Jag verkar vara inne i en Beck-period. Nej, inte Sunes pappa-snuten som halva Sveriges befolkning av okänd anledning knäböjer inför varje söndagkväll, utan den där lilla scientologtoken med rosa brallor.Inte för att jag har lyssnat så mycket på själva Beck (hans "Songs of Leonard Cohen"-coverplatta har dock sina stunder), men väl saker som han influerat, eller varit högst inblandad i.
De senaste dagarna har jag i princip kört Why?-plattan "Elephant Eyelash" på repeat. Och den låter väldigt mycket Beck. Yoni Wolf kan liksom herr Hansen låta väldigt snäll och lite ömklig i sin medvetet slarviga mix av sång och rap. Frågan är om inte "Elephant Eyelash" är Why?:s bästa hittills, med odödliga låtar som "Gemini (Birthday Song)", "Crushed Bones", "Sanddollars" och "Yo Yo Bye Bye". Bra grejer. Jag älskar när Yoni liksom auto-tune:ar sig själv (vilket borde bli nån slags manuell tuning) genom att först råka ta fel ton för att sedan liksom glida rätt. (32 sekunder in i "Gemini (Birthday Song)" finns ett bra exempel) Det finns säkert nån bra musikteoretisk term för det, men skitsamma.
Ännu mer Beck blir det på Charlotte Gainsbourgs "IRM", där Beck producerat samt skrivit alla låtar utom skivans bästa, "Le Chat du Café des Artistes". Det är därför inte så konstigt att också "IRM" låter väldigt mycket Beck, samtidigt som detta väldigt varierade album passar Gainsbourgs väsande sångröst alldeles ypperligt.
Om jag får gå på amerikanska/brittiska skivsläppsdatum, och det får jag, så är "IRM" årets hittills bästa skiva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar