Nytt och fräscht i mitt iTunes-bibliotek

September har potential att bli årets bästa musikmånad. Det senaste som landat i min musikspelare är detta (klicka för stor bild):



Nya skivor från gamla favoriter som Machine Head, Mastodon, Opeth och Textures.

Machine Head är ännu mer 80-talsmetal än tidigare, men jag tror skivan kommer att fortsätta växa. Och om Machine Head är 80-tal så blir Mastodon allt knarkigare - känner jag efter en och en halv genomlyssning, och jag känner mig än så länge tyvärr inte alls nöjd.

Knarkigt 70-tal låter också Opeth, som likt åtta(!) år gamla "Damnation" gjort en skiva fri från growl. Än så länge är jag tveksam och lite besviken, men jag ska lyssna mycket mer på "Heritage".

Ännu en värdelös skiva från Thrice - nåt pucko utlovade en återgång till rötterna, men det här var bara såsigt och dåligt.

Ane Brun växer och växer. Har aldrig riktigt fastnat för henne, men nu kanske?

PJ Harveys livespår bådar sjukt gott inför kommande Stockholmsgig.

*Shels blev jag tipsad om alldeles nyss, men det verkar oerhört lovande.

Årabrot låter skitigt och brötigt, men jag har inte hunnit igenom skivan än.

Laura Marling har en väldigt fin röst, och Richard Cheese är fortsatt väldigt bra på pajiga lounge-covers till förfesten.

- - -

Annars har jag lyssnat sjukt mycket på skiva nummer två från Mariachi El Bronx och ser nästan mer fram emot den konserten än PJ Harveys.

Dessutom har jag haft sorkfeber.

Dag 27 – En låt du skulle vilja kunna spela på instrument

Tänk om jag kunde plocka fram gitarren och sätta varenda ton i detta fulländade stycke musik, då skulle jag ha en rätt skaplig grund att stå på:

Opeth - “The Moor” (“Still Life”, 1999)



Om jag kunde smeka fram det klassiskt minnande akustiska introt så vore jag en bra bit på väg mot att spela romantiska nylonsträngade grejer.

Därefter utan problem mata på med ett par köttiga metalriff, för att sedan inte missa en enda ton under solopartierna. Att klockrent sätta takt- och tempobyten och fortsätta vara minst lika tight under det lugnare avsnittet där de två gitarrerna står i centrum efter knappa sex minuter. Att ha orken att riffa loss lite till mot slutet. Klarade jag det skulle jag lätt kunna söka jobb i något trevligt hårdrocksband om jag bara lät håret växa lite.

Det är inte för inte som Mikael Åkerfeldt är lite av en husgud. Han grejar ju allt det där på sin gitarr. Och inte bara det, han är också innehavare av ett rätt brutalt growl, och en förjävla skön sångröst. Och uppenbarligen en rätt stor mängd simultankapacitet.

Kunde jag klara av även de bitarna vore jag kung av karaokerummet också. Och när jag har lärt mig lira “The Moor” kan jag gå vidare och öva in “Blackwater Park”, Opeths allra bästa låt.

Opeth

Jag sa ju att det skulle bli en maffig spelning! En tre timmar lång konsert beståendes av "Blackwater Park" i sin helhet, och därpå ett set med en låt per studioplatta i kronologisk ordning.

Snyggt, smart, mäktigt. Fullsatt på Cirkus och gemytlig stämning kvällen igenom. Att den enligt egen utsago jävligt nervöse och ringrostige Åkerfeldt skulle vara ur form kändes mest som en ödmjuk halvlögn. Gitarrspel och sång som en gud eller två. (Nästan) lika snortajt som vanligt.

Nu är jag fullständigt utmattad, trots sittplats.

Undrar hur Opeth mår.

Opeth fyller 20, spelar hela "Blackwater Park" live

Nästa år firar Opeth 20 år som band. Man firar med "en serie exklusiva konserter" där en dryg tvåtimmarsspelning utlovas.

Första delen av konserten kommer att bestå av "Blackwater Park" i sin helhet. Med tanke på att det är ett av världshistoriens trettio bästa album, samt att Opeth är snuskigt vassa live så bör du helt enkelt inte missa den här turnén.

De progressiva dödsmetallarna spelar i sin hemstad, på Cirkus den 30 mars, och biljetter införskaffas hos alla IT-säkerhetsexperters favoritleverantör Ticnet.



- - - -

Att Cirkus är en av Stockholms bästa konsertlokaler konstaterade jag återigen igår under Regina Spektor. Regina började lite småtrist men efter och inklusive "Ode to Divorce" var allt precis hur bra som helst. Att byta ut de gubbrockande kompmusikerna mot en cellist och en violist (vilka verkligen levde upp under avslutande countrysmockan "Love, You're a Whore") är inget annat än ett genidrag, även om Regina nog var som allra finast helt på egen hand. Kände mig först som en trött gubbjävel som bara ville höra gamla låtar, men "Machine", "Human of the Year" och "Man of a Thousand Faces" fick mig att kapitulera även inför "Far". Vackert, varierat, charmigt, imponerande. Regina Spektor är fantastisk.

Årets bästa album, 2008

2008 är året då jag till stora delar tagit ledigt som musikrecensent. Det har varit rätt skönt att kunna lyssna på musik utan att tänka betyg och fyndiga formuleringar. Att kunna införskaffa två sprillans nya album utan att först behöva tugga igenom de tio i recensionshögen.

Genremässigt blir det därför den spretigaste listan på mycket länge. Dödsmetall, postrock, mespop, gammal god hårdrock och instrumental dubmetal. Här är 2008 års 25 bästa plattor:

1. Satyricon – The Age of Nero
Om min lista i övrigt präglas av charmighet innehas förstaplatsen av ett tvättäkta undantag. Satyricon fyller glappet mellan MTV-black metal i Cradle of Filths och Dimmu Borgirs skola, och skitig DIY-black åt Burzum-hållet. Fyllig produktion, enkla och sjukt effektiva metalriff, brutalsnygga låtar och en helgjuten platta.

2. Intronaut - Prehistoricisms
Magiska basslingor och sköna psykedeliska utflykter. Intronaut är Isis på lite högre varvtal. Intronaut borde passa dig som gillar Tool, Neurosis, Isis, Mastodon och gammaldags krigsgolvpukor. Jazzigt och knallhårt. Lyssna eller dö.


3. Navid Modiri & Gudarna – Allt Jag Lärt Mig Hittills
Ofta blir man vansinnig på den lille Filmkrönikemuppens enerverande pratsång. Oftare rycks man med och vill bara dansa. Just nu: Bättre än Kungers.



4. Jaguar Love – Take Me to the Sea
Lagom dampig poprock med världens jobbigaste och samtidigt härligaste sångare - forne Blood Brothers-frontmannen Johnny Whitney. Jag är löjligt lättflörtad när det är skevt och trallvänligt på samma gång. (Nej, inte som Håkan Hellström, puckon.)

5. Lightspeed Champion – Falling Off the Lavender Bridge
Jämförs ständigt med Elvis Costello och Ed Harcourt. Med all rätta, samtidigt som Devonte Hynes stundtals är så lurig att han lätt kunde lura upp de två förstnämnda herrarna på läktaren om han började dribbla. ”Galaxy of the Lost” kan vara årets bästa låt. ”Midnight Surprise” är tidernas mest otippade tiominutersdänga.

6. She & Him – Volume 1
Zooey Deschanel är inte bara en väldigt charmig skådespelerska – hon gör även minst lika charmig musik. De sextiotalsdoftande karamellerna avlöser varandra på She & Hims debutplatta, som innehåller självklara guldkornen “Sweet Darlin’”, “Change is Hard”, “Sentimental Heart” och “I Was Made for you”.

7. Frida Hyvönen – Silence is Wild
Charmigheten får mig på fall igen. Den, tillsammans med några löjligt starka poplåtar med ”Dirty Dancing”, ”London” och ”Enemy Within” i spetsen.




8. Portishead – Third
Den femte maj i år utsåg jag, efter 7,5 minuters lyssning, Portisheads tredje fullängdare till årets bästa platta. (Aningen tidigt kan nu konstateras.) Då hade jag hunnit halvvägs in i ”Hunter” – en låt som är sådär skrämmande obehaglig och underbart behaglig på samma gång, vilket ju är det som gör Portishead så jävla bra.

9. Cult of Luna – Eternal Kingdom
Det är nära nog ett halvtidsjobb att ta sig in i den norrländska ångestmaskinens femte fullängdare. Tur att man blir rikligt belönad på andra sidan.




10. Be Your Own Pet – Get Awkward
Underbart är kort. Uppkäftiga Nashville-kvartetten Be Your Own Pet lade ned verksamheten bara 5 månader efter släppet av denna genombrottsplatta. Halvkorkat, punkigt, älskvärt. Det blir till att snoka på nätet efter sköna sångerskan Jemina Pearls framtida projekt.

11. Steve Von Till - A Grave is a Grim Horse
Av Neurosis främsta skäggapor släppte båda två varsin ny soloplatta i år. Scott Kellys alster är inte alls dumt när du vill sitta i mörkret i stugan och supa ihjäl dig, men jag håller ändå Steve Von Tills skiva som den klart starkare av de två. Fans av Tom Waits borde kunna gilla det här. Jag är ett stort fan av Tom Waits.

12. The Mars Volta – The Bedlam in Goliath
Inser att jag är rätt bortskämd med The Mars Voltas höga kvalitet. Deras näst sämsta platta hittills är lik förbannat ett jäkligt starkt alster. Då både sextio- och sjuttiotalet sedan länge är förbi finns det ingen som är i närheten av att låta så här idag.

13. Sigur Rós - Með suð í eyrum við spilum endalaust
2008 var året då Sigur Rós blev glada. Akustiska gitarrer och trallvänliga körer, vad är det som har hänt!? Inte lika bra som senaste föregångaren, mästerliga ’Takk’, men likväl en helgjuten platta ifrån Islands näst finaste.

14. Taint – Secrets and Lies
Inget nytt med Mastodon i år. Brittiska trion Taint är ett rakare och skitigare substitut, pang på bara.

15. Ben Folds – Way to Normal
Den gode Ben hade mig fast redan efter två lyssningar av ”You Don’t Know Me”, den mysiga duetten med Regina Spektor. Resten av skivan är full av stabil och skön pop.

16. Burst – Lazarus Bird
17. Opeth – Watershed
18. Bloc Party – Intimacy
19. Hate Eternal – Fury & Flames
20. Dub Trio – Another Sound is Dying
21. Jenny Lewis – Acid Tongue
22. Bloodbath – The Fathomless Mastery
23. Meshuggah – obZen
24. DeVotchKa – A Mad & Faithful Telling
25. Isobel Campbell & Mark Lanegan – Sunday at Devil Dirt

Strax utanför listan:
The Bronx, Ingrid Olava, The Haunted, Volbeat, Hello Saferide, Bison B.C., Scars on Broadway