Dillinger Escape Plan och Sigur Rós

Måste säga att jag är lite besviken på båda. "One of Us Is the Killer" respektive "Kveikur" är förvisso inga dåliga album per se, men det här handlar om två av mina absoluta favoritband och i ljuset av bandens övriga diskografier är det aningen blekt.

Det är såklart egentligen inget fel med att Dillinger Escape Plan-sångaren Greg Puciato dyrkar Mike Patton - det bör ju för fan alla som är någorlunda musikintresserade göra - men här blir det stundtals lite väl tydligt och därmed tråkigt. "Paranoia Shields" och framförallt "Nothing's Funny" låter extremt mycket Patton. Mitt andra klagomål är att det tidigare så skarpa berg-och-dalbanemeckandet nu blir lite blaskigt och ofokuserat. Skruvade "Understanding Decay" är förstås fin, och instrumentala "CH 375 268 277 ARS" ett otippat guldkorn.

Pluspoäng också för två rätt äckliga musikvideos, inget jag rekommenderar att kika på om du samtidigt sitter och käkar pasta med tomatsås.





Sigur Rós då. Numera en trio efter att pianisten Kjartan Sveinsson lämnade bandet i fjol. Resultatet är att "Kveikur" knappast är någon pianobaserad skiva. Istället tung och dyster elektronik som stundtals klappar mothårs på ett riktigt skönt sätt. Men på det stora hela så är det för poppigt och rakt, och framförallt alldeles för mycket sång. Sigur Rós var ju så jäkla bra i början när Jónsi lät tordönsstråken tala över sin gitarr oftare än han sjöng.

Nu låter det istället lite väl ofta som Kent, och det blir ju ingen lycklig av.

The Dillinger Escape Plan - Prancer

Två månader kvar...

Dill-Inger i utförsbacke?

Har lyssnat back-to-back på "Option Paralysis" och "Ire Works", och gör man det är det plågsamt uppenbart att den senare (i satsen, men tidigare kronologiskt) är så oerhört mycket bättre. Och när - förvisso finfina - "Ire Works" i sin tur får rejält med smisk av mästerliga "Miss Machine" är det inte utan att man blir lite orolig för tillståndet hos The Dillinger Escape Plan.

Nytt album är hur som helst i görningen, dyker upp nån gång under 2012, och enligt Greg Puciato ska det bli nånting rätt så annorlunda jämfört med "Option Paralysis".

Jag är försiktigt optimistisk.

Mustig intervju med Greg Puciato

Den är förvisso lång som en halv roman, men den här intervjun med Dillinger Escape Plans Greg Puciato är grymt läsvärd.

Killen har uppenbarligen koll, och är engagerad i sina uttömmande svar på frågor som rör musikindustrins framtid, skivbolagens betydelse, sitt bands musik och en hel del annat.

Så, läs den.

Skivåret 2010, en första kvartalsrapport

Det har hunnit släppas ett helt gäng sköna skivor under årets första tre månader. Jag känner själv att jag ligger lite efter, det finns en del halvt olyssnat i skivhögen, där jag har högst förväntningar på Red Sparowes och Coheed & Cambria, och är väldigt nyfiken på Mokoma, The Arrows, Melissa Auf Der Maur och From First to Last. She & Him är än så länge en besvikelse, och jag behöver lyssna mer på Joanna Newsom innan hon ev. tar plats på en årsbästalista. Mike Pattons Mondo Cane-platta fick jag tag på först häromdagen, Jucifer, Cancer Bats, Evelyn Evelyn och Hindi Zahra likaså. Flera av de plattorna har dock release under Q2, som de framgångsfriserade börshajarna brukar kallar det, så jag har ju möjlighet att återkomma.

Under årets första kvartal hamnar hur som helst åtta skivor på listan här bredvid, och åtminstone hälften av dem lär stanna där året ut.

1. High on Fire - Snakes for the Divine
High on Fire är bara tre personer men låter som ett helt godståg sprängfyllt med livstidsdömda blodtörstiga fångar. "Entomedskitighet och Mastodonmangel" skrev jag om förra plattan, den här gången bör man lägga till Motörheadsväng och Pink Floyd-ambitioner till listan. "Snakes for the Divine" innehåller i princip all bra hårdrock ihopsmackat på ett och samma ställe. En jävligt mäktig skiva helt enkelt.


2. The Dillinger Escape Plan - Option Paralysis
Man behöver fortfarande sätta i sig en åksjuketablett eller två inför ett möte med The Dillinger Escape Plan. De Nine Inch Nails-doftande melodiösa inslagen fortsätter att bli allt fler, men det är fortfarande inte speciellt radiovänligt och ännu finns en hel del ös kvar. Andraplatsen är här en liten chansning eftersom Dillinger-skivorna brukar behöva ett gäng månader på sig för att sjunka in.


3. Charlotte Gainsbourg - IRM
Årets första fullträff när den dök upp strax efter nyår. Varierat, avslappnat, finstämt och kul. Jag gillar fortfarande Charlotte Gainsbourgs Beck-samarbete "IRM" väldigt väldigt mycket.




4. Jónsi - Go
Bättre än senaste Sigur Rós-albumet, bättre än Riceboy Sleeps. "Go" är ett finfint verk som vinner i längden.






5. Holly Miranda - The Magician's Private Library
Drömskt och lite mystiskt, och rätt stora likheter med Scarlett Johanssons Tom Waits-platta. (Vilket inte är så konstigt eftersom Scarlett sägs gilla Holly Miranda.) Fans av Elysian Fields och Mazzy Star borde tycka om det här. "The Magician's Private Library" passar bra i sällskap med en god bok och/eller en regnig bussresa.



6. Lightspeed Champion - Life is Sweet! Nice to Meet You
Lyckas inte toppa sin senaste föregångare, men Devonte Hynes och hans Lightspeed Champion har fått ihop ännu en svulstig, trallvänlig, lekfull och stabil popplatta. Det räcker rätt långt.





7. Jaguar Love - Hologram Jams
Discosvängigt, lagom tjatigt och med en sångare som inte går att ta miste på. Jaguar Love följer upp sin debut med en väldigt charmig skiva. Charmigast av alla är "Polaroids and Red Wine".





8. First Aid Kit - The Big Black and the Blue
Jag hade nog egentligen förväntat mig mer, men låtarna på First Aid Kits fullängdsdebut bildar en väldigt trevlig helhet med nog många formtoppar för att än så länge ta plats på årsbästalistan.

The Dillinger Escape Plan - Farewell, Mona Lisa

Snygg låt, snygg video.

Lite oroväckande dock att den trallvänliga andra halvan av låten bärs upp av en melodi som är lite väl lik bandets tidigare singlar. Lik förbannat är det en riktigt skön låt och "Option Paralysis", som släpps om ett par veckor, bör kunna hamna högt på årsbästalistan så småningom om inte The Dillinger Escape Plan säckat ihop fullständigt.

En påse blandat (musiktips, mat, lera)

Umlaut är ny på årsbästalistan. Den skönt konstiga partyplattan som jag skrev om i somras har hängt med året ut.

- - - -

Jag har under många år gått och hoppats på att vår närmaste sunkkines skulle lägga ned verksamheten till förmån för något roligare. Nu har detta äntligen inträffat (sorry för all förbannelse/voodoo/svart magi jag skickat på er Lucky House!), och vår nya kvartersrestaurang Bra Mat är än så länge (efter ett besök) Sundbybergs kanske allra bästa restaurang. Mycket trevligt!

- - - -

Thinking Putty är en fantastiskt rolig leksak.

- - - -

Dillinger Escape Plans "Farewell, Mona Lisa" bådar gott inför kommande albumsläpp:

- - - -

Hovet ikväll, vore ju trots allt trevligt om AIK Hockey överlevde den här krisen...också.

- - - -

Annat jag lyssnat på den senaste tiden:

Wintersleep - Nåt slags blandning av skäggrock och (ja, det är helt ok att skjuta mig i ansiktet med en hagelbrakare nu om ni vill) Coldplay

Mr.Gnome - Lite likt Land of Talk ibland, men samtidigt en del folkigare, lugnare och deppigare.

Black Math Horseman - Doomig långsamhårdrock med en tjej som sjunger. Kanske kan vara något för exempelvis fans av Battle of Mice, och även för den som tänder mer på sjuttiotalsklingande akter.

Thus: Owls - Freak-folkigt Stockholmsgäng som får mig att tänka på Wildbirds & Peacedrums, Joanna Newsom, The Tiny och Fever Ray. Och det är ju inte så dumt.

Dillinger Escape Plan * 2

Hela Dillinger Escape Plan bjöds upp på scen med Nine Inch Nails under en spelning i Australien för ett par veckor sedan. Coolt filmat, grymt ljud. Varsågod och njut av "Wish", en låt DEP för övrigt spelade in till cover-ep:n "Plagiarism" för tre år sedan:


NIN: Wish live with The Dillinger Escape Plan - Perth, 3.02.09 [HD] from Nine Inch Nails on Vimeo.

Och på nyutgåvan av bandets tidiga ep "Under the Running Board" har The Dillinger Escape Plan slängt in en ytterst sinnessjuk cover på Black Sabbaths såväl klassiska som uttjatade smocka "Paranoid". Lyssna och njut under första minuten. Lyssna och tänk på Richard Cheese under resten:

Tvenne musiktips mitt i all film

Imorrn spelar Isobel Campbell & Mark Lanegan på Debaser i Stockholm. Senaste skivan, den andra i ordningen som dock inte når upp till debutens höjder, finns på Spotify. Du bör ha en bra anledning om du tänker dissa den konserten.

Önskas hårdare tongångar? Då kan jag, efter tips från en vänlig kollega, varmt rekommendera Spylacopa. Självklart blir det inte dåligt när två av mina absoluta favoritsångare Greg Puciato (The Dillinger Escape Plan) och Julie Christmas (Made out of Babies, Battle of Mice) kokar ihop nåt tillsammans med Jeff Caxide från Isis och John LaMacchia från Candiria. Två smakprov från debut-ep:n finns på bandets Myspace, resten får du våffla fram på annat håll, t.ex. via iTunes Store om du vill vara laglig.