Machine Head - Unto the Locust

En intervju med Machine Heads Robb Flynn lyckades för antal par år sedan få mig att slå mitt dåvarande rekord i starstruckness med råge. Antagligen för att Machine Head redan då seglat upp som ett av mina absoluta favoritband, och för att Robb Flynn är en av metalvärldens mest kompletta frontfigurer.

Då hette senaste albumet "Through the Ashes of Empires", och den kom att bli startskottet för ett mer kompromisslöst Machine Head, som inte längre experimenterade med nu-metal, rappande och tveksamma snudd-på-nygrunge-refränger.

Det dröjde sedan fyra år innan Oakland-kvartetten gick på fullständig knock med mästerverket "The Blackening" som ännu är en av 2000-talets allra bästa skivor.

Ytterligare fyra och ett halvt år senare är nu "Unto the Locust" här, och glädjande för ett gammalt fan har vi att göra med ännu ett riktigt stabilt album.

Ta bara en sån sak som att Machine Head här kommer undan med:

• Några emellanåt ganska ostiga åttiotalsgitarrpartier (lyssna på "Be Still and Know", som dock är skivans bästa låt)
• Klämmiga barnkörer(!!) ("Who We Are")
• En refräng som kunde smugits in på smått hemska bottennappet "Supercharger" ("Locust", som endast räddas upp en smula av gitarrspelet i mittpartiet).

Man gör det mycket tack vare passionen - "Unto the Locust" är ett gediget metalalbum fullproppat med fina små (och stora) inslag, och man hör att Machine Head älskar vad de gör. Mest fullproppad är "I Am Hell (Sonata In C#)" som manglar på i åtta och en halv minut. Minst antal finesser finns i "Pearls Before Swine" som å andra sidan är en kompromisslös och stenhård historia.

Gitarrspelet är lika delar Iron Maiden, Metallica och odefinierade black/death metal-slingor, och om du som jag gillar pampigheten hos heavy/power metal men avskyr den infantila sången så är det här en skiva som borde tilltala dig också.

Robb Flynn själv har producerat skivan, vilket har resulterat dels i ett lite råare sound, och dels i att stämsången under de melodiösa partierna fått stort fokus.

Det här är så pass bra att Machine Head återigen tar plats på en årsbästalista hos mig, och att jag blir bra sugen på att gå och se bandet en - jag har tappat räkningen, men kanske - sjunde gång när de kommer till Sverige senare i höst.

Intervjun gick förresten skitbra, Robb Flynn är inte bara en gudabenådad låtskrivare, sångare och gitarrist, han är också en grymt trevlig, ödmjuk och rolig lirare.