2012 års bästa skivor

2011 var som sagt inte ett av de bästa skivåren, men nu när vi lagt 2012 bakom oss kan vi konstatera att det just avslutade året var betydligt bättre! Precis som under 2011 har det gått trögt med både bloggandet och musikletandet. Bloggandet har under långa stunder stannat av helt, och vad gäller ny musik har jag mest siktat in mig på gamla favoriter. På ett sätt känner jag mig både lat och svårflörtad, men på ett annat sätt känner jag mig rätt nöjd över att ha fyllt min artistportfölj med så många artister att jag har fullt upp utan att behöva leta nytt.

Men nog snackat, över till listan över 2012 års bästa album.

1. Converge - All We Love We Leave Behind
Converge vågar experimentera utan att tappa tråden. Förra skivan var sprängfylld av gästartister och spretighet. Nya skivan är fri från gäster men spretar den med. Första smakprovet "Aimless Arrow" gjorde mig först lite orolig innan låten växte något enormt på mig. Jag var rädd att det inte skulle vara samma smattrande ursinne som vanligt. Jag oroade mig i onödan.

2. Neurosis - Honor Found In Decay
Motivering? "At the Well", där har du din motivering.

3. Why? - Mumps, Etc.
Yoni Wolf gör ju såklart som han vill, men trots låtar som "One Rose" och "This Blackest Purse" blev jag rätt besviken på "Eskimo Snow" när det visade sig att han slutat rappa. Nu är rappandet tillbaka och lyfter "Mumps, Etc." till löjligt höga höjder. Nackdelen är att min flickvän hatar Why? (Why??? Ha d gott /Glenn) så jag måste alltid lyssna med lurar eller när hon inte är hemma. Nu har Why? blivit ett fyrmannaband och arrangemangen är smartare än någonsin. Står mycket högt upp på listan över artister jag vill ska komma till Sverige.

4. Every Time I Die - Ex Lives
Jag blev minst sagt missnöjd när LiveNation av okänd anledning (men jag antar att det hade med $$$ att göra som vanligt när dessa musikhatare är i farten) ställde in Every Time I Dies Stockholmsspelning dagen innan den skulle äga rum. Jävligt synd, för "Ex Lives" inleds med en helt sjuk radda låtar som jag tror gör sig helvetiskt bra live. Nu får jag nöja mig med ett riktigt bra album tills vidare.

5. Fiona Apple - The Idler Wheel is Wiser...
Det tog ju knappt sju år så var uppföljaren till "Extraordinary Machine" här. Och tack och lov är det som om tiden har stått stilla i Fiona Apples musikaliska värld, för det här är minst lika bra som tidigare. De rakare arrangemangen passar perfekt, och här finns många melodier som andra kompositörer skulle döda för.

6. Laura Gibson - La Grande
2012 blev året då jag definitivt blev klar med First Aid Kit. Möjligen kan jag ta upp den tråden igen om de skulle få för sig att börja skriva lite konstigare låtar igen, men just nu känns de inte speciellt angelägna. I en något mer alternativ men ännu i samma folkiga fåra rör sig Laura Gibson, och hennes "La Grande" har hängt med mig hela året. Lite ruffare och enklare produktion, och ett sound som några gånger närmar sig CocoRosie är denna till synes rätt anspråkslösa lilla pärla en av mina absoluta höjdare från 2012.

7. Scott Kelly, Steve Von Till, Wino - Songs of Townes Van Zandt
Tre deppiga gubbar hyllar framlidne deppiga gubben Townes Van Zandt och betyget blir MVG eller A eller vad det nu heter i deppighet. Att det rör sig om tre olika sångare skänker välbehövlig variation till denna skiva som verkligen inte passar alla sinnesstämningar. Framför en brasa i en stuga i skogen tvivlar jag dock på att du hittar bättre musikaliskt sällskap.

8. Bat For Lashes - The Haunted Man
Det tog lite tid, men "The Haunted Man" växte och växte, och hade året haft några månader till så vetefan om inte detta album klättrat ytterligare några platser. Det är typ den här skivan jag skulle vilja att Tori Amos gjorde istället för meningslös hissmusik. Men skitsamma, nu är det istället Natasha Khan som meckar ihop den logiska uppföljaren till Amos "From the Choirgirl Hotel" och jag är inte den som klagar.

9. Black Breath - Sentenced to Life
"Sentenced to Life", uppföljaren till 2010 års bästa skiva, innehåller skönt nog mest mer av samma. Nåt slags snabb dödspunk som skrämmande enkelt får mig på fall gång på gång.

10. Meshuggah - Koloss
Hur talangfulla de norrländska tjurskallarna än må vara så hade jag börjat ge upp hoppet om att Meshuggah skulle släppa något nytt som var riktigt intressant igen. Men fan om inte "Koloss" nästan når upp till "Chaosphere" och "Destroy Erase Improve" i all sin köttiga elakhet.

11. Ani DiFranco - Which Side Are You On?
"Chicks got it good now, they can almost be president" är en strof som återkommit i mitt huvud gång på gång under året när Vita Kränkta Män sitter på internet och diskuterar saker de uppenbarligen inte har en jävla aning om. Första studioplattan på fyra år är hennes sjuttonde i ordningen och den är förjävla bra.

12. Deftones - Koi No Yokan
"Diamond Eyes" är än så länge vassare, men Deftones fortsätter att otroligt nog kännas jäkligt angelägna. Självklara melodier och en bra tyngd gör att detta The Cure på steroider fortsätter att vara det bästa nu metal-bandet.

13. Horseback - Half Blood
Isis ljudlandskap med frän black metal-sång ovanpå. En alldeles ypperlig combo.

14. Rise and Fall - Faith
Jahapp, bara för det har dessa belgiska hardcorejeppar tagit en paus tills vidare. Tur då att matiga "Faith" håller för många genomlyssningar till.

15. Lamb of God - Resolution
Samma köttiga sydstatsmetal som vanligt. Stabilt som fan, som Dr.Alban skulle ha sagt.

16. David Byrne & S:t Vincent - Love This Giant
På Way Out West i somras stod S:t Vincent för årets näst bästa konsert. Bara någon månad släpptes hennes samarbete med David Byrne, "Love This Giant". En rytmisk liten karamell med många tjusiga och svängiga blåsarrangemang. Mycket trevlig.

17. Therapy? - A Brief Crack of Light
Therapy? har varit ett av mina favoritband i snart 20 års tid, men i ärlighetens namn har de blandat och gett litegrann på albumfronten, och av de tidigare fem studiosläppen på den här sidan millennieskiftet är det egentligen bara poppiga "High Anxiety" jag återvänder till med någorlunda regelbundenhet. På "A Brief Crack of Light" känns gubbarna plötsligt angelägna igen. Smarta låtar, ett fetare sound och experimentlusta blandat med starka rocklåtar som fastnar.

18. The Mars Volta - Noqtourniquet
The Mars Volta har förnyat sig på ett bra sätt efter att i mitt tycke ha kört fast litegrann på sistone. Nick Cave-aktiga förstasingeln "The Malkin Jewel" lovade gott, och resten av skivan innehåller även den en hel del musikalaktiga stycken och allehanda märkligheter. Antagligen är det bra att Omar Rodriguez-Lopez släpper typ 30-40 soloskivor per år så att parhästen Cedric Bixler-Zavala tillåts ta lite mer plats på The Mars Voltas skivor nuförtiden.

19. Coheed and Cambria - The Afterman: Ascension
Coheed and Cambria kändes ärligt talat inte så spännande längre, och hela "The Afteerman: Ascension" känns som en enda stor upprepning. Ändå så återfinns den här på plats 19 av någon konstig anledning. Antagligen för att den är så kompromisslöst sci-fi-nördig och så oemotståndligt catchy.

20. Bosse-de-Nage - III
Svårplacerad emo-black metal. Låter som ett otåligare Envy och ibland som tidiga Neurosis. Desperat och mycket mäktigt.

21. Cat Power - Sun
Ett efterlängtat album. Känns sammanhängande och genomtänkt. Svalt, skönt och snyggt. Skulle jag själv vara artist skulle jag göra allt för att försöka få Cat Power att gästsjunga på min platta, hennes röst är så magiskt jävla skön.

22. Gaza - No Absolutes in Human Suffering
Köttigt och rejält när det smygs in en del Meshuggah-grejer i den benhårda mixen av crust, grind, hardcore och gammal god döds.

23. Nate Hall - A Great River
Knarrig gubbjävel på Neurot Recordings, den här gången i form av US Christmas sångare Nate Hall. Och nog är det rätt så likt Scott Kelly och Steve Von Tills prylar, även om jag (mycket tack vare reverbfesten) tycker mig höra lite av John Frusciante i detta också. En deppig och finstämd skiva.

24. Pulled Apart By Horses - Tough Love
Ibland känns de som om plojbandet Electric Six börjat spela spattig punkrock. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Dåligt kanske. Men detta kärleksbarn av The Hives och Blood Brothers har i och med "Tough Love" snickrat ihop en av 2012 års svängigaste halvtimmar.

25. Pallbearer - Sorrow and Extinction
Gammaldags doom med satans maffiga riff och skön klagosång. Blir aldrig så såsigt som jag tycker att doom kan bli, likväl är det förbannat tungt och hela tiden intressant.

Converge ny etta (och kort om en massa andra)

Som det känns just nu så är Converge än rätt ohotad etta på listan. Men då har jag å andra sidan bara hunnit igenom nya Neurosis-skivan ett par tre gånger hittills, och även den är snuskigt jävla bra.

Nya Deftones har hunnit dyka upp också. Än så länge bra, men jag måste lyssna mycket mer.

Liksom Soundgardens comebackskiva som faktiskt är bättre än väntat. Det är nåt med Cornells röst i kombination med Thayils gitarrlir som bara klaffar. Plus att jag hade extremt låga förväntningar.



Pig Destroyers nya album "Book Burner" är inte heller så pjåkigt. Känns som skivan som Slipknot borde ha gjort istället för att släppa den här låten på förra skivan. "Book Burner" är en obehaglig och obarmhärtig upplevelse i 19 akter där vansinnet svämmar över mer än en gång.

Bat For Lashes och Firewater har jag inte gått på djupet med än. Khoma har fastnat i vinkelvolten medan Wovenhand verkar lovande.

Annars gillar jag Coheed and Cambrias nya skiva "The Afterman: Ascension". Jag hade lite halvt gett upp hoppet om dem, har inte tyckt att de senaste skivorna har varit så kul. Musikaliskt är det fortfarande sig likt, men här känns det som en starkare samling låtar. Älskar också att de fortsätter köra sin sci fi-grej, jag börjar nästan bli lite sugen på att köpa seriealbumen också.



2012 har varit ett riktigt bra skivår hittills även om jag inte har varit lika insatt som tidigare. Dessutom återstår ju ett par fina släpp, mer om dessa en annan gång.

Griniga gamla gubbar

"Songs of Townes Van Zandt" är just vad det låter som - sånger av deppiga folkcountrysångaren Townes Van Zandt.

Jag skulle ljuga rätt hårt om jag påstod att jag är någon stor kännare av Van Zandt, men att detta coveralbum är en riktig fullträff kan jag iallafall häva ur mig utan att skämmas.

Spelar hans covers gör tre knallhårda herrar som till vardags spelar betydligt hårdare musik, nämligen Wino (Saint Vitus, The Obsessed, Shrinebuilder m.fl.) och Neurosis-duon Scott Kelly och Steve Von Till. Här är det betydligt softare, men minst lika mörkt. Ni som är bekanta med gubbarnas solokarriärer lär känna igen er. Steve Von Till gjorde ju förresten "The Spider Song" på sin senaste soloskiva, underbara "A Grave Is A Grim Horse" från 2008.

Akustisk gitarr och lägereldsmysig sång. Och så jävla bra.



- - - -

Wino, Kelly och Von Till är emellertid inte de enda doom/sludge-rockarna som släppt solomaterial den senaste tiden. Nate Hall (US Christmas) har släppt "A Great River" som även det är en liten pärla till skiva. Lite samma stuk som hos Van Zandt-snubbarna.

Väldigt bra grejer även detta.

 

- - - -

Och som inte det vore nog så har Mike Scheidt (YOB) släppt en soloskiva. Och med risk för att bli tjatig så innehåller den...ganska deppig gubbe med akustisk gitarr. Scheidt har emellertid en lite vänare - och i mitt tyckte tyvärr lite mer tillgjord - stämma. Lite mer åt John Frusciante-hållet vilket borde passa mig, men Mike Scheidts "Stay Awake" har inte riktigt fastnat hos mig än.

Blood, Sweat + Vinyl - högst på filmpriolistan

Om du har lika bra musiksmak som jag - vilket jag förstås betvivlar - så borde Kenneth Thomas musikdokumentär "Blood, Sweat + Vinyl: DIY in the 21st Century" stå väldigt högt på listan över filmer att se.

Filmen tycks fokusera på tre skivbolag och de eminenta band som huserar där. Tre skivbolag som drivs av artister och musikälskare, nämligen Neurot, Constellation och Hydra Head.

Jag tror det är en såväl viktig som vacker film. Och förhoppningsvis också väldigt sympatisk och sprängfylld av den bästa musik du kan tänka dig.

Löjligt höga förväntningar på den här måste jag säga. Sverigevisning någon? Zita?

I mitt musikspelaren

Provlyssnas/gillas/dyrkas/sågas just nu:


(Apocalyptica, Azure Ray, Beach House, Best Coast, Blonde Redhead, Cave In, Land of Talk, Neurosis och Of Montreal, för er som surfar med Lynx eller liksom jag har jävligt svårt att se vad som är på bilden tack vare Bloggers bildnedskalningsfascism.)

Neurosis, Debaser Medis

Neurosis igår. Total svettneuros. Precis som för två år sedan överjävligt varmt, gissningsvis återigen på bandets begäran. Möjligen inte riktigt lika saunalikt som sist, men...varmt nog.

Själva konserten liknade också till väldigt stora delar den förra. Glest i publiken dock, sist var det packat. Låtlistan svämmar över av alster från "Given to the Rising". Av de nio låtar som framförs under den 90 minuter långa urladdningen hämtas åtminstone fem från det senaste albumet.

Det har konstaterats en miljard gånger, men herresatan, Neurosis live är en så löjligt brutal maskin att bevittna. Scenen är mörk och oinbjudande. Josh Graham, bandmedlemmen som enbart står för de visuella effekterna, har snickrat ihop en riktigt obehaglig samling gryniga filmbilder på vargar, explosioner och skräckslagna människor, vilket passar den malande ångestmetallen ypperligt.

Ljudet är högt och bra. Skäggaporna Scott Kelly och Steve Von Till har fortfarande två av metalvärldens mäktigaste gutturalvrål, och de gånger då basisten Dave Edwardson hjälper till med sången är det riktigt kungligt.

Avslutande "Through Silver in Blood" (förvisso med en oerhört pajig lieman på filmduken) är ungefär så tung som musik blir. Punkt. När låten avslutas med enbart ett frenetiskt tremannakrigstrummande och gnissel blir jag sugen på att höra en hel konsert med bara det ljudet.

Smaka på de sista tre minuterna från det gamla Roadburn-giget (från typ 02:00 eller nåt, inklusive nyss nämnd pajig lieman):

Återigen var jag både mentalt och fysiskt urladdad efteråt.

En riktigt mäktig upplevelse.

Och som vanligt gör min kameramobil som bäst ifrån sig i totalt jävla mörker, som synes i detta inläggs inledning.

Neurosis till Sverige igen

Världens. Hårdaste. Band. Neurosis kommer till Stockholm och Malmö i sommar! Förhoppningsvis blir det minst lika tungt, överjävligt varmt och svin-satans-bra som för två år sedan. Minns att jag var så överrumplad och trött efteråt att jag bara höll käft och åkte hem.

Biljett är inhandlad för min del, eftersom det vore ren och skär idioti att missa detta.

Om du inte är övertygad av 138:s eminenta recension av Neurosis Roadburn-gig för ett par veckor sedan, peppa då med ett par Youtube-klipp:







Sist men inte minst, Indys (läs hans blogg också) inspelning av "Through Silver in Blood" ifrån nämnda Roadburn-konsert (del 2 finns här):