2012 års bästa skivor

2011 var som sagt inte ett av de bästa skivåren, men nu när vi lagt 2012 bakom oss kan vi konstatera att det just avslutade året var betydligt bättre! Precis som under 2011 har det gått trögt med både bloggandet och musikletandet. Bloggandet har under långa stunder stannat av helt, och vad gäller ny musik har jag mest siktat in mig på gamla favoriter. På ett sätt känner jag mig både lat och svårflörtad, men på ett annat sätt känner jag mig rätt nöjd över att ha fyllt min artistportfölj med så många artister att jag har fullt upp utan att behöva leta nytt.

Men nog snackat, över till listan över 2012 års bästa album.

1. Converge - All We Love We Leave Behind
Converge vågar experimentera utan att tappa tråden. Förra skivan var sprängfylld av gästartister och spretighet. Nya skivan är fri från gäster men spretar den med. Första smakprovet "Aimless Arrow" gjorde mig först lite orolig innan låten växte något enormt på mig. Jag var rädd att det inte skulle vara samma smattrande ursinne som vanligt. Jag oroade mig i onödan.

2. Neurosis - Honor Found In Decay
Motivering? "At the Well", där har du din motivering.

3. Why? - Mumps, Etc.
Yoni Wolf gör ju såklart som han vill, men trots låtar som "One Rose" och "This Blackest Purse" blev jag rätt besviken på "Eskimo Snow" när det visade sig att han slutat rappa. Nu är rappandet tillbaka och lyfter "Mumps, Etc." till löjligt höga höjder. Nackdelen är att min flickvän hatar Why? (Why??? Ha d gott /Glenn) så jag måste alltid lyssna med lurar eller när hon inte är hemma. Nu har Why? blivit ett fyrmannaband och arrangemangen är smartare än någonsin. Står mycket högt upp på listan över artister jag vill ska komma till Sverige.

4. Every Time I Die - Ex Lives
Jag blev minst sagt missnöjd när LiveNation av okänd anledning (men jag antar att det hade med $$$ att göra som vanligt när dessa musikhatare är i farten) ställde in Every Time I Dies Stockholmsspelning dagen innan den skulle äga rum. Jävligt synd, för "Ex Lives" inleds med en helt sjuk radda låtar som jag tror gör sig helvetiskt bra live. Nu får jag nöja mig med ett riktigt bra album tills vidare.

5. Fiona Apple - The Idler Wheel is Wiser...
Det tog ju knappt sju år så var uppföljaren till "Extraordinary Machine" här. Och tack och lov är det som om tiden har stått stilla i Fiona Apples musikaliska värld, för det här är minst lika bra som tidigare. De rakare arrangemangen passar perfekt, och här finns många melodier som andra kompositörer skulle döda för.

6. Laura Gibson - La Grande
2012 blev året då jag definitivt blev klar med First Aid Kit. Möjligen kan jag ta upp den tråden igen om de skulle få för sig att börja skriva lite konstigare låtar igen, men just nu känns de inte speciellt angelägna. I en något mer alternativ men ännu i samma folkiga fåra rör sig Laura Gibson, och hennes "La Grande" har hängt med mig hela året. Lite ruffare och enklare produktion, och ett sound som några gånger närmar sig CocoRosie är denna till synes rätt anspråkslösa lilla pärla en av mina absoluta höjdare från 2012.

7. Scott Kelly, Steve Von Till, Wino - Songs of Townes Van Zandt
Tre deppiga gubbar hyllar framlidne deppiga gubben Townes Van Zandt och betyget blir MVG eller A eller vad det nu heter i deppighet. Att det rör sig om tre olika sångare skänker välbehövlig variation till denna skiva som verkligen inte passar alla sinnesstämningar. Framför en brasa i en stuga i skogen tvivlar jag dock på att du hittar bättre musikaliskt sällskap.

8. Bat For Lashes - The Haunted Man
Det tog lite tid, men "The Haunted Man" växte och växte, och hade året haft några månader till så vetefan om inte detta album klättrat ytterligare några platser. Det är typ den här skivan jag skulle vilja att Tori Amos gjorde istället för meningslös hissmusik. Men skitsamma, nu är det istället Natasha Khan som meckar ihop den logiska uppföljaren till Amos "From the Choirgirl Hotel" och jag är inte den som klagar.

9. Black Breath - Sentenced to Life
"Sentenced to Life", uppföljaren till 2010 års bästa skiva, innehåller skönt nog mest mer av samma. Nåt slags snabb dödspunk som skrämmande enkelt får mig på fall gång på gång.

10. Meshuggah - Koloss
Hur talangfulla de norrländska tjurskallarna än må vara så hade jag börjat ge upp hoppet om att Meshuggah skulle släppa något nytt som var riktigt intressant igen. Men fan om inte "Koloss" nästan når upp till "Chaosphere" och "Destroy Erase Improve" i all sin köttiga elakhet.

11. Ani DiFranco - Which Side Are You On?
"Chicks got it good now, they can almost be president" är en strof som återkommit i mitt huvud gång på gång under året när Vita Kränkta Män sitter på internet och diskuterar saker de uppenbarligen inte har en jävla aning om. Första studioplattan på fyra år är hennes sjuttonde i ordningen och den är förjävla bra.

12. Deftones - Koi No Yokan
"Diamond Eyes" är än så länge vassare, men Deftones fortsätter att otroligt nog kännas jäkligt angelägna. Självklara melodier och en bra tyngd gör att detta The Cure på steroider fortsätter att vara det bästa nu metal-bandet.

13. Horseback - Half Blood
Isis ljudlandskap med frän black metal-sång ovanpå. En alldeles ypperlig combo.

14. Rise and Fall - Faith
Jahapp, bara för det har dessa belgiska hardcorejeppar tagit en paus tills vidare. Tur då att matiga "Faith" håller för många genomlyssningar till.

15. Lamb of God - Resolution
Samma köttiga sydstatsmetal som vanligt. Stabilt som fan, som Dr.Alban skulle ha sagt.

16. David Byrne & S:t Vincent - Love This Giant
På Way Out West i somras stod S:t Vincent för årets näst bästa konsert. Bara någon månad släpptes hennes samarbete med David Byrne, "Love This Giant". En rytmisk liten karamell med många tjusiga och svängiga blåsarrangemang. Mycket trevlig.

17. Therapy? - A Brief Crack of Light
Therapy? har varit ett av mina favoritband i snart 20 års tid, men i ärlighetens namn har de blandat och gett litegrann på albumfronten, och av de tidigare fem studiosläppen på den här sidan millennieskiftet är det egentligen bara poppiga "High Anxiety" jag återvänder till med någorlunda regelbundenhet. På "A Brief Crack of Light" känns gubbarna plötsligt angelägna igen. Smarta låtar, ett fetare sound och experimentlusta blandat med starka rocklåtar som fastnar.

18. The Mars Volta - Noqtourniquet
The Mars Volta har förnyat sig på ett bra sätt efter att i mitt tycke ha kört fast litegrann på sistone. Nick Cave-aktiga förstasingeln "The Malkin Jewel" lovade gott, och resten av skivan innehåller även den en hel del musikalaktiga stycken och allehanda märkligheter. Antagligen är det bra att Omar Rodriguez-Lopez släpper typ 30-40 soloskivor per år så att parhästen Cedric Bixler-Zavala tillåts ta lite mer plats på The Mars Voltas skivor nuförtiden.

19. Coheed and Cambria - The Afterman: Ascension
Coheed and Cambria kändes ärligt talat inte så spännande längre, och hela "The Afteerman: Ascension" känns som en enda stor upprepning. Ändå så återfinns den här på plats 19 av någon konstig anledning. Antagligen för att den är så kompromisslöst sci-fi-nördig och så oemotståndligt catchy.

20. Bosse-de-Nage - III
Svårplacerad emo-black metal. Låter som ett otåligare Envy och ibland som tidiga Neurosis. Desperat och mycket mäktigt.

21. Cat Power - Sun
Ett efterlängtat album. Känns sammanhängande och genomtänkt. Svalt, skönt och snyggt. Skulle jag själv vara artist skulle jag göra allt för att försöka få Cat Power att gästsjunga på min platta, hennes röst är så magiskt jävla skön.

22. Gaza - No Absolutes in Human Suffering
Köttigt och rejält när det smygs in en del Meshuggah-grejer i den benhårda mixen av crust, grind, hardcore och gammal god döds.

23. Nate Hall - A Great River
Knarrig gubbjävel på Neurot Recordings, den här gången i form av US Christmas sångare Nate Hall. Och nog är det rätt så likt Scott Kelly och Steve Von Tills prylar, även om jag (mycket tack vare reverbfesten) tycker mig höra lite av John Frusciante i detta också. En deppig och finstämd skiva.

24. Pulled Apart By Horses - Tough Love
Ibland känns de som om plojbandet Electric Six börjat spela spattig punkrock. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Dåligt kanske. Men detta kärleksbarn av The Hives och Blood Brothers har i och med "Tough Love" snickrat ihop en av 2012 års svängigaste halvtimmar.

25. Pallbearer - Sorrow and Extinction
Gammaldags doom med satans maffiga riff och skön klagosång. Blir aldrig så såsigt som jag tycker att doom kan bli, likväl är det förbannat tungt och hela tiden intressant.

Skivvåren 2012

Medan jag var upptagen med att blogga om öl så släpptes det ett helt lass med intressanta skivor! Årets första fyra månader har för min del varit de roligaste på länge.

I för min del kronologisk ordning så började jag med High On Fires "De Vermis Mysteriis"som dock än så länge är en liten besvikelse. Fläskiga riff och bra drag till trots - känns det inte lite oinspirerat?

Roligare då med Black Breaths "Sentenced to Life", som innehåller en alldeles lagom dos nytt blod ovanpå samma gamla skåpmat som resulterade i 2010 års bästa album.

Under april har jag sedan fått jobba hårt.

"Look to the Sky", James Ihas andra soloskiva, fjorton år efter "Let it Come Down", har jag utöver 1,5 genomlyssning hoppat över, får se om jag orkar ge den mer tid.

Den tiden har helt enkelt inte funnits, eftersom Frida Hyvönen, Jack White, Cancer Bats, Emily Wells och Best Coast alla släppt nytt och bra.





Och eftersom Unsane och Marina and the Diamonds behöver lyssnas in mer, och den nya bekantskapen Rise and Fall konkurrerar i den hårdare kategorin (men ändå helt olika) med tunga Mares of Thrace, alltmedan jag fortsätter smaska i mig Record Store Day-släppen ifrån S:t Vincent ("Krokodil") och Feist/Mastodon ("Feistodon", där Feist gör "Black Tongue" och Mastodon lirar "A Commotion").





Sigur Rós "Valtari" har jag inte kommit in i riktigt än, och Santigolds "Master of my Make-believe" känns ungefär till hälften jäkligt skön, till hälften som en halvtrött M.I.A.-ripoff.

Antagligen kommer några av de nämnda artisternas skivor att fortsätta göra intryck på mig, och förhoppningsvis ta plats på årsbästalistan här till vänster. Än så länge har jag iallafall satt upp Frida Hyvönen och Black Breath där.

Black Breath + Victims, Debaser

Det är tydligen inte så ofta som Fantomen lämnar sin grotta nuförtiden, men ikväll tog han sig iallafall till Debaser för att lyssna på Victims och Black Breath.

Bra ljud, bra röj, lagom långt. Mycket hår.

Måste slänga in nya BB-plattan på årsbästalistan snarast, skivvåren har varit gudomlig hittills.

Årets bästa skivor 2010, inkl. visuellt godis

Bredd men inget större djup. Så skulle jag vilja sammanfatta skivåret 2010, ett år med många fina skivsläpp men (än så länge) utan någon skiva som (av mig) kommer att ses tillbaka på som en klassiker om säg, tio år.

Min toppkvintett, beståendes av Black Breath, High on Fire, samlingsskivan "Terrible Thrills Vol.1", Scout Niblett och The Black Keys skulle till exempel alla kunna byta inbördes plats med varandra. En del dagar är "The Calcination of Scout Niblett" årets i särklass bästa skiva i all sin enkla skramlighet, men så drar jag igenom mäktiga "Snakes for the Divine" eller kompromisslösa "Heavy Breathing" och börjar återigen vackla.

Ett litet hopp sedan ned till Deftones, Envy och Sleigh Bells, och ytterligare några snäpp ned till The Dillinger Escape Plan, Årabrot, Kylesa och Best Coast. Och där nånstans går det också nåt slags gräns för en riktigt vass topp-12 för 2010.

Därmed inte sagt att de åtta utfyllnadsplatserna på listan är några dåliga alster, de har trots allt petat bort finfina album med Jonsi, Lightspeed Champion, Mose Giganticus och First Aid Kit från listan.

Jaguar Love har hängt med hela året, Howl dök upp först mot slutet. Khomas "A Final Storm" är vissa gånger en helt makalös skiva, men under andra genomlyssningar högst ordinär. Band of Horses, Charlotte Gainsbourg och Säkert! har släppt varsin...genomarbetad skiva. Inte särskilt överraskande, mest bara jävligt bra.

Marina and the Diamonds och Julie Christmas kniper listans två sista platser med två skivor som inte liknar varandra ett dugg.

Robyn då? tänker ni. Och här tänkte jag först skriva något lite halvtaskigt om att sjunga Teddybears-covers med bäbisröst, men jag avstår och konstaterar istället i all enkelhet att Robyns musik inte alls är min grej.

Vi avslutar väl som sig bör med ett stycke musik med tillhörande bild ifrån respektive skiva på listan.

1. Black Breath - Heavy Breathing

Inleder gör årets vinnare, Black Breath, med en rätt kackig video, dessutom till en av skivans svagaste låtar. Ändå bra:



2. High On Fire - Snakes for the Divine

Vanlig jävla hårdrock:



3. v/a - Terrible Thrills Vol.1

Det verkar inte finnas någon kul video ifrån den här coverskivan, här är istället en magisk soloversion av "Fall Asleep" signerad originalbandet Steel Trains sångare Jack Antonoff:



4. Scout Niblett - The Calcination of Scout Niblett

Skivans kanske bästa låt "I.B.D." i ett finfint liveklipp:



5. The Black Keys - Brothers

"Tighten Up" - en av årets skönaste låtar har årets I SÄRKLASS bästa video:



6. Deftones - Diamond Eyes

Det Meshuggah/motorljuds-klingande gitarrspelet i slutet är lika bra varje gång:



7. Envy - Recitation

JA, det är skitnödigt, men JA, det är också sjuhelvetes vackert och kraftfullt. Titta själv:



8. Sleigh Bells - Treats

Snygga cheerleaders, en sångerska med basebollträ, samt ett torn av brinnande gitarrer. Ibland behövs inte mer än så:



9. The Dillinger Escape Plan - Option Paralysis

Om alla låtar på "Option Paralysis" var lika bra som "Farewell, Mona Lisa" skulle detta album varit överlägsen etta på listan. Här är iallafall nyss nämnda låt:



10. Årabrot - Revenge

Jag är fortfarande lite skraj för de här jävla dårarna. Särskilt när jag tittar på videon samtidigt:



11. Kylesa - Spiral Shadow

Det här, mina vänner, är årets bästa låt- (och skiv-) intro:



12. Best Coast - Crazy For You

Titta så somrigt och fint, en jättetrevlig saga om kärleken till en snabbmatsclown:



13. Jaguar Love - Hologram Jams

Beskåda världshistoriens kanske oröjigaste och mest malplacerade konsertpublik i en av mina favoritlåtar från i år, med lagom mycket spattighet i verserna och en sjukt poppig refräng:



14. Howl - Full of Hell

Av YouTube att döma verkar Howl svåra att fånga på film. Här iallafall ett rått och elakt liveklipp i form av albumöppnaren "Horns of Steel":



15. Khoma - A Final Storm

"In it for Fighting" är en rätt mjäkig låt, men videon är stilren och tjusig:



16. Band of Horses - Infinite Arms

Videon till "Dilly" får man tydligen inte bädda in på sin blogg. Men skit i det då, det är ändå en av de sämre låtarna på "Infinite Arms", trots schyssta dancemoves i videon. Här är istället underbara snyftaren "On My Way Back Home", komplett med ostig nattkörning och allt:



17. Charlotte Gainsbourg - IRM

Ännu ett trevligt liveklipp, här är "Heaven Can Wait":



18. Säkert! - Facit

Jag har inte sett så här mycket inlevelse i en video på väldigt länge, här är "Dansa, Fastän", min favorit ifrån "Facit":



19. Marina and the Diamonds - The Family Jewels

Det finns ett helt lass trevliga videos ifrån Marinas förstlingsverk, men den här avskalade versionen av "Hollywood" är nog bäst av dem alla:



20. Julie Christmas - The Bad Wife

Det är är rätt udda:

Komet på årsbästalistan: Black Breath

Shitherrejävlar vilken skiva "Heavy Breathing" är!

Seattlebandet Black Breath har fått ihop ett nära nog perfekt recept på hur hård musik ska spelas. Först och främst finns här en bred bas av frustande, smutsig hardcorepunk. Det piskas tvåtakt, det piskas d-takt.

Allt hänger ihop på ett förträffligt sätt.

Men Black Breath nöjer sig inte där. Bandet langar utan svårigheter in Motörheadpassager, fläskiga gammaldags Metallica-riff, lite sludge och ett par riktigt salta sydstatsträskriff i bästa Corrosion of Conformity- eller rent av Pantera-anda. En hel del death metal-influenser hittar jag också, framförallt i gitarrspelet.

Det här kunde ju bli rätt splittrat och krångligt, men denna kvintett håller det rätt enkelt och har i och med "Heavy Breathing" meckat ihop ett album som jag i stort sett lyssnat på oavbrutet de senaste dagarna. Black Breath är ett band som borde passa många. De passar givetvis mig som dyrkar såväl Metallicas 80-talsskivor som allt av Totalt Jävla Mörker. Men även dödsmetallpuritaner borde testa en låt eller två. Punkare och hardcorefans likaså.

Kort och gott alla som tillber Riffet i sin enklaste, hårdaste och skitigaste form. Det här kan mycket väl vara årets bästa album. Ska fundera på det.