Skivåret 2010, en första kvartalsrapport

Det har hunnit släppas ett helt gäng sköna skivor under årets första tre månader. Jag känner själv att jag ligger lite efter, det finns en del halvt olyssnat i skivhögen, där jag har högst förväntningar på Red Sparowes och Coheed & Cambria, och är väldigt nyfiken på Mokoma, The Arrows, Melissa Auf Der Maur och From First to Last. She & Him är än så länge en besvikelse, och jag behöver lyssna mer på Joanna Newsom innan hon ev. tar plats på en årsbästalista. Mike Pattons Mondo Cane-platta fick jag tag på först häromdagen, Jucifer, Cancer Bats, Evelyn Evelyn och Hindi Zahra likaså. Flera av de plattorna har dock release under Q2, som de framgångsfriserade börshajarna brukar kallar det, så jag har ju möjlighet att återkomma.

Under årets första kvartal hamnar hur som helst åtta skivor på listan här bredvid, och åtminstone hälften av dem lär stanna där året ut.

1. High on Fire - Snakes for the Divine
High on Fire är bara tre personer men låter som ett helt godståg sprängfyllt med livstidsdömda blodtörstiga fångar. "Entomedskitighet och Mastodonmangel" skrev jag om förra plattan, den här gången bör man lägga till Motörheadsväng och Pink Floyd-ambitioner till listan. "Snakes for the Divine" innehåller i princip all bra hårdrock ihopsmackat på ett och samma ställe. En jävligt mäktig skiva helt enkelt.


2. The Dillinger Escape Plan - Option Paralysis
Man behöver fortfarande sätta i sig en åksjuketablett eller två inför ett möte med The Dillinger Escape Plan. De Nine Inch Nails-doftande melodiösa inslagen fortsätter att bli allt fler, men det är fortfarande inte speciellt radiovänligt och ännu finns en hel del ös kvar. Andraplatsen är här en liten chansning eftersom Dillinger-skivorna brukar behöva ett gäng månader på sig för att sjunka in.


3. Charlotte Gainsbourg - IRM
Årets första fullträff när den dök upp strax efter nyår. Varierat, avslappnat, finstämt och kul. Jag gillar fortfarande Charlotte Gainsbourgs Beck-samarbete "IRM" väldigt väldigt mycket.




4. Jónsi - Go
Bättre än senaste Sigur Rós-albumet, bättre än Riceboy Sleeps. "Go" är ett finfint verk som vinner i längden.






5. Holly Miranda - The Magician's Private Library
Drömskt och lite mystiskt, och rätt stora likheter med Scarlett Johanssons Tom Waits-platta. (Vilket inte är så konstigt eftersom Scarlett sägs gilla Holly Miranda.) Fans av Elysian Fields och Mazzy Star borde tycka om det här. "The Magician's Private Library" passar bra i sällskap med en god bok och/eller en regnig bussresa.



6. Lightspeed Champion - Life is Sweet! Nice to Meet You
Lyckas inte toppa sin senaste föregångare, men Devonte Hynes och hans Lightspeed Champion har fått ihop ännu en svulstig, trallvänlig, lekfull och stabil popplatta. Det räcker rätt långt.





7. Jaguar Love - Hologram Jams
Discosvängigt, lagom tjatigt och med en sångare som inte går att ta miste på. Jaguar Love följer upp sin debut med en väldigt charmig skiva. Charmigast av alla är "Polaroids and Red Wine".





8. First Aid Kit - The Big Black and the Blue
Jag hade nog egentligen förväntat mig mer, men låtarna på First Aid Kits fullängdsdebut bildar en väldigt trevlig helhet med nog många formtoppar för att än så länge ta plats på årsbästalistan.

Den senaste tidens soundtrack

Mina hörlurar har bjudit på en väldigt blandad kompott under de senaste veckorna. Allra mest har jag lyssnat på:

Joan As Police Woman – Cover

Frånsett ett par bottennapp en riktigt bra och lågmäld coverplatta, lite åt samma håll som Cat Powers senaste försök. Här stöps låtar från rocklegender som Jimi Hendrix, Sonic Youth, Iggy Pop och David Bowie om i helt nya former. Några sköna hiphop-alster (jag kan inte sluta lyssna på Joans version av T.I.:s ”Whatever You Like” (tyvärr förbannat sprakig YouTube) ) och en svinbra Britney-cover som spöar såväl Yael Naim (YouTube) som Sugarcoma (YouTube) utan svårigheter:




Puscifer - "C" is for (Please Insert Sophomoric Genitalia Reference HERE)

Jag fastnade aldrig riktigt för Maynard-projektet tillika all star-bandet Puscifer och debutplattan “’V’ is for Vagina” som kom för två år sedan. Den här färska ep:n passar mig betydligt batter, då Maynard James Keenans smått gudomliga röst tar den största platsen, och där stämningen är mörk och tillbakadragen.

Nya, släpiga och suggestiva ”Polar Bear” lägger an tonen. Liveversionen av ”Momma Sed” är makalös, och ”The Mission ’M is of Milla Mix’” är en härligt uppkäftig historia där multitalangen Milla Jovovich hjälper till med sången. Mycket cool video förresten:




Gamla rävar

Utöver det har jag försökt bilda mig en uppfattning om ett par mer eller mindre gamla rävar som släppt nytt:

Slayer (Spotify) - låter...som Slayer. Kompetent. Bra. Maffiga trummor, men inga låtar som fastnar

Tori Amos (Spotify) - märkligt nog en julskiva som är mycket vassare än senaste ”vanliga” skivan

Tom Waits (gratis smakprov) - liveplatta som kändes sådär vid första lyssningen

Devin Downsend (MySpace) – ”Addicted” är märklig men ändå typisk Devin-metal med ett pikant schlager/disco-inslag.

Between the Buried and Me (Spotify) – progressivt så det förslår. Tar massor med tid att förstå sig på, jag vet inte om jag vill ge ”The Great Misdirect” den tiden. Än så länge "bara" bra.



Nya rävar

Maskinen (Spotify) - är bra i små doser. ”Dansa Med Vapen” måste väl vara årets bästa partylåt, eller?



Kong (MySpace) - är en duktigt störd brittiskt trio med läskiga gummimasker som framför ogästvänlig skitig gnisselrock. Två av tre medlemmar lirar till vardags i Oceansize. Irriterande i längden.

Jaguar Love (Spotify) – ny fin video, men en ganska tjatig och trist låt tyvärr:



- - - -

Har utöver det lyssnat in mig en del inför morgondagens Eastpak Antidote-paket. Fortfarande lite lack över att The Fall of Troy ersatts av det pinsamt usla (tänk: Good Charlotte) pajassmörpoppunkbandet Four Year Strong. Men Ghost of a Thousand och Anti-Flag blir nog bra. Och Alexisonfire duger.

Årets bästa album, 2008

2008 är året då jag till stora delar tagit ledigt som musikrecensent. Det har varit rätt skönt att kunna lyssna på musik utan att tänka betyg och fyndiga formuleringar. Att kunna införskaffa två sprillans nya album utan att först behöva tugga igenom de tio i recensionshögen.

Genremässigt blir det därför den spretigaste listan på mycket länge. Dödsmetall, postrock, mespop, gammal god hårdrock och instrumental dubmetal. Här är 2008 års 25 bästa plattor:

1. Satyricon – The Age of Nero
Om min lista i övrigt präglas av charmighet innehas förstaplatsen av ett tvättäkta undantag. Satyricon fyller glappet mellan MTV-black metal i Cradle of Filths och Dimmu Borgirs skola, och skitig DIY-black åt Burzum-hållet. Fyllig produktion, enkla och sjukt effektiva metalriff, brutalsnygga låtar och en helgjuten platta.

2. Intronaut - Prehistoricisms
Magiska basslingor och sköna psykedeliska utflykter. Intronaut är Isis på lite högre varvtal. Intronaut borde passa dig som gillar Tool, Neurosis, Isis, Mastodon och gammaldags krigsgolvpukor. Jazzigt och knallhårt. Lyssna eller dö.


3. Navid Modiri & Gudarna – Allt Jag Lärt Mig Hittills
Ofta blir man vansinnig på den lille Filmkrönikemuppens enerverande pratsång. Oftare rycks man med och vill bara dansa. Just nu: Bättre än Kungers.



4. Jaguar Love – Take Me to the Sea
Lagom dampig poprock med världens jobbigaste och samtidigt härligaste sångare - forne Blood Brothers-frontmannen Johnny Whitney. Jag är löjligt lättflörtad när det är skevt och trallvänligt på samma gång. (Nej, inte som Håkan Hellström, puckon.)

5. Lightspeed Champion – Falling Off the Lavender Bridge
Jämförs ständigt med Elvis Costello och Ed Harcourt. Med all rätta, samtidigt som Devonte Hynes stundtals är så lurig att han lätt kunde lura upp de två förstnämnda herrarna på läktaren om han började dribbla. ”Galaxy of the Lost” kan vara årets bästa låt. ”Midnight Surprise” är tidernas mest otippade tiominutersdänga.

6. She & Him – Volume 1
Zooey Deschanel är inte bara en väldigt charmig skådespelerska – hon gör även minst lika charmig musik. De sextiotalsdoftande karamellerna avlöser varandra på She & Hims debutplatta, som innehåller självklara guldkornen “Sweet Darlin’”, “Change is Hard”, “Sentimental Heart” och “I Was Made for you”.

7. Frida Hyvönen – Silence is Wild
Charmigheten får mig på fall igen. Den, tillsammans med några löjligt starka poplåtar med ”Dirty Dancing”, ”London” och ”Enemy Within” i spetsen.




8. Portishead – Third
Den femte maj i år utsåg jag, efter 7,5 minuters lyssning, Portisheads tredje fullängdare till årets bästa platta. (Aningen tidigt kan nu konstateras.) Då hade jag hunnit halvvägs in i ”Hunter” – en låt som är sådär skrämmande obehaglig och underbart behaglig på samma gång, vilket ju är det som gör Portishead så jävla bra.

9. Cult of Luna – Eternal Kingdom
Det är nära nog ett halvtidsjobb att ta sig in i den norrländska ångestmaskinens femte fullängdare. Tur att man blir rikligt belönad på andra sidan.




10. Be Your Own Pet – Get Awkward
Underbart är kort. Uppkäftiga Nashville-kvartetten Be Your Own Pet lade ned verksamheten bara 5 månader efter släppet av denna genombrottsplatta. Halvkorkat, punkigt, älskvärt. Det blir till att snoka på nätet efter sköna sångerskan Jemina Pearls framtida projekt.

11. Steve Von Till - A Grave is a Grim Horse
Av Neurosis främsta skäggapor släppte båda två varsin ny soloplatta i år. Scott Kellys alster är inte alls dumt när du vill sitta i mörkret i stugan och supa ihjäl dig, men jag håller ändå Steve Von Tills skiva som den klart starkare av de två. Fans av Tom Waits borde kunna gilla det här. Jag är ett stort fan av Tom Waits.

12. The Mars Volta – The Bedlam in Goliath
Inser att jag är rätt bortskämd med The Mars Voltas höga kvalitet. Deras näst sämsta platta hittills är lik förbannat ett jäkligt starkt alster. Då både sextio- och sjuttiotalet sedan länge är förbi finns det ingen som är i närheten av att låta så här idag.

13. Sigur Rós - Með suð í eyrum við spilum endalaust
2008 var året då Sigur Rós blev glada. Akustiska gitarrer och trallvänliga körer, vad är det som har hänt!? Inte lika bra som senaste föregångaren, mästerliga ’Takk’, men likväl en helgjuten platta ifrån Islands näst finaste.

14. Taint – Secrets and Lies
Inget nytt med Mastodon i år. Brittiska trion Taint är ett rakare och skitigare substitut, pang på bara.

15. Ben Folds – Way to Normal
Den gode Ben hade mig fast redan efter två lyssningar av ”You Don’t Know Me”, den mysiga duetten med Regina Spektor. Resten av skivan är full av stabil och skön pop.

16. Burst – Lazarus Bird
17. Opeth – Watershed
18. Bloc Party – Intimacy
19. Hate Eternal – Fury & Flames
20. Dub Trio – Another Sound is Dying
21. Jenny Lewis – Acid Tongue
22. Bloodbath – The Fathomless Mastery
23. Meshuggah – obZen
24. DeVotchKa – A Mad & Faithful Telling
25. Isobel Campbell & Mark Lanegan – Sunday at Devil Dirt

Strax utanför listan:
The Bronx, Ingrid Olava, The Haunted, Volbeat, Hello Saferide, Bison B.C., Scars on Broadway

SL Vs. Jaguar Love

Bland alla SL:s risiga ursäkter till varför de inte kan få sina tåg att gå i tid är vi nu inne i den årstid då de kan riva av min personliga favorit:

Lövhalka.

Extra kul blir det när de skyller på lövhalka när det gäller den blå linjen, som till typ fyra femtedelar går under jord.

Det är alltså någon illvillig jävel som tar med sig löv i fickorna (hallå, Securitas, varför spöar ni inte skiten ur dessa dårar!?), ned på perrongen och helt sonika singlar ned löven på spåren?

Maken till fräckhet från dessa rackarungar.

Skönt då att ha lite Jaguar Love i lurarna. Blood Brothers-avkomman har slipat bort rätt mycket av de hårda kanterna, och kvar är nån slags catchy powerpoprock-variant som sätter sig vid första lyssningen. Släktskapet till det dampiga ursprungsbandet (spana förresten in Queen-covern ”Under Pressure”!) är ändå rätt stort.

Inte minst tack vare att den minst sagt karakteristiske sångaren Johnny Whitney fortfarande har en röst som får honom att låta som en halvdöv femåring där herren gud räknat aningen fel på antalet kromosomer. De allra flesta borde hata sången hans, själv älskar jag den när jag är på rätt humör.

Lyssna till exempel på ”Highways of Gold” och den mindre direkta ”Vagabond Ballroom”.

Good stuff säger jag, och ska nog tjacka på mig några av deras t-shirts på momangen, från Whitneys eget klädmärke.