrick remixat just denna låt på "Vertikal II", den uppföljande EP som tycks bli det sista detta sju man starka norrländska band släpper ifrån sig på ett bra tag. Synd, eftersom "Vertikal" är det bästa de gjort på rätt många år.



Pelican - Forever Becoming
(Mestadels) instrumentalt, långsamt och distat verkade vara min melodi i fjol. Fem-sex stycken av skivorna på listan hamnar i den kategorin. Pelican är helt instrumentala, helt magiska och vem fan behöver egentligen sång?

Daughter - If You Leave
Hipstermusik eller ej, Daughters "If You Leave" är en av de finaste skivorna från 2013. Herregud vilken trevlig röst hon har, Elena Tonra.



Chelsea Wolfe - Pain Is Beauty
Sedan jag fick barn så har det blivit allt svårare att hinna med att gå på konserter. Den allra största plumpen i protokollet är att jag missade Chelsea Wolfe och Russian Circles på Strand i höstas. Får nöja mig med att köra "Pain Is Beauty" på repeat. Bat For Lashes möter David Lynch, typ.



The Joy Formidable - Wolf's Law
Å ena sidan är jag aningen oroad över utvecklingen, att The Joy Formidable börjar bli alltför mycket arenarock/Muse. Å andra sidan vet de fanimej hur man skriver pampiga rocklåtar.

CocoRosie - Tales of a Grass Widow
Mysig och sorgsen och väldigt mycket bättre än sin senaste föregångare.

Russian Circles - Memorial
Gästspelet från Chelsea Wolfe på den avslutande låten på denna annars instrumentala fullträff till skiva är...ja, ytterligare en anledning till att jag är lite bitter över att ha missat deras gemensamma Stockholmsbesök.



Kongh - Sole Creation
Småländska Kongh har skapat sin mest lättillgängliga och vänligaste skiva hittills, men det säger samtidigt inte ett jävla skit. Fortfarande underbart kolsvart.

Kate Nash - Girl Talk
Tillsammans med CocoRosie 2013 års stora överraskning. Jag tyckte att Kate Nash hade blivit lite väl radiomjäkig, och så drämmer hon till med värsta rockplattan!

Marnie Stern - The Chronicles of Marnia
Kanske inte den skiva du sätter på om du är riktigt bakis, för både Marnie Sterns sångröst och gitarrspel är MYCKET intensiva. Spexigt och nyskapande.

Kylesa - Ultraviolet
Med Kylesa börjar det bli lite sådär att man vet vad man får. Med andra ord ett album som allt som oftast platsar på årsbästalistan.

Årabrot - Årabrot
Såklart att Norges skitigaste band är döpt efter en jävla soptipp. De fortsätter mangla ut sin grisiga rock i en rasande takt med i stort sett ett skivsläpp per år. Och alltid med lika hög kvalitet.

Basia Bulat - Tall Tall Shadow
Ytterligare en enligt utsago magisk konsert jag missade var när Basia Bulat spelade gratis i en hotellbar i Stockholm i höstas. Skivan är iallafall också väldigt väldigt bra.

Bombus - The Poet and the Parrot
Inser nu att jag har lyssnat för lite på den här skivan. Tung och trevlig, vassare än debuten.

Queens of the Stone Age - ...Like Clockwork
Ett band jag litegrann hade gett upp hoppet om eftersom jag inte ens under pistolhot skulle kunna nynna på en enda sång från "Lullabies to Paralyze" och "Era Vulgaris", vilket i sin tur innebär att det har gått hela elva år sedan Queens of the Stone Age släppte något intressant. Men PANG så kom "...Like Clockwork" med många små pärlor till låtar och ett jävla fokus helt plötsligt.

Sleigh Bells - Bitter Rivals
Poppigare än tidigare och samtidigt mer av samma. Det borde med andra ord inte bli särskilt intressant, men "Bitter Rivals" är en väldigt välgjord skiva med många grymma (radiopoppiga) melodier och ett skönt sväng.



There Will Be Fireworks - The Dark, Dark Bright
Då och då har jag googlat på detta (i min värld) småhemliga band för att se om det fortfarande existerade, och rent av hade något nytt på gång. Dessa skottar kändes liksom lite för vassa för att bara lägga ned efter en så pass kunglig debutskiva. Sedan föll de i glömska tills jag helt plötsligt snubblade över deras nya skiva - som också är riktigt bra! Annorlunda, lite mer indiepoppig, akustisk och rakare än den postrockiga debuten.



The Bronx - The Bronx (IV)
Ja vafan The Bronx är The Bronx. Rätt likt de tidigare grejerna om än lite mjäkigare. Snygga melodier!

Bad Religion - True North
Ja vafan Bad Religion är Bad Religion. Rätt likt de tidigare grejerna men med ett större fokus och rappare tempo än på länge!

Hatebreed - The Divinity of Purpose
Ja vafan Hatebreed är Hatebreed. Med refränger som "End the fight! Before the fight ends you!" måste man som vanligt ha skämskunden inom armlängds avstånd, men fan, Hatebreed kan sin köttiga metalbefläckade hardcore på sina fem fingrar!

M.I.A. - Matangi
Som vanligt när det gäller M.I.A., eller Mathangi som hon egentligen heter då, så är hennes skivor som en partyblandning av sköna grejer. "Matangi" är betydligt bättre än tre år gamla "Maya" som redan fallit i glömska hos mig.

Tomahawk - Oddfellows

"Nej nu blir det inga fler Faith No More-konserter" och så blir det ändå fler ;ppPPPPpppP

Faith No Mores återförening har varit en smula oklar även om det nu (väl?) är färdigspelat för den här gången. Hur som helst, någon ny Faith No More-skiva skulle det ju iallafall inte bli. Nähä Mike Patton, vad kallar du då "Oddfellows"? Jaså, en Tomahawk-skiva. Same shit different name säger jag.



Eller ok, det låter kanske inte rakt av som ett Faith No More-album eftersom det finns lite för mycket av Tomahawks skitighet kvar, men jämfört med förra skivan - indian-albumet "Anonymous" (2007) - så är det här betydligt rakare och poppigare.

I double-dare you att lyssna på "I.O.U." och försöka påstå att den inte hade kunnat vara med på "Album of the Year".

Det finns också lite grejer som påminner om Mr.Bungle eller ett mindre kaosartat Fantômas, främst då "Rise Up Dirty Waters" med sina jazztrummor och sitt olycksbådande gitarrspel.

När jag tänker efter är "Oddfellows" närmast något av en Mike Patton-odyssé. Den börjar med ett par riktigt vassa nummer som låter mycket Faith No More. Sedan fortsätter vi via Mr.Bungle-land till Fantômas avkrokar och till "I Can Almost See Them" som låter som Tomahawk brukar göra (om det nu finns någon sådan definition.)

"Baby Let's Play____" är återigen lite Fantômas (á la "Director's Cut") medan avslutande "Typhon" mest låter som Melvins.

Allt det här är egentligen inte så konstigt, eftersom Trevor Dunn är ny basist i Tomahawk. Ni som kan er Patton-historia vet ju att Dunn lirat med Patton i såväl Fantômas som Mr.Bungle.

Överlag är "Oddfellows" en riktigt skön och soft skiva. Rätt så rak och enkel men ändå med en hel hög influenser från diverse skumma håll som ligger och lurar där nånstans. Trallvänlig utan att bli tråkig.

Och Mike Patton på sång.

Det blir fan aldrig dåligt med Mike Patton på sång.

Dag 21 – En låt du lyssnar på när du är lycklig

Då brukar jag nog lyssna på...allt möjligt.

Eftersom jag lyssnar på rätt mycket dyster och/eller hård musik så slinker den sorten ned även under Lyckliga Stunder. För övrigt känns just begreppet lycklig lite kidnappat av reklamindustrin, men tillfreds, glad eller allmänt nöjd känner jag mig ju rätt ofta.

Äh, det här blev ju meningslöst dravel, här har ni ett par sköna låtar:

Ps. Om du bara har tid att ha Youtube-party till en video, välj isåfall Primus. Ds.

Mr.Bungle - “None Of Them Knew They Were Robots” (“California”, 1999)




M.I.A. - “Mango Pickle Down River” (“Kala”, 2007)




Primus - “Tommy the Cat” (“Sailing The Seas Of Cheese”, 1991)

Fantômas - "Simply Beautiful"

Det var länge sen jag slängde upp något Patton-kramarinlägg, så här kommer en tårdrypande men samtidigt skapligt schizofren Al Green-cover. Titta på det här:



Och svara sen på frågan: Hur kan man inte älska den mannen?

Bär McKinnons Umlaut

Jag blev mycket glatt överraskad när jag hittade Umlauts självbetitlade debutskiva på Spotify. Bakom namnet Umlaut döljer sig Clinton "Bär" McKinnon, tidigare saxofonist och låtskrivare i småknasiga Pattonprojektet Mr.Bungle.

Ännu en glad överraskning är att mycket av Umlaut-plattan bär släktskap till Mr.Bungles makalösa sista album "California". Med andra ord en smältdegel av trallvänlig gammelpop, några hårdare tongångar och sinnesrubbad cirkusmusik. Det spelas en hel del mungiga och mystiska inslag finns i nästan varje låt.

Mike Patton gästsjunger på läckra "Atlas Face", och skivans avslutande låt "Dain Bramage" påminner om trevliga instrumentalorkestern Tin Hat Trio.

Lyssna på Umlaut om du gillar Dog Fashion Disco, Mr.Bungle eller sjaskiga positivhalare med finklädda apor som kompisar.

Faith No More i Finland

Hyyvääääääääää!!!

Jag har varit peppad som ett barn på julafton inför många konserter genom åren. Mina två första Metallica-gig, Red Hot Chili Peppers på Södra Teatern, Opeth i samma lokal. Sigur Rós på Dalhalla, CocoRosie, Mastodon på Klubben, Pearl Jam, Slipknot under sent nittiotal innan de blev Bon Jovi, Ani DiFranco i Köpenhamn, Neurosis, Regina Spektor. "Listan kan göras lång", som klyschan säger.

I vintras såg jag Fantômas göra två finfina spelningar i den kanske inte fullt så finfina byn Minehead i England. Givetvis var jag löjligt peppad inför och under dessa konserter, men nog ägnade jag en drömsk tanke åt en eventuell återförening av Faith No More, även om jag visste att detta aldrig skulle ske. Men se på fan, Patton, Gould och de andra grabbarna grävde ned stridsyxan och gav sig ut på en Europatur igen! Så: Peppad som ett barn på julafton? Vad tror du själv?

Efter mycket funderande, planerande och nervöst biljettfixande stod det klart att vår tripp skulle gå till de finska alkisarnas ursprungsland, och igår var det alltså dags. Här är vad som hände (Min finska mobilkamera har tagit bilderna. Skyll på den. Videos har blandade finska Jaris filmat.):

Simon-Kentas hotell var klart för incheckning redan på förmiddagen.



Vi bodde på sjunde våningen, så det var inte direkt läge att traska i Porras därifrån.


Gick till Alko


...valde i sista stund bort Kissan Minttu...


Men likväl blev det en blandad finsk alkokompott


som smakades av innan vi var kulturella/heliga i kyrkan


Timmarna gick i solen, dock utan pizzainköp.


Efter blandade finska händelser, däribland en kilometerlång (men toksnabb) kö för att komma in, kliver Faith No More så upp på den solindränkta scenen. "I spent all day in the tanning salon and now THIS??" hojtar Patton lite senare i ett av många ironiska utspel. Dessförinnan har bandet inlett med ytterst passande smörsliskiga covern "Reunited" - en mustig duett mellan Mike Patton och Roddy Bottum (som dock inte är fullt så tonsäker). Så här lät det:

Ljudet är häpnadsväckande lågt (tar sig efterhand), men det låter bra! Och med undantag för stele (men kompetente) gitarristen Jon Hudson ser bandet grymt spelsugna ut. Bottum med begynnande flint, En ständigt manglande och överlag fantastisk Billy Gould med grått skägg och mäktiga trummisen Mike "Puffy" Bordin med nästan lika grånade dreads på skallen. Mike Patton haltar in på scenen med ett glas vitt, iklädd en silverglänsande kostym och röd käpp i sunkigaste hallick-stil.

(obs! stulen bild...mina bilder ser mer ut så här:)

Faith No More är helt fantastiska denna kväll med sin suveräna mix av hårt och finstämt, allvarsamt och pubertalhumoristiskt. Sistnämnda mix är extra bra några låtar in i konserten då hela "Evidence" framförs på spanska, inklusive Enrique Iglesias-passningar och ett stereotypt "ay ay ay!"-utrop efter 02:59:

Mike Pattons status som världens bästa rocksångare kan möjligen ifrågasättas (även om den som tycker annorlunda uppenbarligen är helt jävla dum i hela jävla huvudet), men som entertainer är han hur som helst rock/metalvärldens kung. Han har skitkul på scen och det smittar av sig till resten av bandet och publiken. Han gillar sin lilla verktygslåda med ljudeffekter även om han inte förvandlas till Professor Balthazar fullt så ofta som när han uppträder med Fantômas. Pattons spattiga utbrott är underbara att få uppleva live, med några av många höjdpunkter i "Land of Sunshine"

, "Surprise! You're Dead!" och framförallt suveräna urladdningen "Cuckoo for Caca".

Direkt på "Cuckoo for Caca" följer brottarhiten tillika Commodores-covern "Easy" och man kan bara stå och gapa över det faktum att det är samma sångare som framför de tvenne styckena.

Roddy Bottum körar i klassiska kuksugarlåten "Be Aggressive" . Patton leker vansinnig väckelsepastor i "Just A Man", en av låtarna jag faktiskt inte sett fram så värst mycket mot men som är ett av kvällens största ögonblick.

Jag saknar förstås "RV" och "Jizzlobber" från "Angel Dust", men i övrigt är det svårt att gnälla över den en timme och 45 minuter långa konsertens låtmässiga omfång.

Visst blir det allsång under hitlåtarna "Epic", "Midlife Crisis" och "Digging the Grave". Den sistnämnda som framförs som extranummer och dessutom för första gången under denna återföreningsturné. Vilket märks, då Patton knappast kan sägas ha full koll på texten.

Sammantaget alltså precis som väntat. En pengahungrig, genomkommersiell och trött nostalgiåterförening av ett gäng daterade funk/rap-metalsnubbar. Usch och fy.

Närå, Iron Maiden och Metallica i all ära, men denna Helsingforskväll visar Faith No More som är stadionrockens okrönta kungar! Vassa låtar, ett ännu vassare framträdande och som sagt, rockvärldens i särklass bäste entertainer.

Gårdagens setlist (stal jag från Faith No More 2.0 som har fler godbitar från spelningen här):

1. Reunited
2. From Out of Nowhere
3. Land of Sunshine
4. Caffeine
5. Evidence
6. Poker Face/Chinese Arithmetic

7. Surprise! You’re Dead!

8. Last Cup of Sorrow

9. Cuckoo for Caca
10. Easy
11. Ashes to Ashes
12. Midlife Crisis
13. Introduce Yourself
14. King for a Day

15. The Gentle Art of Making Enemies
16. Be Aggressive
17. Epic
18. Just a Man
19. Chariots Of Fire/Stripsearch
20. Digging the Grave
21. I Started a Joke
22. We Care a Lot

Faith No More – Önskelistan

Det är nu bara två veckor tills jag drar till bastubadarnas land för att se det återförenade Faith No More. Satte mig ned och funderade över vilka låtar jag skulle vilja att bandet spelar då, och kom fram till denna möjligen överambitiösa setlist:

1. Surprise! Your Dead
2. From Out of Nowhere
3. Get Out
4. Midlife Crisis
5. She Loves Me Not
6. Ashes to Ashes
7. The Gentle Art of Making Enemies
8. Collision
9. Jizzlobber
10. Digging the Grave
11. Cuckoo for Caca
12. Evidence
13. Malpractice
14. Zombie Eaters
15. Take This Bottle
16. Epic
17. RV
18. Ugly in the Morning
- - - - -
19. Pristina
20. Midnight Cowboy

Mer eller mindre nära listan:

Everything’s Ruined
A Small Victory
Falling to Pieces
Last Cup of Sorrow
Ricochet
War Pigs
We Care a Lot
Introduce Yourself
Be Aggressive
Easy

På onsdag gör bandet en uppvärmningsspelning på anrika Brixton Academy. Då lär vi få en del svar kring våra favoritlåtars varanden.

Till dess kan du lyssna på min perfekt (om än med tyngden i ”Angel Dust” och ”King For A Day…”) sammansatta spellista här.

Andra fans favoritlistor återfinns på trevliga uppvärmningsbloggen Faith No More – Fantasy Setlist.

Här finns fler av konsertaffischerna, mycket snygga!

Ipecac Recordings 10 år!

Igår fyllde ett av världens (två?) coolaste skivbolag, Ipecac Recordings, 10 år. Stort grattis till det säger Hamburgertåget!

Greg Werckman och Mike Patton sparkade igång bolaget i liten skala - idag ryms drygt 60 akter i stallet (må vara att typ hälften är Pattons egna band...).

Från extremt olyssningsbar skit till posthardcoregiganterna Isis och Spice Girls-doftande rapparna i Northern State. Vidare, tunga Dälek, spattiga The Locust, mysiga nordbor som Kaada och Mugison. Legendariska Melvins, filmmusikjeppen Enno Morricone, svängiga Dub Trio och ett helt lass andra. Inte illa!

http://www.ipecac.com/

Faith No More till Norge

http://www.hovefestivalen.no/Default.aspx?articleID=1426

Dagens soundtrack

Faith No More – Album of the Year (1997)

Det är laguppställningen från senaste albumsläppet ”Album of the Year” som gäller när Faith No More nu äntligen återförenas.

Bland en del fans har det knorrats om avsaknaden av Jim Martin och hos några dårar även gnällts om att Mike Patton sjunger istället för Chuck Mosely. Själv tycker jag bandets tre sista släpp är deras i särklass bästa, och Jim Martin var varken närvarande på ”King for a Day…” eller ”Album of the Year”. (Men så lyssnar jag också ibland på Metallica post-McGovney/Mustaine.)

Hur som helst, närvarande på sistnämnda alster är istället episka arenarockdängor som ”Ashes to Ashes” och ”Last Cup of Sorrow”. Vidare ”Stripsearch” som är en rymdaktig fortsättning på avspända fullträffen ”Evidence” från skivan innan. Dumriffande ”Naked in Front of the Computer” som minner om gamla tider och får en att sukta efter fler lite rakare käftsmällar. Till sist vackra, värdiga avslutningen ”Pristina”, tung och vemodig.

Skivan börjar förresten med ”Collision”, en öppningslåt jag har delade känslor för, för att inte säga ett lite lätt Pavlovskt förhållande till. Ty ”Album of the Year” låg av någon anledning i cd-spelaren på min flickväns stereo under vad som kändes som en hel evighet, och morgontimern som drar på den inte helt avslappnade ”Collision” på ilsket stegrande volym har kickat igång alltför många gråa vardagar.

- - -
Rolo Tomassi – Hysterics (2008)

Engelska ungtupparna Rolo Tomassi debuterar med ”Hysterics” och det är en skiva som bara växer och växer med varje lyssning.

Jazzig, jävligt spattig matematikhardcore kryddat med Nintendo-lika synthar, Scooby Doo i Spökslottsslingor och en minst sagt versatil sångerska vid namn Eva Spence. Det är en platta så hysterisk (hej Oldsberg) att man ofta måste stanna och pausa en stund.

Stolen Babies var förband åt The Dillinger Escape Plan under senaste Sverigebesöket.

Rolo Tomassi låter som avkomman från dessa två band.

På LSD.

- - -

Why? – Almost Live From Eli’s Room (2008)

Upptäckte Why? efter tips från Wirre, och ja, ”Alopecia” skulle definitivt varit med på årsbästalistan.

Versionerna av samma låtar som återfinns på semi-liveplattan ”Almost Live From Eli’s Room” är i många fall ännu bättre. ”By Torpedo or Crohn’s” är helt magisk. ”The Vowels Pt.2” är fortfarande briljant och ”Good Friday” återigen en personlig favorit.

Why?, med Yoni Wolfs sköna slackerrap och nasala sång, är perfekt på en bakfyllesöndag, perfekt under tidig förfest. Perfekt under snöstormig promenad och bakom snacksalig vinkväll.

(Foto: Lucy Johnston)

Faith No More återförenas!

"Ohmygodohmygodohmygodohmygodohmygodohmygod!!!" (Med uppspelt Homer-röst)

Spelningar i Europa planeras. Jag bor i Europa. Kan både åka långt samt betala dyrt för detta.

http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_2512993.svd

http://popwatch.ew.com/popwatch/2009/02/faith-no-more-r.html

Helgplan: Festival i England

I helgen är det jag som åker vattenrutchbana med Mike Patton!

All Tomorrow's Parties anordnar festivalen "The Nightmare Before Christmas" på ett brittiskt Skara Sommarland

Konceptet, att låta några sköna artister (i det här fallet Mike Patton och Melvins) välja ut banden känns briljant. Liksom att bo i lägenhet på området. Tydligen ska det vara sjukt bra uppstyrt -bara en sån sak som att de största banden spelar två gånger så att alla ska få se dem känns klockrent.

Just de största banden är också de jag ser fram emot mest. Mastodon har jag visserligen sett fyra eller fem gånger hittills, men de är snuskigt bra live. Isis har jag aldrig sett, och att se Mike Patton och hans Fantômas framföra den smått legendariska plattan "The Director's Cut" i sin helhet kommer inte bli helt dumt.

Butthole Surfers, Meat Puppets, The Locust, The Damned, Dälek, Monotonix, Martina Topley Bird, Rahzel, Farmers Market, Taraf De Haidouks, Mugison, Boss Hog och Big Business kan jag också tänka mig att bevittna. Det kommer att bli hektiskt.

Det enda bösiga nu är en galet otajmad förkylning som ligger och lurar i vassen. Jag ignorerar den tills vidare, och laddar istället upp med Mastodons magiska låt (och video) "Blood and Thunder"



samt en, för "The Director's Cut" ovanligt skönsjungande Mike Patton:

Nytt kneg och ny festival

Två grymt kul och festivalrelaterade grejer på gång:

1. Jag ska skriva om film! Stockholms Filmfestival ska få min hjälp att sätta ihop katalog + program till årets festival. Smickrande och förbannat roligt!

2. I december sticker jag till England för att bevittna en prettohårdrockares våta dröm. Eller vad sägs om Mastodon, Isis, Fantômas, Melvins, Dälek, The Locust, Trevor Dunns MadLove, Soulsavers + Mark Lanegan, The Damned, Butthole Surfers och ungefär lika många akter till? Jag har redan gåshud.

Det blir boende i lägenhet med fem andra mer eller mindre sköna snubbar och platsen är ett brittiskt Skara Sommarland med vansinnig vattenpark och lite annat spex.

Fett med pepp!