Megadeth - "Endgame"

Megadeth släpper nytt i form av tolfte studioplattan ”Endgame” om en dryg vecka. Edert tjuvlyssnande favorit-Hamburgertåg kan emellertid redan nu avslöja att det handlar om den bästa Megadeth-skivan sedan femton år gamla ”Youthanasia”.

Ett faktum som visserligen inte säger särskilt mycket då, eftersom det som Dave Mustaine och hans mannar spottat ur sig under de senaste åren inte precis har varit kattens pyjamas, om man säger.

På ”Endgame” finns det inte plats för mycket av det balladliknande slisk Megadeth nyligen ägnat sig åt tillsammans med andra idiotier. Det är en gitarrtung skiva, med tyvärr överambitiöst och aningen tröttsamt solognidande från nye gitarristen Chris Broderick. Imponerande? Ja. Kul att lyssna på? Måttligt.

Men ett väldigt trevligt konstaterande om att den raska Pang på rödbetan-thrashen står i centrum.

I Andy Sneaps fylliga produktion har Dave Mustaines karakteristiska stämma fått stå tillbaka en aning till förmån för de torra trummorna, den fylliga basen och överlag feta ljudbilden.

”Endgame” är ett par lyssningar in definitivt inget för årsbästalistan, men väl värd en chans om du liksom jag sedan länge gett upp hoppet om Megadeth. ”Countdown to Extinction” och de tidigare albumen är detta alster dock inte i närheten av, men vi kan kalla det en liten comeback så länge, så ska jag fortsätta lyssna och eventuellt gradera upp eller ned.