Tänk om jag kunde plocka fram gitarren och sätta varenda ton i detta fulländade stycke musik, då skulle jag ha en rätt skaplig grund att stå på:
Opeth - “The Moor” (“Still Life”, 1999)
Om jag kunde smeka fram det klassiskt minnande akustiska introt så vore jag en bra bit på väg mot att spela romantiska nylonsträngade grejer.
Därefter utan problem mata på med ett par köttiga metalriff, för att sedan inte missa en enda ton under solopartierna. Att klockrent sätta takt- och tempobyten och fortsätta vara minst lika tight under det lugnare avsnittet där de två gitarrerna står i centrum efter knappa sex minuter. Att ha orken att riffa loss lite till mot slutet. Klarade jag det skulle jag lätt kunna söka jobb i något trevligt hårdrocksband om jag bara lät håret växa lite.
Det är inte för inte som Mikael Åkerfeldt är lite av en husgud. Han grejar ju allt det där på sin gitarr. Och inte bara det, han är också innehavare av ett rätt brutalt growl, och en förjävla skön sångröst. Och uppenbarligen en rätt stor mängd simultankapacitet.
Kunde jag klara av även de bitarna vore jag kung av karaokerummet också. Och när jag har lärt mig lira “The Moor” kan jag gå vidare och öva in “Blackwater Park”, Opeths allra bästa låt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar