Jag och Ani DiFranco var i Dublin förra helgen

Vi var och lyssnade på Ani DiFranco förra lördagen. I Dublins konserthus. Trevligt ställe. Trevlig stad. Mycket trevlig konsert.

Ani DiFranco kör helt solo denna afton, och inte alldeles olik Linda Hamilton i T2 kliver hon in på scenen iklädd ett svart linne och gröna militärbrallor. Hon kliver in, och inleder med den mest lekfulla, mest funkiga version av ”Fuel” som världen någonsin skådat.

Utöver den låten (och ”Angry Anymore” som dyker upp strax därpå) så är aftonens setlist inte direkt en som klappar publiken medhårs. Det är rätt mycket nya låtar (om man som jag får definiera ”nya” som post-2003. (Gubbjävel.)) och mot slutet dyker fyra helt nya alster upp. Kanske är de från en skiva som kommer i april, som kanske kommer att heta ”Which Side Are You On?” - för övrigt en gammal kamp/strejksång, skriven av Florence Reece och numera omgjord en smula av Ani DiFranco. Den framförs också under aftonen, med mycket sväng.

Det är lyckligtvis inga dåliga låtar, de nya dängorna – snarare tvärtom. Låtarna är bluesiga, fulla av attityd, och rent allmänt verkar Ani vara lite mer på hugget igen. Vassast av de nya låtarna – dömt utifrån en genomlyssning – är klockrena ”Amendment” vars budskap och maffiga text är helt omöjliga att missförstå:



Och det är litegrann så hon jobbar rent allmänt, DiFranco. Ofta förhållandevis enkla texter som träffar som ett knytnävsslag, men som samtidigt både tål och kräver en jäkla massa eftertanke. Lika ofta oerhört roliga som klump i halsen-framkallande. Sådan är hennes lyrik, och sådant är hennes mellansnack, sådan är hela hennes utstrålning.

Ani DiFranco är medveten om att hennes publik trots allt är betydligt mer lättflörtad när det gäller det äldre materialet. När hon kommer in till den jublande folkskaran för extranummer börjar hon med att tacka oss för vårt tålamod med alla de nya låtarna. Därefter river hon i rask takt av ”Gravel”, ”Both Hands” och ”Untouchable Face” - tre låtar som jag har på min personliga Ani-Topp-10, och jag glömmer med ens bort att jag nästan satt och skruvade lite på mig femton minuter tidigare.

Men grejen med Ani DiFranco är att det inte spelar någon roll vilka låtar hon väljer att framföra, vad hon än gör så är hon min favoritgitarrist. Vad hon än gör så är hon en sån jävla underhållare, och sättet hon suger in hela publiken i sitt våld är...magiskt. Hennes gitarrlir i ”Lag Time” är svårslaget, och när jag sitter där i det fina konserthuset inser jag att ”Smiling Underneath” är en kärlekslåt som garanterat är fin nog att framföra på ett bröllop.

Kruxet med att Ani DiFranco släppt ungefär en skiva om året sedan 1989 är att hon har en enorm låtskatt att plocka ur. Att en jäkla massa av mina personliga favoriter saknas ikväll är därför rätt naturligt och något jag får leva med.

Men är det inte dags för Ani att ta sig till Stockholm snart igen? Har hon ens varit här sedan 1999? Skärpning.