Dag 30 – Din favoritlåt från den här tiden förra året

Just perioden maj-juli förra året var ganska lam på skivsläppsfronten. Black Breath släppte visserligen förra årets bästa album ungefär då, och Band of Horses, Uffie och Bombus tycks jag ha lagt till i min iTunes-katalog i samma veva. Men totalt sett ändå lite stiltje tycker jag.

I maj förra året tankade jag en då två år gammal skiva med Dub Trio, ett mestadels instrumentalt band som bitvis svänger i gammal fin Rage Against the Machine-anda:

Dub Trio - “Jog On” (“Another Sound is Dying”, 2008)



Likt en halvknarkig Rage-demo tillber Dub Trio i denna låt i allra högsta grad Riffet som sin gud, och man har en trummis i form av Joe Tomino med en skönt luftig spelstil i sin verktygslåda.

Ny skiva tycks vara på gång, och i höst ska bandet ut på en USA-turné där man både agerar förband samt backar upp reggaejuden Matisyahu. Kan nog bli bra. Jag skulle väldigt gärna se Dub Trio live, eftersom de har en del roliga sampla-sig-själva-tricks för sig när de spelar, men under höstens europaturné har de (än så länge) tyvärr inte bokat in några skandinaviska stopp.

- - - -

Det här var sista inlägget i musikutmaningen. Det drog ut lite på tiden under framförallt andra halvan, och en del inlägg kändes rätt oinspirerade. Samtidigt var det fantastiskt kul, i synnerhet i början, och jag tycker själv att några av bloggens allra bästa inlägg har skrivits inom ramen för detta lilla projekt.

Dag 29 – En låt från din barndom

Mina första vinylsinglar var “Evighetsmaskinen” och “Canneloni Macaroni”. Första egna LP-skivan: Soundtracket till “Macken”. Ganska snart kom CD:n, och där inleddes min skivsamlarkarriär med stabila alster från Belinda Carlisle och MC Hammer.

Men mitt första minne som liknar något i stil med “Springa till skivaffären och plocka upp nya skivan med favoritbandet” var när jag helt sonika gjorde detta för allra första gången. Jag hängde på min far - han har alltid av okänd anledning älskat att storhandla på lördagar - till B&W i Bromma för att veckohandla, och i samband med det plockade vi upp en rykande färsk fullängdare med Upplands Väsbys finest:

Europe - “Superstitious” (“Out of This World”, 1988)



Europe var mitt första favoritband, och kanske också det band som redan då ledde mig in på den lite hårdare musiken.

Vad jag kan komma ihåg så dröjde det sedan ett par år innan jag återigen hängde på låset för att få tag på nya skivan med något favoritband, men jag har samma minnen av Rage Against the Machines “Evil Empire”, Megadeths “Youthanasia” och framförallt Metallicas då så löjligt efterlängtade “Load”.

Under det tidiga 2000-talet gjorde jag sedan det här med typ hur många skivor som helst.

Jag kan verkligen sakna den känslan. Att inte ha fuskat med ett enda litet smakprov. Att ha haft MTV News som enda nyhetskälla till hur nya albumet kommer att låta och ibland inte ens det. Få sitta med omslaget och texthäftet i näven och lyssna koncentrerat på skivan för allra första gången. Hitta tidiga favoriter, förvånas av konstiga vändningar och experimentella spår.

Det händer inte längre.

Nu sker första lyssningen för min del oftast under en tunnelbaneresa, eller kanske lite sliten vid frukostbordet om det är helg. Sällan med mer än 80 % koncentration. Jag måste nog arrangera nåt slags privat lyssningssession för nån lämplig skiva framöver, det här håller ju inte.

Dag 28 – En låt som får dig att känna dig skyldig

Skyldig...till att stjäla alltför många olyckliga flickors hjärtan...

"Careless Whisper" - Sexy Sax Man

Dag 27 – En låt du skulle vilja kunna spela på instrument

Tänk om jag kunde plocka fram gitarren och sätta varenda ton i detta fulländade stycke musik, då skulle jag ha en rätt skaplig grund att stå på:

Opeth - “The Moor” (“Still Life”, 1999)



Om jag kunde smeka fram det klassiskt minnande akustiska introt så vore jag en bra bit på väg mot att spela romantiska nylonsträngade grejer.

Därefter utan problem mata på med ett par köttiga metalriff, för att sedan inte missa en enda ton under solopartierna. Att klockrent sätta takt- och tempobyten och fortsätta vara minst lika tight under det lugnare avsnittet där de två gitarrerna står i centrum efter knappa sex minuter. Att ha orken att riffa loss lite till mot slutet. Klarade jag det skulle jag lätt kunna söka jobb i något trevligt hårdrocksband om jag bara lät håret växa lite.

Det är inte för inte som Mikael Åkerfeldt är lite av en husgud. Han grejar ju allt det där på sin gitarr. Och inte bara det, han är också innehavare av ett rätt brutalt growl, och en förjävla skön sångröst. Och uppenbarligen en rätt stor mängd simultankapacitet.

Kunde jag klara av även de bitarna vore jag kung av karaokerummet också. Och när jag har lärt mig lira “The Moor” kan jag gå vidare och öva in “Blackwater Park”, Opeths allra bästa låt.

Dag 26 – En låt du kan spela på instrument

Vitt skilda artister som Frida Snell och Skinlab har med utmärkt resultat gjort covers på den här låten. Och så jag och mitt band då, för några år sedan. Antagligen den mest namnkunniga låt vi spelade, utöver våra egna brottarhits förstås. Antagligen också en av de låtar vi lyckades få att låta bäst - ganska lätt att spela och med bra drag:

The Smashing Pumpkins - “Bullet With Butterfly Wings” ("Mellon Collie and the Infinite Sadness", 1995)



Jag är övertygad om att jag någon gång i framtiden kommer att återförenas med hela eller delar av mitt gamla band, när vi med aggressivt klättrande hårfästen drabbas av en kollektiv medelålderskris och vill spela rock igen.

Då ska vi vara nostalgiska som fan, och spela sköna dängor från nittiotalet. Samt i pausen, drickandes en kaffe Santos, muttra över hur mycket bättre musiken var förr. Kanske gör vi som The Smashing Pumpkins också gjort på senare år, och stämmer ned + snabbar upp låten en smula, så blir det hela ännu lite hårdare.

Dag 25 – En låt som får dig att skratta

Povel Ramel-bajsnödiga ordvitsar och KTH-spex i all ära, men det är i regel inte den sortens humor som får mig att dra på smilbanden. Kort sagt finns det sjukt mycket tråkig, och musikaliskt sett oerhört usel, musik som ska vara rolig.

Då är det i regel bättre med kategorin mer eller mindre ofrivilligt rolig musik, inom vilken Insane Clown Posse gjorde en av förra årets roligaste låtar, den som fick oss alla att undra: “Fucking magnets, how do they work?”

Så gott som all power metal med texter om läder, drakar och svärd i galopptakt är ju också väldigt rolig. Och "Speak - the Hungarian rapper".

Men om vi ändå återvänder till låtar var syfte är att få folk att skratta. De där “... shreds”-låtarna som dök upp på Youtube för ett par år sedan är ännu spruta-öl-genom-näsan-roliga, och Big Mac-rapen är numera en given förfestklassiker.

I den lite mer professionella skolan hittar vi en duo ifrån Nya Zeeland som dök upp i tv-rutan för fyra år sedan. Jemaine Clement och Bret McKenzie utgör Flight of the Conchords, och lyckades med sin tv-serie med ett på förhand i stort sett omöjligt uppdrag: Att göra en grymt rolig musikalisk komediserie vars humor dessutom var väldigt snäll, åtminstone jämfört med till exempel Trey Parker och Matt Stones alster.

De riktiga guldkornen dök upp redan under de allra första avsnitten, och därifrån väljer jag två låtar som jag lyssnat på ohälsosamt många gånger:

Flight of the Conchords - “I’m Not Crying” (“Flight of the Conchords”, 2008)




Flight of the Conchords - “Think About It” (“Flight of the Conchords”, 2008)



Båda sångerna är rätt skapliga enbart sett till musiken, men utläggningen om dyra sneakers tillsammans med Jemaines mumlande efter drygt 55 sekunder i “Think About It” gör den till en av de roligaste låtarna jag vet. Med maffiga "I'm Not Crying" som en värdig utmanare.

Dag 24 – En låt du vill ha på din begravning

Jag har helt ärligt inte funderat så mycket på det här. Har nog vid ett par tillfällen sagt att det borde spelas lite gladpunk på min begravning så att stämningen lättas upp lite.

Men annars, välj nåt fint.

Nåt som ni tycker är vackert, och som jag inte hatar. Inget jävla Coldplay eller nåt sånt dumt bara. Undvik det allra klyschigaste, och självklart bör det inte heller vara något kyrkligt mög på min begravning.

Som sagt, välj själva nåt trevligt som passar, annars kan ett lämpligt förslag vara:

Sigur Rós - “Untitled #6/E-Bow” (“( )”, 2002)



Finstämd men ändå lite trubbig, och i högtidligt begravningstempo. Jo, det skulle nog kunna fungera.

Dag 23 – En låt du vill ha på ditt bröllop

Det finns väldigt många fina löööövsångs. På riktigt alltså.

Nick Cave och Band of Horses ligger bra till. Tom Waits och ett lass singer/songwriters likaså. Antagligen skulle jag inte vilja ha någon av de där tusentals låtarna på temat “Vår kärlek är så underbar som enhörningar som lyckligt galopperar längs med regnbågen och skiter ut guldtackor som doftar bäbisnacke”, utan snarare sikta in mig på något lite mer jordnära. För det jag tycker är mest fascinerande med kärlek är de vardagliga sakerna. Mindre strö ut rosenblad över hela lägenheten - mer börja prata om något väldigt personligt minne när dagsetappen på fjällvandringen börjar bli sen, sur och trötthungrig.

R.E.M:s “At My Most Beautiful” är en mycket lämplig kandidat. Det är en underbart vacker och rörande liten bit om små vardagliga ting. Samtidigt känns den aningen för specifik, lite för personlig. Som att snylta på Michael Stipes känslor. Jag väljer därför istället en låt som för mig känns lite mer allmän, och ännu mer träffande. Som jag var inne på i vintras så är Ani DiFrancos “Smiling Underneath” gott och väl fin nog att framföra på ett bröllop:

Ani DiFranco - “Smiling Underneath” (“Red Letter Year”, 2008)



I don't mind waiting in line, no, no
I don't mind if the bills pile up and the work is slow
I don't mind the gas or the groceries or the drive
gone inside with you I'm having a good time

I don't mind the stoner waiter or the poorly cooked food
I don't mind little miss kitty or her knucklehead dude
I don't mind if every last person here is ugly and rude
long as I'm with you I got a good attitude
long as I'm with you

We could be stuck in traffic for over a week
with a car full of quintuplets who are all cutting teeth
and around my neck could be a flaming Christmas wreath
and I'd be smiling under
smiling underneath

I don't mind waking up early for a flight that's delayed
I don't mind our weeks vacation was chilly and gray
I don't mind the traffic cops or the TSA
long as I'm with you I'm having a good day
long as I'm with you

I don't mind spilling my hot sauce on my white shirt
I don't mind that twinge when I walk in that knee that I hurt
I don't mind my gums peeling back or my hair getting thin
long as I'm with you, I win
long as I'm with you

We could be stuck in traffic for over a week
with a car full of Quintuplets who are all cutting teeth
and around my neck could be a flaming Christmas wreath
and I'd be smiling under
smiling under
smiling underneath

Dag 22 – En låt du lyssnar på när du är ledsen

Det här är ju egentligen också ett par låtar som jag lyssnar på vid alla möjliga tillfällen. Men ibland passar det ju ganska bra med något sorgset när man bara vill vända sig inåt och tycka att det är syndast om mig i väääärlden. (Här ville jag länka till Alfons Åberg-låten med den texten, från LP:n med "Listigt Alfons Åberg" som jag hade när jag var liten, men den stod icke att finna på hela internet. Skit-internet.)

Här är tre ledsna låtar, där den första för övrigt både är sorgsen men muntrar upp mig på samma gång:

Rathergood.com - “Wrong Bananas”




Eddie Vedder - “Long nights” (“Music For The Motion Picture Into The Wild”, 2007)




Tori Amos - “Hey Jupiter” (“Boys For Pele”, 1996)

Dag 21 – En låt du lyssnar på när du är lycklig

Då brukar jag nog lyssna på...allt möjligt.

Eftersom jag lyssnar på rätt mycket dyster och/eller hård musik så slinker den sorten ned även under Lyckliga Stunder. För övrigt känns just begreppet lycklig lite kidnappat av reklamindustrin, men tillfreds, glad eller allmänt nöjd känner jag mig ju rätt ofta.

Äh, det här blev ju meningslöst dravel, här har ni ett par sköna låtar:

Ps. Om du bara har tid att ha Youtube-party till en video, välj isåfall Primus. Ds.

Mr.Bungle - “None Of Them Knew They Were Robots” (“California”, 1999)




M.I.A. - “Mango Pickle Down River” (“Kala”, 2007)




Primus - “Tommy the Cat” (“Sailing The Seas Of Cheese”, 1991)

Dag 20 – En låt du lyssnar på när du är arg

Macho-aggro-hårdrock brukar göra jobbet rätt bra. Här är tre (fyra) manliga favoriter:

Raging Speedhorn - “The Hate Song” (“We Will Be Dead Tomorrow”, 2002)




Pantera - “Slaughtered” (“Far Beyond Driven”, 1994)



The Haunted - “Dark Intentions” + “Bury Your Dead” (“Made Me Do It”, 2000)

Dag 19 – En låt från din favoritplatta

Efter alla dessa år, samma gamla favoritalbum. Både subjektivt och objektivt så är det här en rejäl milstolpe i musikhistorien. Och sett till metal-genren så är det kanske Den Viktigaste Skivan. De två föregångarna hade förstås gjort ett stort jobb med att skapa genren, men det här kom att bli skivan som definierar thrash metal. Ja, den och en annan helt sanslöst vass klassiker som släpptes halvåret senare, det magiska musikåret 1986.

Metallicas “Master Of Puppets” är en helgjuten skiva. Åtta låtar som visserligen alla är starka nog att stå för sig själva, men framförallt är det åtta låtar man med fördel lyssnar på i ordning. Från det olycksbådande akustiska introt till det avslutande militäriska marsch-riffandet. Just innan nämnda riffande har vi fått lyssna till en riktig rökare i form av:

Metallica - “Damage Inc.” (“Master of Puppets”, 1986)



Jag gick ju hårt (men rättvist) åt Metallica för ett par inlägg sedan, men då ska man komma ihåg att deras tre sista åttiotalsalbum, utöver detta inläggs huvudämne också “Ride The Lightning” och “...And Justice For All” alla nog tar plats på listan över världshistoriens 25 bästa metal-album.

Och "Master Of Puppets" är banne mig ohotad etta.

Dag 18 – En låt som du önskar att du fick höra på radio

Radio borde vara ett medium lämpligt att användas för att hitta ny musik. Men de artister jag upptäckt via radion är nog under trettio stycken sammanlagt. Svensk radio är så löjligt likriktad, feg och slätstruken.

Den hårdare rocken hörs på en eller två av radiokanalerna, en eller två ytterst illa placerade timmar i veckan. Den mer alternativa musiken hörs inte alls. Av de dryga 550 artisterna som under de senaste dryga två åren byggt upp mitt iTunes-bibliotek gissar jag att inte ens en tredjedel någon gång spelats på svensk radio, och tittar vi på vilka som hörs regelbundet på radio är vi nog nere på en bra bit under tio procent.

Då har jag ändå inte så obskyr musiksmak, oftast.

För om du tittar på valfri Way Out West-laguppställning - och då snackar vi ändå om en av Sveriges större musikfestivaler - så hittar du ändå en hel del som du aldrig kan höra regelbundet på någon radiokanal. Samma sak om du spanar in kalendariet hos Debaser eller Södra Teatern. Och bor du i en mindre svensk stad är risken stor att du i princip aldrig får höra någon bra musik om du inte är jävligt aktiv i ditt letande.

Varför är det så här? Varför är det bara de med kass musiksmak som får njuta av musik de kan tänkas gilla via radion?

Åt helvete med hela skiten, här är Totalt Jävla Mörker:

Totalt Jävla Mörker - “De naglar fast mig på korset” (“Söndra och Härska”, 2009)

Dag 17 – En låt som du ofta hör på radio

Men shit vilket trött ämne. Dels lyssnar jag knappt på radio, och dels är väl en låt som nån hör ofta på radio antagligen en låt som spelas ofta på radio? Jag förstår knappt ämnet. Men ok.

På Bandit och Rockklassiker tävlar de om vem som kan spela Guns N’Roses och Foo Fighters mest, båda radiostationerna har tydligen hårda krav på att minst två låtar av tre ska vara med något av banden, själv tycker jag det känns sådär fräscht.

På de andra kanalerna är det mest dunka-dunka, antingen Lady Gagas cover på “Express Yourself”, eller årets blivande sommarplåga: “Om sanningen ska fram, vill du ligga med mig då”.

Jag väljer istället att titta lite i backspegeln, och plockar fram en låt som jag förvisso inte direkt hör dagligen, men med tanke på hur skum den är, och hur lite jag lyssnar på radio, så har den dykt upp orimligt ofta:

Nanko - “Lucky You” (Blandade samlingsskivor, 2006)



Knarrig, deppig autotune-reggae som får mig att vilja använda bilens airbag som skämskudde.

Nån borde ju bara krama killen. Eller hitta en kvinna till honom.

Dag 16 – En låt som du brukade älska men nu hatar

Runt millennieskiftet lyssnade jag, som tidigare har konstaterats, på en massa amerikansk nu-metal och en del post-grunge. En hel del grejer jag idag inte vill peta på ens med en väldigt lång pinne.

Åren innan det, som också avhandlats som hastigast, var jag ett enormt Metallica-fan och älskade urskillningslöst all skit bandet bajsade ur sig under sin allra sämsta tid.

Idag får därför två låtar dela på titeln, och vi börjar med:

Papa Roach - “Broken Home” (“Infest”, 2000)



Jag gick verkligen igång på hur den här jävla lipsillen kved fram låt efter låt på temat skilsmässobarn och olyckliga högstadiekids. Det är såklart hedervärt om någon ser dessa stackars utsatta ungdomar, men elva år senare är jag cynisk nog att inte vilja höra om skiten längre.

Det är också på sin plats med en liten disclaimer: Rap-partiet runt 2:36 har jag fanimej aldrig “älskat” iallafall. (Hoppas jag.)

Raskt vidare till låt nummer två:

Metallica - “Slither” (“Reload”, 1997)



Det här är så jävla deppigt. Bryggan till refrängen är än idag helt ok, men hur i helvete kunde jag inte inse att låten i övrigt representerar allt som är dåligt med Metallica?

James Hetfield sjunger på ett tufft sätt en tuff text om tuffa grejer, och som huvudriff har man plankat sin egen arenarockfavorit “Enter Sandman”, men man var till och med för trötta för att spela klart riffet. Och om Metallica är trötta, förväntar de sig då att deras lyssnare ska hålla sig vakna, annat än av vrede?

Yuck.

Dag 15 – En låt som beskriver dig

Svårt ämne. Det stod mellan "Ænema" och den här, men den här vann:

De Lyckliga Kompisarna - "Gubbe & Kärring" ("Tomat", 1993)

Dag 14 – En låt som ingen tror att du skulle älska

Knepigt, jag är rätt öppen med min musiksmak.

Gillar att prata musik, gillar att prata om vad som är bra och vad som är anus. Men möjligen att ett av dessa tre musikstycken skulle kunna överraska någon:

Burial - “Archangel” (“Untrue”, 2007)




Hate Eternal - “I, Monarch” (“I, Monarch”, 2005)




Queen - “Love of my Life” (“Live at Wembley '86”, 1992)

Dag 13 – En låt som är guilty pleasure

Jag har en soft spot för radiovänlig powerpop, när väna kvinnoröster sjunger lagom rockig popmusik. Ofta kommer jag undan med det, antingen tack vare att musiken har ett nostalgiskt värde som i fallet Veruca Salt ("Shutterbug", fortfarande lika bra!), alternativt är någorlunda kreddig (och dessutom rätt nyskapande) typ Tegan & Sara.

Det händer dock att något ganska ostigt faller igenom filtret, en del dagar har jag till exempel förtvivlat svårt att sluta lyssna på:

Meg & Dia - “Here, Here and Here” (“Here, Here and Here”, 2009)



Oerhört okomplicerat och lättillgängligt. Refränger som sitter vid första lyssningen. Radiorock-demonproducenten Howard Benson klappar medhårs med den krispiga och påkostade produktionen. Fejkystråkar, “hårda” gitarrer och en jävligt banal text. Hela paketet, jag borde verkligen inte tycka om det här.

Vad är det för fel på mig?

Dag 12 – En låt av ett band du hatar

Jag gillade, och gillar fortfarande, ett helt lass av grungebanden; Stone Temple Pilots, Pearl Jam, Soundgarden, Mad Season, Nirvana och Temple of the Dog har alla gjort album som platsar på en “Världshistoriens Topp-100” i min skalle.

Jag gillade också, men skäms ganska mycket idag - för både min och deras del - över efterföljande plagiat som Staind, Nickelback, samt oerhört begränsade delar ur kristna pajasbandet Creeds katalog. Idag har jag jäkligt svårt för dessa akter, som enbart byggt sina karriärer på att slipa ned kanterna på ett redan existerande sound och koncept, utan att tillföra något eget.

Nu har ytterligare några år gått, och nyss nämnda mes-grunge-plagiat har i sin tur fått sina egna plagiat.

Ifrån mitten av Sverige kommer ett band som fanimej knappt borde få kalla sig band. Men ok, jag kan väl benämna eländet för band den här gången - om inte annat för att passa dagens bloggrubrik - och presenterar härmed en av de värsta låtarna jag vet:

Takida - “Curly Sue” (“Bury the Lies”, 2007)



Allt är så jääävla äckligt med det här bandet, och den här låten. Det är så utstuderat, låten är så löjligt förutsägbar, och hela grejen med att endast pliktskyldigt mecka ihop någon meningslös vers men att lägga allt krut på en ostig refräng som man sedan vevar tvåtusenetthundrafemtiofem gånger är så...inte ok.

Känner de själva att de skapar stor musik? Att de tänkt ut sitt koncept själva och inte alls låter EXAKT SOM STAIND? Tycker sångaren att han har en unik och fräsch röst, eller känner han kanske ibland precis som jag att det låter LITE ANSTRÄNGT OCH PÅKLISTRAT? Tycker de ens själva att det här är bra, eller tänker de bara på hur mycket de ska få ligga med småbrudar?

När Takida repar måste det ju i rimlighetens namn handla om hälften lek, hälften allvar.

Lekdelen i form av gamla thrash- och punk-covers, och lite hemmasnickrad garagerock som uppvärmning. Därefter är det dags för brödjobbet, Den Professionella Musiken. Då är det slut på glada tillrop, skratt och stoj.

För då repar Takida på “Curly Sue”, och det är inget roligt med det.

Dag 11 – En låt av ditt favoritband

1987: Europe
1991-1993: Tidigare nämnda Guns N’Roses
1994-1999: Utan tvekan Metallica
2000-idag: Vet inte riktigt. Har inte längre ett glasklart favoritband. De som får slåss om saken är idag ett helt lass med band, där åtminstone dessa bör nämnas: Sigur Rós, Mastodon, Tool, Totalt Jävla Mörker, Machine Head, Pearl Jam, The Dillinger Escape Plan, The Mars Volta, Deftones, Opeth, CocoRosie, samt ett tvärsnitt av Mike Pattons mer lättillgängliga orkestrar.

Likt en trollkarl vänder vi hatten upp och ned, och halar därifrån upp:

CocoRosie - “Lemonade” (“Grey Oceans”, 2010)



Mest för att videon är så rimlig.