Blame Canada

Scheisse, Kanada har ett grymt OS-lag. Men det har å andra sidan Sverige också. Finland inte fullt likaså. Kanada spelar dessutom som bekant på hemmaplan vilket i vanlig ordning kommer innebära en sjuhelvetes massa fusk, tjuveri och nidingsdåd ifrån världens minst sportsliga hockeynation. "But we apologized for Celine Dion!" Jovisst, men ni fuskar ständigt i hockey, Kanada-svin. Blir hur som helst helt klart svårt, och helt klart en grym OS-turnering. Pepp.

Grymt roligt med JVM igen förresten. Grymt trött idag efter att ha sett Sverige (typ) spela ut de fåniga ryssarna igår natt.

Idag: Tokiga djurfilmer

Vi började titta på några ganska äckliga djurfilmer, för att sedan kompensera med några söta.



SJUKT VIDRIG TUSENFOTING

Årets viktigaste topplista

Awful Library Books sammanfattar året.

En påse blandat (musiktips, mat, lera)

Umlaut är ny på årsbästalistan. Den skönt konstiga partyplattan som jag skrev om i somras har hängt med året ut.

- - - -

Jag har under många år gått och hoppats på att vår närmaste sunkkines skulle lägga ned verksamheten till förmån för något roligare. Nu har detta äntligen inträffat (sorry för all förbannelse/voodoo/svart magi jag skickat på er Lucky House!), och vår nya kvartersrestaurang Bra Mat är än så länge (efter ett besök) Sundbybergs kanske allra bästa restaurang. Mycket trevligt!

- - - -

Thinking Putty är en fantastiskt rolig leksak.

- - - -

Dillinger Escape Plans "Farewell, Mona Lisa" bådar gott inför kommande albumsläpp:

- - - -

Hovet ikväll, vore ju trots allt trevligt om AIK Hockey överlevde den här krisen...också.

- - - -

Annat jag lyssnat på den senaste tiden:

Wintersleep - Nåt slags blandning av skäggrock och (ja, det är helt ok att skjuta mig i ansiktet med en hagelbrakare nu om ni vill) Coldplay

Mr.Gnome - Lite likt Land of Talk ibland, men samtidigt en del folkigare, lugnare och deppigare.

Black Math Horseman - Doomig långsamhårdrock med en tjej som sjunger. Kanske kan vara något för exempelvis fans av Battle of Mice, och även för den som tänder mer på sjuttiotalsklingande akter.

Thus: Owls - Freak-folkigt Stockholmsgäng som får mig att tänka på Wildbirds & Peacedrums, Joanna Newsom, The Tiny och Fever Ray. Och det är ju inte så dumt.

Internetskoj vi minns - KISS Shreds

"I feel so bad for you. I'm so good for me. For me!"

51 av årets bästa låtar

Nu orkar jag inte fnula mer med årsbästalistan. Här är 51 av årets bästa låtar, valda ur Spotifys halvhyfsade utbud. De är inte rangordnade, en del artister har fått med mer än en låt, och jag har säkert glömt ett helt lass.

Men skitsamma, spisa loss! Kör på random eller nåt, och om den där artisten du tyckte sög getballe redan första gången dyker upp igen så har du min och guds tillåtelse att zappa.

2009 års bästa låtar (på Spotify)

00-talets roligaste svenska film - liten brasklapp

"Du Levande" har ju trots allt sina stunder...

00-talets roligaste svenska film

Det har snart gått två år sedan jag såg "Istället för Abrakadabra" på Göteborgs filmfestival.

Igår kväll visades filmen på SVT och jag kunde än en gång konstatera att det nog är 00-talets roligaste svenska film.

Se den på SVT Play inom den närmaste månaden. Se den flera gånger för en skön dos av "gothic death and mayhem".

Titta/Lyssna/Läs

Dom här bladen...

...dom friterar vi

I lagens namn...

...får jag se på det jättestora körkortet?

Panteras dubbeltramp goes knarrfjärt

Jag hatar när dubbeltramp bara låter som en riktigt knarrig brakare. Riktigt sådär att det fladdrar till i mjukisbyxan. Frågan är: Vem gillar det, och varför?

Lyssnar på Metal Hammers Dimebag-tribute-platta och trumljudet på Throwdowns version av "Becoming" är verkligen inget vidare. Lyssna här.

Annars är det inte alls en dålig coverplatta, möjligen med lite fega nyinspelningar av låtarna som är väldigt trogna sina original. Men HELVETE, Pantera har gjort några fullständigt odödliga låtar genom åren. Jag nämnde ju häromsistens att Opeths "Blackwater Park" är en av världshistoriens trettio bästa skivor. Åtminstone en av "Far Beyond Driven" och "Vulgar Display of Power" , kanske båda, platsar också på den listan.

Dexter: Early Cuts

I samband med att säsong fyra av Dexter rullat på, så har en kortare, webbaserad animerad liten serie vid namn "Dexter: Early Cuts" snurrat vid sidan av. Här får man se hur hans sjuka mördarbana fick sin början. Vet inte riktigt om småtrevligt är rätt ord, men ok då, småtrevligt och fint tecknat är det.

Här är de två (åtta) första avsnitten:





(plus en "Behind the scenes")

Sharkwater

Sharkwater är en bra och viktig film, se den. Se den trots att unge/engagerade/skitduktige Rob Stewart (roligt namn förresten, man ba "wow, you must REALLY love his music", typ) som gjort filmen låter helt stenad som berättare.

"Jacques Cousteau meets Michael Moore" har någon beskrivit denna löjligt hyllade film som, och det är en helt ok första beskrivning. Vacker naturfilm blandat med obehaglig, samhällskritisk dokumentär. Den är snyggt uppbyggd, med avstamp i en del som är ytterst lärorik i sitt avlivande av många trötta gamla hajmyter, för att sedan successivt gå över till en allt hårdare granskning av tjuvfisket av haj (och så småningom även mindre civiliserade länders legaliserande av denna slakt).

Efter att ha sett den vill man bara gå och sprutbajsa i all världens hajfenssoppa och därefter servera de jävla svin som beställer denna sjuka maträtt dubbel portion och en knogmacka.

Jag blir så jävla trött på mänskligheten ibland jämt.

Dexter - efter säsongsavslutningen

Oj oj oj oj oj. En rent mästerlig Dexter-säsong - som dock började lite trevande, med det löjliga tredje avsnittet som det absoluta lågvattenmärket - avslutades igår.

Bästa säsongen hittills? Kanske. Fullt i klass med den första, lätt i klass med den sjukt nerviga andra, och många gånger vassare än den lite fladdriga säsong tre.

Dexter hör fortsatt till en av mina absoluta favoritserier, och det är nu dags att se om den första säsongen igen. Han är ju inte direkt samma person nu som då, den gode seriemördaren.

Här några se- och läsvärda länkar för dig som redan sett säsongsavslutningen. För dig som ännu har det kvar att se fram emot och vill ha spänningen i behåll, klicka för helvete inte på någon av dessa länkar:

Michael C. Hall och John Lithgow diskuterar säsongen i stort (video) - del 1 (INNEHÅLLER SPOILERS)

Michael C. Hall och John Lithgow diskuterar säsongen i stort (video) - del 2 (INNEHÅLLER SPOILERS)

Q&A med "Dexter-bossen", exekutive producenten Clyde Phillips - del 1 (INNEHÅLLER SPOILERS)

Q&A med "Dexter-bossen", exekutive producenten Clyde Phillips - del 2 (INNEHÅLLER SPOILERS)

Alltid läsvärde tv-kritiker-gurun Alan Sepinwalls recension av (,och ofta smarta läsares kommentarer till) säsongsavslutningen (INNEHÅLLER SPOILERS)
(Det är samtidigt mycket gnäll på senaste Dexter-säsongen från både Sepinwall och många av hans läsare. En del befogat såklart, men mycket känns bara så jävla Comic Book Guy)

EW:s Ken Tucker's Watching TV Blog om avsnittet (INNEHÅLLER SPOILERS)

Själv ska jag nog spola tillbaks VHS-bandet och se om sista kvarten ytterligare en gång. Så magiskt bra.

Dagens ris

Tycker att det är förjävligt att någon gett sig på Berlusconi. Det är ett slag mot demokratin.

Time Warp

Kan. Inte. Sluta. Titta. På. Time Warp-klipp.

(Tack till min bror för tipset.)

(Den sista länken är dock vidrig på alla sätt och vis.)

Det här är nog det coolaste hittills:

Fyra dagar i tv-soffan

En halv veckas förkylning innebär en del filmtittande, utöver ikapptittande av "The Office" och "Californication", samt påbörjande av än så länge småbriljanta "Modern Family". Här några korta omdömen om filmskörden:

"The Hangover" - Skulle ju vara så fruktansvärt rolig. Men det var den inte riktigt. Mer småkul. Betyg: 4/10

"Up" - Fin! Första halvan riktigt bra, ointressant och dassig avslutning. Betyg: 6/10

"The Cove" - Otrevlig och engagerande dokumentär i thrillerformat. Se den. Och bojkotta därefter Kolmården, Sea World och annan skit. Samt Japan. Betyg: 8/10

"Inglourious Basterds" - Storslagen, underhållande, elak, uppkäftig. Betyg: 7/10

"Brüno" - Älskade Borat. Hatade Brüno. Antagligen för att den ena filmen är rolig, den andra tråkig. Betyg: 2/10

Californication Madafakkaaaaa

Jag trodde jag var klar med Californication efter den svaga säsongsinledningen, men under den senaste veckans förkylning tog jag upp tråden igen. Och efter avsnitt fem började formkurvan peka uppåt igen. Kathleen Turners sexgalna agentboss är fantastisk, och i avsnitt sju dyker Hank Moodys allra bästa fras "madafakkaaaa" upp igen. Dock inte lika bra som "originalet", men det är å andra sidan den roligaste scenen i Californications historia.

Nya:


Gamla:

Tanka Portishead - Stöd Amnesty

Köp Portisheads nya singel "Chase the Tear" och stöd samtidigt Amnesty. Det är en med Portisheadmått mätt svinsnabb låt. Inte alls pjåkig, och i samma ondskefulla anda som senaste albumet.



- - - -

Ett annat band med en ny singel är The Joy Formidable som meckat ihop en JÄVLIGT MUNTER jullåt. Titta/lyssna/läs:



- - - -

Via DN På Stan hittar jag ännu mer välgörenhets- och julrock i form av en nyinspelad hrm...klassiker. Köp här om du vill. Eller provlyssna här:

Opeth fyller 20, spelar hela "Blackwater Park" live

Nästa år firar Opeth 20 år som band. Man firar med "en serie exklusiva konserter" där en dryg tvåtimmarsspelning utlovas.

Första delen av konserten kommer att bestå av "Blackwater Park" i sin helhet. Med tanke på att det är ett av världshistoriens trettio bästa album, samt att Opeth är snuskigt vassa live så bör du helt enkelt inte missa den här turnén.

De progressiva dödsmetallarna spelar i sin hemstad, på Cirkus den 30 mars, och biljetter införskaffas hos alla IT-säkerhetsexperters favoritleverantör Ticnet.



- - - -

Att Cirkus är en av Stockholms bästa konsertlokaler konstaterade jag återigen igår under Regina Spektor. Regina började lite småtrist men efter och inklusive "Ode to Divorce" var allt precis hur bra som helst. Att byta ut de gubbrockande kompmusikerna mot en cellist och en violist (vilka verkligen levde upp under avslutande countrysmockan "Love, You're a Whore") är inget annat än ett genidrag, även om Regina nog var som allra finast helt på egen hand. Kände mig först som en trött gubbjävel som bara ville höra gamla låtar, men "Machine", "Human of the Year" och "Man of a Thousand Faces" fick mig att kapitulera även inför "Far". Vackert, varierat, charmigt, imponerande. Regina Spektor är fantastisk.

Mer The Office än The Office

En kollega dök just på en bild som är mer The Office än alla (brittiska och amerikanska) The Office-avsnitt tillsammans. (Syns på bilden: Förra VD:n)

Tyskland - fortfarande bland det roligaste

Jag lyckades just med en så grymt bra bildgoogling.

Skulle leta upp en bild på en tysk tjock farbror ätandes korv (frågor på det?) och hittade detta guldkorn där URL:en innehöll flera roligheter, som jag markerat för er smidighets skull (klicka):

Stor förvirring bland 50+arna!

Uh-oh, hur förvirrat kommer inte det här att bli...

Google lanserar "Google Goggles".

Hur ska femtioplussarna uttala detta? "Goggles goggles" "Goggel goggel"?

(Rekommenderar förresten introvideon med den sköna Hans und Franz / Rainier Wolfcastle-tysken. Samt gillar konceptet skarpt!)

Fin cover + video

...signerad Jenny Owen Youngs som öppnar åt Regina Spektor ikväll:

Regina-pepp

Hoppas ikväll på en mustig blandning av nya låtar, gamla favoriter (och gärna ett otippat kort i form av "Braille", men det lär ju inte hända). Stirriga livefavoriten "Baby Jesus" dyker förhoppningsvis upp. Det ska bli förbannat skoj att se Regina Spektor live igen.



Hon får förresten mer än gärna spela "Machine" också.

The Tiny på Södra Teatern

The Tiny live och The Tiny på skiva är som två helt olika band. På skiva bra, men lite tjatigt, lite pretentiöst och en smula...överdrivet. Live? Helt suveränt.

Igår kväll på Södra Teatern gjorde Ellekari Larsson och hennes Leo Svensson en stundtals helt makalös spelning, dessutom många gånger bättre än sist jag såg bandet. Nya skivan "Gravity & Grace" har förvisso växt med antalet lyssningar, men är i mitt tycke fortfarande bara godkänd. Men på scen har The Tiny inte en endaste dålig låt med sig, känns det som. "Know Your Demons" från förra albumet hör inte till mina personliga favoriter - igår var den magisk.

Ellekari bjöd på ett par riktigt sköna mellansnack, hennes scennärvaro och rutin är även den betydligt vassare än tidigare. Introduktionen till "Lithium" var kunglig och gick ungefär så här: "En av de första som brukar få höra våra nya låtar är min mamma. Om den här låten sa hon 'Den DÄR var jobbig'." Återigen kunde jag konstatera att en på skiva rätt jobbig låt blev helt suverän på scen.

Leo är en löjligt talangfull musiker (cello, såg, xylofon, orgel och emellanåt gudomlig körsång) och kontrabasisten Johan Berthling som fanns på scen under knappt hälften av låtarna hjälpte till att göra ljudbilden fulländad. Såg är för övrigt ett fantastiskt instrument.

Kolla förresten upp Anna von Hausswolff som inledde gårdagens konsert. Nervigt pianospel och en maffig sångröst med stor variation. Möjligen ett lite klent låtmaterial, men filar den västkustska damen på det kan det bli hur bra som helst.



- - -

Edit: SvD:s Elin Unnes skrev förresten en fin recension av konserten.

Amanda Palmer + Tegan and Sara

Systrarna Quin twittrade om Amanda Palmers hemsnickrade video till "Hell", och därifrån hittade jag vidare till Amandas fina cover på "Dark Come Soon" som hon framförde i somras på ett välgörenhetsevent där även "Coraline"-författaren Neil Gaiman uppträdde. Gillar man Dresden Dolls och Amanda Palmers hetsiga pianospel och känslofyllda, aningen opolerade sång så gillar man det här:

(Amanda har även försökt sig på "Like O, like H", men den covern är inte fullt så övertygande.)

Veckans bandtröja

Jag tyckte den här bandtröjan (Iwrestledabearonce) var rolig.

De enda julkalendrarna du behöver

Ordvitsmästarna bakom www.oioioi.se är tillbaks för säkert femte (sjätte? sjunde?) året på raken. De öppnar starkt med...en riktigt jävla usel ordvits helt enkelt. Precis som det ska vara.

Och nu blir det middag framför Nissene på Låven, den fantastiska norska dokusåpan som nu kommer snurra i det Hamburgertågska hemmet för fjärde året på raken.

Skalar just nu

Ananas.

Jävla homofrukt.

Stockholms Filmfestival - min plan för nästa år

Nästa år skiter jag i att gå på några filmer.

Istället vill jag försöka boka upp fem-sex sessioner med han,

"Tar en kniv, sticker den i honom va ... rådjursögon, jättesnygg"-mannen från den där sköna introfilmen till själva festivalen. Vi hookar upp nånstans (nån vägren eller café eller nåt), och han får helt enkelt välja en film att berätta om.

GRYM snubbe.

Stockholms Filmfestival - Kortfilmskväll 2

"Kortfilmskväll 2" - Nåt slags sammanslaget betyg: 7/10

En (av många) grejer där Göteborgs Filmfestival slår huvudstadens dito på fingrarna gäller det breda utbudet av kortfilm. Stockholms Filmfestival hade iallafall ett par kortfilmer med i programmet i år, bland annat i form av tvenne kortfilmskvällar under festivalens sista dag.

Under "Kortfilmskväll 2" visades 10 filmer av blandad karaktär, möjligen med lite för stort fokus på feel bad och öststatsmisär, men ok. I ukrainska "Diagnosis" blev det lite skrattretande, med det trasiga pundarparet som hänger i en rivningskåk, väntar barn, har HIV, barnet får HIV, pappan kväver barnet. Jag satt mest och ba: "Scooby dooby eeeey?"

Men frånsett misären, och en äcklig kinesisk/australiensisk incestfilm så höll detta paket rätt hög klass.

Luke Doolans överraskande "Miracle Fish", Stephanie Lansaque och Francois Leroys stiliga bläckfiskrulle "Mei Ling", Dalibor Matanics tänkvärda "Tulum", Sara Eliassens ytterst märkliga "Still Birds" och Laila Pakalninas Roy Andersson-minnande "Silence" var allihop riktigt bra. Så se dem om du får chansen, även om det som alltid är svårt att få se kortfilm.

Omar Rodriguez Lopez - "Solar Gambling"

Sjukligt produktive Omar Rodriguez Lopez står inte bara på Cirkus scen med sitt Mars Volta ikväll, han släpper även ett nytt album vid namn "Solar Gambling" som finns till salu på nätet till valfritt pris, eller för avlyssning till exempel här på Hamburgertåget:

Nytt för den här gången är att mexikanska sångerskan och skådespelerskan Ximena Sariñana står för den svala sången, och inte vapendragaren Cedric Bixler-Zavala.

Än så länge låter det riktigt bra!

Stockholms Filmfestival - 9

"9" - Betyg: 5/10

"9" är en animerad film som stundtals är så snygg att jag bara sitter och fånler. För någon som liksom jag suttit klistrad framför "Skrotnisse", "Myst"-spelen, och första halvtimmen av "Wall-E" (jag har ännu inte spelat "Little Big Planet") så ska det ju inte kunna gå fel med robotar, skrot, stora maskiner och trasdockor. Särskilt inte då Tim Burton i egenskap av producent satt sitt namn på Shane Ackers "9".

Tyvärr är själva storyn av det banalare slaget. Grundtanken med en kall, trasig värld där robotarna vunnit slaget mot människorna öppnar upp för en fantastisk historia, men hela filmen är mest en enda lång jakt, och stundtals känns det som om samma scener rullas flera gånger efter varandra. Precis som i "Wall-E" som jag också tycker tappar efterhand så är inledningen av "9" brutalt bra.

Så hur betygsätter man en film där handling/manus ligger på en trea, medan det visuella är bland det bästa som någonsin gjorts? Det får bli nåt slags snitt.

Trailer:

Stockholms Filmfestival - City Island

"City Island" - Betyg: 7/10

"City Island" är en skön komedi om en rätt så dysfunktionell familj där varje medlem bär på minst en mer eller mindre stor hemlighet var. I centrum står fängelsevakten Vince Rizzo (Andy Garcia) som försöker hålla ihop sin familj samtidigt som han är den som har flest skelett i garderoben. Tonårssonen (Ezra Miller) med de möjligen lite speciella sexuella preferenserna skänker en extra dos roligheter till de flesta scener i filmen.

Vi landar nånstans mellan "Weeds" och "Little Miss Sunshine" både vad gäller dysfunktionella familjer och typ av humor. "City Island" känns lagom lång och det är en skön stunds opretentiös underhållning man har framför sig.

Stockholms Filmfestival - Map of the Sounds of Tokyo

"Map of the Sounds of Tokyo" - Betyg: 6/10

Det finns nästan lika många saker jag älskar som hatar med dramathrillern "Map of the Sounds of Tokyo".

Karaktärerna pendlar mellan att kännas rätt styltiga och aningen ointressanta. Historien är ganska klyschig (yrkesmördare fattar tycke för tilltänkt offer) och dialogen sällan helt klockren. Emellanåt går filmen på repeat och när den tredje rätt explicita sexscenen mellan samma personer, på samma ställe, utspelar sig börjar man lätt skruva på sig i salongen.

Stämningen i filmen är dock jäkligt skön.

"Map of the Sounds of Tokyo" är rasande snygg och ljudet, som spelar en ganska central roll, är helt makalöst. Volymen är uppskruvad till max när det sågas i fisk på fiskmarknaden eller när det slurpas ramen.

Det märks att det är en icke-japanska (spanjorskan Isabel Coixet) som gjort denna Tokyo-skildring då många av de prylar och företeelser som skymtar förbi är av "tokigt japansk" karaktär.

Sammantaget hamnar "Map of the Sounds of Tokyo" på plus, men mitt intryck är splittrat.

Stockholms Filmfestival - Animal Town

"Animal Town" - Betyg: 7/10

"Och som om detta inte var nog, så är en gris lös i stan"

Sydkoreanska "Animal Town" är en kall, långsam och ful film. Nästan alla möten mellan människor i filmen berör pengar, varor och tjänster. Ljussättningen är läckert rå och lysrörsglåmig.

"Animal Town" börjar som en skildring av den ekonomiska krisen men utvecklas successivt till ett ännu mer tragiskt drama. En lagom smart, lagom svår film som långsamt och metodiskt målar upp en rätt så dunkel världsbild, samt ett ändå värdigt porträtt av två trasiga människoöden.

"Animal Town" är inte lämplig för förfesten, och inte heller något du bör välja om du står med en Dan Brown-filmatisering i andra handen och velar i videobutiken. Det är däremot en jäkligt snyggt berättad historia som lämnar dig med en klump i magen efteråt.

Ibland är det precis vad man vill få ut av sin filmupplevelse.

Dessutom är, som tidigare nämnts, en gris lös i stan.

Last.fm + Spotify = SpotiBot

Via tips från min vän Erik om det här blogginlägget hittade jag SpotiBot.

En playlistgenerator som geggar ihop Spotify med Last.fm:s Audioscrobbler och helt enkelt skapar färdiga Spotifylistor utifrån en angiven artist.

Mycket coolt.

Stockholms Filmfestival - Big River Man

"Big River Man" - Betyg: 8/10

Slovenen Martin Strel är inte som andra äventyrare. Andra äventyrare häller inte i sig två vinpavor om dagen, bär runt på 30 kilos övervikt eller simmar bredvid döda människokroppar i några av världens äckligaste floder.

I "Big River Man" får vi följa Martin Strel och hans entourage - däribland sonen/managern/berättarrösten Borut - före, under och efter Strels värsta vansinnesprojekt hittills - att simma genom Amazonas, dvs drygt 5000 kilometer i oväder, stekande sol och tillsammans med några av världens vidrigaste djur.

"Big River Man" är en dramatisk, varm och mycket humoristisk dokumentär med ungefär lika stora delar "Borat" som "galen naturdokumentär på Discovery channel". Det känns stundtals som om filmskaparna, med Borut Strel i spetsen, överdriver en hel del grejer, men det är å andra sidan svårt att verifiera då hela filmen är härligt vansinnig.

Stockholms Filmfestival - Godspeed

"Godspeed" - Betyg: 4/10

"Godspeed" är en kall och jävlig psykodramathriller som tyvärr tar sig vatten över huvudet.

Det börjar ganska bra. Eller dåligt om man är i huvudpersonen, healern Charlies kläder. En natt mördas nämligen hans familj brutalt och till synes helt utan anledning. Charlie avskärmar sig från omvärlden. Han fiskar, super och kladdar frenetiskt med en spritpenna i en bibel. När han som bäst sitter och stryker över i sin bibel dyker den unga Sarah upp och det visar sig att hon har en koppling till det hemska som hänt, och till Charlies förflutna.

En nervig, blodig och smått vanvettig upplösning står för dörren, men när alla otrevligheter och de (förvisso väldigt snygga) eftertexterna rullar känner jag mest att liknande saker gjorts förr. Och bättre. Ribban ligger helt enkelt för högt i förhållande till vad manus och skådisar klarar av att hoppa.

(Om du ändå är sugen på att se "Godspeed" måste jag varna för att gå in på Filmfestivalens infosida för filmen då den avslöjar onödigt mycket.)

Stockholms Filmfestival - Extract

"Extract" - Betyg: 5/10

Sämre än "Office Space", bättre än "Idiocracy". Inte så oväntat.

"Extract", av (och med, i en liten roll) Mike Judge, handlar om en livskrisande snubbe spelad av Jason Bateman från "Arrested Development", och hans extraktfabrik. Han är tjenis med en skapligt drogliberal bartender (Ben Affleck), och får en störig advokat (Gene Simmons) på halsen efter en händelse på fabriken som nog får klassas som "freak accident" (se affischen här till vänster för en ledtråd). Med i soppan är även en måttligt bright gigolo, ett kriminellt bombnedslag och kanske den jobbigaste grannen någonsin - den fantastiske karaktären Nathan, spelad av David Koechner.

Arga gubbjäveln J.K. Simmons gör en bra roll som obrydd affärspartner, och förstärker i allra högsta grad mitt intryck av att "Extract" är en klart karaktärsdriven film där handlingen känns sekundär.

Jag satt inte och asgarvade, men drog på smilbanden tillräckligt många gånger för att ge "Extract" ett betyg runt godkänt.

Kort och gott en habil bakiskomedi, inte så mycket mer.

Stockholms Filmfestival - Polytechnique

"Polytechnique" - Betyg: 6/10

Den 6:e december 1989 klev Marc Lépine in på École Polytechnique i Montreal och skjöt ihjäl fjorton unga kvinnor samt skadade ytterligare fjorton kvinnor och män.

Denis Villeneuves "Polytechnique" beskriver på ett rakt, närgånget och obehagligt vis denna händelse, i den här svartvita filmen med väldigt vackert foto.

Tydliga släktskap finns till andra skolmassakerskildringar, främst Douglas Couplands bok "Hey Nostradamus!" och Gus Van Sants film "Elephant", vilka båda använder sig av liknande berättartekniker som "Polytechnique".

Filmen känns tyvärr aningen lång trots sina 77 minuter, men "Polytechniqe" är ändå en ytterst välskriven, tjusig och obehaglig historia med ett bildspråk som på ett mycket bra sätt gör att den lilla dialog som finns nästan känns onödig.

Band som kukar ur: Avatar

Ungdomarna i Avatar var en frisk, In Flames-minnande fläkt när de dök upp med debutplattan "Thoughts of No Tomorrow" 2006.

Med senaste skivan, en självbetitlad historia som också är bandets tredje, vill man åt mer speltid på radio, och mer slantar i plånboken. Det går tyvärr som det brukar (tänk: Alla band du hör på reklamradio), och de melodiösa inslagen som flörtar lika mycket med Judas Priest som Killswitch Engage är helt enkelt jävligt kackiga.

Snabba Haunted-flörten "Pigfucker" (som inleds med att nån av glennarna i bandet hojtar "Jag ska bara spotta ut snusen") är ett härligt undantag i denna slätstrukna soppa.

Nu ska jag lyssna på Soilworks "A Predator's Portrait" istället.

Eastpak Antidote - några noteringar

• The Ghost of a Thousand och Four Year Strong hade bytt plats i startordningen. Inte helt lyckat då förstnämnda band gjort en av årets bästa skivor och antagligen är jävligt grymma live, medan sistnämnda band är ungefär lika bra som att få en påse med kiss i ansiktet. Planeringen var att skippa FYS och komma dit lagom till Ghost. Det blev tvärtom. Värt.
• Vi var fyra ganska gamla farbröder bland en enorm mängd emokids.
• Märkligt låg ljudnivå, första gången jag går på Klubben utan öronproppar.
• Alexisonfire var riktigt vassa! Gitarristen som stod för den rena sången sjunger grymt bra. I övrigt tight, hårt och medryckande. Tyvärr inte så mycket från nya skivan som är min favorit med bandet.
• Medryckande, tight och bra drag även från avslutande Anti-Flag. Lite tjatigt i längden, och lite för lite hockeykörer.
• Anti-Flag-sångaren Justin Sane är en exakt kopia av Christopher Moltisanti från Sopranos ... tyckte jag igår iallafall, med en Jäger innanför västen.
  

Den senaste tidens soundtrack

Mina hörlurar har bjudit på en väldigt blandad kompott under de senaste veckorna. Allra mest har jag lyssnat på:

Joan As Police Woman – Cover

Frånsett ett par bottennapp en riktigt bra och lågmäld coverplatta, lite åt samma håll som Cat Powers senaste försök. Här stöps låtar från rocklegender som Jimi Hendrix, Sonic Youth, Iggy Pop och David Bowie om i helt nya former. Några sköna hiphop-alster (jag kan inte sluta lyssna på Joans version av T.I.:s ”Whatever You Like” (tyvärr förbannat sprakig YouTube) ) och en svinbra Britney-cover som spöar såväl Yael Naim (YouTube) som Sugarcoma (YouTube) utan svårigheter:




Puscifer - "C" is for (Please Insert Sophomoric Genitalia Reference HERE)

Jag fastnade aldrig riktigt för Maynard-projektet tillika all star-bandet Puscifer och debutplattan “’V’ is for Vagina” som kom för två år sedan. Den här färska ep:n passar mig betydligt batter, då Maynard James Keenans smått gudomliga röst tar den största platsen, och där stämningen är mörk och tillbakadragen.

Nya, släpiga och suggestiva ”Polar Bear” lägger an tonen. Liveversionen av ”Momma Sed” är makalös, och ”The Mission ’M is of Milla Mix’” är en härligt uppkäftig historia där multitalangen Milla Jovovich hjälper till med sången. Mycket cool video förresten:




Gamla rävar

Utöver det har jag försökt bilda mig en uppfattning om ett par mer eller mindre gamla rävar som släppt nytt:

Slayer (Spotify) - låter...som Slayer. Kompetent. Bra. Maffiga trummor, men inga låtar som fastnar

Tori Amos (Spotify) - märkligt nog en julskiva som är mycket vassare än senaste ”vanliga” skivan

Tom Waits (gratis smakprov) - liveplatta som kändes sådär vid första lyssningen

Devin Downsend (MySpace) – ”Addicted” är märklig men ändå typisk Devin-metal med ett pikant schlager/disco-inslag.

Between the Buried and Me (Spotify) – progressivt så det förslår. Tar massor med tid att förstå sig på, jag vet inte om jag vill ge ”The Great Misdirect” den tiden. Än så länge "bara" bra.



Nya rävar

Maskinen (Spotify) - är bra i små doser. ”Dansa Med Vapen” måste väl vara årets bästa partylåt, eller?



Kong (MySpace) - är en duktigt störd brittiskt trio med läskiga gummimasker som framför ogästvänlig skitig gnisselrock. Två av tre medlemmar lirar till vardags i Oceansize. Irriterande i längden.

Jaguar Love (Spotify) – ny fin video, men en ganska tjatig och trist låt tyvärr:



- - - -

Har utöver det lyssnat in mig en del inför morgondagens Eastpak Antidote-paket. Fortfarande lite lack över att The Fall of Troy ersatts av det pinsamt usla (tänk: Good Charlotte) pajassmörpoppunkbandet Four Year Strong. Men Ghost of a Thousand och Anti-Flag blir nog bra. Och Alexisonfire duger.

Spotify: Spöktema

Istället för långrandig text, en Spotify-spellista med klockrent spöktema.

15 mer eller mindre ganska svinbra låtar helt enkelt.

Maffig video: Isis - "20 Minutes / 40 Years"

Lite Tool-vibbar över denna grafiska fullträff:

Vanlig rock - Them Crooked Vultures

Led Zeppelins John Paul Jones, Josh Homme från QotSA och Dave Grohl från Foo Fighters har bildat nåt slags supergrupp. Första smakprovet heter "New Fang" och låter så här:



Några andra svängiga teasers finns på bandets MySpace, och debutalbum kommer om två veckor.

Man ska samtidigt komma ihåg

...att vi hittills bara mött lag som ligger efter oss i tabellen.

Vi är helt enkelt inte bättre än så här just nu.

JAAAAAAAAAA!

Tjerna, Örlund, Stahre, Mutumba, Bojan, Nisse, Pärtan, Jos, Ortiz, Obolo, Flavio, Jonsson, Dulee, Kenny, Burgic, Özkan, Baxter, Alm, Atta, CH, Thorsten... vilka jävla hjältar!

Saknar ord.

In i dimman.

Nytt på årsbästalistan - Convörrdschj

Två ord: Herre. Jävlar.

Tegan and Sara - "Sainthood"

Var på väg att börja med klyschan att Tegan and Sara är som ett årgångsvin, men hoppar över den och nöjer med att konstatera att de kanadensiska tvillingsyrrorna hittills blivit klart mycket bättre för varje skiva de släppt.

Jag har gjort mitt allra bästa för att lyssna sönder två år gamla ”The Con”, men utan framgång. Den skivan producerades av systrarna Quin tillsammans med Chris Walla från Death Cab For Cutie, och just produktionen hjälper verkligen till att göra ”The Con” till en bottenlös godispåse där nya överraskningar hela tiden ligger och väntar.

Man behöver inte sitta på nålar särskilt länge innan man inser att produktionsreceptet ungefär är detsamma på purfärska ”Sainthood”, som dock har ett mer åttiotalsklingande sound. Inte minst i ”Paperback Head” där refrängen handlar om en ”material girl”. Redan i öppningsspåret ”Arrows” leks det med ljud, där refrängen gradvis blir fylligare på ett oerhört snyggt sätt.

Under de första genomlyssningarna gillade jag varken skivomslag eller skiva speciellt mycket, men nu har båda växt. Omslaget är skithäftigt, och musikaliskt är det numera bara två eller tre spår som jag inte tycker väldigt bra om.

Skivan är inte lika direkt som ”The Con”, samtidigt som många av låtarna bygger på upprepning. Avslutande ”Someday” är underbart avig och tjatig och seglade redan på andra försöket upp som en av mina tio favoritlåtar med Tegan and Sara.

Poppunkdängan på ”The Con” heter ”Hop a Plane”, här heter den ”Northshore” och är en suveränt charmig historia med en struttig vers och en löjligt trallvänlig refräng. Saras körsång i sista refrängen är fantastisk. Annat trallvänligt är första smakprovet ”Hell”, och aningen lågmälda ”The Cure”. Två låtar som för övrigt, i sällskap med förhållandevis tunga ”Don’t Rush”, har AFI-basisten Hunter Burgan som medkompositör.

Efter knappt 37 minuter är kalaset över, men ”Sainthood” är så pass bra att den gott kan gå på repeat. Platsar på årsbästalistan gör den också.

Lyssna på Spotify eller MySpace.

Eller live på Debaser om ungefär tre veckor. Det kommer bli roligt mellansnack och fina sånger. Se här, där Tegan bland annat nojar sig över att för en gångs skull varit den som skrivit "hitlåten":

En afton med Nick Cave - efteråt

Förhoppningsvis lydde ni mitt råd och köpte biljetter till "An Evening With Nick Cave".

Det var nämligen förjävla bra.

Förväntningarna var hoppfulla men lite förvirrade. Skulle det bli sagoläsning, spoken word, flams eller musik? Det blev i första hand en avskalad konsert, men med stora inslag av sagoläsning, frågestund och en del flams.

En aningen hes Nick Cave inledde med att vara sagofarbror och läsa litegrann ur färska boken "The Death of Bunny Munro" , därefter fick han sällskap av två av sina gamla vapendragare Martyn Casey och den ständigt lika festlige multiinstrumentalisten Warren Ellis.

Det blev en sällan skådad hitkavalkad, med Herren Caves lugnare nummer i centrum. Mellan varje låt tändes salongen upp och Cave bjöd in till frågestund. Dessa blev av det lite mer "ropa högst"/tramsiga slaget, men det kändes väldigt publiknära, varmt och underhållande. En publikmässig höjdare var den förvirrade kvinnan som skrek efter "The Mercy Seat" sekunderna efter att de sista tonerna av "The Mercy Seat" klingat ut, och Nick Caves samspel med denna kvinna kvällen igenom fick mig nästan att tro att hon var anställd för att medverka i showen. En annan frasse, uppe på balkongen, skrek idogt efter den finstämda gamla biten "Watching Alice", men Cave viftade bort dessa uppmaningar eftersom "Watching Alice" är en fin sång, medan huvudpersonen Bunny Munro inte tänker fullt så fina tankar.

Bokutdragen lovade förresten väldigt gott, och det blir nog ett inköp av boken framöver.

Men som sagt, musiken stod i centrum. Nya versioner av "The Mercy Seat", "Do You Love Me", "Red Right Hand" och en febrig, avskalad "Tupelo". "The Ship Song", "The Weeping Song", några verkliga guldkorn från fantastiska "No More Shall We Part". En (inte så oväntat) malande "Grinderman" och några alster från senaste Bad Seeds-skivan. Allt som oftast fruktansvärt bra.

Tyvärr fanns inte PJ Harvey på plats i publiken den här kvällen, men annars fanns inte mycket mer att önska av showen.

Den som gillar Nick Cave - och det gör man väl i regel om man är vid sina sinnens fulla bruk - skulle ha stormtrivts igår. Vi som var där gjorde det.

SVT var förresten där och filmade, så kanske kommer denna afton snart till ett licensbetalande vardagsrum nära dig.

(Bilden tog jag på Way Out West förra året. Numera är Nick Cave utan mustasch eftersom hans fru, fick vi veta, tyckte att det var lite som att kyssa en liten dörrmatta luktandes curry och gamla cigg. Så hon drogade ned honom och rakade av den.)

Erik och Lennart

Jag skrev för några månader sedan om ett par taktiskt hämmade lirare som sitter rätt nära oss på Råsunda. Ytterligare ett par rader nedanför oss sitter Erik och Lennart Olsson, "AIK-tvillingarna". Vi har varit lite oroliga under de senaste matcherna då Erik synts till som vanligt, men inte Lennart. (Dessutom har en jobbig fotograf knatat runt i trapporna och skymt sikten.)

Igår var dock en magrare Lennart tillbaks på Råsundas läktare igen, och hans frånvaro förklaras idag i ett oerhört välskrivet, varmt och gripande reportage i DN Söndag.

Läs det.

Black Cobra - Chronomega

Om du tyckte att Mastodon började låta som ett gäng småkaksnasande flickscouter i o m "Leviathan" (varför du nu skulle ha gjort det) så är San Franciscos Black Cobra medicinen för dig.

Sluskigt och ösigt, och helt perfekt i väntan på nästa High on Fire-platta som sägs dyka upp i början av nästa år.

Black Cobra är bara en duo, men låter som en hel jävla armé av elefanter körandes ångvält rakt över en medelstor stad mitt under rusningstid.

Färska plattan "Chronomega" kan mycket väl vara årsbästalistmaterial, ska fundera vidare på den saken.

Snöleoparden

Snöleoparden är nu installerad, och nog känns det lite fräschare, lite snabbare, och datorn luktar lite godare.

Marina and the Diamonds

Om du liksom jag dyrkar Fiona Apple, Regina Spektor och Amanda Palmer (Dresden Dolls) samt gillar Feist och Bat For Lashes en del så borde du också lyssna på brittiska Marina and the Diamonds (Myspace | Spotify).

Än så länge har den unga walesiskan bara släppt ett par singlar/ep:s, men en fullängsdebut vid namn "Family Jewels" är på gång till tidigt nästa år.

Internetskoj vi minns - "Mmbusiness"

"I don wanna war"

Veckans allra bästa site

http://www.telehomo.se/

(Tack Erik för tipset!)

Italien - en liten ursäkt

Jag gick som bekant rätt hårt åt landet som givit oss galenskap som Berlusconi, Inzaghi och resten av töntiga Serie A, Eros Ramazotti och Pancetta, för några veckor sedan.

Sen dess har jag fått upp öronen för bandet med det omöjliga namnet Incoming Cerebral Overdrive och deras färska album "Controverso".

Spattig experimentell hardcore/metalcore som luktar lite Converge och Dillinger Escape Plan, samt tidiga Mudvayne. Inte alls pjåkigt!

Jag får härmed ta tillbaks lite av mitt förakt för Italiens samlade musik"skatt", även om det fortfarande såklart är Italien som borde be om ursäkt för all skitkultur de prånglat ut under årens lopp.

Entourage - magnifik säsongsavslutning

Det blev en riktigt fin säsongsavslutning av en riktigt bra Entourage-säsong! Det känns som att det har hänt ovanligt lite under denna sjätte säsong, men att den just därför hör till de vassaste hittills.

Matt Damons gästspel som sig själv var helt suveränt, här det avslutande klippet som inte spoilar alltför mycket för er som ännu inte sett avsnittet:



Avsnittet innehöll också två av de bästa scenerna någonsin med en av de bästa tv-seriekaraktärerna någonsin. Här är den näst bästa av dem, dock innehållandes en del spoilers:



Jag ser verkligen fram emot ännu en säsong, vilket är mer än jag kan säga om de andra trotjänarna Weeds och The Office.

(Även om jag fnittrade en hel del när de körde Parkour i säsongspremiären av sistnämnda program:


)

Radiobutton fail

Jag vet att Ticnet inte alltid är den kallaste ölen i kylen, men är det bara jag som tycker att radioknapparna känns aningen redundanta i det här fallet?

Jag antar att hela siten går ned om jag skulle välja 3 stycken på norra fond, men lyxlångsida bland radiobutton-valen, så jag undviker det.

Tedrickarens bästa

Jag har på senare tid tyckt att Tedrickaren börjat spåra ur lite i all sin bitterhet. Det har svingats åt alla möjliga håll och börjat kännas lite sökt alltihop.

Men häromdagen dök det upp ett inlägg som var så bra att jag nästan fällde en tår.

Läs det. Här.

Google Wave på två minuter

...och en lite mer konkret beskrivning av 15 viktiga features i Google Wave:

Bojkotta Pub Anchor

En inte alls särskilt kul historia om väktarvåld och usla poliser.

Bussresa Vs. Spotify

Då och då inser jag hur sjukt bra musiksmak jag har. </självgod>

På väg hem från en polare där jag bevittnade årets hittills skönaste 0-0-match tog jag en rövare och satte iPoden på shuffle. Fick fram en perfekt avvägd spellista där jag inte behövde zappa en endaste gång!

Så här såg soundtracket ut på resan mellan Solna och Sumpan:

1. Why? - The Hollows (almost live)
   
2. Totalt Jävla Mörker - Människans Ringa Värde
3. Sarah Blasko - Beautiful Secrets
4. The Ditty Bops - Pack Rat
5. Lamb of God - Choke Sermon
6. Amanda Palmer - Blake Says (alternative version)
   
7. Anti-Flag - We Are the One
8. Why? - Crushed Bones (almost live)
   

Fem av åtta låtar finns på Spotify (två av dem dock endast i originalversioner), här samlade i en spellista . Samtliga av artisterna finns på Spotify och nu börjar deras utbud faktiskt att ta sig, kul!

Nytt på årsbästalistan - Totalt Jävla Mörker

Totalt Jävla Mörker är inte bandet som experimenterar med sitt sound, eller förnyar sig speciellt mycket mellan varven. Därför ställs det hela tiden extra höga krav på att riffen är än mer knivskarpa, det går ännu fortare eller är ännu tyngre, och att texterna är ännu mer hatfyllda än på förra plattan.

På "Söndra & Härska" är norrlandsgängets mix av black metal och hetsig kängpunk intakt, där just black metal-inslaget är större än på tidigare alster.

Variationen är förhållandevis stor. D-taktssmattrande "Vår Verkliga Bur" går i vansinnestempo, medan domedagsdängan "Vem Formar Din Syn på Världen" inte så lite sneglar åt Neurosis-hållet.

Låtarna på "Söndra & Härska" är inte alltid lika direkta som förr, kanske är de heller inte lika starka som på de två föregående mästerverken till album. I gengäld är det en platta som spretar mer, ibland till och med inom samma låt. "Att Möta Mörkret" inkorporerar såväl grindcore som vanlig jävla puckometal och ett apokalyptiskt ångestplinkande mittparti som är alldeles fantastiskt.

Har inte riktigt bestämt mig angående "Ett Vackert Landskap af Ensamhet" där Lennart Jähkel läser upp en text av Nikanor Teratologen mot en stillsam och ogästvänlig gitarrbakgrund. Lika delar högtravande som mycket vackert.

Sammantaget: Sämre än både "Människans Ringa Värde" och den förra självbetitlade skivan. Likväl någonting för årbästalistan.

(Myspace | Spotify | Andra kritiker tycker till)