2013 års bästa album

2013 är över, och därmed är det dags för en lista över fjolårets bästa album. Nytt Spotify-rekord blev det också, med 22 av 24 skivor närvarande. Om det är Spotify som ryckt upp sig eller min musiksmak som blivit tröttare låter jag vara osagt.

Som jag nämnde i förra inlägget så får nog denna sammanfattning bli de sista raderna som skrivs här på ett tag, om nu inte den stundande föräldraledigheten visar sig ge mängder av egentid (ha!!) som kan sättas av till bloggande (hahaha!!).

Nåväl, håll till godo med denna matiga lista så hörs vi förhoppningsvis senare!


Jesu - Everyday I Get Closer to the Light From Which I Came
Lite mer Sigur Rós och mer ostämt gitarrplink, och lite färre direkta gitarrattacker. Drygt 17 minuter långa "The Great Leveller" är definitivt en av de tre bästa låtarna Justin Broadrick skrivit som denna Jesusfigur.



Tomahawk - Oddfellows
Bästa och mest lättillgängliga Pattonplattan på ganska många år. Trallvänligt!



James Blake - Overgrown
Hur man på bästa sätt följer upp ett löjligt bra debutalbum? Med en nästan lika löjligt bra uppföljare såklart. Fler frågor?



Cult of Luna - Vertikal
Tidigare nämnda Jesu-låt får här vass konkurrens i kategorin "Årets bästa och samtidigt längsta låt" i form av "Vicarious Redemption" som klockar in på 19 obehagliga minuter. Så lämpligt då att Justin Broadrick remixat just denna låt på "Vertikal II", den uppföljande EP som tycks bli det sista detta sju man starka norrländska band släpper ifrån sig på ett bra tag. Synd, eftersom "Vertikal" är det bästa de gjort på rätt många år.



Pelican - Forever Becoming
(Mestadels) instrumentalt, långsamt och distat verkade vara min melodi i fjol. Fem-sex stycken av skivorna på listan hamnar i den kategorin. Pelican är helt instrumentala, helt magiska och vem fan behöver egentligen sång?

Daughter - If You Leave
Hipstermusik eller ej, Daughters "If You Leave" är en av de finaste skivorna från 2013. Herregud vilken trevlig röst hon har, Elena Tonra.



Chelsea Wolfe - Pain Is Beauty
Sedan jag fick barn så har det blivit allt svårare att hinna med att gå på konserter. Den allra största plumpen i protokollet är att jag missade Chelsea Wolfe och Russian Circles på Strand i höstas. Får nöja mig med att köra "Pain Is Beauty" på repeat. Bat For Lashes möter David Lynch, typ.



The Joy Formidable - Wolf's Law
Å ena sidan är jag aningen oroad över utvecklingen, att The Joy Formidable börjar bli alltför mycket arenarock/Muse. Å andra sidan vet de fanimej hur man skriver pampiga rocklåtar.

CocoRosie - Tales of a Grass Widow
Mysig och sorgsen och väldigt mycket bättre än sin senaste föregångare.

Russian Circles - Memorial
Gästspelet från Chelsea Wolfe på den avslutande låten på denna annars instrumentala fullträff till skiva är...ja, ytterligare en anledning till att jag är lite bitter över att ha missat deras gemensamma Stockholmsbesök.



Kongh - Sole Creation
Småländska Kongh har skapat sin mest lättillgängliga och vänligaste skiva hittills, men det säger samtidigt inte ett jävla skit. Fortfarande underbart kolsvart.

Kate Nash - Girl Talk
Tillsammans med CocoRosie 2013 års stora överraskning. Jag tyckte att Kate Nash hade blivit lite väl radiomjäkig, och så drämmer hon till med värsta rockplattan!

Marnie Stern - The Chronicles of Marnia
Kanske inte den skiva du sätter på om du är riktigt bakis, för både Marnie Sterns sångröst och gitarrspel är MYCKET intensiva. Spexigt och nyskapande.

Kylesa - Ultraviolet
Med Kylesa börjar det bli lite sådär att man vet vad man får. Med andra ord ett album som allt som oftast platsar på årsbästalistan.

Årabrot - Årabrot
Såklart att Norges skitigaste band är döpt efter en jävla soptipp. De fortsätter mangla ut sin grisiga rock i en rasande takt med i stort sett ett skivsläpp per år. Och alltid med lika hög kvalitet.

Basia Bulat - Tall Tall Shadow
Ytterligare en enligt utsago magisk konsert jag missade var när Basia Bulat spelade gratis i en hotellbar i Stockholm i höstas. Skivan är iallafall också väldigt väldigt bra.

Bombus - The Poet and the Parrot
Inser nu att jag har lyssnat för lite på den här skivan. Tung och trevlig, vassare än debuten.

Queens of the Stone Age - ...Like Clockwork
Ett band jag litegrann hade gett upp hoppet om eftersom jag inte ens under pistolhot skulle kunna nynna på en enda sång från "Lullabies to Paralyze" och "Era Vulgaris", vilket i sin tur innebär att det har gått hela elva år sedan Queens of the Stone Age släppte något intressant. Men PANG så kom "...Like Clockwork" med många små pärlor till låtar och ett jävla fokus helt plötsligt.

Sleigh Bells - Bitter Rivals
Poppigare än tidigare och samtidigt mer av samma. Det borde med andra ord inte bli särskilt intressant, men "Bitter Rivals" är en väldigt välgjord skiva med många grymma (radiopoppiga) melodier och ett skönt sväng.



There Will Be Fireworks - The Dark, Dark Bright
Då och då har jag googlat på detta (i min värld) småhemliga band för att se om det fortfarande existerade, och rent av hade något nytt på gång. Dessa skottar kändes liksom lite för vassa för att bara lägga ned efter en så pass kunglig debutskiva. Sedan föll de i glömska tills jag helt plötsligt snubblade över deras nya skiva - som också är riktigt bra! Annorlunda, lite mer indiepoppig, akustisk och rakare än den postrockiga debuten.



The Bronx - The Bronx (IV)
Ja vafan The Bronx är The Bronx. Rätt likt de tidigare grejerna om än lite mjäkigare. Snygga melodier!

Bad Religion - True North
Ja vafan Bad Religion är Bad Religion. Rätt likt de tidigare grejerna men med ett större fokus och rappare tempo än på länge!

Hatebreed - The Divinity of Purpose
Ja vafan Hatebreed är Hatebreed. Med refränger som "End the fight! Before the fight ends you!" måste man som vanligt ha skämskunden inom armlängds avstånd, men fan, Hatebreed kan sin köttiga metalbefläckade hardcore på sina fem fingrar!

M.I.A. - Matangi
Som vanligt när det gäller M.I.A., eller Mathangi som hon egentligen heter då, så är hennes skivor som en partyblandning av sköna grejer. "Matangi" är betydligt bättre än tre år gamla "Maya" som redan fallit i glömska hos mig.

Hälsning från mentalsjukhuset

Cult of Luna valde Säters nedlagda mentalsjukhus som inspelningsplats till softa avslutningslåten "Passing Through", och resultatet blev en väldigt snygg och en smula obehaglig musikvideo:


Och som en bonus så dök en verklig gammal goding upp när jag YouTube-sökte på "Cult of". Året var 1988 och vi var mitt uppe i funkmetallens glansdagar. Glansigast av alla var Living Colour som med ett tidstypiskt sound, kungligt gitarrspel och något slags neongul brottartrikå fick till en riktig fullträff med "Cult of Personality". Jag skulle säga att det är omkring 70% riktigt bra och 30% pajigt, men det där varierar från dag till dag. Döm själva:

Cult of Luna - Vertikal

Det här gillar jag.

Ett band som förnyar sig utan att släppa sina rötter. Jag tyckte ett tag att Cult of Luna började bli rätt ointressanta i och med att de vevade samma gamla post-metal på flera album på raken. De har enligt mig aldrig varit nära samma ohyggligt höga kvalitet som på mästerliga "Salvation" ifrån 2004.

Förrän nu.

"Vertikal" är visst en konceptplatta, baserad på Fritz Langs urgamla sci fi-rulle "Metropolis", men det har jag i ärlighetens namn inte märkt speciellt mycket av. Det börjar egentligen som vilken Cult of Luna-skiva som helst - "I: The Weapon" är som att träffa en kär, om än rätt så tjurig, gammal vän - men efter de två inledande spåren bjuder det sjuhövdade Umeåbandet på en sjuhelvetes jävla mardröm i form av nitton minuter "Vicarious Redemption". Läskigare än vilken skräckfilm som helst. Långsam och monstruös. Det är egentligen bara en liten tamburin som inger visst hopp, i övrigt är det ett kompakt mörker.

Överlag är "Vertikal" pampigare och mer elektronisk än tidigare. Arrangemangen är dock fortfarande sig rätt lika och nu när Isis har lagt ner verksamheten är Cult of Luna definitivt där uppe med Neurosis, Mogwai och Godspeed You! Black Emperor och fightas om vem som är bäst på att snickra ihop snygga ljudlandskap.

Det sjungs och skriks inte direkt i onödan, men på den här skivan hörs betydligt mer ren sång än tidigare. Både i fina "Mute Departure" och i avslutande "Passing Through". Sistnämnda låt har förresten lite xylofon i sig också, hej hopp så muntert det ska vara då.

Dag 10 – En låt som får dig att somna

Långsamt och malande brukar vara lämpligt när jag ska sova till musik. Men det är orättvist att hävda att det är just låten som får mig att somna, snarare brukar det vara mitt eget val att försöka sova under en tåg/buss/flygresa.

Post-rock eller -metal brukar göra jobbet hyfsat bra, särskilt om det är en skiva som funnits med i bilden under några år. Att det är lite hårdare gör för min del ingen större skillnad när jag ska sova. (Jag kan förresten också jobba till i stort sett vilken musik som helst och ändå göra ett bra/dåligt jobb. Hurra för mig.)

En låt som med lätthet hamnar på kartan jag ritat upp är en av de bästa låtarna Umebandet Cult of Luna gjort hittills, ifrån deras sju år gamla bästa album “Salvation”:

Cult Of Luna – “Leave Me Here” (“Salvation”, 2004)



Den är hård och olycksbådande, och jag älskar hur hela skiten brakar lös redan efter fem sekunder till skillnad från väldigt många andra låtar inom genren där det ska byggas och byggas och byggas och byggas och byggas. Ett lugnare parti dyker istället upp en och en halv minut senare, där Rasmus “Tiger Lou” Kellerman bjuder på ett fint sångmässigt gästspel.

Tyvärr har Cult of Luna nuförtiden fastnat lite i vinkelvolten. De har gjort små ansatser till att förnya sig, men de senaste åren har de känts rätt ointressanta.

Litegrann som detta blogginlägg känner jag nu.