Först: Finfina triphop-vibbar och antagligen en av årets bästa låtar i form av "Forgotten Child". Men redan där är det nånting som stör. Lou Lesage "charmiga" franska uttal är nämligen oerhört enerverande. Det irriterar under hela "Under My Bed", som trots det hör till det bästa som släppts i år.
"Forgotten Child" sticker ut litegrann, för resten av skivan består till största delen av lite rakare och väldigt trevlig skrammelrock med släktskap till Best Coast, Dum Dum Girls och möjligen också produktionsmässigt The White Stripes.
Jamen typ så. Det är en skitbra skiva. Den skulle vara makalös om Lou Lesage sjöng på ett språk hon behärskade, eller iallafall tonade ned brytningen bara litegrann. Men det är så pass bra att jag ändå gillar en låt som "The Böy Next Door".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar