Nytt på årsbästalistan - Totalt Jävla Mörker

Totalt Jävla Mörker är inte bandet som experimenterar med sitt sound, eller förnyar sig speciellt mycket mellan varven. Därför ställs det hela tiden extra höga krav på att riffen är än mer knivskarpa, det går ännu fortare eller är ännu tyngre, och att texterna är ännu mer hatfyllda än på förra plattan.

På "Söndra & Härska" är norrlandsgängets mix av black metal och hetsig kängpunk intakt, där just black metal-inslaget är större än på tidigare alster.

Variationen är förhållandevis stor. D-taktssmattrande "Vår Verkliga Bur" går i vansinnestempo, medan domedagsdängan "Vem Formar Din Syn på Världen" inte så lite sneglar åt Neurosis-hållet.

Låtarna på "Söndra & Härska" är inte alltid lika direkta som förr, kanske är de heller inte lika starka som på de två föregående mästerverken till album. I gengäld är det en platta som spretar mer, ibland till och med inom samma låt. "Att Möta Mörkret" inkorporerar såväl grindcore som vanlig jävla puckometal och ett apokalyptiskt ångestplinkande mittparti som är alldeles fantastiskt.

Har inte riktigt bestämt mig angående "Ett Vackert Landskap af Ensamhet" där Lennart Jähkel läser upp en text av Nikanor Teratologen mot en stillsam och ogästvänlig gitarrbakgrund. Lika delar högtravande som mycket vackert.

Sammantaget: Sämre än både "Människans Ringa Värde" och den förra självbetitlade skivan. Likväl någonting för årbästalistan.

(Myspace | Spotify | Andra kritiker tycker till)

Fantômas - "Simply Beautiful"

Det var länge sen jag slängde upp något Patton-kramarinlägg, så här kommer en tårdrypande men samtidigt skapligt schizofren Al Green-cover. Titta på det här:



Och svara sen på frågan: Hur kan man inte älska den mannen?

Switch Opens - så man baxnar!

Men vänta lite nu, var det inte så sent som i lördags som jag kom ut ur garderoben och officiellt fick bånge över Baroness nya album? Inflation av zimbabwiska mått på årsbästalistan? Jo, visst kan man som trogen Burgartågläsare nog börja tycka att det kläms in väl många skivor på albumlistan här till höger. Det kan dock inte hjälpas, eftersom Switch Opens måste in illa kvickt, och övertagandes den gula ledartröjan dessutom!

För vilket annat band blandar Motörhead-intron med Porcupine Tree-mellotron, Isis-partier med (nära nog) Henry Fiat-partypunk? Tidigare nämnda Baroness och Mastodon simmar förstås i samma vatten, men i år spöar eleven både klasskamraten (Baroness) och läraren (Mastodon), något som förresten höll på att hända redan för tre år sedan då "Happy Doomsday" nästan nådde upp till "Blood Mountain":s höjder.

Nu har man förädlat framgångsreceptet från "Happy Doomsday" på ett mycket snyggt sätt. De nya inslagen smälter in perfekt, samtidigt som en låt som aptunga "He Dives Down" flörtar åt "His Body and Blue Blood" från förra skivan (då bandet alltså hette Fingerspitzengefühl). Den släpigare sludge-metallen har blandats upp med snabbare prylar. Frontfiguren Jesper Skarin sjunger bättre än någonsin, och nio minuter "Terra Incognita" är pur briljans.

- - - -

Hmm, vad har vi kvar i år nu? Pelican, Converge, Nellie McKay, Jemina Pearl, Fall of Troy, ev. Dillinger Escape Plan (men deras "Option Paralysis" lär dyka upp först 2010), Tegan and Sara och ett helt gäng till...så än är det inte avgjort, men just nu ligger iallafall Switch Opens i vinnarhålet.

Internetskoj vi minns - Slow Jerk

Taxi Taxi!

Idag släpps unga tvillingduon Taxi Taxi!:s debutalbum. Kan avnjutas på Spotify, och som av en ren tillfällighet skulle jag vilja nämna två andra syskonpar som närmast liknande artister, nämligen First Aid Kit och CocoRosie.

Deras musik är också lite lik Bat For Lashes. Huruvida hon har syskon eller ej vet jag dock inte.

(bild: stulen)

Avskedsfest för dif på måndag

Det är fan inte lätt att vara ödmjuk när man är så bra som vi är just nu. Nu blir vi väl bitna i röven av aporna på måndag som tack för denna fantastiska reklamfilm.

Roligast på Internet just nu

Kan inte annat än att instämma i hyllningskören, de första trettio sekunderna av klippet som Switchblade Sisterhood länkar till efter tips från I Förbund Med Omoralen är jävlarimig det roligaste som finns just nu.

Och då var det ändå väldigt nyligen jag upptäckte Facebookgruppen "Gasen i botten, Tony Montana".

Youtube-party: Tegan and Sara + Why?

Med tanke på att jag har sett det här klippet typ tusen gånger kan man undra varför jag inte har köpt biljett till Tegan and Sara än:



Kanske för att jag (efter att ha sett fyra-låtars-Interface-spelningen typ 400 gånger) hade så löjligt höga förväntningar inför spelningen på Nalen härom året som bara nästan infriades? Äh, det kommer ju såklart bli en suverän konsert den här gången också.

Ett annat helt makalöst klipp som måste ses är när en lite småhes och ganska nervös Tegan (och Sara) framför "Call it off" hos Letterman (om inte annat för att det är kul att Letterman är drygt dubbelt så lång som tvillingarna):



Och eftersom ni, duktiga TV-Shop-konsumenter som ni är, har ringt och beställt inom tio minuter så slänger jag även med den fina videon till "Back in Your Head":



- - - -

Ni kan däremot med fördel hoppa över nya skivan från schizofrena reggae-metal-bandet Skindred. Deras cover på "Electric Avenue" fick mig att kaskadspy upp morgonkaffet och handsprita lurarna efteråt.

Anticon-projektet Themselves kan ni också skippa. Annat nytt från Anticon är annars Why?:s "Eskimo Snow" som släpps idag eller imorrn eller nåt. En liten besvikelse efter magnifika "Alopecia", men den har ändå växt med tiden sen min första tjuvlyssning. "This Blackest Purse" är ju till exempel väldigt fin. Finns på Why?:s Myspace.

Hur bra är förresten inte den här avspända spela-på-taket-versionen av "The Vowels Pt.2"?

Dagens bandnamn - Vassago

För att det åtminstone är Trött och slö på söndagkvällen-roligt med ett frustande ilsket och jävligt underground-black metal-band med det snudd på göteborgska namnet:

"Vassego!"

Bifogar också en bild på sångaren "Lörd Xaphan", trots att det är sönd idag.

Tom Waits läskigaste stund

Alltså, Tom Waits helt igenom vansinnigt obehagliga "What's He Building?" blev ju inte mindre läskig av videon.



Tur då att "Hold On" ifrån samma helgjutna skiva också har en fin video.



Inser nu att Tom Waits är solklar etta på min lista över "Artister jag ännu inte sett live, men skulle kunna dräpa någon, gammal som ung, för att få göra det".

- - - -

Det känns förresten helt ok att ÖIS kommer till stan imorrn utan Zavadil och Allbäck.

Nytt på årsbästalistan - Baroness

Georgia-kvartetten Baroness har inte ändrat mycket på det recept som gjorde 2007 års "Red Album" till en sådan musikalisk succé. På uppföljaren "Blue Record" låter Baroness fortfarande som ett knarkigare Mastodon, där de hårdaste inslagen fått stå tillbaka mot sjuttiotalspsykedelia.

Man tar sin utgångspunkt i sludgen, men det finns plats för små finurliga mellanspel och bombastiska progressiva stycken. Dessutom hinner Baroness med några klassiska enkla rockriff. Sången är funktionell, precis som hos Mastodon. Inget man skriver hem till mamma om, men helt ok.

Framförallt är "Blue Record" ett gammaldags Album, som man sugs in i och lyssnar på från början till slut. Den som enbart lyssnar på musik i form av ringsignaler göre sig icke besvär.

Mitt största problem är att det låter så inihelvete mycket som Mastodon emellanåt - ett par av låtarna hade såväl platsat som smält in sömlöst på båda Mastodons senaste två skivor.

Men jag tror jag har sagt det förut:
Vem fan vill INTE låta som Mastodon?

Hösten 2009 = tidigt 90-tal i Seattle?

Märklig nostalgitripp när två av veckans mest frekvent avlyssnade album är nya alster från Alice In Chains och Pearl Jam.

Båda låter bra.

Nytt på årsbästalistan - Every Time I Die

Every Time I Die har hållt igång ett tag nu, jag minns att jag recenserat genombrottsplattan "Hot Damn!" och dess uppföljare "Gutter Phenomenon", men mycket mer än så minns jag faktiskt inte. Missade rent av "The Big Dirty" som kom för två år sedan, mitt i all min obryddhet.

Färska alstret "New Junk Aesthetic" kommer därför som en stor chock, och är definitivt årsbästalistematerial!

På ett ypperligt sätt väver Buffalobandet ihop sin tidigare rätt standardmässiga Ferret/Roadrunner-metal med ilsken hardcore, skön punk och sluskig sjuttiotalsdoftande sydstatsträskrock. En lagom dos trallvänliga refränger mitt i allt det hårda. Musikaliskt släktskap finns förresten till två andra band på min årsbästalista, Kylesa och Ghost of a Thousand.

Coolt skivomslag förresten.

Proffsvrålarna Greg Puciato (Dillinger Escape Plan) och Matt Caughthran (The Bronx) gästar på varsin låt och hela spektaklet är över på dryga halvtimmen. Perfekt.

Skivan dyker förhoppningsvis upp på Spotify inom den närmaste tiden, tills dess får ni köpa den nånstans eller helt enkelt ta mig på orden när ni snickrar ihop era egna listor.

Läst på semestern - "Survivor"

"Survivor" (Chuck Palahniuk)
Betyg: 7/10

Chuck Palahniuk är en extremt cynisk jävel. I hans böcker visar mänskligheten allt som oftast upp sig från sin allra pissigaste sida, och "Survivor" är långt ifrån något undantag.

Tender Branson växer upp i en minst sagt skruvad självmordssekt avskärmad från civilisationen. Men vid vuxen ålder skickas (de flesta av) Creedish-barnen ut för att arbeta i den riktiga världen. En rad händelser leder till att Tender Branson plötsligt är den enda överlevande i sekten, varpå ett absurt kändisskap tar sin början.

"Survivor" svingar hårt mot ytlighet, idoldyrkan, religiös fanatism, profithunger, kändisindustrin och västvärldens sjukligt materialistiska syn på saker och ting. Alltsammans på ett mycket underhållande sätt.

Det är som alltid en fröjd att få följa med Palahniuk när hans skitiga berättelser snurrar igång likt en rostig och söndertrimmad helveteskarusell som garanterat kommer att spinna allt fortare, för att så småningom lossna, och sluta i total olycka.

"Survivor" är inget undantag.

- - - -

Det här var den sista delen i "Läst på semestern"-serien. Nu blir det Kalle Ankas Pocket igen för hela slanten till nästa sommar. Gött!

343

...blev just ännu lite bättre!

Eller som jöuvgårdarna skulle sjunga om de inte var för upptagna på att ragla omkring och hetsa på plan:

"Gnaaaagarsvin, gnaaagarsvin, hör ni att vi åker ur?"

The Joy Formidable till Sverige

Den 21 november gör pigga nykomlingen The Joy Formidable äntligen en Sverigespelning! Närmare bestämt på Debaser Slussen i Stockholm, tillsammans med The Temper Trap.

För mer info om The Joy Formidable hänvisas till "2009 års hittills bästa album"-spalten här till höger, samt till ett tidigare blogginlägg.

Det kan förresten komma att bli mycket Debaser-springande för min del i november, Kylesa+Clutch lockar, liksom Tegan & Sara.

Men inte Bo Kaspers Orkester.

Dagens bandnamn - Brunorock

Pajaslandet Italien har prånglat ut en oförsvarbar massa värdelös hårdrock (och musik överhuvudtaget) genom åren, med Rhapsody of Fire och Labyrinth som de stora flaggskeppen, och Ephel Duath och...nej, ingen mer, som undantag.

Samtidigt är det ju svårt att inte älska ett band som heter Brunorock.

Hahaha, kommer ni förresten ihåg när Rhapsody slog sig i slang med Christopher Lee? Resultatet blev ju varken ostigt eller skitnödigt...

Diablo Swing Orchestra - "Sing Along Songs for the Damned & Delirious"

Svenska sexmannabandet Diablo Swing Orchestra har nu meckat ihop uppföljaren till den uppmärksammade debutplattan "The Butcher's Ballroom". På purfärska "Sing Along Songs for the Damned & Delirious" låter det märkliga bandet dessvärre fortfarande roligare/märkligare än bra. Det är svårt att inte charmas av den skruvade mixen av Tom Waits-skitig tivolimusik, sladdrig ståbas, tung metal och operasång, men det blir helt enkelt lite för mycket av det goda.

Nya plattan är ändå mer varierad och genomarbetad än debuten. Det ryms små spännande mellanspel och en akustisk skön låt vid namn "Memoirs of a Roadkill" mitt i allt sträng- och stråkgnidande. "Ricerca Dell'anima" är inte heller en dålig låt, och med ens inser jag att detta gäng simmar betydligt bättre i lugnare vatten.

Kan tänka mig att Diablo Swing Orchestra kan vara ett rätt kul liveband, och överlag måste jag ändå rekommendera detta gäng. Särskilt till dig som tycker att The Plaid Tongued Devils skulle må bra av lite distpedal och hysterisk operasång, eller att Stolen Babies är lite för rakt på sak.

Och man kan jävlar i min låda inte beskylla Diablo Swing Orchestra för att inte ta ut svängarna!

Soul Glo

Ny match mot Häcken idag, endast en vecka efter utklassningen/genomklappningen/upphämtningen i cupsemifinalen. En betydligt tuffare uppgift väntar på bortaplan, men kommer AIK bara upp i hyfsat normal standard ska det inte vara något snack.

Obolo i all ära, men AIK:s viktigaste spelare i år är landsmannen Jorge Ortiz. Som en liten krabba på syra kutar han runt på sitt mittfält och suger åt sig varenda jävla boll för att sedan graciöst fördela den vidare. "Mumma för oss fotbollsälskare", som Nordahl brukar säga.

Att Ortiz frilla alltmer blir en exakt avbildning av "Soul Glo"-frillorna från en av tidernas bästa filmer är en ren bonus. (Foto: Magnus Neck)

Switch Opens

Har ännu inte fått tag på Switch Opens självbetitlade förstlingsverk (under nya bandnamnet) som släpptes i onsdags, men jag är mäkta peppad. Switch Opens hette tidigare Fingerspitzengefühl och släppte två suveräna plattor som jag hypade under min tid på Metica.

De två första smakproven från det nya albumet vittnar om en ännu större experimentlusta, och ett sjuhelvetes sväng. Möjligen misstänkt nära Mastodon några gånger, men Mastodon är å andra sidan typ världens bästa band så det gör inte så mycket.

Live tyckte jag dåvarande Fingerspitzengefühl såg aningen valpiga ut när jag såg dem för något år sedan, kanske är det dags att ge dem en ny chans på torsdagens släppfest på Debaser? De ser ju onekligen ut att ha växt in i scenkostymen en del sen sist:

Läst på semestern - "The Road"

"The Road" (Cormac McCarthy)
Betyg: 8/10

En man och hans lille son är ute på en lång, tröstlös och enslig vandring på väg mot kusten genom ett sönderbränt och fruktansvärt ogästvänligt USA, en tid efter en (okänd) fasansfull (natur-?)katastrof. Med sig har de inte mycket mer än en skraltig kundvagn med några pinaler. Och en pistol. Det sistnämnda är en bra idé med tanke på att mannen och sonen visar sig bara nästan vara de enda överlevande...

Språket i "The Road" är poetiskt och flyktigt. Det är en kortfattad historia som i all sin ohygglighet tar tid att läsa. Jag uppslukas av denna karga bok, där det målande språket (som dock aldrig blir överambitiöst eller överdetaljerat) gör att jag hela tiden är på plats under mannen och pojkens resa. Men gärna med nattlampan (och helst ytterligare någon belysning) tänd, för det är riktigt satans läskigt emellanåt.

Greppet att göra en sådan här avskalad berättelse - något som antagligen också bidrog starkt till att Cormac McCarthy ("All the Pretty Horses", "No Country for Old Men") vann Pulitzerpriset för "The Road" - och utelämna i stort sett all den bakgrundsinformation som brukar finnas på plats i mer konventionella romaner, är inget annat än genialt.

"The Road" har förresten även blivit film, men av trailern att döma är det precis som en av kommentarerna till YouTube-klippet säger: "Way too much action", men jag tänkte hela tiden när jag läste boken att det borde kunna bli typ den bästa filmen i världshistorien, så jag ska nog ge den en chans ändå.

Internetskoj vi minns - BOAT! RUDDER!

THIS!! LIME!!!



Det har gått över tre år, ändå kan jag inte se ens ett litet berg av lime i mataffären utan att tänka på detta fantastiska klipp.

Hur du styr en IT-avdelning

Den här artikeln är så sanslöst bra och träffande för...en...eh...*host* kompis jag har som jobbar med IT.

För den som inte orkar läsa hela, här är några citat:

“If someone has to constantly be taught Computers 101 every time a new problem presents itself, he can't contribute in the most fundamental way.”

"Creativity is the most valuable asset of an IT group, and failing to promote it can cost an organization literally millions of dollars."

"The more things that occur that make no sense, the more cynical IT pros will become. Standard organizational politics often run afoul of this, so IT pros can come to be seen as whiny or as having a victim mentality. Presuming this is a trait that must be disciplined out of them is a huge management mistake. IT pros complain primarily about logic, and primarily to people they respect. If you are dismissive of complaints, fail to recognize an illogical event or behave in deceptive ways, IT pros will likely stop complaining to you. "

“From the outside, nothing looks to be wrong and the work still gets done. But internally, the IT group, or portions of it, may cut themselves off almost entirely from the intended management structure.”

“As I mentioned, if you've managed to hire well in the lower ranks of your IT group, the staff already know how to manage things. Unlike in many industries, the fight in most IT groups is in how to get things done, not how to avoid work. IT pros will self-organize, disrupt and subvert in the name of accomplishing work. An over-structured, micro-managing, technically deficient runt, no matter how polished, who's thrown into the mix for the sake of management will get a response from the professional IT group that's similar to anyone's response to a five-year-old tugging his pants leg.”

“Finally, executives should have multiple in-points to the IT team. If the IT team is singing out of tune, it is worth investigating the reasons. But you'll never even know if that's the case if the only information you receive is from the CIO. Periodically, bring a few key IT brains to the boardroom to observe the problems of the organization at large, even about things outside of the IT world, if only to make use of their exquisitely refined BS detectors. A good IT pro is trained in how to accomplish work; their skills are not necessarily limited to computing. In fact, the best business decision-makers I know are IT people who aren't even managers.”

En afton med Nick Cave

Den 20 oktober kommer Nick Cave till China Teatern (sic) för högläsning ur sin nya bok "The Death of Bunny Munro".

Kan nog bli riktigt fint, han är en bra sagofarbror, den där Nick. Biljetter släpps imorrn (torsdag), men ge fan i att köpa just de som jag ska ha.

Redan nu kan man lyssna på när australiensaren läser upp ett lite snuskigt och olyckligt utdrag hos Underwired och få lite information om detta kombinerade bok/ljud/iPhone-app-släpp.

(Foto: The Hamburger Train)

The Hamburger Train goes Lokaltidning

Det händer grejer i Sumpan!

Tänkte gå och kolla Sverige-Antillerna i Baseboll-VM i afton, och torsdagen den 24 september står inga mindre än mäktiga The Haunted på The Caves scen!

Megadeth - Christmas edition

Någon hade förresten snickrat ihop ett alternativt omslag till Megadethplattan, det tyckte jag var kul.

(se originalet i mitt tidigare inlägg)

Läst på semestern - "Män Som Hatar Kvinnor"

"Män Som Hatar Kvinnor" (Stieg Larsson)
Betyg: 6/10

Hundra år efter alla andra har jag också läst Stieg Larsson(s första bok). Jag är i allmänhet vansinnigt skeptisk till allt som "Svenska Folket" gillar (tänk: TV3, Digilistan, Coldplay, aftonbladet.se som startsida, Spy Bar) och i synnerhet när det gäller den fruktansvärt uttjatade genren deckare. Jag kröp till korset härom året också, och läste "Da Vinci-koden". En spännande bok, visst, men med personporträtt plattare än pannkakor och som lämnade mig med ungefär samma starka intryck och känslor som efter en fil och flingor-frulle.

"Män Som Hatar Kvinnor" är dock en riktigt schysst bok.

Som brukligt för genren är det endimensionella karaktärer som gäller - annat tycks inte hinnas med - men det är en smart, nervkittlande och välskriven berättelse. Vettiga sidospår och en rejält komplex men ändå inte fullkomligt orimlig huvudhistoria.

Nästa gång det är dags för deckare blir det nog uppföljaren. Kanske om ett år eller så, kanske rent av tidigare.

Men glöm att jag läser nån jävla Läckberg eller Mankell, det säger jag bara!

Megadeth - "Endgame"

Megadeth släpper nytt i form av tolfte studioplattan ”Endgame” om en dryg vecka. Edert tjuvlyssnande favorit-Hamburgertåg kan emellertid redan nu avslöja att det handlar om den bästa Megadeth-skivan sedan femton år gamla ”Youthanasia”.

Ett faktum som visserligen inte säger särskilt mycket då, eftersom det som Dave Mustaine och hans mannar spottat ur sig under de senaste åren inte precis har varit kattens pyjamas, om man säger.

På ”Endgame” finns det inte plats för mycket av det balladliknande slisk Megadeth nyligen ägnat sig åt tillsammans med andra idiotier. Det är en gitarrtung skiva, med tyvärr överambitiöst och aningen tröttsamt solognidande från nye gitarristen Chris Broderick. Imponerande? Ja. Kul att lyssna på? Måttligt.

Men ett väldigt trevligt konstaterande om att den raska Pang på rödbetan-thrashen står i centrum.

I Andy Sneaps fylliga produktion har Dave Mustaines karakteristiska stämma fått stå tillbaka en aning till förmån för de torra trummorna, den fylliga basen och överlag feta ljudbilden.

”Endgame” är ett par lyssningar in definitivt inget för årsbästalistan, men väl värd en chans om du liksom jag sedan länge gett upp hoppet om Megadeth. ”Countdown to Extinction” och de tidigare albumen är detta alster dock inte i närheten av, men vi kan kalla det en liten comeback så länge, så ska jag fortsätta lyssna och eventuellt gradera upp eller ned.

OBS! Ändrade kvällsplaner!

Läst på semestern - "Hey Nostradamus!"

"Hey Nostradamus!" (Douglas Coupland)
Betyg: 8/10

Jag har mest läst flamsigheter från Coupland tidigare. I "Hey Nostradamus!" är den lilla mängd humor som förekommer av betydligt svartare sort, och den har sällskap av ett antal ganska deppiga människoskildringar.

"Hey Nostradamus!" kretsar kring en amerikansk skolmassaker och vad som hände sen. Det är en sanslöst snyggt berättad historia som spänner över 15 års tid, där bokens fyra huvudpersoner - nästan på stafettvis - berättar en del var under olika tidpunkter.

17-åriga Cheryl, nygift och gravid, berättar första delen innan hon mördas brutalt. Vi följer sedan den nyblivne maken Jason i bokens andra del, hans flickvän Heather i den tredje, för att avslutningsvis får höra Jasons religiöst fanatiske idiot till pappa redogöra för sina tankar.

Det här ger boken en fantastisk dynamik utan att för den sakens skull bli någon löst sammanhängande novellsamling. Jasons pappa som fungerar som en av ett par stycken välbehövliga röda trådar boken igenom.

Han kan sannerligen skriva, den där Coupland - i det här alstret så bra att jag rev av hela boken under loppet av 24 timmar.

Läst på semestern - "Tio Rivjärn"

"Tio Rivjärn" (Arto Paasilinna)
Betyg: 2/10

Jag överdoserade Paasilinna för ett antal år sedan och fick läggas in på klinik för avgiftning. "Tio Rivjärn" blev mitt återfall och jag ångrar det bittert.

"Tio Rivjärn" är en lättuggad, enformig och trött historia med en extremt svinig huvudperson som man, dessvärre till ingen nytta, önskar allt ont.

Finsk mansgris och företagsledare åker runt i Helsingfors med omnejd och ligger med damer i blandade åldrar. Jaha. En del finska roligheter förekommer förstås, men nej - läs inte den här boken.

Läs istället "De Hängda Rävarnas Skog", "Adam och Eva" och "Harens År" av samme Arto Paasilinna när du är sugen på lite skön finsk humor.

Internetskoj vi minns - Washington-rapen

...eller minns och minns, jag hade ju nästan glömt bort den. Men en ängel viskade i mitt öra och helt plötsligt kom jag att tänka på den klassiskt stenhårda raplåten om George Washington:

Skrifvkrampf

Efter ett år av enbart blogginlägg är det nu dags att skriva något lite mer seriöst.

Stockholms Filmfestival kallar ånyo på min uppmärksamhet för det ärofyllda uppdraget att fylla deras programtidning och flashiga katalog med matnyttig text.

Trögt går det, men roligt är det! (Dessutom får jag se filmerna före såväl Internetpirater som pöbel, det ni!)