2013 är över, och därmed är det dags för en lista över fjolårets bästa album. Nytt Spotify-rekord blev det också, med 22 av 24 skivor närvarande. Om det är Spotify som ryckt upp sig eller min musiksmak som blivit tröttare låter jag vara osagt.
Som jag nämnde i förra inlägget så får nog denna sammanfattning bli de sista raderna som skrivs här på ett tag, om nu inte den stundande föräldraledigheten visar sig ge mängder av egentid (ha!!) som kan sättas av till bloggande (hahaha!!).
Nåväl, håll till godo med denna matiga lista så hörs vi förhoppningsvis senare!
Jesu - Everyday I Get Closer to the Light From Which I Came
Lite mer Sigur Rós och mer ostämt gitarrplink, och lite färre direkta gitarrattacker. Drygt 17 minuter långa "The Great Leveller" är definitivt en av de tre bästa låtarna Justin Broadrick skrivit som denna Jesusfigur.
Tomahawk - Oddfellows
Bästa och mest lättillgängliga Pattonplattan på ganska många år. Trallvänligt!
James Blake - Overgrown
Hur man på bästa sätt följer upp ett löjligt bra debutalbum? Med en nästan lika löjligt bra uppföljare såklart. Fler frågor?
Cult of Luna - Vertikal
Tidigare nämnda Jesu-låt får här vass konkurrens i kategorin "Årets bästa och samtidigt längsta låt" i form av "Vicarious Redemption" som klockar in på 19 obehagliga minuter. Så lämpligt då att Justin Broadrick remixat just denna låt på "Vertikal II", den uppföljande EP som tycks bli det sista detta sju man starka norrländska band släpper ifrån sig på ett bra tag. Synd, eftersom "Vertikal" är det bästa de gjort på rätt många år.
Pelican - Forever Becoming
(Mestadels) instrumentalt, långsamt och distat verkade vara min melodi i fjol. Fem-sex stycken av skivorna på listan hamnar i den kategorin. Pelican är helt instrumentala, helt magiska och vem fan behöver egentligen sång?
Daughter - If You Leave
Hipstermusik eller ej, Daughters "If You Leave" är en av de finaste skivorna från 2013. Herregud vilken trevlig röst hon har, Elena Tonra.
Chelsea Wolfe - Pain Is Beauty
Sedan jag fick barn så har det blivit allt svårare att hinna med att gå på konserter. Den allra största plumpen i protokollet är att jag missade Chelsea Wolfe och Russian Circles på Strand i höstas. Får nöja mig med att köra "Pain Is Beauty" på repeat. Bat For Lashes möter David Lynch, typ.
The Joy Formidable - Wolf's Law
Å ena sidan är jag aningen oroad över utvecklingen, att The Joy Formidable börjar bli alltför mycket arenarock/Muse. Å andra sidan vet de fanimej hur man skriver pampiga rocklåtar.
CocoRosie - Tales of a Grass Widow
Mysig och sorgsen och väldigt mycket bättre än sin senaste föregångare.
Russian Circles - Memorial
Gästspelet från Chelsea Wolfe på den avslutande låten på denna annars instrumentala fullträff till skiva är...ja, ytterligare en anledning till att jag är lite bitter över att ha missat deras gemensamma Stockholmsbesök.
Kongh - Sole Creation
Småländska Kongh har skapat sin mest lättillgängliga och vänligaste skiva hittills, men det säger samtidigt inte ett jävla skit. Fortfarande underbart kolsvart.
Kate Nash - Girl Talk
Tillsammans med CocoRosie 2013 års stora överraskning. Jag tyckte att Kate Nash hade blivit lite väl radiomjäkig, och så drämmer hon till med värsta rockplattan!
Marnie Stern - The Chronicles of Marnia
Kanske inte den skiva du sätter på om du är riktigt bakis, för både Marnie Sterns sångröst och gitarrspel är MYCKET intensiva. Spexigt och nyskapande.
Kylesa - Ultraviolet
Med Kylesa börjar det bli lite sådär att man vet vad man får. Med andra ord ett album som allt som oftast platsar på årsbästalistan.
Årabrot - Årabrot
Såklart att Norges skitigaste band är döpt efter en jävla soptipp. De fortsätter mangla ut sin grisiga rock i en rasande takt med i stort sett ett skivsläpp per år. Och alltid med lika hög kvalitet.
Basia Bulat - Tall Tall Shadow
Ytterligare en enligt utsago magisk konsert jag missade var när Basia Bulat spelade gratis i en hotellbar i Stockholm i höstas. Skivan är iallafall också väldigt väldigt bra.
Bombus - The Poet and the Parrot
Inser nu att jag har lyssnat för lite på den här skivan. Tung och trevlig, vassare än debuten.
Queens of the Stone Age - ...Like Clockwork
Ett band jag litegrann hade gett upp hoppet om eftersom jag inte ens under pistolhot skulle kunna nynna på en enda sång från "Lullabies to Paralyze" och "Era Vulgaris", vilket i sin tur innebär att det har gått hela elva år sedan Queens of the Stone Age släppte något intressant. Men PANG så kom "...Like Clockwork" med många små pärlor till låtar och ett jävla fokus helt plötsligt.
Sleigh Bells - Bitter Rivals
Poppigare än tidigare och samtidigt mer av samma. Det borde med andra ord inte bli särskilt intressant, men "Bitter Rivals" är en väldigt välgjord skiva med många grymma (radiopoppiga) melodier och ett skönt sväng.
There Will Be Fireworks - The Dark, Dark Bright
Då och då har jag googlat på detta (i min värld) småhemliga band för att se om det fortfarande existerade, och rent av hade något nytt på gång. Dessa skottar kändes liksom lite för vassa för att bara lägga ned efter en så pass kunglig debutskiva. Sedan föll de i glömska tills jag helt plötsligt snubblade över deras nya skiva - som också är riktigt bra! Annorlunda, lite mer indiepoppig, akustisk och rakare än den postrockiga debuten.
The Bronx - The Bronx (IV)
Ja vafan The Bronx är The Bronx. Rätt likt de tidigare grejerna om än lite mjäkigare. Snygga melodier!
Bad Religion - True North
Ja vafan Bad Religion är Bad Religion. Rätt likt de tidigare grejerna men med ett större fokus och rappare tempo än på länge!
Hatebreed - The Divinity of Purpose
Ja vafan Hatebreed är Hatebreed. Med refränger som "End the fight! Before the fight ends you!" måste man som vanligt ha skämskunden inom armlängds avstånd, men fan, Hatebreed kan sin köttiga metalbefläckade hardcore på sina fem fingrar!
M.I.A. - Matangi
Som vanligt när det gäller M.I.A., eller Mathangi som hon egentligen heter då, så är hennes skivor som en partyblandning av sköna grejer. "Matangi" är betydligt bättre än tre år gamla "Maya" som redan fallit i glömska hos mig.
Visar inlägg med etikett James Blake. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett James Blake. Visa alla inlägg
fredag 3 januari 2014
måndag 17 juni 2013
James Blake - Overgrown
Två år efter vad som på kvällstidningsspråk skulle kallas "chockgenombrottet" har engelska underbarnet James Blake släppt en uppföljare till debuten. På "Overgrown" är han ledsen och ömklig och när han är på det viset är han så jävla jävla bra.
Här är dubsteputflykterna färre och antalet låtar jag skulle våga spela för min mamma betydligt fler. Det är egentligen bara "Digital Lion" och "Voyeur" som är aningen stökiga. I övrigt står unge herr Blakes sångröst i centrum, och det är en samling riktigt vackra låtar. Mestadels pianobaserat och mestadels väldigt lågmält och stämningsfullt.
Samtidigt känner man igen sig från debutplattan, särskilt om man tar vägen via EP:n "Enough Thunder". En naturlig fortsättning, och om jag ska spekulera lite så finns det en risk att nästa skiva blir i tråkigaste laget faktiskt, men med James Blake vet man aldrig riktigt. Bara en sån sak som att RZA gästar på eminenta "Take a Fall For Me" liksom.
James Blake gästade Seattle-radiostationen KEXP i slutet av april och spelade upp det bästa från nya skivan plus "The Wilhelm Scream", en mycket trevlig liten spelning som kan avnjutas här:
- - - -
Jag hittade James Blake-spelningen som en relaterad video till när Daughter lirade på samma radiostation, även det mycket bra.
Här är dubsteputflykterna färre och antalet låtar jag skulle våga spela för min mamma betydligt fler. Det är egentligen bara "Digital Lion" och "Voyeur" som är aningen stökiga. I övrigt står unge herr Blakes sångröst i centrum, och det är en samling riktigt vackra låtar. Mestadels pianobaserat och mestadels väldigt lågmält och stämningsfullt.
Samtidigt känner man igen sig från debutplattan, särskilt om man tar vägen via EP:n "Enough Thunder". En naturlig fortsättning, och om jag ska spekulera lite så finns det en risk att nästa skiva blir i tråkigaste laget faktiskt, men med James Blake vet man aldrig riktigt. Bara en sån sak som att RZA gästar på eminenta "Take a Fall For Me" liksom.
James Blake gästade Seattle-radiostationen KEXP i slutet av april och spelade upp det bästa från nya skivan plus "The Wilhelm Scream", en mycket trevlig liten spelning som kan avnjutas här:
- - - -
Jag hittade James Blake-spelningen som en relaterad video till när Daughter lirade på samma radiostation, även det mycket bra.
fredag 6 januari 2012
2011 års bästa skivor
Nej, 2011 går inte till historien som ett av de bästa skivåren. Personligen har jag varit rätt seg med att leta upp ny musik, och det jag har letat upp har ofta inte varit mer än halvkul. Med det sagt så var det inga problem att få ihop 20 skivor till årsbästalistan, samt fem artister som var snubblande nära att komma med (PJ Harvey, Alela Diane, Pearl Jam, Tegan and Sara och Mogwai).
Däremot har jag väldigt svårt att sätta en inbördes ordning på skivorna, och allra svårast att utse en klockren vinnare. Framförallt inom topp-5 så kan jag tänka mig att byta plats hej vilt, men sedan är det ett lite större hopp ner till nummer sex på listan.
Ok, nu kör vi.
1. A Storm of Light - As the Valley of Death Becomes Us, Our Silver Memories Fade
En skön hybrid av Neurosis, Isis, Red Sparowes och Shrinebuilder. Långsamt och malande med skön klagosång. Enkelt och svintungt, och befriande fritt från skitnödigheten som ibland återfinns hos framförallt Isis och Red Sparowes.
Lägg till det några duktiga gästartister och du har att göra med årets bästa album.
Video: "Missing" - Liveklipp, lite burkigt ljud men skapligt tungt ändå.
Spotify: Nope.
2. St. Vincent - Strange Mercy
En svängig och väldigt stilig skiva.
Video: "Cruel" och "Surgeon". Liveframträdandet av "Surgeon" är rasande snyggt och gitarrspelet hypnotiserande! "Cruel" å andra sidan har en lite smått obehaglig Fritzl-video som är en av årets bästa.
Spotify: St. Vincent – Strange Mercy
3. James Blake - s/t
Konserten på Södra Teatern i våras, då bladguldet fladdrade var förvisso ännu vassare än skivan om man nu får jämföra på det viset. Men skivan är likväl en riktig fullträff, med en perfekt avvägd musikalisk blandning av så vitt skilda akter som Burial och Antony and the Johnsons.
Video: "The Wilhelm Scream" - I vilken den unge James är något ofokuserad. Låten är helt fantastisk i sin enkelhet.
Spotify: James Blake – James Blake
4. Machine Head - Unto the Locust
Inte ens i närheten av "The Blackening", men ändå 2011 års fjärde bästa skiva. Om Machine Head kan fortsätta hålla så här pass hög kvalitet hoppas jag att de fortsätter i många år till.
Video: "Locust" - Skivans sämsta låt med sina unkna nu-metal-flörtar, men en rätt skön video med många matiga metalposer.
Spotify: Machine Head – Unto The Locust
5. The Joy Formidable - The Big Roar
Den gamla Hamburger Train-favoriten The Joy Formidable släppte äntligen sin debutfullängdare. "The Big Roar" låter som The Smashing Pumpkins skulle kunna göra nuförtiden om de bara ansträngde sig lite.
Video: "Whirring" - Den gamla godingen till låt som i samband med albuminspelningen uppdaterades till en 2.0-version med lite dubbeltramp och ett nytt matigt outro.
Spotify: The Joy Formidable – The Big Roar
6. Battles - Gloss Drop
Jättekonstigt men jättesvängigt - en finfin sommarplatta som man blir lite yr av.
Video: "Ice Cream" - Lite sång, lite dans och lite naket, en del tunga och lite sexism i denna rätt så sköna och oerhört märkliga video.
Spotify: Battles – Gloss Drop
7. The Bronx - Mariachi El Bronx (II)
The Bronx/Mariachi El Bronx-combon kom att bli årets bästa konsert, det var helt brutalt bra.
Den andra Mariachi El Bronx-skivan är minst lika bra som den första, med stor variation i form av en lite spattigare första halva och en mer lågmäld andra.
Video: "Matador" - Live från Amoeba. Visar upp den lite lugnare sidan av Mariachi El Bronx.
Spotify: Mariachi El Bronx – Mariachi El Bronx (II)
8. Bloodiest - Descent
Ett av två band som låter som Woven Hand skulle göra om han/de skulle dooma till sig lite. Finfint mässande ångestmangel med andra ord. Kattens pyjamas tyckte jag i slutet av maj, och det omdömet kvarstår.
Video: "Dead Inside" - Elva minuter matigt domedagsmässande.
Spotify: Bloodiest – Descent
9. Fucked Up - David Comes to Life
Årets bästa rockopera. Jag har visserligen inte så mycket att jämföra med, men utöver att kännas aningen lång så är "David Comes to Life" en väldigt fascinerande historia.
Video: "Queen of Hearts" - Den där videon där barnen sjunger. Magiskt bra!
Spotify: Fucked Up – David Comes To Life
10. Red Fang - Murder the Mountains
Knarkigt och skitigt och betydligt bättre än vad Mastodon fick ur sig i år.
Video: "Wires" - I vilken Red Fang bränner hela videobudgeten på dumheter med förträffligt resultat!
Spotify: Red Fang – Murder the Mountains
11. Jesu - Ascension
Inga överraskningar alls när Jesu släpper nytt, men ibland behöver man inte bli överraskad utan istället bara få ett riktigt skönt album neddimpandes från skyn.
Video: "Broken Home" - Det finns fan inga vettiga videos med Jesu på hela internet!
Spotify: Nix.
12. The Haunted - Unseen
The Haunted började spela nu-metal och kom undan med det! "Unseen" är snudd på Peter Dolvings enmansshow, och det räcker ganska långt!
Video: "No Ghost" - Live från P3 Guld-galan, en träskrockig dänga som ganska tydligt visar vilket håll The Haunted rört sig åt i och med "Unseen".
Spotify: Nej.
13. Black Tusk - Set the Dial
Ännu en skiva som slår Mastodon på fingrarna.
Video: "Resistor" - Ingen video, bara ljud. Ingen sång, bara riff.
Spotify: Black Tusk – Set The Dial
14. Young Widows - In and Out of Youth and Lightness
Det andra av två band som låter (ännu mer) som Woven Hand skulle göra om han/de skulle dooma till sig lite. Finfint mässande ångestmangel med andra ord.
Video: "Future Heart" - En ganska köttig och skitig video.
Spotify: Njet.
15. Trap Them - Darker Handcraft
Fort och argt, krispig produktion. Ibland behövs det inte mer för att ta plats bland årets bästa skivor.
Video: "Evictionaries" - Med stänkaren "Insomniawesome" som förspel.
Spotify: Nope.
16. Eilen Jewell - Queen of the Minor Key
Lite mer variation ifrån denna countrydam den här gången. Lite surfrockigt på sina ställen, och minst hälften av låtarna hade lätt platsat på Pulp Fiction-soundtracket. "I Remember You", "Bang Bang Bang" och "Kalimotxo" är en trio sånger som inte går av för hackor.
Video: "I Remember You" - Trevligt liveklipp med mustig gitarravslutning
Spotify: Eilen Jewell – Queen of the Minor Key
17. Burzum - Fallen
"Fallen" har bleknat en liten aning under året, men stannar ändå kvar på listan.
Video: "Jeg Faller" - Ingen officiell video, men rätt passande naturbilder till denna stundtals förträffliga hippie-black metal.
Spotify: Burzum – Fallen
18. Lou Lesage - Under My Bed
Kan fortfarande bli oerhört trött på den sunkiga franska brytningen - har fortfarande överseende med den eftersom skivan svänger så mycket.
Video: "Forgotten Child" - Vackert filmad gung-video.
Spotify: Lou Lesage – Under My Bed
19. ...And You Will Know Us by the Trail of Dead - Tao of the Dead
Mindre anonymt och mer proggigt än vad detta krångligt döpta band brukar hålla på med. Jag gillar, och kommer att fortsätta lägga in "Summer of All Dead Souls" när det vankas rock´n roll-spellistor framöver.
Video: "Summer of All Dead Souls" - Årets näst bästa riff ackompanjerar en rätt skum stumfilmsvideo.
Spotify: Nej.
20. Årabrot - Solar Anus
Förra skivan var bättre även om "Solar Anus" är en betydligt mer direkt titel. Och apropå titlar så tittar jag mig en extra gång över axeln innan jag under en tunnelbaneresa drar igång "And the Ass Had Spoken". De primitiva låttitlarna passar norrmännens primalriffande finfint, och jag skulle grymt gärna se dem live nån gång framöver.
Video: "The Wheel is Coming Full Circle" - Jag gissar att det inte är den officiella videon, men de konstiga lergubbarna passar på något sjukt sätt den maffiga låten rätt bra.
Spotify: Årabrot – Solar Anus
- - - -
Just utanför listan hittar vi som sagt dessa skivor, som ni förstås också borde spana in om ni inte redan har gjort det:
- - - -
Ingen rast, ingen ro. Vi rensar förra årets skivlista och påbörjar genast en för 2012 här till vänster. Jag har redan två kandidater.
Däremot har jag väldigt svårt att sätta en inbördes ordning på skivorna, och allra svårast att utse en klockren vinnare. Framförallt inom topp-5 så kan jag tänka mig att byta plats hej vilt, men sedan är det ett lite större hopp ner till nummer sex på listan.
Ok, nu kör vi.
1. A Storm of Light - As the Valley of Death Becomes Us, Our Silver Memories Fade
En skön hybrid av Neurosis, Isis, Red Sparowes och Shrinebuilder. Långsamt och malande med skön klagosång. Enkelt och svintungt, och befriande fritt från skitnödigheten som ibland återfinns hos framförallt Isis och Red Sparowes.
Lägg till det några duktiga gästartister och du har att göra med årets bästa album.
Video: "Missing" - Liveklipp, lite burkigt ljud men skapligt tungt ändå.
Spotify: Nope.
2. St. Vincent - Strange Mercy
En svängig och väldigt stilig skiva.
Video: "Cruel" och "Surgeon". Liveframträdandet av "Surgeon" är rasande snyggt och gitarrspelet hypnotiserande! "Cruel" å andra sidan har en lite smått obehaglig Fritzl-video som är en av årets bästa.
Spotify: St. Vincent – Strange Mercy
3. James Blake - s/t
Konserten på Södra Teatern i våras, då bladguldet fladdrade var förvisso ännu vassare än skivan om man nu får jämföra på det viset. Men skivan är likväl en riktig fullträff, med en perfekt avvägd musikalisk blandning av så vitt skilda akter som Burial och Antony and the Johnsons.
Video: "The Wilhelm Scream" - I vilken den unge James är något ofokuserad. Låten är helt fantastisk i sin enkelhet.
Spotify: James Blake – James Blake
4. Machine Head - Unto the Locust
Inte ens i närheten av "The Blackening", men ändå 2011 års fjärde bästa skiva. Om Machine Head kan fortsätta hålla så här pass hög kvalitet hoppas jag att de fortsätter i många år till.
Video: "Locust" - Skivans sämsta låt med sina unkna nu-metal-flörtar, men en rätt skön video med många matiga metalposer.
Spotify: Machine Head – Unto The Locust
5. The Joy Formidable - The Big Roar
Den gamla Hamburger Train-favoriten The Joy Formidable släppte äntligen sin debutfullängdare. "The Big Roar" låter som The Smashing Pumpkins skulle kunna göra nuförtiden om de bara ansträngde sig lite.
Video: "Whirring" - Den gamla godingen till låt som i samband med albuminspelningen uppdaterades till en 2.0-version med lite dubbeltramp och ett nytt matigt outro.
Spotify: The Joy Formidable – The Big Roar
6. Battles - Gloss Drop
Jättekonstigt men jättesvängigt - en finfin sommarplatta som man blir lite yr av.
Video: "Ice Cream" - Lite sång, lite dans och lite naket, en del tunga och lite sexism i denna rätt så sköna och oerhört märkliga video.
Spotify: Battles – Gloss Drop
7. The Bronx - Mariachi El Bronx (II)
The Bronx/Mariachi El Bronx-combon kom att bli årets bästa konsert, det var helt brutalt bra.
Den andra Mariachi El Bronx-skivan är minst lika bra som den första, med stor variation i form av en lite spattigare första halva och en mer lågmäld andra.
Video: "Matador" - Live från Amoeba. Visar upp den lite lugnare sidan av Mariachi El Bronx.
Spotify: Mariachi El Bronx – Mariachi El Bronx (II)
8. Bloodiest - Descent
Ett av två band som låter som Woven Hand skulle göra om han/de skulle dooma till sig lite. Finfint mässande ångestmangel med andra ord. Kattens pyjamas tyckte jag i slutet av maj, och det omdömet kvarstår.
Video: "Dead Inside" - Elva minuter matigt domedagsmässande.
Spotify: Bloodiest – Descent
9. Fucked Up - David Comes to Life
Årets bästa rockopera. Jag har visserligen inte så mycket att jämföra med, men utöver att kännas aningen lång så är "David Comes to Life" en väldigt fascinerande historia.
Video: "Queen of Hearts" - Den där videon där barnen sjunger. Magiskt bra!
Spotify: Fucked Up – David Comes To Life
10. Red Fang - Murder the Mountains
Knarkigt och skitigt och betydligt bättre än vad Mastodon fick ur sig i år.
Video: "Wires" - I vilken Red Fang bränner hela videobudgeten på dumheter med förträffligt resultat!
Spotify: Red Fang – Murder the Mountains
11. Jesu - Ascension
Inga överraskningar alls när Jesu släpper nytt, men ibland behöver man inte bli överraskad utan istället bara få ett riktigt skönt album neddimpandes från skyn.
Video: "Broken Home" - Det finns fan inga vettiga videos med Jesu på hela internet!
Spotify: Nix.
12. The Haunted - Unseen
The Haunted började spela nu-metal och kom undan med det! "Unseen" är snudd på Peter Dolvings enmansshow, och det räcker ganska långt!
Video: "No Ghost" - Live från P3 Guld-galan, en träskrockig dänga som ganska tydligt visar vilket håll The Haunted rört sig åt i och med "Unseen".
Spotify: Nej.
13. Black Tusk - Set the Dial
Ännu en skiva som slår Mastodon på fingrarna.
Video: "Resistor" - Ingen video, bara ljud. Ingen sång, bara riff.
Spotify: Black Tusk – Set The Dial
14. Young Widows - In and Out of Youth and Lightness
Det andra av två band som låter (ännu mer) som Woven Hand skulle göra om han/de skulle dooma till sig lite. Finfint mässande ångestmangel med andra ord.
Video: "Future Heart" - En ganska köttig och skitig video.
Spotify: Njet.
15. Trap Them - Darker Handcraft
Fort och argt, krispig produktion. Ibland behövs det inte mer för att ta plats bland årets bästa skivor.
Video: "Evictionaries" - Med stänkaren "Insomniawesome" som förspel.
Spotify: Nope.
16. Eilen Jewell - Queen of the Minor Key
Lite mer variation ifrån denna countrydam den här gången. Lite surfrockigt på sina ställen, och minst hälften av låtarna hade lätt platsat på Pulp Fiction-soundtracket. "I Remember You", "Bang Bang Bang" och "Kalimotxo" är en trio sånger som inte går av för hackor.
Video: "I Remember You" - Trevligt liveklipp med mustig gitarravslutning
Spotify: Eilen Jewell – Queen of the Minor Key
17. Burzum - Fallen
"Fallen" har bleknat en liten aning under året, men stannar ändå kvar på listan.
Video: "Jeg Faller" - Ingen officiell video, men rätt passande naturbilder till denna stundtals förträffliga hippie-black metal.
Spotify: Burzum – Fallen
18. Lou Lesage - Under My Bed
Kan fortfarande bli oerhört trött på den sunkiga franska brytningen - har fortfarande överseende med den eftersom skivan svänger så mycket.
Video: "Forgotten Child" - Vackert filmad gung-video.
Spotify: Lou Lesage – Under My Bed
19. ...And You Will Know Us by the Trail of Dead - Tao of the Dead
Mindre anonymt och mer proggigt än vad detta krångligt döpta band brukar hålla på med. Jag gillar, och kommer att fortsätta lägga in "Summer of All Dead Souls" när det vankas rock´n roll-spellistor framöver.
Video: "Summer of All Dead Souls" - Årets näst bästa riff ackompanjerar en rätt skum stumfilmsvideo.
Spotify: Nej.
20. Årabrot - Solar Anus
Förra skivan var bättre även om "Solar Anus" är en betydligt mer direkt titel. Och apropå titlar så tittar jag mig en extra gång över axeln innan jag under en tunnelbaneresa drar igång "And the Ass Had Spoken". De primitiva låttitlarna passar norrmännens primalriffande finfint, och jag skulle grymt gärna se dem live nån gång framöver.
Video: "The Wheel is Coming Full Circle" - Jag gissar att det inte är den officiella videon, men de konstiga lergubbarna passar på något sjukt sätt den maffiga låten rätt bra.
Spotify: Årabrot – Solar Anus
- - - -
Just utanför listan hittar vi som sagt dessa skivor, som ni förstås också borde spana in om ni inte redan har gjort det:
- Alela Diane - "Alela Diane & Wild Divine"
- Pearl Jam - "Live on Ten Legs"
- Mogwai - "Hardcore Will Never Die, But You Will"
- PJ Harvey - "Let England Shake"
- Tegan and Sara - "Get Along"
- - - -
Ingen rast, ingen ro. Vi rensar förra årets skivlista och påbörjar genast en för 2012 här till vänster. Jag har redan två kandidater.
tisdag 25 oktober 2011
Om du å andra sidan kan avvara 26 minuter
...så har James Blake just släppt sin mest lättillgängliga ep hittills, ett alster vid namn "Enough Thunder" (skiva nummer två på denna Spotify-länk). Samarbetet med Bon Iver finns med, liksom Joni Mitchell-covern "A Case of You". Den senare är mer trogen originalet än Blakes genombrottscover "Limit to Your Love", men likväl väldigt fin:
Jag som inte är någon större dubstepfanatiker gillar den lugnare sidan av James Blake bäst.
Titelspåret låter inte så lite Antony and the Johnsons, men allra vassast är nog den inledande duon - vilka också utgör de låtar som bär störst släktskap till ljudexperimenten på det fullkomligt fenomenala debutalbumet som släpptes tidigt i år.
Jag som inte är någon större dubstepfanatiker gillar den lugnare sidan av James Blake bäst.
Titelspåret låter inte så lite Antony and the Johnsons, men allra vassast är nog den inledande duon - vilka också utgör de låtar som bär störst släktskap till ljudexperimenten på det fullkomligt fenomenala debutalbumet som släpptes tidigt i år.
söndag 3 april 2011
James Blake på Södra Teatern
Härmed en liten mobilblogg för att avsluta helgen på ett trevligt sätt:
Jag visste inte alls vad jag skulle förvänta mig av sönderälskade stjärnskottet James Blake live på scen i egen hög person. Förberedde mig därför på det värsta, dvs en blyg snubbe bakom ett skynke i en mörk lokal, spelandes laptop och kanske kassettband.
Nu blev det inte alls så, utan istället en smått sanslös konsertupplevelse.
In på scenen kliver tre killar som utseendemässigt ser ut att plugga elektro på KTH. Och ganska snart står det klart att unge Blake, det musikaliska underbarnet med ett ben hos Burial och ett hos Antony (och ett tredje hos Dr.Snuggles) inte bara är hype.
Hans sorgsna ballader som oftast på ett underbart sätt misshandlas med allehanda elektronik blir på Södra Teaterns charmiga scen stundtals overkligt bra.
James Blake och hans polare har stenkoll på allt. Det inte bara låter helt perfekt, de framkallar också några av de märkligaste ljud jag har hört. Basen i "Limit to Your Love" är så fet att jag blir uppriktigt oroad om den anrika teatern kommer palla när det fladdrar som mest i bladguldet. "I Never Learnt to Share" är även den riktigt maffig där James Blake med stor precision inleder med att sampla sig själv. Han har dessutom en solid grund att stå på som både pianist och sångare, vilket inte minst bevisas i lugna munsbiten "Give Me My Month".
Det här var kort och gott djävulskt bra. Det blir nog i närheten av lika bra på Way Out West i sommar för er som missade kvällens konsert. Att den började exakt på utsatt tid och slutade efter prick 60 minuter var trevligt även det.
- Posted using BlogPress from my iPhone
Jag visste inte alls vad jag skulle förvänta mig av sönderälskade stjärnskottet James Blake live på scen i egen hög person. Förberedde mig därför på det värsta, dvs en blyg snubbe bakom ett skynke i en mörk lokal, spelandes laptop och kanske kassettband.
Nu blev det inte alls så, utan istället en smått sanslös konsertupplevelse.
In på scenen kliver tre killar som utseendemässigt ser ut att plugga elektro på KTH. Och ganska snart står det klart att unge Blake, det musikaliska underbarnet med ett ben hos Burial och ett hos Antony (och ett tredje hos Dr.Snuggles) inte bara är hype.
Hans sorgsna ballader som oftast på ett underbart sätt misshandlas med allehanda elektronik blir på Södra Teaterns charmiga scen stundtals overkligt bra.
James Blake och hans polare har stenkoll på allt. Det inte bara låter helt perfekt, de framkallar också några av de märkligaste ljud jag har hört. Basen i "Limit to Your Love" är så fet att jag blir uppriktigt oroad om den anrika teatern kommer palla när det fladdrar som mest i bladguldet. "I Never Learnt to Share" är även den riktigt maffig där James Blake med stor precision inleder med att sampla sig själv. Han har dessutom en solid grund att stå på som både pianist och sångare, vilket inte minst bevisas i lugna munsbiten "Give Me My Month".
Det här var kort och gott djävulskt bra. Det blir nog i närheten av lika bra på Way Out West i sommar för er som missade kvällens konsert. Att den började exakt på utsatt tid och slutade efter prick 60 minuter var trevligt även det.
- Posted using BlogPress from my iPhone
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)