2013 års bästa album

2013 är över, och därmed är det dags för en lista över fjolårets bästa album. Nytt Spotify-rekord blev det också, med 22 av 24 skivor närvarande. Om det är Spotify som ryckt upp sig eller min musiksmak som blivit tröttare låter jag vara osagt.

Som jag nämnde i förra inlägget så får nog denna sammanfattning bli de sista raderna som skrivs här på ett tag, om nu inte den stundande föräldraledigheten visar sig ge mängder av egentid (ha!!) som kan sättas av till bloggande (hahaha!!).

Nåväl, håll till godo med denna matiga lista så hörs vi förhoppningsvis senare!


Jesu - Everyday I Get Closer to the Light From Which I Came
Lite mer Sigur Rós och mer ostämt gitarrplink, och lite färre direkta gitarrattacker. Drygt 17 minuter långa "The Great Leveller" är definitivt en av de tre bästa låtarna Justin Broadrick skrivit som denna Jesusfigur.



Tomahawk - Oddfellows
Bästa och mest lättillgängliga Pattonplattan på ganska många år. Trallvänligt!



James Blake - Overgrown
Hur man på bästa sätt följer upp ett löjligt bra debutalbum? Med en nästan lika löjligt bra uppföljare såklart. Fler frågor?



Cult of Luna - Vertikal
Tidigare nämnda Jesu-låt får här vass konkurrens i kategorin "Årets bästa och samtidigt längsta låt" i form av "Vicarious Redemption" som klockar in på 19 obehagliga minuter. Så lämpligt då att Justin Broadrick remixat just denna låt på "Vertikal II", den uppföljande EP som tycks bli det sista detta sju man starka norrländska band släpper ifrån sig på ett bra tag. Synd, eftersom "Vertikal" är det bästa de gjort på rätt många år.



Pelican - Forever Becoming
(Mestadels) instrumentalt, långsamt och distat verkade vara min melodi i fjol. Fem-sex stycken av skivorna på listan hamnar i den kategorin. Pelican är helt instrumentala, helt magiska och vem fan behöver egentligen sång?

Daughter - If You Leave
Hipstermusik eller ej, Daughters "If You Leave" är en av de finaste skivorna från 2013. Herregud vilken trevlig röst hon har, Elena Tonra.



Chelsea Wolfe - Pain Is Beauty
Sedan jag fick barn så har det blivit allt svårare att hinna med att gå på konserter. Den allra största plumpen i protokollet är att jag missade Chelsea Wolfe och Russian Circles på Strand i höstas. Får nöja mig med att köra "Pain Is Beauty" på repeat. Bat For Lashes möter David Lynch, typ.



The Joy Formidable - Wolf's Law
Å ena sidan är jag aningen oroad över utvecklingen, att The Joy Formidable börjar bli alltför mycket arenarock/Muse. Å andra sidan vet de fanimej hur man skriver pampiga rocklåtar.

CocoRosie - Tales of a Grass Widow
Mysig och sorgsen och väldigt mycket bättre än sin senaste föregångare.

Russian Circles - Memorial
Gästspelet från Chelsea Wolfe på den avslutande låten på denna annars instrumentala fullträff till skiva är...ja, ytterligare en anledning till att jag är lite bitter över att ha missat deras gemensamma Stockholmsbesök.



Kongh - Sole Creation
Småländska Kongh har skapat sin mest lättillgängliga och vänligaste skiva hittills, men det säger samtidigt inte ett jävla skit. Fortfarande underbart kolsvart.

Kate Nash - Girl Talk
Tillsammans med CocoRosie 2013 års stora överraskning. Jag tyckte att Kate Nash hade blivit lite väl radiomjäkig, och så drämmer hon till med värsta rockplattan!

Marnie Stern - The Chronicles of Marnia
Kanske inte den skiva du sätter på om du är riktigt bakis, för både Marnie Sterns sångröst och gitarrspel är MYCKET intensiva. Spexigt och nyskapande.

Kylesa - Ultraviolet
Med Kylesa börjar det bli lite sådär att man vet vad man får. Med andra ord ett album som allt som oftast platsar på årsbästalistan.

Årabrot - Årabrot
Såklart att Norges skitigaste band är döpt efter en jävla soptipp. De fortsätter mangla ut sin grisiga rock i en rasande takt med i stort sett ett skivsläpp per år. Och alltid med lika hög kvalitet.

Basia Bulat - Tall Tall Shadow
Ytterligare en enligt utsago magisk konsert jag missade var när Basia Bulat spelade gratis i en hotellbar i Stockholm i höstas. Skivan är iallafall också väldigt väldigt bra.

Bombus - The Poet and the Parrot
Inser nu att jag har lyssnat för lite på den här skivan. Tung och trevlig, vassare än debuten.

Queens of the Stone Age - ...Like Clockwork
Ett band jag litegrann hade gett upp hoppet om eftersom jag inte ens under pistolhot skulle kunna nynna på en enda sång från "Lullabies to Paralyze" och "Era Vulgaris", vilket i sin tur innebär att det har gått hela elva år sedan Queens of the Stone Age släppte något intressant. Men PANG så kom "...Like Clockwork" med många små pärlor till låtar och ett jävla fokus helt plötsligt.

Sleigh Bells - Bitter Rivals
Poppigare än tidigare och samtidigt mer av samma. Det borde med andra ord inte bli särskilt intressant, men "Bitter Rivals" är en väldigt välgjord skiva med många grymma (radiopoppiga) melodier och ett skönt sväng.



There Will Be Fireworks - The Dark, Dark Bright
Då och då har jag googlat på detta (i min värld) småhemliga band för att se om det fortfarande existerade, och rent av hade något nytt på gång. Dessa skottar kändes liksom lite för vassa för att bara lägga ned efter en så pass kunglig debutskiva. Sedan föll de i glömska tills jag helt plötsligt snubblade över deras nya skiva - som också är riktigt bra! Annorlunda, lite mer indiepoppig, akustisk och rakare än den postrockiga debuten.



The Bronx - The Bronx (IV)
Ja vafan The Bronx är The Bronx. Rätt likt de tidigare grejerna om än lite mjäkigare. Snygga melodier!

Bad Religion - True North
Ja vafan Bad Religion är Bad Religion. Rätt likt de tidigare grejerna men med ett större fokus och rappare tempo än på länge!

Hatebreed - The Divinity of Purpose
Ja vafan Hatebreed är Hatebreed. Med refränger som "End the fight! Before the fight ends you!" måste man som vanligt ha skämskunden inom armlängds avstånd, men fan, Hatebreed kan sin köttiga metalbefläckade hardcore på sina fem fingrar!

M.I.A. - Matangi
Som vanligt när det gäller M.I.A., eller Mathangi som hon egentligen heter då, så är hennes skivor som en partyblandning av sköna grejer. "Matangi" är betydligt bättre än tre år gamla "Maya" som redan fallit i glömska hos mig.

20 skivor på årsbästalistan

Jesu, Pelican, Bombus, Russian Circles, Årabrot och Sleigh Bells. Där har ni sex artister som alla nyligen släppt album som åtminstone än så länge platsar på årsbästalistan. Hela listan har ni som vanligt här till höger.

Annars blir det ju som ni har märkt inte speciellt mycket bloggat nuförtiden. Det bor en liten människa i tigerkostym i casa de Hamburgertrain som helt enkelt har lite högre prioritet än bloggen.

Antagligen blir det ett längre uppehåll för The Hamburger Train inom kort, eventuellt nedläggning. Först ska iallafall musikåret 2013 sammanfattas om några veckor hade jag tänkt. På ett sätt trist, men på ett annat sätt rätt skönt. Jag lär såklart ändå göra åtminstone en mental notering även om 2014 års bästa album, samt då och då bli hyfsat sugen på att yxa ihop en konsertrecension. Om de hamnar här på bloggen återstår att se.

På gensyn! som dansken säger.

Spotify-lista över 2012 års bästa album

På allmän begäran: En Spotify-lista över förra årets bästa skivor.

21 av 25 skivor fanns på Spotify vilket är bättre än på många år. Snart kanske Spotify rent av är användbart.

2012 års bästa skivor

2011 var som sagt inte ett av de bästa skivåren, men nu när vi lagt 2012 bakom oss kan vi konstatera att det just avslutade året var betydligt bättre! Precis som under 2011 har det gått trögt med både bloggandet och musikletandet. Bloggandet har under långa stunder stannat av helt, och vad gäller ny musik har jag mest siktat in mig på gamla favoriter. På ett sätt känner jag mig både lat och svårflörtad, men på ett annat sätt känner jag mig rätt nöjd över att ha fyllt min artistportfölj med så många artister att jag har fullt upp utan att behöva leta nytt.

Men nog snackat, över till listan över 2012 års bästa album.

1. Converge - All We Love We Leave Behind
Converge vågar experimentera utan att tappa tråden. Förra skivan var sprängfylld av gästartister och spretighet. Nya skivan är fri från gäster men spretar den med. Första smakprovet "Aimless Arrow" gjorde mig först lite orolig innan låten växte något enormt på mig. Jag var rädd att det inte skulle vara samma smattrande ursinne som vanligt. Jag oroade mig i onödan.

2. Neurosis - Honor Found In Decay
Motivering? "At the Well", där har du din motivering.

3. Why? - Mumps, Etc.
Yoni Wolf gör ju såklart som han vill, men trots låtar som "One Rose" och "This Blackest Purse" blev jag rätt besviken på "Eskimo Snow" när det visade sig att han slutat rappa. Nu är rappandet tillbaka och lyfter "Mumps, Etc." till löjligt höga höjder. Nackdelen är att min flickvän hatar Why? (Why??? Ha d gott /Glenn) så jag måste alltid lyssna med lurar eller när hon inte är hemma. Nu har Why? blivit ett fyrmannaband och arrangemangen är smartare än någonsin. Står mycket högt upp på listan över artister jag vill ska komma till Sverige.

4. Every Time I Die - Ex Lives
Jag blev minst sagt missnöjd när LiveNation av okänd anledning (men jag antar att det hade med $$$ att göra som vanligt när dessa musikhatare är i farten) ställde in Every Time I Dies Stockholmsspelning dagen innan den skulle äga rum. Jävligt synd, för "Ex Lives" inleds med en helt sjuk radda låtar som jag tror gör sig helvetiskt bra live. Nu får jag nöja mig med ett riktigt bra album tills vidare.

5. Fiona Apple - The Idler Wheel is Wiser...
Det tog ju knappt sju år så var uppföljaren till "Extraordinary Machine" här. Och tack och lov är det som om tiden har stått stilla i Fiona Apples musikaliska värld, för det här är minst lika bra som tidigare. De rakare arrangemangen passar perfekt, och här finns många melodier som andra kompositörer skulle döda för.

6. Laura Gibson - La Grande
2012 blev året då jag definitivt blev klar med First Aid Kit. Möjligen kan jag ta upp den tråden igen om de skulle få för sig att börja skriva lite konstigare låtar igen, men just nu känns de inte speciellt angelägna. I en något mer alternativ men ännu i samma folkiga fåra rör sig Laura Gibson, och hennes "La Grande" har hängt med mig hela året. Lite ruffare och enklare produktion, och ett sound som några gånger närmar sig CocoRosie är denna till synes rätt anspråkslösa lilla pärla en av mina absoluta höjdare från 2012.

7. Scott Kelly, Steve Von Till, Wino - Songs of Townes Van Zandt
Tre deppiga gubbar hyllar framlidne deppiga gubben Townes Van Zandt och betyget blir MVG eller A eller vad det nu heter i deppighet. Att det rör sig om tre olika sångare skänker välbehövlig variation till denna skiva som verkligen inte passar alla sinnesstämningar. Framför en brasa i en stuga i skogen tvivlar jag dock på att du hittar bättre musikaliskt sällskap.

8. Bat For Lashes - The Haunted Man
Det tog lite tid, men "The Haunted Man" växte och växte, och hade året haft några månader till så vetefan om inte detta album klättrat ytterligare några platser. Det är typ den här skivan jag skulle vilja att Tori Amos gjorde istället för meningslös hissmusik. Men skitsamma, nu är det istället Natasha Khan som meckar ihop den logiska uppföljaren till Amos "From the Choirgirl Hotel" och jag är inte den som klagar.

9. Black Breath - Sentenced to Life
"Sentenced to Life", uppföljaren till 2010 års bästa skiva, innehåller skönt nog mest mer av samma. Nåt slags snabb dödspunk som skrämmande enkelt får mig på fall gång på gång.

10. Meshuggah - Koloss
Hur talangfulla de norrländska tjurskallarna än må vara så hade jag börjat ge upp hoppet om att Meshuggah skulle släppa något nytt som var riktigt intressant igen. Men fan om inte "Koloss" nästan når upp till "Chaosphere" och "Destroy Erase Improve" i all sin köttiga elakhet.

11. Ani DiFranco - Which Side Are You On?
"Chicks got it good now, they can almost be president" är en strof som återkommit i mitt huvud gång på gång under året när Vita Kränkta Män sitter på internet och diskuterar saker de uppenbarligen inte har en jävla aning om. Första studioplattan på fyra år är hennes sjuttonde i ordningen och den är förjävla bra.

12. Deftones - Koi No Yokan
"Diamond Eyes" är än så länge vassare, men Deftones fortsätter att otroligt nog kännas jäkligt angelägna. Självklara melodier och en bra tyngd gör att detta The Cure på steroider fortsätter att vara det bästa nu metal-bandet.

13. Horseback - Half Blood
Isis ljudlandskap med frän black metal-sång ovanpå. En alldeles ypperlig combo.

14. Rise and Fall - Faith
Jahapp, bara för det har dessa belgiska hardcorejeppar tagit en paus tills vidare. Tur då att matiga "Faith" håller för många genomlyssningar till.

15. Lamb of God - Resolution
Samma köttiga sydstatsmetal som vanligt. Stabilt som fan, som Dr.Alban skulle ha sagt.

16. David Byrne & S:t Vincent - Love This Giant
På Way Out West i somras stod S:t Vincent för årets näst bästa konsert. Bara någon månad släpptes hennes samarbete med David Byrne, "Love This Giant". En rytmisk liten karamell med många tjusiga och svängiga blåsarrangemang. Mycket trevlig.

17. Therapy? - A Brief Crack of Light
Therapy? har varit ett av mina favoritband i snart 20 års tid, men i ärlighetens namn har de blandat och gett litegrann på albumfronten, och av de tidigare fem studiosläppen på den här sidan millennieskiftet är det egentligen bara poppiga "High Anxiety" jag återvänder till med någorlunda regelbundenhet. På "A Brief Crack of Light" känns gubbarna plötsligt angelägna igen. Smarta låtar, ett fetare sound och experimentlusta blandat med starka rocklåtar som fastnar.

18. The Mars Volta - Noqtourniquet
The Mars Volta har förnyat sig på ett bra sätt efter att i mitt tycke ha kört fast litegrann på sistone. Nick Cave-aktiga förstasingeln "The Malkin Jewel" lovade gott, och resten av skivan innehåller även den en hel del musikalaktiga stycken och allehanda märkligheter. Antagligen är det bra att Omar Rodriguez-Lopez släpper typ 30-40 soloskivor per år så att parhästen Cedric Bixler-Zavala tillåts ta lite mer plats på The Mars Voltas skivor nuförtiden.

19. Coheed and Cambria - The Afterman: Ascension
Coheed and Cambria kändes ärligt talat inte så spännande längre, och hela "The Afteerman: Ascension" känns som en enda stor upprepning. Ändå så återfinns den här på plats 19 av någon konstig anledning. Antagligen för att den är så kompromisslöst sci-fi-nördig och så oemotståndligt catchy.

20. Bosse-de-Nage - III
Svårplacerad emo-black metal. Låter som ett otåligare Envy och ibland som tidiga Neurosis. Desperat och mycket mäktigt.

21. Cat Power - Sun
Ett efterlängtat album. Känns sammanhängande och genomtänkt. Svalt, skönt och snyggt. Skulle jag själv vara artist skulle jag göra allt för att försöka få Cat Power att gästsjunga på min platta, hennes röst är så magiskt jävla skön.

22. Gaza - No Absolutes in Human Suffering
Köttigt och rejält när det smygs in en del Meshuggah-grejer i den benhårda mixen av crust, grind, hardcore och gammal god döds.

23. Nate Hall - A Great River
Knarrig gubbjävel på Neurot Recordings, den här gången i form av US Christmas sångare Nate Hall. Och nog är det rätt så likt Scott Kelly och Steve Von Tills prylar, även om jag (mycket tack vare reverbfesten) tycker mig höra lite av John Frusciante i detta också. En deppig och finstämd skiva.

24. Pulled Apart By Horses - Tough Love
Ibland känns de som om plojbandet Electric Six börjat spela spattig punkrock. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Dåligt kanske. Men detta kärleksbarn av The Hives och Blood Brothers har i och med "Tough Love" snickrat ihop en av 2012 års svängigaste halvtimmar.

25. Pallbearer - Sorrow and Extinction
Gammaldags doom med satans maffiga riff och skön klagosång. Blir aldrig så såsigt som jag tycker att doom kan bli, likväl är det förbannat tungt och hela tiden intressant.

2011 års bästa skivor

Nej, 2011 går inte till historien som ett av de bästa skivåren. Personligen har jag varit rätt seg med att leta upp ny musik, och det jag har letat upp har ofta inte varit mer än halvkul. Med det sagt så var det inga problem att få ihop 20 skivor till årsbästalistan, samt fem artister som var snubblande nära att komma med (PJ Harvey, Alela Diane, Pearl Jam, Tegan and Sara och Mogwai).

Däremot har jag väldigt svårt att sätta en inbördes ordning på skivorna, och allra svårast att utse en klockren vinnare. Framförallt inom topp-5 så kan jag tänka mig att byta plats hej vilt, men sedan är det ett lite större hopp ner till nummer sex på listan.

Ok, nu kör vi.

1. A Storm of Light - As the Valley of Death Becomes Us, Our Silver Memories Fade

En skön hybrid av Neurosis, Isis, Red Sparowes och Shrinebuilder. Långsamt och malande med skön klagosång. Enkelt och svintungt, och befriande fritt från skitnödigheten som ibland återfinns hos framförallt Isis och Red Sparowes.

Lägg till det några duktiga gästartister och du har att göra med årets bästa album.

Video: "Missing" - Liveklipp, lite burkigt ljud men skapligt tungt ändå.



Spotify: Nope.


2. St. Vincent - Strange Mercy

En svängig och väldigt stilig skiva.

Video: "Cruel" och "Surgeon". Liveframträdandet av "Surgeon" är rasande snyggt och gitarrspelet hypnotiserande! "Cruel" å andra sidan har en lite smått obehaglig Fritzl-video som är en av årets bästa.





Spotify: St. Vincent – Strange Mercy


3. James Blake - s/t

Konserten på Södra Teatern i våras, då bladguldet fladdrade var förvisso ännu vassare än skivan om man nu får jämföra på det viset. Men skivan är likväl en riktig fullträff, med en perfekt avvägd musikalisk blandning av så vitt skilda akter som Burial och Antony and the Johnsons.

Video: "The Wilhelm Scream" - I vilken den unge James är något ofokuserad. Låten är helt fantastisk i sin enkelhet.


Spotify: James Blake – James Blake


4. Machine Head - Unto the Locust

Inte ens i närheten av "The Blackening", men ändå 2011 års fjärde bästa skiva. Om Machine Head kan fortsätta hålla så här pass hög kvalitet hoppas jag att de fortsätter i många år till.

Video: "Locust" - Skivans sämsta låt med sina unkna nu-metal-flörtar, men en rätt skön video med många matiga metalposer.
Spotify: Machine Head – Unto The Locust


5. The Joy Formidable - The Big Roar

Den gamla Hamburger Train-favoriten The Joy Formidable släppte äntligen sin debutfullängdare. "The Big Roar" låter som The Smashing Pumpkins skulle kunna göra nuförtiden om de bara ansträngde sig lite.

Video: "Whirring" - Den gamla godingen till låt som i samband med albuminspelningen uppdaterades till en 2.0-version med lite dubbeltramp och ett nytt matigt outro.
Spotify: The Joy Formidable – The Big Roar


6. Battles - Gloss Drop

Jättekonstigt men jättesvängigt - en finfin sommarplatta som man blir lite yr av.

Video: "Ice Cream" - Lite sång, lite dans och lite naket, en del tunga och lite sexism i denna rätt så sköna och oerhört märkliga video.
Spotify: Battles – Gloss Drop

7. The Bronx - Mariachi El Bronx (II)

The Bronx/Mariachi El Bronx-combon kom att bli årets bästa konsert, det var helt brutalt bra.

Den andra Mariachi El Bronx-skivan är minst lika bra som den första, med stor variation i form av en lite spattigare första halva och en mer lågmäld andra.

Video: "Matador" - Live från Amoeba. Visar upp den lite lugnare sidan av Mariachi El Bronx.
Spotify: Mariachi El Bronx – Mariachi El Bronx (II)


8. Bloodiest - Descent

Ett av två band som låter som Woven Hand skulle göra om han/de skulle dooma till sig lite. Finfint mässande ångestmangel med andra ord. Kattens pyjamas tyckte jag i slutet av maj, och det omdömet kvarstår.

Video: "Dead Inside" - Elva minuter matigt domedagsmässande.
Spotify: Bloodiest – Descent


9. Fucked Up - David Comes to Life

Årets bästa rockopera. Jag har visserligen inte så mycket att jämföra med, men utöver att kännas aningen lång så är "David Comes to Life" en väldigt fascinerande historia.

Video: "Queen of Hearts" - Den där videon där barnen sjunger. Magiskt bra!
Spotify: Fucked Up – David Comes To Life


10. Red Fang - Murder the Mountains

Knarkigt och skitigt och betydligt bättre än vad Mastodon fick ur sig i år.

Video: "Wires" - I vilken Red Fang bränner hela videobudgeten på dumheter med förträffligt resultat!
Spotify: Red Fang – Murder the Mountains


11. Jesu - Ascension

Inga överraskningar alls när Jesu släpper nytt, men ibland behöver man inte bli överraskad utan istället bara få ett riktigt skönt album neddimpandes från skyn.

Video: "Broken Home" - Det finns fan inga vettiga videos med Jesu på hela internet!
Spotify: Nix.


12. The Haunted - Unseen

The Haunted började spela nu-metal och kom undan med det! "Unseen" är snudd på Peter Dolvings enmansshow, och det räcker ganska långt!

Video: "No Ghost" - Live från P3 Guld-galan, en träskrockig dänga som ganska tydligt visar vilket håll The Haunted rört sig åt i och med "Unseen".
Spotify: Nej.


13. Black Tusk - Set the Dial

Ännu en skiva som slår Mastodon på fingrarna.

Video: "Resistor" - Ingen video, bara ljud. Ingen sång, bara riff.
Spotify: Black Tusk – Set The Dial


14. Young Widows - In and Out of Youth and Lightness

Det andra av två band som låter (ännu mer) som Woven Hand skulle göra om han/de skulle dooma till sig lite. Finfint mässande ångestmangel med andra ord.

Video: "Future Heart" - En ganska köttig och skitig video.
Spotify: Njet.


15. Trap Them - Darker Handcraft

Fort och argt, krispig produktion. Ibland behövs det inte mer för att ta plats bland årets bästa skivor.

Video: "Evictionaries" - Med stänkaren "Insomniawesome" som förspel.
Spotify: Nope.


16. Eilen Jewell - Queen of the Minor Key

Lite mer variation ifrån denna countrydam den här gången. Lite surfrockigt på sina ställen, och minst hälften av låtarna hade lätt platsat på Pulp Fiction-soundtracket. "I Remember You", "Bang Bang Bang" och "Kalimotxo" är en trio sånger som inte går av för hackor.

Video: "I Remember You" - Trevligt liveklipp med mustig gitarravslutning
Spotify: Eilen Jewell – Queen of the Minor Key


17. Burzum - Fallen

"Fallen" har bleknat en liten aning under året, men stannar ändå kvar på listan.

Video: "Jeg Faller" - Ingen officiell video, men rätt passande naturbilder till denna stundtals förträffliga hippie-black metal.
Spotify: Burzum – Fallen


18. Lou Lesage - Under My Bed

Kan fortfarande bli oerhört trött på den sunkiga franska brytningen - har fortfarande överseende med den eftersom skivan svänger så mycket.

Video: "Forgotten Child" - Vackert filmad gung-video.
Spotify: Lou Lesage – Under My Bed


19. ...And You Will Know Us by the Trail of Dead - Tao of the Dead

Mindre anonymt och mer proggigt än vad detta krångligt döpta band brukar hålla på med. Jag gillar, och kommer att fortsätta lägga in "Summer of All Dead Souls" när det vankas rock´n roll-spellistor framöver.

Video: "Summer of All Dead Souls" - Årets näst bästa riff ackompanjerar en rätt skum stumfilmsvideo.
Spotify: Nej.


20. Årabrot - Solar Anus

Förra skivan var bättre även om "Solar Anus" är en betydligt mer direkt titel. Och apropå titlar så tittar jag mig en extra gång över axeln innan jag under en tunnelbaneresa drar igång "And the Ass Had Spoken". De primitiva låttitlarna passar norrmännens primalriffande finfint, och jag skulle grymt gärna se dem live nån gång framöver.

Video: "The Wheel is Coming Full Circle" - Jag gissar att det inte är den officiella videon, men de konstiga lergubbarna passar på något sjukt sätt den maffiga låten rätt bra.
Spotify: Årabrot – Solar Anus

- - - -

Just utanför listan hittar vi som sagt dessa skivor, som ni förstås också borde spana in om ni inte redan har gjort det:

• Alela Diane - "Alela Diane & Wild Divine"
• Pearl Jam - "Live on Ten Legs"
• Mogwai - "Hardcore Will Never Die, But You Will"
• PJ Harvey - "Let England Shake"
• Tegan and Sara - "Get Along"
  

- - - -

Ingen rast, ingen ro. Vi rensar förra årets skivlista och påbörjar genast en för 2012 här till vänster. Jag har redan två kandidater.

Årets bästa skivor 2010, inkl. visuellt godis

Bredd men inget större djup. Så skulle jag vilja sammanfatta skivåret 2010, ett år med många fina skivsläpp men (än så länge) utan någon skiva som (av mig) kommer att ses tillbaka på som en klassiker om säg, tio år.

Min toppkvintett, beståendes av Black Breath, High on Fire, samlingsskivan "Terrible Thrills Vol.1", Scout Niblett och The Black Keys skulle till exempel alla kunna byta inbördes plats med varandra. En del dagar är "The Calcination of Scout Niblett" årets i särklass bästa skiva i all sin enkla skramlighet, men så drar jag igenom mäktiga "Snakes for the Divine" eller kompromisslösa "Heavy Breathing" och börjar återigen vackla.

Ett litet hopp sedan ned till Deftones, Envy och Sleigh Bells, och ytterligare några snäpp ned till The Dillinger Escape Plan, Årabrot, Kylesa och Best Coast. Och där nånstans går det också nåt slags gräns för en riktigt vass topp-12 för 2010.

Därmed inte sagt att de åtta utfyllnadsplatserna på listan är några dåliga alster, de har trots allt petat bort finfina album med Jonsi, Lightspeed Champion, Mose Giganticus och First Aid Kit från listan.

Jaguar Love har hängt med hela året, Howl dök upp först mot slutet. Khomas "A Final Storm" är vissa gånger en helt makalös skiva, men under andra genomlyssningar högst ordinär. Band of Horses, Charlotte Gainsbourg och Säkert! har släppt varsin...genomarbetad skiva. Inte särskilt överraskande, mest bara jävligt bra.

Marina and the Diamonds och Julie Christmas kniper listans två sista platser med två skivor som inte liknar varandra ett dugg.

Robyn då? tänker ni. Och här tänkte jag först skriva något lite halvtaskigt om att sjunga Teddybears-covers med bäbisröst, men jag avstår och konstaterar istället i all enkelhet att Robyns musik inte alls är min grej.

Vi avslutar väl som sig bör med ett stycke musik med tillhörande bild ifrån respektive skiva på listan.

1. Black Breath - Heavy Breathing

Inleder gör årets vinnare, Black Breath, med en rätt kackig video, dessutom till en av skivans svagaste låtar. Ändå bra:



2. High On Fire - Snakes for the Divine

Vanlig jävla hårdrock:



3. v/a - Terrible Thrills Vol.1

Det verkar inte finnas någon kul video ifrån den här coverskivan, här är istället en magisk soloversion av "Fall Asleep" signerad originalbandet Steel Trains sångare Jack Antonoff:



4. Scout Niblett - The Calcination of Scout Niblett

Skivans kanske bästa låt "I.B.D." i ett finfint liveklipp:



5. The Black Keys - Brothers

"Tighten Up" - en av årets skönaste låtar har årets I SÄRKLASS bästa video:



6. Deftones - Diamond Eyes

Det Meshuggah/motorljuds-klingande gitarrspelet i slutet är lika bra varje gång:



7. Envy - Recitation

JA, det är skitnödigt, men JA, det är också sjuhelvetes vackert och kraftfullt. Titta själv:



8. Sleigh Bells - Treats

Snygga cheerleaders, en sångerska med basebollträ, samt ett torn av brinnande gitarrer. Ibland behövs inte mer än så:



9. The Dillinger Escape Plan - Option Paralysis

Om alla låtar på "Option Paralysis" var lika bra som "Farewell, Mona Lisa" skulle detta album varit överlägsen etta på listan. Här är iallafall nyss nämnda låt:



10. Årabrot - Revenge

Jag är fortfarande lite skraj för de här jävla dårarna. Särskilt när jag tittar på videon samtidigt:



11. Kylesa - Spiral Shadow

Det här, mina vänner, är årets bästa låt- (och skiv-) intro:



12. Best Coast - Crazy For You

Titta så somrigt och fint, en jättetrevlig saga om kärleken till en snabbmatsclown:



13. Jaguar Love - Hologram Jams

Beskåda världshistoriens kanske oröjigaste och mest malplacerade konsertpublik i en av mina favoritlåtar från i år, med lagom mycket spattighet i verserna och en sjukt poppig refräng:



14. Howl - Full of Hell

Av YouTube att döma verkar Howl svåra att fånga på film. Här iallafall ett rått och elakt liveklipp i form av albumöppnaren "Horns of Steel":



15. Khoma - A Final Storm

"In it for Fighting" är en rätt mjäkig låt, men videon är stilren och tjusig:



16. Band of Horses - Infinite Arms

Videon till "Dilly" får man tydligen inte bädda in på sin blogg. Men skit i det då, det är ändå en av de sämre låtarna på "Infinite Arms", trots schyssta dancemoves i videon. Här är istället underbara snyftaren "On My Way Back Home", komplett med ostig nattkörning och allt:



17. Charlotte Gainsbourg - IRM

Ännu ett trevligt liveklipp, här är "Heaven Can Wait":



18. Säkert! - Facit

Jag har inte sett så här mycket inlevelse i en video på väldigt länge, här är "Dansa, Fastän", min favorit ifrån "Facit":



19. Marina and the Diamonds - The Family Jewels

Det finns ett helt lass trevliga videos ifrån Marinas förstlingsverk, men den här avskalade versionen av "Hollywood" är nog bäst av dem alla:



20. Julie Christmas - The Bad Wife

Det är är rätt udda:

Nytt på årsbästalistan - Band of Horses

Nytt på årsbästalistan STOP Band of Horses STOP Infinite Arms STOP Meddelas endast på detta sätt

Skivåret 2010, en första kvartalsrapport

Det har hunnit släppas ett helt gäng sköna skivor under årets första tre månader. Jag känner själv att jag ligger lite efter, det finns en del halvt olyssnat i skivhögen, där jag har högst förväntningar på Red Sparowes och Coheed & Cambria, och är väldigt nyfiken på Mokoma, The Arrows, Melissa Auf Der Maur och From First to Last. She & Him är än så länge en besvikelse, och jag behöver lyssna mer på Joanna Newsom innan hon ev. tar plats på en årsbästalista. Mike Pattons Mondo Cane-platta fick jag tag på först häromdagen, Jucifer, Cancer Bats, Evelyn Evelyn och Hindi Zahra likaså. Flera av de plattorna har dock release under Q2, som de framgångsfriserade börshajarna brukar kallar det, så jag har ju möjlighet att återkomma.

Under årets första kvartal hamnar hur som helst åtta skivor på listan här bredvid, och åtminstone hälften av dem lär stanna där året ut.

1. High on Fire - Snakes for the Divine
High on Fire är bara tre personer men låter som ett helt godståg sprängfyllt med livstidsdömda blodtörstiga fångar. "Entomedskitighet och Mastodonmangel" skrev jag om förra plattan, den här gången bör man lägga till Motörheadsväng och Pink Floyd-ambitioner till listan. "Snakes for the Divine" innehåller i princip all bra hårdrock ihopsmackat på ett och samma ställe. En jävligt mäktig skiva helt enkelt.


2. The Dillinger Escape Plan - Option Paralysis
Man behöver fortfarande sätta i sig en åksjuketablett eller två inför ett möte med The Dillinger Escape Plan. De Nine Inch Nails-doftande melodiösa inslagen fortsätter att bli allt fler, men det är fortfarande inte speciellt radiovänligt och ännu finns en hel del ös kvar. Andraplatsen är här en liten chansning eftersom Dillinger-skivorna brukar behöva ett gäng månader på sig för att sjunka in.


3. Charlotte Gainsbourg - IRM
Årets första fullträff när den dök upp strax efter nyår. Varierat, avslappnat, finstämt och kul. Jag gillar fortfarande Charlotte Gainsbourgs Beck-samarbete "IRM" väldigt väldigt mycket.




4. Jónsi - Go
Bättre än senaste Sigur Rós-albumet, bättre än Riceboy Sleeps. "Go" är ett finfint verk som vinner i längden.






5. Holly Miranda - The Magician's Private Library
Drömskt och lite mystiskt, och rätt stora likheter med Scarlett Johanssons Tom Waits-platta. (Vilket inte är så konstigt eftersom Scarlett sägs gilla Holly Miranda.) Fans av Elysian Fields och Mazzy Star borde tycka om det här. "The Magician's Private Library" passar bra i sällskap med en god bok och/eller en regnig bussresa.



6. Lightspeed Champion - Life is Sweet! Nice to Meet You
Lyckas inte toppa sin senaste föregångare, men Devonte Hynes och hans Lightspeed Champion har fått ihop ännu en svulstig, trallvänlig, lekfull och stabil popplatta. Det räcker rätt långt.





7. Jaguar Love - Hologram Jams
Discosvängigt, lagom tjatigt och med en sångare som inte går att ta miste på. Jaguar Love följer upp sin debut med en väldigt charmig skiva. Charmigast av alla är "Polaroids and Red Wine".





8. First Aid Kit - The Big Black and the Blue
Jag hade nog egentligen förväntat mig mer, men låtarna på First Aid Kits fullängdsdebut bildar en väldigt trevlig helhet med nog många formtoppar för att än så länge ta plats på årsbästalistan.

2009 års bästa album (inkl. Video-extravaganza)

Möjligen går 2009 inte till historien som ett av de bästa skivåren, men nog dök det upp en hel del guldkorn ändå.

Allra bäst gillade jag Switch Opens, även om jag nog lyssnat fler gånger på Every Time I Die. Converge gick på sedvanlig knock, och Baroness följde upp sin röda skiva med en minst lika bra blå. The Ghost of a Thousand ledde länge racet men har bleknat en liten aning och återfinns därför först på femte plats. Stämningen på Danger Mouse & Sparklehorse-samarbetet är finfin och laguppställningen vad gäller gästartister imponerar stort. The Joy Formidable är fantastiskt charmiga, och ett Isis med Tool-vibbar gör en storstilad comeback efter förra skivan som är karriärens bottennapp.

Tegan & Sara släppte en något ojämn historia men där topparna är makalöst bra. Totalt Jävla Mörker bjöd inte på några större överraskningar utan drog i vanlig ordning till med en sjuhelvetes stabil knogmacka till skiva. Mastodon följde upp flummiga "Blood Mountain" med ännu flummigare "Crack the Skye". På min interna Mastodon-lista är den inte bättre än 4:a, så att det ändå handlar om 2009 års elfte bästa skiva säger en del om Mastodons klass.

Humörhöjaren Umlaut dök upp sent på listan, vilket inte kan sägas om sluskarna i Kylesa som varit en kär vän under nästan hela året. Ångestfyllda Murmansk visade tack och lov att Finland kan mer än bara synthstruttig pajasmetal och det tackar jag hjärtligast för. Skrotnissan Micachu visade å sin sida att dammsugare fungerar finfint som musikinstrument.

Jämna Elysian Fields släppte ännu ett mycket bra album att deppa loss till under en regnig höstpromenad, och bandets sångerska Jennifer Charles befäster sin position på tio i topp-listan över de sexigaste sångrösterna. Sångerskan i Iwrestledabearonce pendlar mellan att låta som Björk och en rabiessmittad hund, vilket passar bandets spattiga metal som hand i handske. Regina Spektor blandade och gav på "Far", men det positiva väger definitivt över och hon kniper därmed sistaplatsen på listan över 2009 års bästa skivor.

1. Switch Opens - s/t


2. Every Time I Die - New Junk Aesthetic


3. Converge - Axe to Fall


4. Baroness - Blue Record


5. The Ghost of a Thousand - New Hopes, New Demonstrations


6. Danger Mouse & Sparklehorse - Dark Night of the Soul


7. The Joy Formidable - A Balloon Called Moaning


8. Isis - Wavering Radiant


9. Tegan & Sara - Sainthood


10. Totalt Jävla Mörker - Söndra och Härska


11. Mastodon - Crack the Skye


12. Umlaut - s/t


13. Kylesa - Static Tensions


14. Murmansk - Eleven Eyes to Shade


15. Micachu - Jewellery


16. Elysian Fields - The Afterlife


17. Iwrestledabearonce - It's All Happening


18. Regina Spektor - Far

51 av årets bästa låtar

Nu orkar jag inte fnula mer med årsbästalistan. Här är 51 av årets bästa låtar, valda ur Spotifys halvhyfsade utbud. De är inte rangordnade, en del artister har fått med mer än en låt, och jag har säkert glömt ett helt lass.

Men skitsamma, spisa loss! Kör på random eller nåt, och om den där artisten du tyckte sög getballe redan första gången dyker upp igen så har du min och guds tillåtelse att zappa.

2009 års bästa låtar (på Spotify)

2009 års bästa album

Till höger bland akvarier och annan bråte ser ni nu min sammanställning över de bästa plattorna som släppts hittills i år.

Det brukar annars vara en sällsynt ångestladdad övning för musikrecensenten - endast överträffad av när Close-Up härom året avkrävde en topplista över de senaste dryga 15 årens vassaste rock/metal-album - när musikåret ska sammanfattas i form av diverse listor.

Tänkte därför pröva att ha listan fullt synlig och under förändring, under en tid framöver.

Än så länge leder Brighton-gänget The Ghost of a Thousand med sin klockrena pungspark "New Hopes, New Demonstrations".

Årets bästa album, 2008

2008 är året då jag till stora delar tagit ledigt som musikrecensent. Det har varit rätt skönt att kunna lyssna på musik utan att tänka betyg och fyndiga formuleringar. Att kunna införskaffa två sprillans nya album utan att först behöva tugga igenom de tio i recensionshögen.

Genremässigt blir det därför den spretigaste listan på mycket länge. Dödsmetall, postrock, mespop, gammal god hårdrock och instrumental dubmetal. Här är 2008 års 25 bästa plattor:

1. Satyricon – The Age of Nero
Om min lista i övrigt präglas av charmighet innehas förstaplatsen av ett tvättäkta undantag. Satyricon fyller glappet mellan MTV-black metal i Cradle of Filths och Dimmu Borgirs skola, och skitig DIY-black åt Burzum-hållet. Fyllig produktion, enkla och sjukt effektiva metalriff, brutalsnygga låtar och en helgjuten platta.

2. Intronaut - Prehistoricisms
Magiska basslingor och sköna psykedeliska utflykter. Intronaut är Isis på lite högre varvtal. Intronaut borde passa dig som gillar Tool, Neurosis, Isis, Mastodon och gammaldags krigsgolvpukor. Jazzigt och knallhårt. Lyssna eller dö.


3. Navid Modiri & Gudarna – Allt Jag Lärt Mig Hittills
Ofta blir man vansinnig på den lille Filmkrönikemuppens enerverande pratsång. Oftare rycks man med och vill bara dansa. Just nu: Bättre än Kungers.



4. Jaguar Love – Take Me to the Sea
Lagom dampig poprock med världens jobbigaste och samtidigt härligaste sångare - forne Blood Brothers-frontmannen Johnny Whitney. Jag är löjligt lättflörtad när det är skevt och trallvänligt på samma gång. (Nej, inte som Håkan Hellström, puckon.)

5. Lightspeed Champion – Falling Off the Lavender Bridge
Jämförs ständigt med Elvis Costello och Ed Harcourt. Med all rätta, samtidigt som Devonte Hynes stundtals är så lurig att han lätt kunde lura upp de två förstnämnda herrarna på läktaren om han började dribbla. ”Galaxy of the Lost” kan vara årets bästa låt. ”Midnight Surprise” är tidernas mest otippade tiominutersdänga.

6. She & Him – Volume 1
Zooey Deschanel är inte bara en väldigt charmig skådespelerska – hon gör även minst lika charmig musik. De sextiotalsdoftande karamellerna avlöser varandra på She & Hims debutplatta, som innehåller självklara guldkornen “Sweet Darlin’”, “Change is Hard”, “Sentimental Heart” och “I Was Made for you”.

7. Frida Hyvönen – Silence is Wild
Charmigheten får mig på fall igen. Den, tillsammans med några löjligt starka poplåtar med ”Dirty Dancing”, ”London” och ”Enemy Within” i spetsen.




8. Portishead – Third
Den femte maj i år utsåg jag, efter 7,5 minuters lyssning, Portisheads tredje fullängdare till årets bästa platta. (Aningen tidigt kan nu konstateras.) Då hade jag hunnit halvvägs in i ”Hunter” – en låt som är sådär skrämmande obehaglig och underbart behaglig på samma gång, vilket ju är det som gör Portishead så jävla bra.

9. Cult of Luna – Eternal Kingdom
Det är nära nog ett halvtidsjobb att ta sig in i den norrländska ångestmaskinens femte fullängdare. Tur att man blir rikligt belönad på andra sidan.




10. Be Your Own Pet – Get Awkward
Underbart är kort. Uppkäftiga Nashville-kvartetten Be Your Own Pet lade ned verksamheten bara 5 månader efter släppet av denna genombrottsplatta. Halvkorkat, punkigt, älskvärt. Det blir till att snoka på nätet efter sköna sångerskan Jemina Pearls framtida projekt.

11. Steve Von Till - A Grave is a Grim Horse
Av Neurosis främsta skäggapor släppte båda två varsin ny soloplatta i år. Scott Kellys alster är inte alls dumt när du vill sitta i mörkret i stugan och supa ihjäl dig, men jag håller ändå Steve Von Tills skiva som den klart starkare av de två. Fans av Tom Waits borde kunna gilla det här. Jag är ett stort fan av Tom Waits.

12. The Mars Volta – The Bedlam in Goliath
Inser att jag är rätt bortskämd med The Mars Voltas höga kvalitet. Deras näst sämsta platta hittills är lik förbannat ett jäkligt starkt alster. Då både sextio- och sjuttiotalet sedan länge är förbi finns det ingen som är i närheten av att låta så här idag.

13. Sigur Rós - Með suð í eyrum við spilum endalaust
2008 var året då Sigur Rós blev glada. Akustiska gitarrer och trallvänliga körer, vad är det som har hänt!? Inte lika bra som senaste föregångaren, mästerliga ’Takk’, men likväl en helgjuten platta ifrån Islands näst finaste.

14. Taint – Secrets and Lies
Inget nytt med Mastodon i år. Brittiska trion Taint är ett rakare och skitigare substitut, pang på bara.

15. Ben Folds – Way to Normal
Den gode Ben hade mig fast redan efter två lyssningar av ”You Don’t Know Me”, den mysiga duetten med Regina Spektor. Resten av skivan är full av stabil och skön pop.

16. Burst – Lazarus Bird
17. Opeth – Watershed
18. Bloc Party – Intimacy
19. Hate Eternal – Fury & Flames
20. Dub Trio – Another Sound is Dying
21. Jenny Lewis – Acid Tongue
22. Bloodbath – The Fathomless Mastery
23. Meshuggah – obZen
24. DeVotchKa – A Mad & Faithful Telling
25. Isobel Campbell & Mark Lanegan – Sunday at Devil Dirt

Strax utanför listan:
The Bronx, Ingrid Olava, The Haunted, Volbeat, Hello Saferide, Bison B.C., Scars on Broadway