Dillinger Escape Plan och Sigur Rós

Måste säga att jag är lite besviken på båda. "One of Us Is the Killer" respektive "Kveikur" är förvisso inga dåliga album per se, men det här handlar om två av mina absoluta favoritband och i ljuset av bandens övriga diskografier är det aningen blekt.

Det är såklart egentligen inget fel med att Dillinger Escape Plan-sångaren Greg Puciato dyrkar Mike Patton - det bör ju för fan alla som är någorlunda musikintresserade göra - men här blir det stundtals lite väl tydligt och därmed tråkigt. "Paranoia Shields" och framförallt "Nothing's Funny" låter extremt mycket Patton. Mitt andra klagomål är att det tidigare så skarpa berg-och-dalbanemeckandet nu blir lite blaskigt och ofokuserat. Skruvade "Understanding Decay" är förstås fin, och instrumentala "CH 375 268 277 ARS" ett otippat guldkorn.

Pluspoäng också för två rätt äckliga musikvideos, inget jag rekommenderar att kika på om du samtidigt sitter och käkar pasta med tomatsås.





Sigur Rós då. Numera en trio efter att pianisten Kjartan Sveinsson lämnade bandet i fjol. Resultatet är att "Kveikur" knappast är någon pianobaserad skiva. Istället tung och dyster elektronik som stundtals klappar mothårs på ett riktigt skönt sätt. Men på det stora hela så är det för poppigt och rakt, och framförallt alldeles för mycket sång. Sigur Rós var ju så jäkla bra i början när Jónsi lät tordönsstråken tala över sin gitarr oftare än han sjöng.

Nu låter det istället lite väl ofta som Kent, och det blir ju ingen lycklig av.

Sigur Rós - Ég Anda

Om Sigur Rós video till "Ég Anda" hör till det märkligare jag har sett i år? Jo, det skulle jag nog säga.

 

Videon är en del av The Valtari Mystery Film Experiment, som beskrivs så här:

"Sigur Rós have given a dozen film makers the same modest budget and asked them to create whatever comes into their head when they listen to songs from the band's new album valtari. the idea is to bypass the usual artistic approval process and allow people utmost creative freedom."

Skön grej, nu ska jag kika på resten av filmerna.

Skivvåren 2012

Medan jag var upptagen med att blogga om öl så släpptes det ett helt lass med intressanta skivor! Årets första fyra månader har för min del varit de roligaste på länge.

I för min del kronologisk ordning så började jag med High On Fires "De Vermis Mysteriis"som dock än så länge är en liten besvikelse. Fläskiga riff och bra drag till trots - känns det inte lite oinspirerat?

Roligare då med Black Breaths "Sentenced to Life", som innehåller en alldeles lagom dos nytt blod ovanpå samma gamla skåpmat som resulterade i 2010 års bästa album.

Under april har jag sedan fått jobba hårt.

"Look to the Sky", James Ihas andra soloskiva, fjorton år efter "Let it Come Down", har jag utöver 1,5 genomlyssning hoppat över, får se om jag orkar ge den mer tid.

Den tiden har helt enkelt inte funnits, eftersom Frida Hyvönen, Jack White, Cancer Bats, Emily Wells och Best Coast alla släppt nytt och bra.





Och eftersom Unsane och Marina and the Diamonds behöver lyssnas in mer, och den nya bekantskapen Rise and Fall konkurrerar i den hårdare kategorin (men ändå helt olika) med tunga Mares of Thrace, alltmedan jag fortsätter smaska i mig Record Store Day-släppen ifrån S:t Vincent ("Krokodil") och Feist/Mastodon ("Feistodon", där Feist gör "Black Tongue" och Mastodon lirar "A Commotion").





Sigur Rós "Valtari" har jag inte kommit in i riktigt än, och Santigolds "Master of my Make-believe" känns ungefär till hälften jäkligt skön, till hälften som en halvtrött M.I.A.-ripoff.

Antagligen kommer några av de nämnda artisternas skivor att fortsätta göra intryck på mig, och förhoppningsvis ta plats på årsbästalistan här till vänster. Än så länge har jag iallafall satt upp Frida Hyvönen och Black Breath där.

Dag 24 – En låt du vill ha på din begravning

Jag har helt ärligt inte funderat så mycket på det här. Har nog vid ett par tillfällen sagt att det borde spelas lite gladpunk på min begravning så att stämningen lättas upp lite.

Men annars, välj nåt fint.

Nåt som ni tycker är vackert, och som jag inte hatar. Inget jävla Coldplay eller nåt sånt dumt bara. Undvik det allra klyschigaste, och självklart bör det inte heller vara något kyrkligt mög på min begravning.

Som sagt, välj själva nåt trevligt som passar, annars kan ett lämpligt förslag vara:

Sigur Rós - “Untitled #6/E-Bow” (“( )”, 2002)



Finstämd men ändå lite trubbig, och i högtidligt begravningstempo. Jo, det skulle nog kunna fungera.

Dag 4 – En låt som gör dig ledsen

Här skulle jag ju kunna göra det enkelt för mig och bara stoppa ned handen i den gottepåse som kallas reklamradio och välja i stort sett vilken låt som helst. Ty riktigt usel musik kan göra mig lite ledsen ibland. Få mig att tappa tron på mänskligheten. Få mig att vilja ställa någon till svars.

Men en låt som gör mig ledsen skulle ju också kunna vara en riktigt snyftare.

Eller ledsen kanske är fel uttryck och sinnesstämning, snarare ordentligt blödig och sentimental. Hur som helst, i brist på andra trevliga kandidater (total brist är det förstås inte) är här en låt som brukar kunna få mig lite grinsugen:

Sigur Rós: “Viðrar Vel Til Loftárása” (“Ágætis byrjun”, 1999)

Videon till låten är tyvärr av pissig kvalitet, men satan så fin den är ändå:



Stråkar, piano, slagverk/trummor, keyboards och sång, samtliga presterar de sitt yttersta. Om Sigur Rós hade framfört detta magnifika stycke musik under någon av de två konserterna jag sett med dem - i synnerhet i Dalhalla - så hade min under spelningarna permanenta gåshud övergått till lip.

Jónsi är så glad nuförtiden

Jag fastnade inte alls för fjolårets "Riceboy Sleeps" som Jónsi och pojkvännen Alex gjorde tillsammans. Då är pinfärska soloalbumet "Go" för mig personligen en mycket trevligare bekantskap.

Ni som lyssnat på och gillar senaste Sigur Rós-skivan "Með suð í eyrum við spilum endalaust" kommer både känna igen er och trivas.

Det är en rätt munter platta, med fina melodier, härligt slagverksspel och enkla pianokomp. Och en jäkla massa annat. Men mindre annat än hos Sigur Rós. Även mindre valsång än vad vi är vana i från Jónsis sida, här är det mer...vanligt...mer åt Radiohead-hållet.

Jag har bara hunnit igenom "Go" en och en halv gång ungefär, men det känns som en skiva som kommer fortsätta växa. Redan nu tar den plats på årsbästalistan, och den har goda möjligheter att bli kvar där året ut.

Årets bästa album, 2008

2008 är året då jag till stora delar tagit ledigt som musikrecensent. Det har varit rätt skönt att kunna lyssna på musik utan att tänka betyg och fyndiga formuleringar. Att kunna införskaffa två sprillans nya album utan att först behöva tugga igenom de tio i recensionshögen.

Genremässigt blir det därför den spretigaste listan på mycket länge. Dödsmetall, postrock, mespop, gammal god hårdrock och instrumental dubmetal. Här är 2008 års 25 bästa plattor:

1. Satyricon – The Age of Nero
Om min lista i övrigt präglas av charmighet innehas förstaplatsen av ett tvättäkta undantag. Satyricon fyller glappet mellan MTV-black metal i Cradle of Filths och Dimmu Borgirs skola, och skitig DIY-black åt Burzum-hållet. Fyllig produktion, enkla och sjukt effektiva metalriff, brutalsnygga låtar och en helgjuten platta.

2. Intronaut - Prehistoricisms
Magiska basslingor och sköna psykedeliska utflykter. Intronaut är Isis på lite högre varvtal. Intronaut borde passa dig som gillar Tool, Neurosis, Isis, Mastodon och gammaldags krigsgolvpukor. Jazzigt och knallhårt. Lyssna eller dö.


3. Navid Modiri & Gudarna – Allt Jag Lärt Mig Hittills
Ofta blir man vansinnig på den lille Filmkrönikemuppens enerverande pratsång. Oftare rycks man med och vill bara dansa. Just nu: Bättre än Kungers.



4. Jaguar Love – Take Me to the Sea
Lagom dampig poprock med världens jobbigaste och samtidigt härligaste sångare - forne Blood Brothers-frontmannen Johnny Whitney. Jag är löjligt lättflörtad när det är skevt och trallvänligt på samma gång. (Nej, inte som Håkan Hellström, puckon.)

5. Lightspeed Champion – Falling Off the Lavender Bridge
Jämförs ständigt med Elvis Costello och Ed Harcourt. Med all rätta, samtidigt som Devonte Hynes stundtals är så lurig att han lätt kunde lura upp de två förstnämnda herrarna på läktaren om han började dribbla. ”Galaxy of the Lost” kan vara årets bästa låt. ”Midnight Surprise” är tidernas mest otippade tiominutersdänga.

6. She & Him – Volume 1
Zooey Deschanel är inte bara en väldigt charmig skådespelerska – hon gör även minst lika charmig musik. De sextiotalsdoftande karamellerna avlöser varandra på She & Hims debutplatta, som innehåller självklara guldkornen “Sweet Darlin’”, “Change is Hard”, “Sentimental Heart” och “I Was Made for you”.

7. Frida Hyvönen – Silence is Wild
Charmigheten får mig på fall igen. Den, tillsammans med några löjligt starka poplåtar med ”Dirty Dancing”, ”London” och ”Enemy Within” i spetsen.




8. Portishead – Third
Den femte maj i år utsåg jag, efter 7,5 minuters lyssning, Portisheads tredje fullängdare till årets bästa platta. (Aningen tidigt kan nu konstateras.) Då hade jag hunnit halvvägs in i ”Hunter” – en låt som är sådär skrämmande obehaglig och underbart behaglig på samma gång, vilket ju är det som gör Portishead så jävla bra.

9. Cult of Luna – Eternal Kingdom
Det är nära nog ett halvtidsjobb att ta sig in i den norrländska ångestmaskinens femte fullängdare. Tur att man blir rikligt belönad på andra sidan.




10. Be Your Own Pet – Get Awkward
Underbart är kort. Uppkäftiga Nashville-kvartetten Be Your Own Pet lade ned verksamheten bara 5 månader efter släppet av denna genombrottsplatta. Halvkorkat, punkigt, älskvärt. Det blir till att snoka på nätet efter sköna sångerskan Jemina Pearls framtida projekt.

11. Steve Von Till - A Grave is a Grim Horse
Av Neurosis främsta skäggapor släppte båda två varsin ny soloplatta i år. Scott Kellys alster är inte alls dumt när du vill sitta i mörkret i stugan och supa ihjäl dig, men jag håller ändå Steve Von Tills skiva som den klart starkare av de två. Fans av Tom Waits borde kunna gilla det här. Jag är ett stort fan av Tom Waits.

12. The Mars Volta – The Bedlam in Goliath
Inser att jag är rätt bortskämd med The Mars Voltas höga kvalitet. Deras näst sämsta platta hittills är lik förbannat ett jäkligt starkt alster. Då både sextio- och sjuttiotalet sedan länge är förbi finns det ingen som är i närheten av att låta så här idag.

13. Sigur Rós - Með suð í eyrum við spilum endalaust
2008 var året då Sigur Rós blev glada. Akustiska gitarrer och trallvänliga körer, vad är det som har hänt!? Inte lika bra som senaste föregångaren, mästerliga ’Takk’, men likväl en helgjuten platta ifrån Islands näst finaste.

14. Taint – Secrets and Lies
Inget nytt med Mastodon i år. Brittiska trion Taint är ett rakare och skitigare substitut, pang på bara.

15. Ben Folds – Way to Normal
Den gode Ben hade mig fast redan efter två lyssningar av ”You Don’t Know Me”, den mysiga duetten med Regina Spektor. Resten av skivan är full av stabil och skön pop.

16. Burst – Lazarus Bird
17. Opeth – Watershed
18. Bloc Party – Intimacy
19. Hate Eternal – Fury & Flames
20. Dub Trio – Another Sound is Dying
21. Jenny Lewis – Acid Tongue
22. Bloodbath – The Fathomless Mastery
23. Meshuggah – obZen
24. DeVotchKa – A Mad & Faithful Telling
25. Isobel Campbell & Mark Lanegan – Sunday at Devil Dirt

Strax utanför listan:
The Bronx, Ingrid Olava, The Haunted, Volbeat, Hello Saferide, Bison B.C., Scars on Broadway

2

1. Sigur Rós "( )" är en skiva så skitnödig och pretentiös att man kan få fnatt för mindre. Den är samtidigt det bästa bandet gjort, och en av de vackraste skivorna som någonsin spelats in.

2. Jag vill ha en polaroidkamera. Ska nog gå på Tradera-jakt imorrn.

Way Out West - drygt halvvägs

Vi hörde till de få lyckliga som lyckades ta oss in på en av klubbarna igår. Ingrid Olava var nära nog magisk. Wildbirds & Peacedrums var svinbra. Kul för oss, mindre kul för de som drabbades av äckligt giriga klubbägare, den totala bristen på information och de fullsatta klubbarna.

Idag så första riktiga festivaldagen.

Lightspeed Champion skötte festivalöppnandet ypperligt. Området är betydligt större och betydligt bättre organiserat i år. Sonic Youth var bra. Okkervil River har världens gladaste trummis. Broder Daniel är fortfarande helt värdelösa. Nick Cave och Warren Ellis tittade på Sonic Youth från scenkanten innan de röjde loss med sitt Grinderman på scenen mitt emot.

Sigur Rós gav mig gåshud en, två och sju gånger ungefär. Kontrasten mellan konfettibarnkalasdängan "Gobbledigook" och en av mörsarna från "( )"-skivan som avslutning kommer nog förbli festivalens allra största höjdpunkt.

Vansinneskö till Dengue Fever på Pustervik, istället ett stopp hos crepes-mannen och nu sömn.

Jag har förresten haft mycket trevligt med mitt fotopass och det mustiga teleobjektivet idag. Smakprov ovan - Nick Cave i högform, här nedanför Sigur Rós mitt i barnkalaset.