Converge ny etta (och kort om en massa andra)

Som det känns just nu så är Converge än rätt ohotad etta på listan. Men då har jag å andra sidan bara hunnit igenom nya Neurosis-skivan ett par tre gånger hittills, och även den är snuskigt jävla bra.

Nya Deftones har hunnit dyka upp också. Än så länge bra, men jag måste lyssna mycket mer.

Liksom Soundgardens comebackskiva som faktiskt är bättre än väntat. Det är nåt med Cornells röst i kombination med Thayils gitarrlir som bara klaffar. Plus att jag hade extremt låga förväntningar.



Pig Destroyers nya album "Book Burner" är inte heller så pjåkigt. Känns som skivan som Slipknot borde ha gjort istället för att släppa den här låten på förra skivan. "Book Burner" är en obehaglig och obarmhärtig upplevelse i 19 akter där vansinnet svämmar över mer än en gång.

Bat For Lashes och Firewater har jag inte gått på djupet med än. Khoma har fastnat i vinkelvolten medan Wovenhand verkar lovande.

Annars gillar jag Coheed and Cambrias nya skiva "The Afterman: Ascension". Jag hade lite halvt gett upp hoppet om dem, har inte tyckt att de senaste skivorna har varit så kul. Musikaliskt är det fortfarande sig likt, men här känns det som en starkare samling låtar. Älskar också att de fortsätter köra sin sci fi-grej, jag börjar nästan bli lite sugen på att köpa seriealbumen också.



2012 har varit ett riktigt bra skivår hittills även om jag inte har varit lika insatt som tidigare. Dessutom återstår ju ett par fina släpp, mer om dessa en annan gång.

Årets bästa skivor 2010, inkl. visuellt godis

Bredd men inget större djup. Så skulle jag vilja sammanfatta skivåret 2010, ett år med många fina skivsläpp men (än så länge) utan någon skiva som (av mig) kommer att ses tillbaka på som en klassiker om säg, tio år.

Min toppkvintett, beståendes av Black Breath, High on Fire, samlingsskivan "Terrible Thrills Vol.1", Scout Niblett och The Black Keys skulle till exempel alla kunna byta inbördes plats med varandra. En del dagar är "The Calcination of Scout Niblett" årets i särklass bästa skiva i all sin enkla skramlighet, men så drar jag igenom mäktiga "Snakes for the Divine" eller kompromisslösa "Heavy Breathing" och börjar återigen vackla.

Ett litet hopp sedan ned till Deftones, Envy och Sleigh Bells, och ytterligare några snäpp ned till The Dillinger Escape Plan, Årabrot, Kylesa och Best Coast. Och där nånstans går det också nåt slags gräns för en riktigt vass topp-12 för 2010.

Därmed inte sagt att de åtta utfyllnadsplatserna på listan är några dåliga alster, de har trots allt petat bort finfina album med Jonsi, Lightspeed Champion, Mose Giganticus och First Aid Kit från listan.

Jaguar Love har hängt med hela året, Howl dök upp först mot slutet. Khomas "A Final Storm" är vissa gånger en helt makalös skiva, men under andra genomlyssningar högst ordinär. Band of Horses, Charlotte Gainsbourg och Säkert! har släppt varsin...genomarbetad skiva. Inte särskilt överraskande, mest bara jävligt bra.

Marina and the Diamonds och Julie Christmas kniper listans två sista platser med två skivor som inte liknar varandra ett dugg.

Robyn då? tänker ni. Och här tänkte jag först skriva något lite halvtaskigt om att sjunga Teddybears-covers med bäbisröst, men jag avstår och konstaterar istället i all enkelhet att Robyns musik inte alls är min grej.

Vi avslutar väl som sig bör med ett stycke musik med tillhörande bild ifrån respektive skiva på listan.

1. Black Breath - Heavy Breathing

Inleder gör årets vinnare, Black Breath, med en rätt kackig video, dessutom till en av skivans svagaste låtar. Ändå bra:



2. High On Fire - Snakes for the Divine

Vanlig jävla hårdrock:



3. v/a - Terrible Thrills Vol.1

Det verkar inte finnas någon kul video ifrån den här coverskivan, här är istället en magisk soloversion av "Fall Asleep" signerad originalbandet Steel Trains sångare Jack Antonoff:



4. Scout Niblett - The Calcination of Scout Niblett

Skivans kanske bästa låt "I.B.D." i ett finfint liveklipp:



5. The Black Keys - Brothers

"Tighten Up" - en av årets skönaste låtar har årets I SÄRKLASS bästa video:



6. Deftones - Diamond Eyes

Det Meshuggah/motorljuds-klingande gitarrspelet i slutet är lika bra varje gång:



7. Envy - Recitation

JA, det är skitnödigt, men JA, det är också sjuhelvetes vackert och kraftfullt. Titta själv:



8. Sleigh Bells - Treats

Snygga cheerleaders, en sångerska med basebollträ, samt ett torn av brinnande gitarrer. Ibland behövs inte mer än så:



9. The Dillinger Escape Plan - Option Paralysis

Om alla låtar på "Option Paralysis" var lika bra som "Farewell, Mona Lisa" skulle detta album varit överlägsen etta på listan. Här är iallafall nyss nämnda låt:



10. Årabrot - Revenge

Jag är fortfarande lite skraj för de här jävla dårarna. Särskilt när jag tittar på videon samtidigt:



11. Kylesa - Spiral Shadow

Det här, mina vänner, är årets bästa låt- (och skiv-) intro:



12. Best Coast - Crazy For You

Titta så somrigt och fint, en jättetrevlig saga om kärleken till en snabbmatsclown:



13. Jaguar Love - Hologram Jams

Beskåda världshistoriens kanske oröjigaste och mest malplacerade konsertpublik i en av mina favoritlåtar från i år, med lagom mycket spattighet i verserna och en sjukt poppig refräng:



14. Howl - Full of Hell

Av YouTube att döma verkar Howl svåra att fånga på film. Här iallafall ett rått och elakt liveklipp i form av albumöppnaren "Horns of Steel":



15. Khoma - A Final Storm

"In it for Fighting" är en rätt mjäkig låt, men videon är stilren och tjusig:



16. Band of Horses - Infinite Arms

Videon till "Dilly" får man tydligen inte bädda in på sin blogg. Men skit i det då, det är ändå en av de sämre låtarna på "Infinite Arms", trots schyssta dancemoves i videon. Här är istället underbara snyftaren "On My Way Back Home", komplett med ostig nattkörning och allt:



17. Charlotte Gainsbourg - IRM

Ännu ett trevligt liveklipp, här är "Heaven Can Wait":



18. Säkert! - Facit

Jag har inte sett så här mycket inlevelse i en video på väldigt länge, här är "Dansa, Fastän", min favorit ifrån "Facit":



19. Marina and the Diamonds - The Family Jewels

Det finns ett helt lass trevliga videos ifrån Marinas förstlingsverk, men den här avskalade versionen av "Hollywood" är nog bäst av dem alla:



20. Julie Christmas - The Bad Wife

Det är är rätt udda:

Deftones i måndags

En riktig koloss till konsert i måndags.

Khoma värmde upp med en dryg halvtimme svärta, där "One of Us Must Hang" visade de nya låtarna var skåpet ska stå. Avslutningen av den låten fick mina nackhår, armhår, ja ALLT att stå (no homo).

Coheed & Cambria följde upp med 45 mustiga minuter, där både inledande "In Keeping Secrets of Silent Earth: 3" och avslutande "Welcome Home", samt mycket av det där emellan, var mer eller mindre lysande.

Avslutningsvis dryga 100 minuter i sällskap med Chino Moreno och hans Deftones. Ett band jag följt under de senaste tretton åren, men märkligt nog ännu inte sett live. Den 23 låtar långa konserten innehöll nästan allt jag ville, och jag vet inte om jag någonsin varit på en spelning med en smartare upplagd setlist. Det hela började med färska "Rocket Skates", för att sedan följas av bandets största hits. Tre låtar ifrån mästerverket "White Pony" efter det, och sedan en rejäl batch låtar ifrån "Diamond Eyes" innan tidsmaskinen - via en duo ifrån den självbetitlade plattan - ånyo tog oss till "White Pony"-land och en version av alltid magiska "Passenger", där Stephen Carpenter spelade neongitarr och Chino visade att Maynard James Keenan knappt behövs i duetten.

Liksom Claudio Sanchez med sitt Coheed & Cambria gör Chino i stort sett Deftones till ett enmansband denna afton. Han jazzar runt på scenen, stundtals i ett frenetiskt tempo, och han ser ut att ha förbannat kul där uppe. I kommentarerna till inlägget om "Diamond Eyes" avslöjade jag att Chino Moreno är en av mina absoluta favoritsångare. Sättet han kontrollerar sin röst på, kombinerat med den sköna svajigheten som ger så mycket nerv och känsla till de mer melankoliska låtarna är underbart att få uppleva live.

Och när bandet avslutar med en kvartett beståendes av "Birthmark", "Engine No.9", "Root" och "7 Words" skiter jag i att klockan är alldeles för mycket för en måndagkväll på fel sida stan, jag vill inte att Deftones ska sluta spela.

Deftones - Diamond Eyes

Det tog mig ett antal genomlyssningar under ett gäng olika former, men nu förstår jag storheten med färska Deftones-alstret "Diamond Eyes".

Basisten Chi Cheng ligger ännu i koma efter en bilolycka för ett och ett halvt år sedan, och albumet "Eros" som vid den tidpunkten nästan var färdiginspelat har hittills inte släppts.

Istället alltså "Diamond Eyes", en hyfsat rak historia med åttasträngade Meshuggah-mullrande gitarrer. Deftones låter mer eller mindre som de alltid har gjort, med undantagen att refrängerna är gladare än på länge och att debuten och delar av "Around the Fur" oftast känns skapligt avlägsna.

Mest lik de gamla godingarna från 90-talet är en av skivans bästa låtar - "CMND/CTRL". Överlag håller den inledande kvintetten låtar hög klass. Från titelspåret med mullervers och (ännu) en underbar Chino-känslofylld refräng, via hårda, olycksbådande "Royal", till fantastiskt emo-tjusiga "Beauty School".

På sistone har jag förresten också börjat älska "Rocket Skates" refräng. Denna första singel var det första smakprovet som dök upp från "Diamond Eyes", och inledningsvis tyckte jag den var lite tjatig.

Det som fick mig att till sist omfamna "Diamond Eyes" var den på nätet direktsända livespelning bandet gjorde för några dagar sedan. Under en konsert i Dallas spelades skivan från start till slut. Jag missade direktsändningen men tittade i efterhand. Det kan ni också göra här. Vill du hellre höra studioversionerna rekommenderas Spotify.

Deftones ska förresten på turné tillsammans med Alice In Chains och Mastodon under namnet "BloodDiamondSkye" *Homerdreglar* Dessvärre bara i USA än så länge.





Den svenska pressen verkar rätt nöjd den med. (DN, Aftonbladet, Sydsvenskan, Sundsvalls Tidning, Expressen, Gaffa, Norra Skåne, Kristianstadsbladet)