2013 års bästa album

2013 är över, och därmed är det dags för en lista över fjolårets bästa album. Nytt Spotify-rekord blev det också, med 22 av 24 skivor närvarande. Om det är Spotify som ryckt upp sig eller min musiksmak som blivit tröttare låter jag vara osagt.

Som jag nämnde i förra inlägget så får nog denna sammanfattning bli de sista raderna som skrivs här på ett tag, om nu inte den stundande föräldraledigheten visar sig ge mängder av egentid (ha!!) som kan sättas av till bloggande (hahaha!!).

Nåväl, håll till godo med denna matiga lista så hörs vi förhoppningsvis senare!


Jesu - Everyday I Get Closer to the Light From Which I Came
Lite mer Sigur Rós och mer ostämt gitarrplink, och lite färre direkta gitarrattacker. Drygt 17 minuter långa "The Great Leveller" är definitivt en av de tre bästa låtarna Justin Broadrick skrivit som denna Jesusfigur.



Tomahawk - Oddfellows
Bästa och mest lättillgängliga Pattonplattan på ganska många år. Trallvänligt!



James Blake - Overgrown
Hur man på bästa sätt följer upp ett löjligt bra debutalbum? Med en nästan lika löjligt bra uppföljare såklart. Fler frågor?



Cult of Luna - Vertikal
Tidigare nämnda Jesu-låt får här vass konkurrens i kategorin "Årets bästa och samtidigt längsta låt" i form av "Vicarious Redemption" som klockar in på 19 obehagliga minuter. Så lämpligt då att Justin Broadrick remixat just denna låt på "Vertikal II", den uppföljande EP som tycks bli det sista detta sju man starka norrländska band släpper ifrån sig på ett bra tag. Synd, eftersom "Vertikal" är det bästa de gjort på rätt många år.



Pelican - Forever Becoming
(Mestadels) instrumentalt, långsamt och distat verkade vara min melodi i fjol. Fem-sex stycken av skivorna på listan hamnar i den kategorin. Pelican är helt instrumentala, helt magiska och vem fan behöver egentligen sång?

Daughter - If You Leave
Hipstermusik eller ej, Daughters "If You Leave" är en av de finaste skivorna från 2013. Herregud vilken trevlig röst hon har, Elena Tonra.



Chelsea Wolfe - Pain Is Beauty
Sedan jag fick barn så har det blivit allt svårare att hinna med att gå på konserter. Den allra största plumpen i protokollet är att jag missade Chelsea Wolfe och Russian Circles på Strand i höstas. Får nöja mig med att köra "Pain Is Beauty" på repeat. Bat For Lashes möter David Lynch, typ.



The Joy Formidable - Wolf's Law
Å ena sidan är jag aningen oroad över utvecklingen, att The Joy Formidable börjar bli alltför mycket arenarock/Muse. Å andra sidan vet de fanimej hur man skriver pampiga rocklåtar.

CocoRosie - Tales of a Grass Widow
Mysig och sorgsen och väldigt mycket bättre än sin senaste föregångare.

Russian Circles - Memorial
Gästspelet från Chelsea Wolfe på den avslutande låten på denna annars instrumentala fullträff till skiva är...ja, ytterligare en anledning till att jag är lite bitter över att ha missat deras gemensamma Stockholmsbesök.



Kongh - Sole Creation
Småländska Kongh har skapat sin mest lättillgängliga och vänligaste skiva hittills, men det säger samtidigt inte ett jävla skit. Fortfarande underbart kolsvart.

Kate Nash - Girl Talk
Tillsammans med CocoRosie 2013 års stora överraskning. Jag tyckte att Kate Nash hade blivit lite väl radiomjäkig, och så drämmer hon till med värsta rockplattan!

Marnie Stern - The Chronicles of Marnia
Kanske inte den skiva du sätter på om du är riktigt bakis, för både Marnie Sterns sångröst och gitarrspel är MYCKET intensiva. Spexigt och nyskapande.

Kylesa - Ultraviolet
Med Kylesa börjar det bli lite sådär att man vet vad man får. Med andra ord ett album som allt som oftast platsar på årsbästalistan.

Årabrot - Årabrot
Såklart att Norges skitigaste band är döpt efter en jävla soptipp. De fortsätter mangla ut sin grisiga rock i en rasande takt med i stort sett ett skivsläpp per år. Och alltid med lika hög kvalitet.

Basia Bulat - Tall Tall Shadow
Ytterligare en enligt utsago magisk konsert jag missade var när Basia Bulat spelade gratis i en hotellbar i Stockholm i höstas. Skivan är iallafall också väldigt väldigt bra.

Bombus - The Poet and the Parrot
Inser nu att jag har lyssnat för lite på den här skivan. Tung och trevlig, vassare än debuten.

Queens of the Stone Age - ...Like Clockwork
Ett band jag litegrann hade gett upp hoppet om eftersom jag inte ens under pistolhot skulle kunna nynna på en enda sång från "Lullabies to Paralyze" och "Era Vulgaris", vilket i sin tur innebär att det har gått hela elva år sedan Queens of the Stone Age släppte något intressant. Men PANG så kom "...Like Clockwork" med många små pärlor till låtar och ett jävla fokus helt plötsligt.

Sleigh Bells - Bitter Rivals
Poppigare än tidigare och samtidigt mer av samma. Det borde med andra ord inte bli särskilt intressant, men "Bitter Rivals" är en väldigt välgjord skiva med många grymma (radiopoppiga) melodier och ett skönt sväng.



There Will Be Fireworks - The Dark, Dark Bright
Då och då har jag googlat på detta (i min värld) småhemliga band för att se om det fortfarande existerade, och rent av hade något nytt på gång. Dessa skottar kändes liksom lite för vassa för att bara lägga ned efter en så pass kunglig debutskiva. Sedan föll de i glömska tills jag helt plötsligt snubblade över deras nya skiva - som också är riktigt bra! Annorlunda, lite mer indiepoppig, akustisk och rakare än den postrockiga debuten.



The Bronx - The Bronx (IV)
Ja vafan The Bronx är The Bronx. Rätt likt de tidigare grejerna om än lite mjäkigare. Snygga melodier!

Bad Religion - True North
Ja vafan Bad Religion är Bad Religion. Rätt likt de tidigare grejerna men med ett större fokus och rappare tempo än på länge!

Hatebreed - The Divinity of Purpose
Ja vafan Hatebreed är Hatebreed. Med refränger som "End the fight! Before the fight ends you!" måste man som vanligt ha skämskunden inom armlängds avstånd, men fan, Hatebreed kan sin köttiga metalbefläckade hardcore på sina fem fingrar!

M.I.A. - Matangi
Som vanligt när det gäller M.I.A., eller Mathangi som hon egentligen heter då, så är hennes skivor som en partyblandning av sköna grejer. "Matangi" är betydligt bättre än tre år gamla "Maya" som redan fallit i glömska hos mig.

Dagens åksjukevideo

The Joy Formidable - "Little Blimp":




Sedan är min polare Göstas svenska screamoband Vi som älskade varandra så mycket på gång med en fullängdare också, här är en färsk musikvideo:

The Joy Formidable - Wolf's Law

"Den svåra andraskivan" brukar det heta, men i det här fallet visar walesiska trion The Joy Formidable på motsatsen. Debutalbumet "The Big Roar" (2011) innehöll en rätt brokig skara låtar ifrån hela bandets dåvarande karriär, så det är inte så konstigt att uppföljaren "Wolf's Law" hänger ihop desto bättre.

Det börjar med en väldigt klassisk - om än med ett snäppet pampigare intro än vanligt - Joy Formidable-låt. "This Ladder is Ours" har ett skönt driv men jag tycker ändå att den (än så länge) hör till skivans svagaste kort. Men den är inte direkt dålig och dessutom över på drygt fem minuter. Matiga "Cholla" hade varit ett mer representativt öppningsspår med sitt fläskiga riff och sin feta ljudbild. En riktigt bra låt som fick mig att twittra om att folk borde sluta lyssna på skitbandet Muse och istället vända blickarna rakt norrut från Muse hemstad Teignmouth och landa i Wales hos The Joy Formidable.

Ofta är det rätt så bredbent arenarock som bjuds. Ganska omodernt egentligen, med många svulstiga nittiotalsrockreferenser i gammal god Smashing Pumpkins-anda.

Efter stiliga "Tendons" kommer två fartfyllda nummer i form av "Little Blimp" och maffiga "Bats" vars lååånga outro får mig att flytta upp The Joy Formidable ett par snäpp på listan över band jag måste se live innan jag dör. Akustiska balladen "Silent Treatment" är riktigt elegant och bryter av fint i all brötighet. För därefter kommer "Maw Maw Song". Nästan sju minuter "Iron Man"-minnande gung med lite asiatiskt plink i introt där jag inte kan bestämma mig huruvida "maw maw"-kören som ackompanjerar refrängriffet är bra eller anus. Jag lutar ändå åt bra, och det kaosartade gitarrsolot som avslutar låten är väldigt mycket mer än bara bra.

Sångerskan och gitarristen Ritzy Bryan imponerar mer än någonsin på den här skivan, och framförallt sångmässigt känns det som att hon har tagit stora kliv framåt/uppåt.

"Forest Serenade" är ännu en väldigt klassisk Joy Formidable-låt men jag tycker inte att den lyfter. Känns lite utfyllnad tyvärr. Men det är snart glömt, för "The Leopard and the Lung" är med sin snygga ljudvägg och rejäla refräng en av mina absoluta favoriter från skivan och än så länge lätt en av årets bästa låtar.

Som gammal basist bekänner jag mig såklart till basismen, varför introt till "The Hurdle" får några extra pluspoäng i min bok. Fin poppig glad historia. Avslutande "The Turnaround" är en ganska fin vaggvisa med fläskiga stråkar. Skivans titelspår (omslaget är förresten jäkligt snyggt!) dyker upp i form av nittiotalstricket "gömt spår". Känns ju rätt töntigt faktiskt, konceptet alltså, inte låten. Låten är en underbart avskalad pianoballad som byggs upp till ett tårdrypande crescendo och utgör till slut en värdig avslutning på ett finfint album som trots några små skönhetsfläckar än så länge med god marginal placerar sig en bra bit upp på min årsbästalista, må vara att året just har börjat.

2011 års bästa skivor

Nej, 2011 går inte till historien som ett av de bästa skivåren. Personligen har jag varit rätt seg med att leta upp ny musik, och det jag har letat upp har ofta inte varit mer än halvkul. Med det sagt så var det inga problem att få ihop 20 skivor till årsbästalistan, samt fem artister som var snubblande nära att komma med (PJ Harvey, Alela Diane, Pearl Jam, Tegan and Sara och Mogwai).

Däremot har jag väldigt svårt att sätta en inbördes ordning på skivorna, och allra svårast att utse en klockren vinnare. Framförallt inom topp-5 så kan jag tänka mig att byta plats hej vilt, men sedan är det ett lite större hopp ner till nummer sex på listan.

Ok, nu kör vi.

1. A Storm of Light - As the Valley of Death Becomes Us, Our Silver Memories Fade

En skön hybrid av Neurosis, Isis, Red Sparowes och Shrinebuilder. Långsamt och malande med skön klagosång. Enkelt och svintungt, och befriande fritt från skitnödigheten som ibland återfinns hos framförallt Isis och Red Sparowes.

Lägg till det några duktiga gästartister och du har att göra med årets bästa album.

Video: "Missing" - Liveklipp, lite burkigt ljud men skapligt tungt ändå.



Spotify: Nope.


2. St. Vincent - Strange Mercy

En svängig och väldigt stilig skiva.

Video: "Cruel" och "Surgeon". Liveframträdandet av "Surgeon" är rasande snyggt och gitarrspelet hypnotiserande! "Cruel" å andra sidan har en lite smått obehaglig Fritzl-video som är en av årets bästa.





Spotify: St. Vincent – Strange Mercy


3. James Blake - s/t

Konserten på Södra Teatern i våras, då bladguldet fladdrade var förvisso ännu vassare än skivan om man nu får jämföra på det viset. Men skivan är likväl en riktig fullträff, med en perfekt avvägd musikalisk blandning av så vitt skilda akter som Burial och Antony and the Johnsons.

Video: "The Wilhelm Scream" - I vilken den unge James är något ofokuserad. Låten är helt fantastisk i sin enkelhet.


Spotify: James Blake – James Blake


4. Machine Head - Unto the Locust

Inte ens i närheten av "The Blackening", men ändå 2011 års fjärde bästa skiva. Om Machine Head kan fortsätta hålla så här pass hög kvalitet hoppas jag att de fortsätter i många år till.

Video: "Locust" - Skivans sämsta låt med sina unkna nu-metal-flörtar, men en rätt skön video med många matiga metalposer.
Spotify: Machine Head – Unto The Locust


5. The Joy Formidable - The Big Roar

Den gamla Hamburger Train-favoriten The Joy Formidable släppte äntligen sin debutfullängdare. "The Big Roar" låter som The Smashing Pumpkins skulle kunna göra nuförtiden om de bara ansträngde sig lite.

Video: "Whirring" - Den gamla godingen till låt som i samband med albuminspelningen uppdaterades till en 2.0-version med lite dubbeltramp och ett nytt matigt outro.
Spotify: The Joy Formidable – The Big Roar


6. Battles - Gloss Drop

Jättekonstigt men jättesvängigt - en finfin sommarplatta som man blir lite yr av.

Video: "Ice Cream" - Lite sång, lite dans och lite naket, en del tunga och lite sexism i denna rätt så sköna och oerhört märkliga video.
Spotify: Battles – Gloss Drop

7. The Bronx - Mariachi El Bronx (II)

The Bronx/Mariachi El Bronx-combon kom att bli årets bästa konsert, det var helt brutalt bra.

Den andra Mariachi El Bronx-skivan är minst lika bra som den första, med stor variation i form av en lite spattigare första halva och en mer lågmäld andra.

Video: "Matador" - Live från Amoeba. Visar upp den lite lugnare sidan av Mariachi El Bronx.
Spotify: Mariachi El Bronx – Mariachi El Bronx (II)


8. Bloodiest - Descent

Ett av två band som låter som Woven Hand skulle göra om han/de skulle dooma till sig lite. Finfint mässande ångestmangel med andra ord. Kattens pyjamas tyckte jag i slutet av maj, och det omdömet kvarstår.

Video: "Dead Inside" - Elva minuter matigt domedagsmässande.
Spotify: Bloodiest – Descent


9. Fucked Up - David Comes to Life

Årets bästa rockopera. Jag har visserligen inte så mycket att jämföra med, men utöver att kännas aningen lång så är "David Comes to Life" en väldigt fascinerande historia.

Video: "Queen of Hearts" - Den där videon där barnen sjunger. Magiskt bra!
Spotify: Fucked Up – David Comes To Life


10. Red Fang - Murder the Mountains

Knarkigt och skitigt och betydligt bättre än vad Mastodon fick ur sig i år.

Video: "Wires" - I vilken Red Fang bränner hela videobudgeten på dumheter med förträffligt resultat!
Spotify: Red Fang – Murder the Mountains


11. Jesu - Ascension

Inga överraskningar alls när Jesu släpper nytt, men ibland behöver man inte bli överraskad utan istället bara få ett riktigt skönt album neddimpandes från skyn.

Video: "Broken Home" - Det finns fan inga vettiga videos med Jesu på hela internet!
Spotify: Nix.


12. The Haunted - Unseen

The Haunted började spela nu-metal och kom undan med det! "Unseen" är snudd på Peter Dolvings enmansshow, och det räcker ganska långt!

Video: "No Ghost" - Live från P3 Guld-galan, en träskrockig dänga som ganska tydligt visar vilket håll The Haunted rört sig åt i och med "Unseen".
Spotify: Nej.


13. Black Tusk - Set the Dial

Ännu en skiva som slår Mastodon på fingrarna.

Video: "Resistor" - Ingen video, bara ljud. Ingen sång, bara riff.
Spotify: Black Tusk – Set The Dial


14. Young Widows - In and Out of Youth and Lightness

Det andra av två band som låter (ännu mer) som Woven Hand skulle göra om han/de skulle dooma till sig lite. Finfint mässande ångestmangel med andra ord.

Video: "Future Heart" - En ganska köttig och skitig video.
Spotify: Njet.


15. Trap Them - Darker Handcraft

Fort och argt, krispig produktion. Ibland behövs det inte mer för att ta plats bland årets bästa skivor.

Video: "Evictionaries" - Med stänkaren "Insomniawesome" som förspel.
Spotify: Nope.


16. Eilen Jewell - Queen of the Minor Key

Lite mer variation ifrån denna countrydam den här gången. Lite surfrockigt på sina ställen, och minst hälften av låtarna hade lätt platsat på Pulp Fiction-soundtracket. "I Remember You", "Bang Bang Bang" och "Kalimotxo" är en trio sånger som inte går av för hackor.

Video: "I Remember You" - Trevligt liveklipp med mustig gitarravslutning
Spotify: Eilen Jewell – Queen of the Minor Key


17. Burzum - Fallen

"Fallen" har bleknat en liten aning under året, men stannar ändå kvar på listan.

Video: "Jeg Faller" - Ingen officiell video, men rätt passande naturbilder till denna stundtals förträffliga hippie-black metal.
Spotify: Burzum – Fallen


18. Lou Lesage - Under My Bed

Kan fortfarande bli oerhört trött på den sunkiga franska brytningen - har fortfarande överseende med den eftersom skivan svänger så mycket.

Video: "Forgotten Child" - Vackert filmad gung-video.
Spotify: Lou Lesage – Under My Bed


19. ...And You Will Know Us by the Trail of Dead - Tao of the Dead

Mindre anonymt och mer proggigt än vad detta krångligt döpta band brukar hålla på med. Jag gillar, och kommer att fortsätta lägga in "Summer of All Dead Souls" när det vankas rock´n roll-spellistor framöver.

Video: "Summer of All Dead Souls" - Årets näst bästa riff ackompanjerar en rätt skum stumfilmsvideo.
Spotify: Nej.


20. Årabrot - Solar Anus

Förra skivan var bättre även om "Solar Anus" är en betydligt mer direkt titel. Och apropå titlar så tittar jag mig en extra gång över axeln innan jag under en tunnelbaneresa drar igång "And the Ass Had Spoken". De primitiva låttitlarna passar norrmännens primalriffande finfint, och jag skulle grymt gärna se dem live nån gång framöver.

Video: "The Wheel is Coming Full Circle" - Jag gissar att det inte är den officiella videon, men de konstiga lergubbarna passar på något sjukt sätt den maffiga låten rätt bra.
Spotify: Årabrot – Solar Anus

- - - -

Just utanför listan hittar vi som sagt dessa skivor, som ni förstås också borde spana in om ni inte redan har gjort det:

• Alela Diane - "Alela Diane & Wild Divine"
• Pearl Jam - "Live on Ten Legs"
• Mogwai - "Hardcore Will Never Die, But You Will"
• PJ Harvey - "Let England Shake"
• Tegan and Sara - "Get Along"
  

- - - -

Ingen rast, ingen ro. Vi rensar förra årets skivlista och påbörjar genast en för 2012 här till vänster. Jag har redan två kandidater.

The Joy Formidable - Chwyrlio

Jo, jag vet att det blir mycket The Joy Formidable här på The Hamburger Train. Men de har trots allt gjort årets hittills bästa skiva, och på väg till jobbet imorse föll jag pladask för den stillsamma versionen av "Whirring", framförd på kymriska(?). Den återfinns på lyxutgåvan av suveräna debutalbumet "The Big Roar".

Öppet brev till Musikindustrin

Bästa Musikindustri!

Jag hatar (uppskattningsvis 85 % av) er.

Ni är giriga jävla idioter som fokuserar på helt fel saker. Ni vägrar tänka nytt, och istället hoppas att någon annan ska lösa problemet. Eder Frälsare, tillika lilla hobbyprojekt Spotify till exempel, som dock i rättvisans namn ska sägas har någorlunda mycket musik i sin katalog sedan ni blev en storägare i företaget.

Ja, annars kan ni ju fortsätta att parallellt med Spotify-spåret via era lobbygrupper försöka påverka våra – dessvärre så inåthelvete omdömeslösa och tekniskt inkompetenta – politiker att stifta ännu fler Orwellska 1984-lagar så att vi lydiga konsumenter skräms till att köpa fysiska musik-CD och konsert-VHS igen.

Det här inlägget skulle egentligen vara en uppmaning till mina läsare att i rödaste rappet dundra iväg till lämplig digital musikaffär och inhandla The Joy Formidables debutalbum som nu äntligen har sett dagens ljus. Men när jag själv skulle köpa skivan igår så fick jag nobben av iTunes, eftersom skivan inte släppts i den svenska iTunes-affären än. Nu löste det hela sig till slut ändå, via en krånglig och långsam nedladdning ifrån bandets officiella sida ett antal timmar senare, men nog fan är det här ni borde lägga ert krut, genom att:

Se till att göra de lagliga tjänsterna bättre än de aningen mer ljusskygga varianterna, för vi är rätt många som är beredda att betala för vår kulturkonsumtion.

Men för all del, fortsätt vifta bort oss som bortskämda snorungar som ska ha allting gratis bara för att vi inte längre vill prenumerera på era Mr.Music-CD:s.

För det verkar ju helt orimligt att ni skulle se till att en skiva finns tillgänglig i hela världen samtidigt, i samtliga format konsumenterna kan tänkas vilja tanka ned skivan i?

Formatfrågan är förresten nästan värd ett helt inlägg i sig, men här nöjer jag mig med att konstatera att det är rätt svårt att köpa musik på nätet som inte är rätt hårt komprimerad. Men vad vet jag om vad konsumenterna vill ha, JAG JOBBAR JU INTE MED ATT SÄLJA MUSIK!

I fallet The Joy Formidable uppstår dessutom ett härligt Moment 22: Jag kan inte på ett enkelt och lagligt vis köpa skivan, bandet får således inga slantar, och har inte råd att åka ända till Sverige på den stora Europaturné som inleds i dagarna. En eventuell Sverigekonsert utgår därmed — en konsert som jag skulle dra med mina polare till, köpa en t-shirt och med det kasta en lagom stor bunt pengar på bandet. Kanske byta några uppskattande ord med bandet efteråt också, det finns band (jfr. ”produkter” på ert språk) som gillar sånt.

Nej, istället ska skivbolagens del av kakan fortsätta växa på något märkligt sätt — alltid jaga tillväxt — trots idoga försök att göra produkterbjudandet sämre för konsumenten. Jag minns med fasa det tidiga 00-talets pinsamma fokusering på diverse usla ”kopieringsskydd” som lyckades med att:

* Försämra eller i värsta fall omöjliggöra upplevelsen för kunderna
* Gissningsvis ta en jäkla massa R&D-tid ifrån utvecklingsavdelningarna så att Napster, Audiogalaxy, Kazaa, DC och Soulseek under olika tidsperioder var ohotade kungar inom musikspridning på internet
* INTE stoppa kopiering av skivor och illegal fildelning, eftersom man av ännu okänd anledning (och än idag!) inte fattar att en ljudström är en ljudström är en ljudström som därmed enkelt kan kopieras.

Men för all del, fortsätt ni med era härligt öppna och objektiva ”forum för digitala samhällsfrågor”, era förskottsböter på USB-minnen och EXTERNA hårddiskar (inte interna hårddiskar gudbevars, de kan ju inte användas till något pirateri), och som sagt, fortsätt framförallt att värna om upphovsrätten och kampen mot terrorismen via era kanaler in till våra folkvalda.

Det var allt för den här gången, nästa gång kanske vi kan ta upp den där filformat-tråden igen, eller kanske diskutera villkoren för musikrecensenter, hur mycket pengar era artister tjänar genom Spotify eller nåt annat skoj.

Till dess, ha det fint.
/The Hamburger Train

Köper skivor

Fick ett utbrott över den usla musikindustrin tidigare ikväll, men den ska avhandlas i ett eget blogginlägg lite senare tror jag.

Kanske imorrn.

I afton har jag hur som helst inhandlat två färska skivor av två artister som ligger mig varmt om hjärtat.

Walesiska trion The Joy Formidable har idag ÄNTLIGEN släppt debutalbumet "The Big Roar" - en hel evighet efter munsbiten "A Balloon Called Moaning" som jag nära nog lyssnade sönder för snart två år sedan. Kul!

Och den med Neil Gaiman nygifta Amanda Palmer offentliggjorde i fredags "Amanda Palmer Goes Down Under", en (mestadels) liveskiva med Australien- och NZ-tema. Köp skivan här för så lite som 69 cent om du vill.

Covern på Nick Caves "The Ship Song" borde i rimlighetens namn vara helt enastående bra. Vi får se och höra. Den är nog iallafall bättre än första singeln "Map of Tasmania" som inte alls föll mig på läppen, trots en småkul video som - beroende på hur kristen din arbetsplats är - möjligen lämpligast avnjuts hemma:

Musikåret 2011

PJ Harvey:



Kaizers Orchestra:







Bloodiest:



The Joy Formidable, som äntligen släpper sin fullängdsdebut och har gjort en färsk video till en gammal låt:

Veckans strandvideo: The Joy Formidable

Kollakollakolla! En ny singel ifrån nästan alltid lika formidabla The Joy Formidable! (Eller som Spotify brukar fråga: "Did you mean Jay Formidavel?")



Ni såg väl förresten videon till förra singeln "Popinjay"? Den som var fin och tuff och lite Hitchcock typ? Till den där låten som är en korsning av Therapy? och Veruca Salt? Om inte så har ni den här:



Nu väntar vi bara på nästa platta, och att The Joy Formidable pallrar sig över vattnet och kommer till Sverige nån jävla gång, de två inställda Debaser-spelningarna gav ju liksom inte så mycket.

The Joy Formidable - Popinjay

Inte skriva bara länka

2009 års bästa album (inkl. Video-extravaganza)

Möjligen går 2009 inte till historien som ett av de bästa skivåren, men nog dök det upp en hel del guldkorn ändå.

Allra bäst gillade jag Switch Opens, även om jag nog lyssnat fler gånger på Every Time I Die. Converge gick på sedvanlig knock, och Baroness följde upp sin röda skiva med en minst lika bra blå. The Ghost of a Thousand ledde länge racet men har bleknat en liten aning och återfinns därför först på femte plats. Stämningen på Danger Mouse & Sparklehorse-samarbetet är finfin och laguppställningen vad gäller gästartister imponerar stort. The Joy Formidable är fantastiskt charmiga, och ett Isis med Tool-vibbar gör en storstilad comeback efter förra skivan som är karriärens bottennapp.

Tegan & Sara släppte en något ojämn historia men där topparna är makalöst bra. Totalt Jävla Mörker bjöd inte på några större överraskningar utan drog i vanlig ordning till med en sjuhelvetes stabil knogmacka till skiva. Mastodon följde upp flummiga "Blood Mountain" med ännu flummigare "Crack the Skye". På min interna Mastodon-lista är den inte bättre än 4:a, så att det ändå handlar om 2009 års elfte bästa skiva säger en del om Mastodons klass.

Humörhöjaren Umlaut dök upp sent på listan, vilket inte kan sägas om sluskarna i Kylesa som varit en kär vän under nästan hela året. Ångestfyllda Murmansk visade tack och lov att Finland kan mer än bara synthstruttig pajasmetal och det tackar jag hjärtligast för. Skrotnissan Micachu visade å sin sida att dammsugare fungerar finfint som musikinstrument.

Jämna Elysian Fields släppte ännu ett mycket bra album att deppa loss till under en regnig höstpromenad, och bandets sångerska Jennifer Charles befäster sin position på tio i topp-listan över de sexigaste sångrösterna. Sångerskan i Iwrestledabearonce pendlar mellan att låta som Björk och en rabiessmittad hund, vilket passar bandets spattiga metal som hand i handske. Regina Spektor blandade och gav på "Far", men det positiva väger definitivt över och hon kniper därmed sistaplatsen på listan över 2009 års bästa skivor.

1. Switch Opens - s/t


2. Every Time I Die - New Junk Aesthetic


3. Converge - Axe to Fall


4. Baroness - Blue Record


5. The Ghost of a Thousand - New Hopes, New Demonstrations


6. Danger Mouse & Sparklehorse - Dark Night of the Soul


7. The Joy Formidable - A Balloon Called Moaning


8. Isis - Wavering Radiant


9. Tegan & Sara - Sainthood


10. Totalt Jävla Mörker - Söndra och Härska


11. Mastodon - Crack the Skye


12. Umlaut - s/t


13. Kylesa - Static Tensions


14. Murmansk - Eleven Eyes to Shade


15. Micachu - Jewellery


16. Elysian Fields - The Afterlife


17. Iwrestledabearonce - It's All Happening


18. Regina Spektor - Far

Tanka Portishead - Stöd Amnesty

Köp Portisheads nya singel "Chase the Tear" och stöd samtidigt Amnesty. Det är en med Portisheadmått mätt svinsnabb låt. Inte alls pjåkig, och i samma ondskefulla anda som senaste albumet.



- - - -

Ett annat band med en ny singel är The Joy Formidable som meckat ihop en JÄVLIGT MUNTER jullåt. Titta/lyssna/läs:



- - - -

Via DN På Stan hittar jag ännu mer välgörenhets- och julrock i form av en nyinspelad hrm...klassiker. Köp här om du vill. Eller provlyssna här:

The Joy Formidable till Sverige

Den 21 november gör pigga nykomlingen The Joy Formidable äntligen en Sverigespelning! Närmare bestämt på Debaser Slussen i Stockholm, tillsammans med The Temper Trap.

För mer info om The Joy Formidable hänvisas till "2009 års hittills bästa album"-spalten här till höger, samt till ett tidigare blogginlägg.

Det kan förresten komma att bli mycket Debaser-springande för min del i november, Kylesa+Clutch lockar, liksom Tegan & Sara.

Men inte Bo Kaspers Orkester.

Bandhype - The Joy Formidable

Nytt och bra är brittiska The Joy Formidable som upptäcktes via tips från bl.a. Dr.Death.

Munter och skramlig indierock med skarp sång och sköna basslingor. Banalt vid en första genomlyssning, men smittar som ett virus och går nu i princip på repeat i jobblurarna. Just nu spisar jag en spellista där The Joy Formidable blandas med The Grates och Land of Talk på ett rätt så förträffligt sätt.

Titta/Lyssna/Läs/Köp:

Halva plattan finns för gratis nedladdning här, eller så kan du lyssna på bandets MySpace. Handla grejer kan du göra här och den "förbjudna runkvideon" kan avnjutas på bandets officiella site.

Dr.Deaths blogginlägg om The Joy Formidable är läsvärt det också.

Slutligen de videos bandet gjort hittills:

"Austere":

"Cradle":

"Whirring":

- - - -

Ett helt annat ämne är Plumspapper. Daniel står för en lysande genomgång här.